Kategoriarkiv: Live

Live: Close Up-båten 6-8 september 2024

ARTIST: Burst, Tiamat, Eternal Evil m. fl.
LOKAL: Close Up-båten metal, till Tallinn
DATUM: 6-8 september 2024

“40 timmars metalkryssning! 19 band på tre scener!” som Close-Up själva uttryckte det inför båtresan. Så enkel och så fullmatat. Det här blir ingen recension på enskilda band utan mer en betraktelse kring upplevelser och intryck under två dygn fyllda med metal. Och några höjdpunkter.

Redan i terminalen dränktes vi i musiken med tung metal i barens bakgrundsmusik, och sedan följde den (om man ville) varje steg vi tog under resan. I båtens korridorer och även med oss in i hytten. Så vi kände oss genast hemma såklart. Och var det några luckor mellan scenframträdandena så var det Förfest eller Metal-disco i baren.

Tiamat, Close Up-båten 2024

Årets uppställning av band går inte av för hackor, med en mix av death, black, thrash och lite doom metal. Det planerade huvudbandet AT THE GATES fick ställa in, vilket de gjort med alla sina spelningar detta år. Tråkigt, men för mig personligen var ersättaren TIAMAT ett uppköp, utan att jämföra banden i sig men för att jag sett ATG fler gånger under senare år. För mig var också TIAMAT tillsammans med det relativt unga bandet ETERNAL EVIL och veteranerna i BURST de största musikupplevelserna på båten.

Burst, Close Up-båten 2024

Först ut av dessa var BURST relativt tidigt på fredagskvällen och på stora scenen. BURST är ett band som jag inte lyssnat till tidigare men den bristen ska repareras. Bandet la i princip ner verksamheten kring 2008 – 2009 för att återuppstå 2022 och Metal Archives kallar deras musik progressive/post metal och det är gott så för mig. På scen var bandet fruktansvärt intensivt och utstrålade en sån där scennärvaro och spelglädje som nästan går att ta på. Vilket naturligtvis avspeglade sig i publikens rusiga glädje. En toppspelning!

Johan Edlund

Fredagskvällen avslutades med TIAMAT som för mig är Johan Edlund. Denna märkliga och underbara sångare som ibland kan se ut som om han ska somna eller plötsligt trilla ner från scenen. Eller helt oväntat lämna den. Jag älskar Johan Edlund. Nu var det utannonserat ett old school-set och då får man tacka och ta emot. Det blev en fantastisk upplevelse. Även om det inte är de låtar som jag själv kan utan och innan (från bandets två senaste album) så är det detta TIAMAT jag en gång fastnade för. Spelningen gav allt jag kunde önska och lite till.

Även lördagen var fullspäckad med intressanta band. ETERNAL EVIL fick jag först ögonen på i samband med Eat Heavy Metals samlingsskiva 2021 med då osignade band. I oktober släpper det sitt andra album. De spelade på lilla scenen och jag hade tur att få se dem, och att fånga dem på bild, medan de gjorde sitt soundcheck någon halvtimme innan spelningen. Senare såg jag ingenting i princip, men kunde avnjuta det livfulla bandets blackened thrash metal lite från sidan utan att riskera skvimpa ut ölen. Ja, man blir lite lat med åldern 😉

Eternal Evil, Close Up-båten 2024

Ett stort antal andra bra spelningar bidrog till totalupplevelsen av vilken hög kvalitet av ung tung metal Sverige besitter! För att nämna några band njöt jag av spelningarna med ETT DÖDENS MASKINERI, ZOMBIEKRIG, MASS WORSHIP, LIK och AVSLUT. Banden växlade mellan två scener på båten vilket gjorde att det aldrig behövde bli dödtid nånstans om man inte ville. Enda nackdelen var den mindre scenens utformning där man, i stort sett, inte såg något alls av bandet om man inte stod i de allra främsta leden.

Livet dessa båtdagar i något slags ständigt metal-töcken var en verklig upplevelse. Ser fram emot att banden för nästa års metal-båt börjar släppas. Tack för denna gång, Close-Up!

Live: Amon Amarth på Liseberg

ARTIST: Amon Amarth
LOKAL: Liseberg (Stora Scenen)
DATUM: 31 augusti 2024

Fullsatt, påkostad pyroteknik, en scendekor värdig Jotunheim, samt ett rutinerat och alldeles lagom insmickrande band. Goda förutsättningar för en folkfest, vilket känns som ett rimligt ordval för att beskriva den lördagskväll på Liseberg tillsammans med AMON AMARTH där bandet avrundar sin “Heidrun Over Europe”-turné.

Amon Amarth styr upp folkfest från stora scenen på Liseberg.

När jag står där på ett vad som får sägas vara fullsatt konsertområde på Liseberg, och ser stockholmarnas påkostade sceneri, tänker jag på hur jag för dryga tio år sedan intervjuade bandets dåvarande trummis Fredrik Andersson inför en spelning på Trädgårn. “Vi råkar bara ha ett stort och genuint intresse för vikingatiden, det är ingen gimmick som vi kör bara för att. Det är ju inte som att vi har några props, eller så”, konstaterade skinnpiskaren då.

Jag undrar lite stillsamt vad Andersson hade sagt kring props-frågan idag om han suttit kvar på trumpallen, givet de tio meter höga figurerna av vikingagudar, långskepp och drakar som turas om att trona upp sig över scenen? Det spelar väl i och för sig egentligen mindre roll, AMON AMARTH är duktiga underhållare oavsett vad man tycker om tematiken. Den tanke som primärt slår mig när jag ser mig omkring i det mångfacetterade och allmänt festglada folkhav i blandade åldrar och klädstilar som tar plats framför stora scenen på Liseberg är denna – dödsmetallen har blivit folklig…

Påtaglig trängsel hela vägen bak – AMON AMARTH är utan tvekan populära!

Inget fel i det, jag är ingen elitist, och redan från inledande Raven’s Flight tar Johan Hegg & Co tag i taktpinnen och leder med van hand in publiken på en trivselresa genom dubbelkaggar, harmoniserande gitarrslingor och svulstiga riff. Guardians Of Asgard och In Pursuit Of Vikings följer, och jobbar upp en påtagligt god stämning.

Några låtar senare, under Death In Fire, brassas det på rejält med pyro, och det värmer skönt i den avsvalnande sensommarkvällen även för de som står en liten bit ifrån scenen. Jag ler åt den tjej i (gissar jag) sjuårsåldern som sitter på sin pappas axlar ett par meter fram, iförd rejäla hörselkåpor, och taktfast pumpar med näven tillsammans med resten av publiken.

Bandets pyrotekniker blev eld och lågor när han hörde att “Death By Fire” skulle vara med i setlistan…

Tattered Banners And Bloody Flags följer, och här peakar kvällen för min personliga del, det rent musikaliska trycket är här som mest påtagligt. För publiken i övrigt är Put Your Back Into The Oar kanske mer av en favorit, givet den ganska månghövdade skara direkt framför scenen som sätter sig ner på marken och ror i takt med musiken. Sedan skadas säkert inte trivseln av hur Hegg efter låten konstaterar att “det skall vara västkustbor till att veta hur man bäst hanterar en åra…”

Hegg och bandet verkar trivas själva de också, inte enbart baserat på de många gånger frontmannen berömmer Göteborgs-publiken, utan även på de många breda leenden han och de övriga bränner av i växelverkan med pyrotekniken.

Efter några låtar ackompanjerade av lite svärdskamp på scenen och ännu mer av maffig pyroteknik, får sedan Shield Wall och Raise Your Horns avsluta det ordinarie setet. Feststämningen är fortsatt påtaglig god bland publiken, särskilt under den sistnämnda. Innan avslutningslåten rasslar igång tömmer Hegg också det stora vikingahorn som sitter fastspänt i bältet på dryck, spiller lite, och beklagar sig över sitt ”alkoholmissbruk”, en humor som går hem i publikhavet. Som sagt… folkligt.

Under extranumren Crack The Sky och givna favoriten Twilight Of The Thunder God manglas det på rätt friskt, och oavsett om man är investerad i vikingaprylen eller ej, så går det inte att ta ifrån AMON AMARTH att de är såväl skickliga musiker som underhållare.

Läckert gnistregn under avslutningen!

Kvällen blir kanske aldrig särskilt farlig eller utmanande, och erbjuder heller inga pretentioner kring kultursvår verkshöjd. Men det var å andra sidan knappast det folk var där för, och det går inte att säga annat än att konserten är lyckad. Om inte annat så var kvällen väldigt… trevlig. Och ibland duger det nu faktiskt ganska fint.

Setlista:

Raven’s Flight
Guardians of Asgaard
The Pursuit of Vikings
Deceiver of the Gods
As Loke Falls
Death in Fire
Tattered Banners and Bloody Flags
Heidrun
War of the Gods
Put Your Back Into the Oar
The Way of Vikings
Under the Northern Star
First Kill
Shield Wall
Raise Your Horns

Crack the Sky
Twilight of the Thunder God

Copenhell 2024

ARTIST: Jungle Rot, Dvne, Plaguemace, Dying Fetus
LOKAL: Copenhell 2024
DATUM: 19 juni, 2024

Danmarks största renodlade metalfestival Copenhell har blivit en tradition att besöka för Martin. Igår var han och fick se old school-banden dominera, och så ett progressivt band från Skottland.

Att PERSECUTOR har fått en bra speltid – de öppnar hela festivalen  – förvaltar de bra. Med en basist/sångare i Christian Andrés Almaza som påminner inte så lite om Freddie Mercury som skickligt dompterar publiken till hela två Wall Of Deaths blir bandets spelning en trevligt och sympatisk inledning på festivalen.

Att band som lirar old school metal uppskattas på festivalen det märks när JUNGLE ROT går på Gehenna. Det är smockat framför den kanske mest sympatiska scenen på festivalen med de omkringliggande träden som ramar in området. Att Jungle Rot omfamnar sin hemvist inom den gamla dödsmetallen är så tydligt – det är mer ett stridsrop än något annat när bandet kavlar ut sin musik på ett sätt som är vida mer sympatiskt än jag tycker att bandet är på skiva. Kanske är det så att det behövs interaktion med publik för att bandet ska funka riktigt för mig? Måhända, men det är en oerhört sympatisk konsert med mycket närvarokänsla och uppskattning från publikens sida.

Dave Matrise – Jungle Rot. Bild: Martin Bensch

Jag blev lyrisk när festivalen bokade DVNE. Skottarnas musik kanske inte är den mest självklara på en festival som mer inriktar sig på andra genrer än progressiv sludge, men skottarna ror ändå hem en konsert som är lika delar koncentrerad som uppsluppen. När bandet lirar är det stenhård koncentration på leveransen, mellan låtarna är det mycket leenden. Även om jag inte riktigt uppskattar hur bandet låter på framför allt senaste skivan “Voidkind” så har DVNE den goda smaken att styra upp en ljudbild live som lyfter låtarna betydligt från hur de lät på skivan. Och tur är väl det, för hela 6 av 7 låtar bandet spelar ikväll tar de från den senaste plattan.

Daniel Barter – Dvne. Bild: Martin Bensch

PLAGUEMACE är ett av de band som följer efter i BAESTs fotspår, och de gör det bra. Jag imponeras av vilket sanslöst röj som bandet från Horsens lyckas piska upp på Gehenna, och det härjas något så grymt i publiken att jag knappast blir förvånad när en person i rullstol crowdsurfar. Sångaren Andreas Truelsen har en mäktig pipa, och att han uppenbarligen trivs på scen – det gör de andra medlemmarna också – lyfter konserten till fina höjder. PLAGUEMACE känns redan för stora för Gehenna och det ska bli kul att se hur det går för dem i framtiden.

Andreas Truelsen – Plaguemace. Bild: Martin Bensch

DYING FETUS är inte och kommer aldrig att vara de stora åthävornas band. Men jag skulle aldrig få för mig att säga att bandet är tråkigt för det. Att gammal är äldst är en devis som passar bra in på denna trio från Baltimore som har en lång karriär bakom sig. Visserligen kommer flest låtar från den senaste skivan “Make Them Beg For Death”, men då bandets formula knappast har ändrats sedan början av karriären gör detta ingenting. Men att låtar som Subjected To A Beating från “Reign Supreme” eller Grotesque Impalment får publiken att gå lite mer bananas är ingen överdrift. Bandet är tajt, låter förträffligt och har, trots den sparsmakade scenproduktionen förmåga att engagera den stora och framför allt hängivna publiken så att konserten blir en fin avslutning på festivalen för min del.