Kategoriarkiv: Live

Live: Heriot, Darkest Hour, Sylosis & Fit For An Autopsy på Pustervik

ARTIST: Heriot, Darkest Hour, Sylosis, Fit For An Autopsy
LOKAL: Pustervik, Göteborg
DATUM: 3 december 2024

Det var en ganska svulstig kombo som äntrade Pustervik denna kylslagna decemberkväll, med inte mindre än fyra distinkt folkilskna akter i form av HERIOT, DARKEST HOUR, SYLOSIS och FIT FOR AN AUTOPSY (hädanefter FFAA). Följaktligen var publikuppslutningen också ganska god och stämningen med den. Kvällen skulle visa sig erbjuda en arbetsseger, en hedersam insats utan medaljer att visa upp för det, samt två klang-och-jubel-föreställningar.


Först ut brittiska HERIOT, vars aningen hardcore-minnande metal under ett par låtar jobbar i uppförsbacke. Visst är energin god, och frontkvinnan Debbie Gough röjer loss med den äran, men ljudbilden är ganska grötig och det mesta av eventuella nyanser i detta lite snabbare låtmaterial går därmed förlorade.

HERIOT tar en arbetsseger.

Under andra halvan av setet sänks dock tempot, och fokus läggs mer på tyngd och meckiga stackaton än på allmänt röj. Här kommer bandet också bättre till sin rätt, och avslutande Mourn samt Demure fungerar riktigt, riktigt fint. Under avslutningsnumret drar till och med kvällens första (men alls inte sista) circle pit igång, till bandets synliga förtjusning.

Sedan dags för Washington-veteranerna i DARKEST HOUR, som drar ner lite kärlek från publiken när sångaren John Henry berättar att det var när bandet strax efter sitt grundande för snart trettio år sedan hörde AT THE GATES och IN FLAMES som deras musikaliska bana fann sin form. Frontmannen uttrycker sin varma uppskattning för staden som gett världen så mycket kvalitets-metal, vilket självfallet uppskattas av åskådarna.

Själva gigget är heller inte oävet, även om det inte når samma höjder som kvällens senare nummer. Dock inte på grund av bristande inlevelse eller intensitet. När spelningen börjar tänker jag för mig själv att det inte är någon slump att trummisen Travis Orbin sportar bar överkropp, givet att karln är en påtagligt biffig och skulpterad herre – klart han vill visa upp the goods! Tre låtar av skoningslöst hypertempo-smatter senare inser jag att ja, det kan ju vara det att han svettas kopiöst också…

30 år av kärlek till Göteborg – det märktes att DARKEST HOUR var glada att vara här.

Även i detta set är det avslutningen som funkar bäst, här i form av With A Thousand Words To Say But One samt Goddess of War, Give Me Something To Die For, som bägge har en elegant melodiös ådra som skapar fin atmosfär.

Efter detta är det dags att växla upp kvällen en nivå, när brittiska SYLOSIS tar över scenen. All heder åt samtliga inblandade för hur oerhört tight och exakt allt exekveras, och särskilt gäller detta frontmannen Josh Middleton som drar löjligt snabba och komplicerade solon med noll felprocent, för att sedan sömlöst växla över till lika snortight riffande och högkvalitativ sånginsats sekunden senare.

Publiken är hyggligt med på noterna redan från början, väl uppvärmda sedan tidigare akter. När sedan det ack så härligt elaka riffandet i tredje numret The Path följs av gamla klassikern Conclusion Of An Age med sina eleganta orientaliska understråk, är slaget vunnet. Poison For The Lost och A Sign Of Things To Come svänger riktigt, riktigt fint de med, och det moshas ganska flitigt framför scenen.

SYLOSIS är ett snortight och exakt maskineri.

När spelningens sista moshpit skall triggas igång av Middleton, en bit in i avslutande Deadwood, är jag och mitt sällskap för kvällen sedan oense om vad sångaren faktiskt sade, när han räknade ner till kaosets startskott. Var det ”one, two, three… burn it down!” eller som jag tyckte mig höra, det något mer ordvitsiga ”one, two, three… fournicate!”…? Oavsett vilket, så brakar det loss rejält i publikhavet när nedräkningen når noll. En värdig avslutning på en riktigt solid och vass insats!

Kvällens ur ett humoristiskt perspektiv roligaste ögonblick inträffar när FFAA skall äntra scenen en föredömligt kort paus senare. Lokalen släcks ner, allt blir mörkt. Ett par färgglada spotlights tänds uppe i scentaket, och målar dimman från rökmaskinerna med regnbågar. En läcker visuell backdrop för den låt som sedan öser ut ur högtalartornen – det (ähum) självklara valet i form av 90-talsdängan What is Love? med Haddaway…

När New Jersey-sönerna i FFAA väl sparkar igång kvällens avslutande set är tongångarna dock aningen andra. Det som slår mig allra tydligast direkt från start är hur mycket hårdare bandet är live än på skiva, och då är de ju inte direkt några mjukisar på skiva heller. Den soniska smocka som delas ut är stenhård och ofrånkomligen golvande.

Tim Howleys (närmast) skäggfläta är lite överallt, men inte i vägen för en sjujäkla leverans!

När jag inte förlorar mig i intrikata, rytmiska spasmer noterar jag att sångaren Joe Badolato har en helt galet bra pipa, där både det desperat ångestladdade skrikandet och den köttigt gutturala growlen håller världsklass, samt att gitarristen Pat Sheridan (som med sitt bredvid resten av bandet jämförelsevis farbroderligt snälla utseende, och med sin självlysande orangea gitarr, är en uppenbarelse i sig) har en mängd små, lustiga miner för sig mest hela tiden. En underhållare, helt klart!

Låtmässigt dominerar FFAA med spår som A Higher Level Of Hate, Red Horizon, The Sea Of Tragic Beasts och Pandora. Personligen blir jag dock lyckligast när monstruöst starka och mångfacetterade Far From Heaven dyker upp; här peakar åtminstone min kväll.

Det visuella var mäktigt, men det soniska var mäktigare…

Kvällen hamras sedan hem med ömsom tunga, ömsom vackra Hostage innan meckiga Two Towers stänger aftonen. Givet att fyra akter skall hinna få plats under kvällen, och att Pustervik har en relativt tidig sluttid att respektera så här på en vardagkväll, blir det inga extranummer utan butiken förblir stängd trots röststarka rop från publiken på ”en gång till!”

Efter en fistbump med Badolato under hans segervarv längst med kravallstaketet styr jag således kosan ut i den kyliga tisdagskvällen, påtagligt nöjd. Death metal FTW!

Live: Close Up-båten 6-8 september 2024

ARTIST: Burst, Tiamat, Eternal Evil m. fl.
LOKAL: Close Up-båten metal, till Tallinn
DATUM: 6-8 september 2024

“40 timmars metalkryssning! 19 band på tre scener!” som Close-Up själva uttryckte det inför båtresan. Så enkel och så fullmatat. Det här blir ingen recension på enskilda band utan mer en betraktelse kring upplevelser och intryck under två dygn fyllda med metal. Och några höjdpunkter.

Redan i terminalen dränktes vi i musiken med tung metal i barens bakgrundsmusik, och sedan följde den (om man ville) varje steg vi tog under resan. I båtens korridorer och även med oss in i hytten. Så vi kände oss genast hemma såklart. Och var det några luckor mellan scenframträdandena så var det Förfest eller Metal-disco i baren.

Tiamat, Close Up-båten 2024

Årets uppställning av band går inte av för hackor, med en mix av death, black, thrash och lite doom metal. Det planerade huvudbandet AT THE GATES fick ställa in, vilket de gjort med alla sina spelningar detta år. Tråkigt, men för mig personligen var ersättaren TIAMAT ett uppköp, utan att jämföra banden i sig men för att jag sett ATG fler gånger under senare år. För mig var också TIAMAT tillsammans med det relativt unga bandet ETERNAL EVIL och veteranerna i BURST de största musikupplevelserna på båten.

Burst, Close Up-båten 2024

Först ut av dessa var BURST relativt tidigt på fredagskvällen och på stora scenen. BURST är ett band som jag inte lyssnat till tidigare men den bristen ska repareras. Bandet la i princip ner verksamheten kring 2008 – 2009 för att återuppstå 2022 och Metal Archives kallar deras musik progressive/post metal och det är gott så för mig. På scen var bandet fruktansvärt intensivt och utstrålade en sån där scennärvaro och spelglädje som nästan går att ta på. Vilket naturligtvis avspeglade sig i publikens rusiga glädje. En toppspelning!

Johan Edlund

Fredagskvällen avslutades med TIAMAT som för mig är Johan Edlund. Denna märkliga och underbara sångare som ibland kan se ut som om han ska somna eller plötsligt trilla ner från scenen. Eller helt oväntat lämna den. Jag älskar Johan Edlund. Nu var det utannonserat ett old school-set och då får man tacka och ta emot. Det blev en fantastisk upplevelse. Även om det inte är de låtar som jag själv kan utan och innan (från bandets två senaste album) så är det detta TIAMAT jag en gång fastnade för. Spelningen gav allt jag kunde önska och lite till.

Även lördagen var fullspäckad med intressanta band. ETERNAL EVIL fick jag först ögonen på i samband med Eat Heavy Metals samlingsskiva 2021 med då osignade band. I oktober släpper det sitt andra album. De spelade på lilla scenen och jag hade tur att få se dem, och att fånga dem på bild, medan de gjorde sitt soundcheck någon halvtimme innan spelningen. Senare såg jag ingenting i princip, men kunde avnjuta det livfulla bandets blackened thrash metal lite från sidan utan att riskera skvimpa ut ölen. Ja, man blir lite lat med åldern 😉

Eternal Evil, Close Up-båten 2024

Ett stort antal andra bra spelningar bidrog till totalupplevelsen av vilken hög kvalitet av ung tung metal Sverige besitter! För att nämna några band njöt jag av spelningarna med ETT DÖDENS MASKINERI, ZOMBIEKRIG, MASS WORSHIP, LIK och AVSLUT. Banden växlade mellan två scener på båten vilket gjorde att det aldrig behövde bli dödtid nånstans om man inte ville. Enda nackdelen var den mindre scenens utformning där man, i stort sett, inte såg något alls av bandet om man inte stod i de allra främsta leden.

Livet dessa båtdagar i något slags ständigt metal-töcken var en verklig upplevelse. Ser fram emot att banden för nästa års metal-båt börjar släppas. Tack för denna gång, Close-Up!

Live: Amon Amarth på Liseberg

ARTIST: Amon Amarth
LOKAL: Liseberg (Stora Scenen)
DATUM: 31 augusti 2024

Fullsatt, påkostad pyroteknik, en scendekor värdig Jotunheim, samt ett rutinerat och alldeles lagom insmickrande band. Goda förutsättningar för en folkfest, vilket känns som ett rimligt ordval för att beskriva den lördagskväll på Liseberg tillsammans med AMON AMARTH där bandet avrundar sin ”Heidrun Over Europe”-turné.

Amon Amarth styr upp folkfest från stora scenen på Liseberg.

När jag står där på ett vad som får sägas vara fullsatt konsertområde på Liseberg, och ser stockholmarnas påkostade sceneri, tänker jag på hur jag för dryga tio år sedan intervjuade bandets dåvarande trummis Fredrik Andersson inför en spelning på Trädgårn. ”Vi råkar bara ha ett stort och genuint intresse för vikingatiden, det är ingen gimmick som vi kör bara för att. Det är ju inte som att vi har några props, eller så”, konstaterade skinnpiskaren då.

Jag undrar lite stillsamt vad Andersson hade sagt kring props-frågan idag om han suttit kvar på trumpallen, givet de tio meter höga figurerna av vikingagudar, långskepp och drakar som turas om att trona upp sig över scenen? Det spelar väl i och för sig egentligen mindre roll, AMON AMARTH är duktiga underhållare oavsett vad man tycker om tematiken. Den tanke som primärt slår mig när jag ser mig omkring i det mångfacetterade och allmänt festglada folkhav i blandade åldrar och klädstilar som tar plats framför stora scenen på Liseberg är denna – dödsmetallen har blivit folklig…

Påtaglig trängsel hela vägen bak – AMON AMARTH är utan tvekan populära!

Inget fel i det, jag är ingen elitist, och redan från inledande Raven’s Flight tar Johan Hegg & Co tag i taktpinnen och leder med van hand in publiken på en trivselresa genom dubbelkaggar, harmoniserande gitarrslingor och svulstiga riff. Guardians Of Asgard och In Pursuit Of Vikings följer, och jobbar upp en påtagligt god stämning.

Några låtar senare, under Death In Fire, brassas det på rejält med pyro, och det värmer skönt i den avsvalnande sensommarkvällen även för de som står en liten bit ifrån scenen. Jag ler åt den tjej i (gissar jag) sjuårsåldern som sitter på sin pappas axlar ett par meter fram, iförd rejäla hörselkåpor, och taktfast pumpar med näven tillsammans med resten av publiken.

Bandets pyrotekniker blev eld och lågor när han hörde att ”Death By Fire” skulle vara med i setlistan…

Tattered Banners And Bloody Flags följer, och här peakar kvällen för min personliga del, det rent musikaliska trycket är här som mest påtagligt. För publiken i övrigt är Put Your Back Into The Oar kanske mer av en favorit, givet den ganska månghövdade skara direkt framför scenen som sätter sig ner på marken och ror i takt med musiken. Sedan skadas säkert inte trivseln av hur Hegg efter låten konstaterar att ”det skall vara västkustbor till att veta hur man bäst hanterar en åra…”

Hegg och bandet verkar trivas själva de också, inte enbart baserat på de många gånger frontmannen berömmer Göteborgs-publiken, utan även på de många breda leenden han och de övriga bränner av i växelverkan med pyrotekniken.

Efter några låtar ackompanjerade av lite svärdskamp på scenen och ännu mer av maffig pyroteknik, får sedan Shield Wall och Raise Your Horns avsluta det ordinarie setet. Feststämningen är fortsatt påtaglig god bland publiken, särskilt under den sistnämnda. Innan avslutningslåten rasslar igång tömmer Hegg också det stora vikingahorn som sitter fastspänt i bältet på dryck, spiller lite, och beklagar sig över sitt ”alkoholmissbruk”, en humor som går hem i publikhavet. Som sagt… folkligt.

Under extranumren Crack The Sky och givna favoriten Twilight Of The Thunder God manglas det på rätt friskt, och oavsett om man är investerad i vikingaprylen eller ej, så går det inte att ta ifrån AMON AMARTH att de är såväl skickliga musiker som underhållare.

Läckert gnistregn under avslutningen!

Kvällen blir kanske aldrig särskilt farlig eller utmanande, och erbjuder heller inga pretentioner kring kultursvår verkshöjd. Men det var å andra sidan knappast det folk var där för, och det går inte att säga annat än att konserten är lyckad. Om inte annat så var kvällen väldigt… trevlig. Och ibland duger det nu faktiskt ganska fint.

Setlista:

Raven’s Flight
Guardians of Asgaard
The Pursuit of Vikings
Deceiver of the Gods
As Loke Falls
Death in Fire
Tattered Banners and Bloody Flags
Heidrun
War of the Gods
Put Your Back Into the Oar
The Way of Vikings
Under the Northern Star
First Kill
Shield Wall
Raise Your Horns

Crack the Sky
Twilight of the Thunder God