ARTIST: Orbit Culture, Gaerea & Atlas
LOKAL: Filmstudion, Göteborg (Death Above Life Tour)
DATUM: 22 november, 2025

Det är en stark trippel-kombo i form av finska Atlas, portugisiska Gaerea och Smålands egna Orbit Culture, Eksjös finest, som intar Filmstudion på Hisingen denna november-lördag. Innan kvällen är slut skall åskådarna ha bjudits på vacker tyngd, själavrängande ångest-rens, samt lagom insmickrande publikfrieri, och i gengäld skall man ha bevisat varför Göteborg brukar tillmätas kronan som Sveriges bästa metalpublik…

Atlas

När jag anländer Filmstudion har Atlas, hemmahörande i vårt östra grannland, redan dragit igång. Detta trots att angiven tid för första band på scen ännu inte infunnit sig. Men av det jag hinner höra, vilket jag ändå misstänker är en majoritet av setet, framgår det att finnarnas kombination av svulstig tyngd och sval melankoli fungerar förvånansvärt bra live.

Även om jag gillar Atlas på skiva, var jag inte säker på hur bra materialet skulle funka live. Fear not, då låtar som I Whisper Your Name Like A Curse och Anodyne smeker förföriskt medan ångvältstyngden i ett spår som Ukko orsakar trivsamt, taktfast nickande.  Mest imponerande under gigget är backup-sången från Leevi Luoto, som bitvis är riktigt vacker.

Helt lyckas Atlas väl ändå inte vinna över publiken, det är tidigt på kvällen och musiken är som sagt mer vackert melankolisk än medryckande. Sångaren Patrik Nuorteva försöker vid flera tillfällen uppmana till mosh pits, men det är först under avslutande blyvikten Uhri som det faktiskt rasslar till lite på den fronten. Finnarna gör ändå ett fullt godkänt gig, och krattar fint manegen för vad som komma skall.

Gaerea

Portugisiska Gaerea är en upplevelse. Lika vansinnigt intensiva som de är i sitt hypersnabba hamrande på instrumenten, lika känslosamt vacker desperation ångar ur varenda por på scenen. När det gäller just valet av scen, såg jag förra gången bandet var i Sverige deras spelning på trånga, intima The Abyss, vilket egentligen passar bandets uttryck bättre än Filmstudions tämligen luftiga och stora lokal. Spelar dock mindre roll. När själavrängande alster som Submerged, Hellbound och Hope Shatters har satt tonen är slaget liksom vunnet redan där.

Samtliga i bandet sliter verkligen för att leverera en så glödande insats som möjligt, och visst vore det en fattigare värld om Gaerea inte hade Diogo Mota som på trumpallen gör sitt bästa för att mörda sina trumskinn, eller Sonja Schuringa som låter krispiga, tremolo-plockade mollmelodier från sin gitarr skära upp vårt kött och blottlägga våra själar.

Likafullt är det dock sångaren Guilherme Henriques som är epicentrum för den känslomässiga storm portugiserna piskar upp. Hans komprimisslösa avgrundsvrålande, varvat med teatraliska dansrörelser och ångestdrypande gestikulerande, gör karln till ett eget konstverk i sig. Hans utspel höjer Gaerea från något man upplever till en upplevelse, om ni förstår hur jag menar?

Gigget rullar vidare med snygga World Ablaze och Salve med sitt betvingande inledande mangel. Sen skall publiken faktiskt också bjudas på lite humor, när Henriques innan (för att vara Gaerea oväntat eleganta) Wilted Flower konstaterar att vi säkert alla har våra mobiler med oss. Han ber oss ta upp den och slå på ficklamporna, och göra den där 2000-talsversionen av vajande tändare med dem.

-”This is our Taylor Swift moment”, förklarar han till publikens uppenbara förnöjelse. Övriga likheter till fröken Swift är måhända ganska få, men visst blir det stämningsfullt i Filmstudions mörker när alla lamporna går igång.

Det känns som att det är alldeles för snart som gigget sedan spurtar i mål. Under slutnumret står bjuder sångaren och Schuringa på ett närmast ömsint, men också sorgset skådespel, där han knästående på golvet sträcker upp handen närmast bedjande, men där den längtansfullt utsträckta handen möts med frånvaro av beröring.

Efter att de sista tonerna klingat ut ser man bandets svarta skjortor sitta klistrade mot medlemmarnas kroppar, fullständigt genomvåta av svett. Gaerea har gett sitt allt, och för detta är jag tacksam.

Orbit Culture

Det första som skall sägas om småländska Orbit Cultures gig är att det märks att de är oerhört populära just nu. Efter Gaerea tar jag en snabb lov till herrarnas, köper en dryck, samt fixar en synnerligen stilig bandtisha med portugiserna. När jag sedan äntrar själva konsertlokalen igen är den full, hela vägen bak. Det är mycket folk på plats!

Huvudakten går ut starkt. Efter turné-namngivande Death Above Life följer The Storm samt The Tales of  War, vilka bägge får mycket gott gensvar från publiken. Efter detta konstaterar frontmannen Niklas Karlsson att han är glad åt att spela här i Göteborg, han säger sig gilla staden, och att han uppskattar att få dela den filminspelning som sker under gigget med just oss.

Att bandet ändå får sägas vara tämligen ungt (sett till år som existerande) märks när Karlsson sedan tillägnar North Star Of Nija till ”de som hängt med sedan 2020”… Ett gott följe har smålänningarna ändå hunnit bygga upp, vilket märks lite extra under uppenbara publikfavoriten From The Inside, där allsången är stark.

Orbit Culture har en del rätt fina, lugnare låtar (där The Path I Walk är min personliga favorit) men denna afton premierar bandet väldigt tydligt ös framför finstämdhet. Visst, därpå följande The Shadowing är ett snyggt nummer, men sen följer Bloodhound och en av kvällens största circle pits är ett faktum.

Här är det läge att göra en utvikning kring just publiken och dess röj-nivå. Flera av bandmedlemmarna flirtar på ett ganska charmigt sätt med publiken, och drar den där klassiska repliken om ”Sveriges bästa metalpublik” som alltid brukar flyga. Det är dock inte alltid den är befogad eller rättvis, jag har sett publiken på metal-spelningar i Göteborg vara högst mänsklig, den med.

Så är dock inte fallet ikväll – den här aftonen gör sig publiken här på Västkusten faktiskt förtjänt av epitetet. Det är ett jäkla drag spelningen igenom, med rejäla och frekventa circle pits, manstarkt och taktfast klappande, samt svarsvrål som vid upprepade tillfällen hotar att lyfta taket av lokalen. Riktigt, riktigt starkt engagemang, och absolut en faktor som lyfter spelningen markant! Själv är jag nog inget av Orbit Cultures allra största fans, men även jag kommer att vara ganska ordentligt svettig när spelningen senare är över.

När det gäller just flirtandet med publiken skall sägas att bandet gör det väl, även om det bitvis balanserar på gränsen mellan charmigt och buskis. Dock skiner bandmedlemmarnas genuina glädje igenom, vilket gör att det ändå landar rätt. Och handen på hjärtat så måste jag beundra Karlssons komiska ådra när han konstaterar:

-”Vi är alltså Orbit Culture, Eksjös finest!” Han gör en konstpaus, som för att begrunda storleken på hemstaden. ”Eller ja, vi är väl typ de enda… så jag antar att vi rent tekniskt även är Eksjös sämsta?”

While We Serve, Hydra (med sitt närmast Iron Maiden-snygga harmoniserande på gitarrerna) och svulstiga Vultures of North stänger setet, innan en lång stund av uppenbart ömsesidig kärlek mellan band och publik sedan så sakteliga klingar ut. Till slut börjar den ångande varma lokalen tömmas på folk, och en rakt igenom synnerligen trivsam gig-kväll är till ända. Stort tack till alla tre banden för väl utfört värv!