Intervju: Danny Diamond från The Scams

WeRock har fått sig en pratstund med gemytlige sångaren och gitarristen Daniel “Danny Diamond” Kvist från småländska THE SCAMS. Bandet vet hur en rock ‘n’ roll-slipsten skall dras, och frontmannen har följaktligen en hel del att säga om varför AC/DC är bäst, vad en förbrytarfrissa egentligen är, Hank von Helvetes kåthetsdilemma, rullbandare och knullande präster. Intervjun börjar dock – måhända något otippat – med att vi snackar sport.

– Åh fan, säger du det? Det hade jag inte koll på. Kul! Anledningen till att Danny låter förvånad är att jag precis frågat ifall jag rycker honom från hockeyn med intervjun. Växjö Lakers spelar nämligen kvalserien, och är på god väg mot Elitserien. Nu visar sig Danny vara en herre med betydligt större intresse av rock ‘n’ roll än av sport, så jag behöver inte oroa mig.

Apropå den ädla konsten rock, konstaterar jag att bandet i intervjuer nämnt AC/DC, TURBONEGRO, DANZIG och RAMONES som influenser. Är det ett rimligt urval för den som vill få grepp om THE SCAMS?
– Ja, något åt det hållet. Det är i alla fall rockband jag respekterar och ser upp till. Jag kan säga så här: AC/DC är och kommer alltid att vara överlägsna alla andra band och Lemmy Kilmister kommer alltid att vara den som visar var skåpet skall stå. Varför AC/DC äger? Alltså, det är ju det man är uppväxt på, det bara sitter där. För egen del är det väl Bon Scott man föredrar.
Vidare på temat hur THE SCAMS låter. På er MySpace-blogg skrev ni i höstas att “brylkrämen nästan är helt urtvättad, håret längre och polisongerna har expanderat till skägg”. Vilket slags musikalisk utveckling var den beskrivningen avsedd att ge uttryck för? Sångaren garvar till innan han svarar:
– Det var faktiskt skivbolaget som uttryckte det så, men visst är det sant. Vi har hängt rätt mycket med Växjö-bandet SMOOTH ‘N’ GREEDY, som är ett hårt gäng med glada drinkare. De lirar en blandning av rockabilly och punk, lite som THE ACCIDENTS, och det ledde till att vi alla hade förbrytarfrissor och taxibrallor. Det i sin tur innebar att det nästan var omöjligt att få folk att fatta att vi var hårdrockare som gillade boogierock. Tjejerna gillade frisyrerna, men de fattade ju inte att man ville att de skulle headbanga – inte bugga!
Ursäkta, men förbrytarfrissor och taxibrallor…?
– Jaha, konstaterar Danny en smula förläget när han inser att jag kanske inte är med på vad det innebär. Uttrycken kommer från Ralf i SMOOTH ‘N’ GREEDY. Han är en riktigt hård jävel, alltså, typ heltatuerad vid 15 års ålder och så, utvecklar sångaren. Förbrytarfrissa är helt enkelt bara en Elvisfrisyr, och taxibrallor är sådana där rockabillybyxor med pressveck. Vi tycker det är kul benämningar och har anammat dem.
Okej, så den där förändringen från brylkräm till buskiga polisonger var alltså mer bokstavligt estetisk än musikalisk?
– Ja, det skulle jag nog säga. Vi har nog alltid varit rockers – vi vill lira som man bara kunde på 70-talet, prata om 60-tals satanism och headbanga hela natten lång till “Highway To Hell”.
När jag frågar Danny varför just 60-talets satanism är att föredra, skrattar han hjärtligt.
– Äsch, jag hoppades att du inte skulle fråga om det där… Jag menade egentligen inget med det, det var bara en sådan där grej som lät bra att säga. Fast visst, det var på något vis mer spännande och nytt med de där grejerna på 60-talet, med Anton Szandor LaVey och så där.

När jag frågar den lättsamme och gladlynte frontmannen vilken typ av sound THE SCAMS satsade på för förra årets sena släpp “Rock ‘N’ Roll Krematorium”, småskrattar han ånyo.
– Vi har alltid försökt få till ett sound som känns rått och småländskt, som sås och potatis, ha ha! Annars skulle man kunna säga att vi blir lika inspirerade av DARKTHRONE som av HOWLIN’ WOLF eller JUDAS PRIEST. Det var väl därför skivtiteln kändes passande; en brännugn där vi kunde experimentera med våra influenser.
Jag kan naturligtvis inte låta bli att undra det uppenbara, nämligen hur ett typiskt småländskt sound låter?
– Äh, du vet, jordnära. Man kan inte vara för märkvärdig om man kommer från Växjö i Småland. Samtidigt kommer det sig naturligt, för som sagt är det hederlig gammeldags rock man är uppväxt på. Akter som STATUS QUO och EDDIE MEDUZA, sådant som låter precis lika bra live som på skiva.
Hittills har vi snackat mest om influenser från klassisk rock ‘n’ roll och bluesig hårdrock. Själv tycker jag mig även höra en skaplig skvätt 80-tal här och var – finns det en hemlig fäbless för glam någonstans djupt därinne hos er?
– Jag är född -76 och uppvuxen i en by som heter Rävemåla så jag är uppfödd på 80-tals hårdrock, hembränt och raggarbilar. 80-talet finns väl alltså med där någonstans, men som personer är vi mer grus än glam. Jag tycker att ett par låtar på plattan är lite väl åt det glammiga hållet vilket jag inte riktigt kan stå för, det kommer inte att hända igen.
Verkligen? Vad – eller vilka låtar – på skivan är det du inte känner att du kan stå för?
– Jag vill helst inte nämna någon låt, för då känns det lite som om man bränner den för all framtid, men jag kan känna att det här och var blev för melodiöst. Tobbe och jag vill gärna göra det så rått som möjligt, men det är svårt att höra hur det skall bli när man är mitt uppe i inspelningsprocessen. Än så länge har vi nog inte gjort någon skiva där man under tiden känt att man vet vad man håller på med.
Apropå det, ja, låt oss återvända till inspelningen. Vad hade ni egentligen för ambitioner när ni gick in i studion, och hur väl matchar det färdiga resultatet era målsättningar?
– Vi ville få till ett så rått och liveaktigt ljud som möjligt med så lite pålägg som möjligt, men det blev tvärtom. Tyvärr fanns det inte något alternativ. Rummet vi spelade in i skapade ett ringande ljud, så det var bara att glömma – närmickning var ett måste. På det hela taget tycker jag det är en välinspelad skiva, men den hade mått bra av ett mer liveartat sound. På det hela taget är vi nog nöjda efter de förutsättningar vi hade, men nästa skiva kommer förhoppningsvis att bli mer organisk med mer fulländat sväng och röj. Vi lägger mycket krut på att skriva nya låtar nu, och hoppas på att kunna spela in på någon gammal rullbandare ganska snart.
Rullbandare, säger du? Hur bokstavligt skall vi ta det?
– Det kan man nog ta ganska bokstavligt. Vi har redan testat ett ställe i Växjö som kör med rullbandare, och det känns som om det blir ett lite varmare ljud, faktiskt. Det är dock ingen skiva på gång just nu. Det är lite tidigt att säga exakt när det kan tänkas bli av, men i alla fall inte förrän tidigast nästa år.

Danny och jag diskuterar löst en stund om allt mellan himmel och jord, innan vi kommer in på var gränsen går för hur en låttext får vara formulerad. Han berättar att han mestadels brukar uppskatta döds- och black metal-texter, då han finner råa och mörka texter underhållande – både på ett humoristiskt och på ett seriöst sätt. Jag kan naturligtvis inte låta bli att fråga om egna låten Fuck Like A Priest. Hur fick bandet den idén, och gissar jag rätt när jag utgår från att det är en travesti på WASPs Fuck Like A Beast?
– Ja, självklart är titeln hämtad från Blackie, konstaterar sångaren. Jag fick idén när jag hörde att Blackie blivit religiös och vägrade spela den live. I samma veva var det en massa skriverier om katolska präster som gjorde saker som borde ha fått folk att bränna ner kyrkor. Då sade jag till de andra i bandet att man borde skriva en låt som heter Fuck Like A Priest. De nappade direkt. Det är till och med Tobbe, som annars är den som kanske tänker lite längre än oss andra, som skrivit texten!
Jag konstaterar att det känns lite mesigt av Blackie att inte vilja spela sin egen låt, varpå Danny engagerat replikerar:
– Ja, och när jag trodde jag hört allt så läser jag i tidningen att Hank Von Helvete är djupt troende och spelar in julskivor med Carola! Visst, jag håller med om att det hade varit fantastiskt om det varit på skämt, snacka om att provocera, men tyvärr var det ju på allvar. Hank verkar dock ha lite ångest över det där nu, har jag läst i någon intervju.
Den karismatiske norske frontmannen verkar vara en person som engagerar mitt intervjuoffer, som utan att behöva tillfrågas fortsätter på temat:
– TURBONEGRO är annars ett band jag absolut influerats av. De är grymt bra, och har gjort några av de bästa spelningar jag någonsin sett. Jag har faktiskt träffat Hank en gång, på ett litet hak i Stockholm. Det var ett rockband med bara tjejer som lirade där, och helt oväntat var Hank Von Helvete där. Tydligen tyckte han det lät coolt med ett band med bara tjejer, och ville se hur bra de kunde vara. Sedan var han borta mitt i allt, och när jag frågade ägaren som stod i baren berättade han att Hank, som väl är gift och har barn och allt, hade sagt “Fan, jag måste gå – jag vill ligga med dem allihop…”.

Efter att ha garvat klart åt Hanks rock ‘n’ roll-kommentar, glider vi in på THE SCAMS framtid. Bandet ligger på Lightning Records. Hur hamnade man där, och hur ser de gemensamma framtidsplanerna ut?
– Vi hade känt Fred [Fredrik Magnil, Lightnings grundare] långt innan det här samarbetet. Tobbe spelade en gång i tiden trummor i SMOOTH ‘N’ GREEDY, och Fred var väl inne i den svängen; han har alltid varit en skön snubbe. När han berättade att han och Magnus startat ett skivbolag kände vi att det passade oss perfekt. Vi har ett bra samarbete, och det kommer med största sannolikhet att bli minst en skiva till på Lightning.
Okej, men i övrigt då? Vad finns på kartan under den närmaste framtiden?
– Egentligen hade vi tänkt fokusera på att skriva material till nästa skiva, men så lirade vi på Black City i Borlänge härom helgen och det var jävligt kul! Det var ett bra ställe, med mycket folk och publiken var bra. Vi blev jäkligt taggade, och dessutom lirade vi med VIETCONG PORNSURFERS och BULLET, som alltid är trevliga att hänga med. Därför vill vi komma ut och lira nu. Vi har väl egentligen alltid varit ett liveband, så det är logiskt.
– Åh, en sak till innan vi avslutar, utbrister sångaren plötsligt med viss iver. Jag måste få hälsa och tacka The Scams FC, vår fanclub. Vi är jäkligt stolta över dem. De kanske inte är världens största fanclub, men det är en trogen skara som hänger med överallt och stöttar oss.
Det blir väl kanske så, tänker jag. Att ett band som är troget rockens ideal, med låtar som är svängiga, jordnära och rakt på sak, får en trogen fanskara…

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *