Kategoriarkiv: Live

Live: Soen & Naryan på Pustervik

ARTIST: SOEN, med support från NARYAN
LOKAL: Pustervik
DATUM: 18 mars , 2024

– I SOEN så tycker vi att man får dansa inom metal, så därför skrev vi den här låten. De orden från Joel Ekelöf sammanfattar väl intrikat egensinniga SOENs gärning tämligen väl, givet hur bandets musik består av ett lyckligt äktenskap mellan stackato-taggig aggression och honungslent eteriska melodier. Att den relationen är välmående märks också tydligt denna afton på Pustervik – en oväntad fusklapp till trots…

SOEN – ömsom vin, ömsom… starkvin?

En vacker vårvinterdag följs av en ganska kylig afton, denna marsmåndag, så det nyper lite i kinderna på vägen till Pusterviks mörka värme och trivsamma trängsel. Väl inne är både temperaturen hög och humöret gott, det är tämligen välfyllt och med en sorlande förväntan. Men innan de efter många år äntligen väletablerade svenskarna skall äntra scenen, är det dags för supporterande akten NARYAN från vårt östra grannland.

Deras teatraliska, ganska lugna, symfoniska metal är finstämd med trivsamma inslag av klaviatur och fiol, men blir överlag aningen för ”snäll” för att riktigt grabba tag i publiken. Sångaren Tommi Niemi hinner dock imponera med en sångröst som faktiskt är bättre live än på skiva, kanske framför allt i inledande Nevertheless. Avslutande 764 höjer också intensiteten ett par hack, och börjar få igång publiken hyggligt väl, lagom till det är dags att lämna över till huvudakten.

NARYAN glimrar till emellanåt, men lyfter inte riktigt fullt ut. Sångaren Tommi Niemi visade sig dock ha en stark pipa.

Efter ett stämningsfullt intro bestående av en mörkt mässande uppläsning av Dylan Thomas dikt Do not go gentle into that good night drar showen igång. Sincere är först ut, och följs av löjligt starka kortet Martyrs oväntat tidigt i setlistan. Sen tuggar det på, SOEN sitter ju på en kortlek innehållande väldigt många äss. Memorial följs av Lascivious, där den senare som jag nämnde i ingressen presenteras som ”dansvänlig”… Här tar Joel Ekelöf ut de teatraliska svängarna lite extra, och förlorar sig i en drömskt vaggande tryckare med sig själv.

Sångarens oerhört starka scennärvaro till trots får han styv konkurrens i det avseende denna afton, givet hur gitarristen Cody Fords uppenbara spelglädje och allmänna lycklighet skiner som en sol över på vänster sida av scenen.

Joel Ekelöf och Cody Ford myser ihop.

Skiner gör så klart även hans skicklighet, och för de som kan sin SOEN är det så klart ingen överraskning att detta gäller för samtliga i bandet. Martin Lopez på trummorna är ett unikum, basisten Oleksii “Zlatoyar” Kobel oförskämt skicklig, och multibegåvningen Lars Åhlund som på sätt och vis mest smyger med i bakgrunden även han viktig för bandets sound. Här finns så mycket talang och färdighet på alla händer i uppställningen att det närmast är orimligt att de dessutom kan applicera den i låtar med verkshöjd, som inte bara utgör ett fönster för deras individuella skicklighet.

Lars Åhlund får för ett ögonblick ta spotlighten.

Även om bandet fortsätter att charma och imponera under spår som Unbreakable, Deceiver (allsången i refrängen här är fin!) och Monarch, så visar det sig att även solen har ack så små fläckar. Den uppmärksamme noterar nämligen att Ekelöf förmodligen kunde ha varit aningen bättre instuderad inför denna turnévända, då han återkommande under kvällen sneglar ner på den fusklapp med texterna som uppenbarligen finns någonstans på golvet framför hans mickstativ. Nu tappar han aldrig bort sig, och sången i sig sitter precis lika helgjutet som alltid, karln är ju en fantastisk sångare, men det gör ändå att åtminstone min koncentration delvis dras bort från den fantastiska musikupplevelsen.

I övrigt finns det föga att anmärka på, vilket publikens gensvar också tydligt visar. Eller, som Ekelöf lite putslustigt själv kommenterar det vid ett tillfälle under andra halvan av kvällen:

– Jaha, nä, med det här var ju faktiskt riktigt trevligt! Han fortsätter med att berätta att det är skönt för SOEN att äntligen börja kunna känna sig tagna till svenskarnas hjärtan, efter att i många år mest rönt uppmärksamhet utomlands. Den uppskattning publiken visar så här på hemmaplan värmer lite extra, konstaterar han.

Joel Ekelöfs karisma som frontman går inte att förneka.

I samma anda som denna mysiga förtrolighet tas intensiteten sedan på sedvanligt SOEN-vis ned under den avslutande delen av det ordinarie setet. Illusion, Modesty och sedan Lotus, en trio känslosamma och vackra spår, som vaggar in lokalen i behagligt varm avslappning. Sortin från scenen följs av det väntat starka mässandet av bandnamnet, och blir tämligen kort.

Sen blir det lite mer tryck under extranumren. Först ut är Antagonist, och när den allsångsvänliga passagen två och en halv minut in i låten kommer låter bandet till slut publiken helt ta över, det är bara vi som sjunger – och som vi gör det! Det är nog fler än jag som är en liten aning hesa idag, efter denna giggets höjdpunkt…

Lunacy och Violence avslutar, varpå Ekelöf efter att sista tonen klingat ut tar ett varv längst med scenkanten för handskakningar, high fives och fist bumps med alla i första raden. Ett fint slut på en fin kväll.

Medges, fusklappen gör att jag inte kan räkna detta som SOENS allra finaste live-stund, jag har sett dem ett par gånger förut och vet att det finns ännu en växel där att hämta. Men även på nivån strax under toppform är de ett helt galet begåvat och förföriskt gäng, och denna livespelning är således även den en stark och mycket tillfredsställande upplevelse. Gott så!

Live: Dark Funeral med Avslut och Offerblod på The Tivoli

ARTIST: Dark Funeral, Avslut, Offerblod
LOKAL: The Tivoli
DATUM: 4 november 2023

30-årsjubilerande DARK FUNERAL har under hösten tröskat runt i Sverige med AVSLUT och OFFERBLOD. Igår avslutades turnén med stil på The Tivoli i Helsingborg.

Mycket kan man säga om OFFERBLODs musik, men finess och finkänslighet är inget det här bandet sysslar med. Och det behövs knappast heller, då man kommer långt med kraft, brutal sådan, fart och en grym publikkontakt. Även om OFFERBLOD är ett relativt nytt band som ännu har att släppa sin fullängdsdebut så är det inga duvungar vi har att göra med. Att Matte Modin är trummis borgar för en uppvisning i piskande trumspel då luleåsonen har återfunnits i en mängd band under åren – däribland kvällens huvudakt – visste jag sedan innan. Men maken till anslag som han uppvisar tar i stort sett andan ur både mig och resten av publiken. Han i stort sett begraver stockarna i trummorna rakt igenom hela konserten.

Att OFFERBLODs musik inte är nydanande på många sätt, kanske inte ens något, gör inte speciellt mycket. Här finns frenesin, spelglädjen och den rusiga känslan som tvåtaktsmatande döds kan framkalla. Sångaren Ronnie Nyman älskar verkligen att slå från underläge, och har rakt igenom en helt fantastisk kontakt med publiken, ofta lutande sig långt ut och nära den ganska stora skara som besöker The Tivoli ikväll. Det är inte svårt att gå igång på bandets musik som ger en helt lysande inledning på kvällens begivenheter.

 

 

 

 

När OFFERBLOD satsar på fart innehåller AVSLUTs del av konserten fler komponenter. Att black metal som genre ställer betydligt högre krav på sina utövare är något som AVSLUT inte bara bemästrar, de omfamnar detta faktum helhjärtat. Det är betydligt mycket mer artisteri kring bandets konsert om vi jämför med vilket death metalband som helst. Scenutsmyckningarna och bandets utseende är så fruktansvärt snyggt gjorda att bara här är det lätt att bli imponerad.

Att bandet också har en gedigen låtkatalog med sig i bagaget skadar sannerligen inte heller. Förra given “Tyranni” från 2019 är en skiva som får blodet att pumpa snabbare genom kroppen.

Sångaren Christian Jönsson Baad har en imponerande pipa och hans scennärvaro är lika delar hotande som upplyftande.

 

 

 

 

AVSLUTs musik är visserligen brutal, men här finns en hel del finess och variation och lager som gör att konserten blir i stort sett oavbrutet underhållande. Övertygelsen i leveransen är så påtaglig att jag baxnar. Framförallt i Tyranni, Dråp och Deceptis är energinivån så hög att det inte är speciellt förvånande att moshpiten är ett faktum. AVSLUT känns som ett komplett band. Låtarna håller hög kvalitet, utförandet är precis så uppfordrande av publiken som jag förväntar mig och jag kommer på mig själv att tänka att konserten gärna hade fått pågå längre än den tid bandet fick på scen.

Även om både OFFERBLOD och AVSLUT stod för bra konserter är det ändå tydligt att DARK FUNERAL ligger på en egen nivå ikväll.

Det är extra av allt – gigantisk och fysisk backdrop, effekterna med rikligt bruk av rök och en till stora delar magisk ljussättning gör att stämningen sätter sig rätt ordentligt. Med ett oantastligt genomförande musikaliskt golvar DARK FUNERAL den nu månghövdade publiken fullständigt.

Att bandet har en, efter 30 år i branschen, gedigen låtkatalog att välja från gör att lite av ett lyxproblem uppstår. Fokus ligger på de senaste plattorna “Where Shadows Forever Reign”, och “We Are The Apocalypse” och det gör mig personligen inget alls då jag tycker att de skivorna är fantastiskt bra – 7 av kvällens låtar tas därifrån och spelas med en övertygelse som kan försätta berg. Avslutandet med Where Shadows Forever Reign exempelvis, är helt magnifik och får mig att vilja ha mer. Men jag anar att fler nog skulle vilja ha fler låtar från episka “The Secrets Of The Black Arts” till exempel. Detta är ju radanmärkningar för DARK FUNERAL visar med sådan fruktansvärd tydlighet varför de fortfarande är en kraft att räkna med efter 30 år.

Bandets sångare, Heljarmadr är en uppenbarelse. Han är så majestätiskt uppfordrande att han blir självlysande. Hade han inte varit lika skoningslös mot sig själv som mot publiken så hade jag tröttnat. Nu blir hans insats den som höjer låtmaterialet ytterligare några snäpp.

 

 

 

 

Black metal har ju aldrig handlat om att ha kul, men banne mig om jag inte lyckades skönja ett litet spelande leende hos Lord Ahriman i slutet av konserten. Och varför inte? När konserter är på den här nivån där samspel mellan band och publik funkar då är det kanske ganska lätt att dra på smilbanden även för en härdad black metalkämpe?

 

 

 

 

DARK FUNERAL avslutar en mycket trevlig kväll på The Tivoli på ett sätt som gör att jag verkligen hoppas att det inte tar lika lång tid för bandet att spela här igen som det tog mellan gårdagen och den förra konserten som bandet gjorde. Den var 2005.

Live: Gaerea på The Abyss

ARTIST: Gaerea (med Tar som support)
LOKAL: The Abyss
DATUM: 18 juni, 2023

Ord… vad futtiga de är ibland. Som här, när man skall försöka göra den själavrängande upplevelse portugiserna i GAEREA bjöd publiken på The Abyss på. Det går liksom egentligen inte, man behövde vara där. Men låt mig ändå göra ett försök.

GAEREA – in your face, in your soul!

Innan de utsökt ångestladdade portugiserna äntrade scenen på ett hett och (trots konkurrens från ett skapligt gäng som kallar sig METALLICA och lirar på Ullevi denna afton) välfyllt The Abyss fick supporten för kvällen, lokala akten TAR, chansen att göra ett avtryck. Något jag skulle säga att de lyckades med, och att döma av reaktionerna hos resten av publiken var jag inte själv om att tycka det. En fin blandning av tyngd, stackaton med taggiga törnen, och krispig melankoli, tight framförd med stilpoäng för härligt desperat ylande från frontmannen Alexander Andersson. (Detta även om sången bitvis låg aningen lågt i mixen.)

TAR imponerade, och bör få större uppgifter inom en nära framtid.

En vanlig afton hade TARs prestation absolut kunnat ses som på huvudakts-nivå. Men nu skulle ju detta inte bli någon vanlig afton, då…

Jag hade förvisso hört från bekanta att GAEREA skulle vara ruggigt starka live. Bara häromdagen skrev WeRock-kollegan Martin därtill om hur bandet gjorde ett starkt framträdande på Copenhell, trots att dagsljus och stor scen kanske inte är den ideala sättningen för deras vackert sorgsna, vansinnigt intensiva introspektiv. Men jag var ändå inte beredd på den upplevelse portugiserna skulle bjuda på i The Abyss intima dunkel.

Lugnet före stormen…

Redan från de första tonerna av inledande Mantle till dess att sista ackordet klingat ut, trollbinder och förför GAEREA med teatralisk inlevelse, isande ångest och en energi som känns som om den hade kunnat riva sönder hela solsystem om man släppte ut den ur gig-lokalen.

Det teatraliska står absolut i centrum om man ser specifikt till frontmannen Guilherme Henriques. Dold bakom en av bandets signifikativa svarta huvor växlar han mellan att hänga långt ut i publiken från scenkanten och skrika själen ur sig, glida runt på scenen med förföriskt ormande höfter medan han låter sin hand teckna obskyra tecken i luften, låta sig falla handlöst till golvet för att där vrida sig i själsliga plågor, och emellanåt skenhänga sig själv i huvan.

Mangel av den allra högsta skolan!

Intensiteten med vilken han gör detta får den svarta skjorta han är iförd att inom ett par låtar klistra glansig vid hans kropp, blöt av svett. Det svarta kropps-smink hans underarmar varit täckta i har smält och runnit bort i sotstrimmiga rännilar, för att avslöja tatueringarna där under.

Samtidigt som Henriques förför publiken manglar resten av bandet på med en frenesi, och en samtidigt isande kall elegans, som det över tid blir omöjligt att värja sig mot. Som åskådare förflyttas man bort från The Abyss, bort från den svenska högsommar-varma kvällen på hipstriga Andra Långgatan utanför. Någonstans kring Absent mitt i setet finner man sig förflyttad till det krispigt ångestladdade universum GAEREA skapar med sin musik, ensam med sin själ skoningslöst blottlagd framför sig.

En själavrängande upplevelse, som sagt. Men herregud vilken vacker sådan! Under den sista låten, som gärna hade fått hålla på i en timme till, upptäcker jag att kinderna är våta av tårar, så pass berörd har jag blivit. Så när musiken till slut tystnat, och frontmannen till slut ålat sig upp från scenkanten där han låtit sig kollapsa under det avslutande crescendot, känner jag en stor och varm tacksamhet.

Genom åren har antalet klubbspelningar jag bevistat nått och passerat ett tresiffrigt antal, med det gig portugiserna bjuder på denna afton kvalar i mycket god konkurrents ändå ledigt in på topp tre. Tack, GAEREA… tack så oerhört mycket!

Att tonsatt ångest kan vara så plågsamt vacker, ändå…