Kategoriarkiv: Live

Live: Primordial, Swallow The Sun och Rome på Brewhouse

ARTIST: Primordial, Swallow The Sun och Rome
LOKAL: Brewhouse, Göteborg
DATUM: 22 april, 2022

En lång och omväxlande afton, som rör sig från det avskalat enkla via det introvert melankoliska till en själavrängande mangling. Det är onekligen lite av en musikalisk resa denna kväll på Brewhouse, när i tur och ordning ROME, SWALLOW THE SUN och PRIMORDIAL firar in våren i Göteborg med sin “The Third Heathen Crusade”-turné.

PRIMORDIAL – råare live än på skiva.

”…och om ni undrar, så är baren öppen nu!”. Alan Averill, frontman i PRIMORDIAL, drar ner skrattsalvor från publiken på Brewhouse. Trots att ingen med någon som helst rimlighet kan ha missat de meterhöga neonversalerna över bardisken som förkunnar ”THE BAR IS NOW OPEN” finner den påtagligt intensive irländaren det säkrast att påminna oss för en tredje gång.

Baren var öppen redan tre timmar tidigare, när kvällens första akt ROME äntrade scenen på Brewhouse denna ljumma vårkväll. Vid det tillfället var det fortfarande något (för) glest med folk i den ganska stora lokalen, även om det senare skulle fyllas på rätt bra. Det är en avskalad presentation som bjuds från luxemburgaren denna afton, det är bara Jerome Reuter med en akustisk gitarr, en trummis/körsångare och en laptop med förinspelad bas, synth-arrangemang och samplingar.

Följaktligen väljer ROME en setlista anpassad till det valda formatet, med relativt lugna och akustiska låtar. Hans material är som alltid stämningsfullt, men denna afton jobbar han i viss uppförsbacke. Kombinationen av ännu relativt lite folk i lokalen och att arrangören inte har släckt ner tillräckligt mycket av takbelysningen hämmar den intimitet Reuter annars är bra på att bygga. Det är heller inte det enda som jäklas. Dels får han be teknikern att dra ner på rökmaskinen då (de onekligen täta) rökdimmorna retar hans strupe till hosta, dels spelar han av en sträng och tvingas ta en kort paus för att stränga om. Vid något enstaka tillfälle stör även en antydan till rundgång ljudbilden.

Jerome Reuter, alias ROME, bjuder på ett avskalat format.

Trots motlutet är det ändå ganska många av låtarna som sitter fint. Celine In Jerusalem, One Lion’s Roar, Who Only Europe Knows, One Fire och avslutande Ächtung, Baby! funkar alla bra, och den publik som nu är där visar sin uppskattning. Under det sistnämnda spåret gör för övrigt Alan Averill kvällens första entré på scenen, och lägger en fin sångstämma som komplement till Reuter.

Sedan får Averill vänta ett tag på att återigen få äga scenen, för innan PRIMORDIAL släpper loss sin black pagan metal är det dags för lite finskt vemod i form av SWALLOW THE SUN. Mjukt indränkta i omväxlande varmt djuprött eller kyligt blått spotlight-sken framför finnarna sina alster, alltid långa och melankoliskt vackra, ofta förkrossande tunga. Det är följaktligen en stämningsfull timme, så pass att ett uppenbart ganska välförfriskat och dito nykärt ungt par försöker sig på lite slow motion-bugg till musiken, vilket ändå får ses som en kreativ koreografi.

Det som dock verkligen sticker ut under denna timme är Mikko Kotamäkis vansinnigt imponerande growl. Rensången är en liten (men ändå märkbar) aning mer trevande så här live än på skiva, men när han ryter loss är det absolut bland den bästa growl jag hört live! Finnarnas styrka ligger dock i förmågan att blanda och balansera sprött och hårt, vilket de gör med den äran genom ett pärlband av väl valda kort så som Rooms And Shadows, Falling World, Don’t Fall Asleep, ack så vackra Stone Wings, Firelights och Woven Into Sorrow.

SWALLOW THE SUN – spröd finsk melankoli i hård förpackning.

Avslutningen är en aning hårdare, i form av This House Has No Home och Swallow, där den förstnämnda bitvis är en riktig mangelfest. Det är också här det faktiskt blir ordentligt med liv och rörelse i publiken, annars är SWALLOW THE SUN mer en vacker ljudkuliss för introvert kontemplerande än ett underlag för röj. Men det skall snart ändras på det…

Nu har det nämligen blivit dags för Averill och hans irländska rövarband att ändra scenen på Brewhouse, och när de gör det står det tämligen omgående klart att det nu är en annan växel som har lagts i. Direkt från inledande Gods To The Godless till mållinjen manglas det friskt, och jag kommer vid upprepade gånger på mig själv med att imponeras av skinnpiskaren som rimligen måste ha brottats med svår mjölksyra i både armar och ben innan kvällen är över.

Alan Averill lämnar ingen tvekan – scenen är hans!

Den person som dock stjäl rampljuset från trummisen är herr Averill, som far omkring som en furie och omväxlande gör avrättnings-gester mot publiken och fistbumpar densamma. Bitvis kan jag känna att det nästan blir lite för mycket, snudd på parodiskt, men över tid vinner sångarens uppenbart genuina och sympatiska uppskattning av utbytet med publiken över mig. Hans scennärvaro är i slutänden en tillgång, och en stark sådan.

Inte bara under låtarna, han är vid upprepade tillfällen tämligen underhållande även mellan desamma. Han förundras över att vi svenskar vid det medelst vrål framställda valet ”frihet eller död?” att döma av gensvaret tydligen föredrar död. Han påminner om att de som sagt är från Irland, och därmed “inte fruktar någon man, inte någon best, och bara vissa kvinnor…”. Han folkbildar lite om svälten på Irland och i Ukraina under Holomodor, och vinner sen gillande genom att tillägna på temat skrivna The Coffin Ships till Ukraina.

Och så har vi ju de där upprepade referenserna till den där omissbara neonskylten tvärs över hela bardisken, då. Halvkul första gången, ett ”meh” andra gången, men tredje gången genuint roligt bara för att det är så dumt att han fortsätter med ännu ett sådant inpass.

Min upplevelse under spelningens gång är att PRIMORDIAL live är en råare, skitigare och mer energisk historia än de är på skiva. Under låtar som Nail Their Tongues, Where Greater Men Have Fallen, The Mouth Of Judas, As Rome Burns (som bjuder på finfint allsångs-mässande), tidigare nämnda The Coffin Ships och No Grave Deep Enough klöser irländarna med vassa klor, samtidigt som de ändå förför. Averills desperata röst, de vackra mollharmonierna på gitarrerna och det envetet skoningslösa hamrandet på trummorna försätter mig sakta men säkert i en behagligt vaggande trans.

PRIMORDIAL tar en arbetsseger denna kväll på Brewhouse.

Inför avslutningsnumret hävdar frontmannen att arrangörerna sagt att bandet måste avsluta NU, och att de egentligen inte får spela längre. ”Har de någon jävla aning om hur långt vi rest för att vara här med er i kväll?”, muttrar sångaren upprört, innan han fortsätter med att konstatera att de tänker spela sin sista låt oavsett. ”Vill de bryta strömmen får de väl göra det då, men nu kör vi!”. Jag har svårt att avgöra om det är en ploj eller allvar, men det avslutande numret hinner åtminstone fullföljas, innan ljusen i lokalen abrupt tänds och PRIMORDIAL utan krusiduller lämnar scenen.

Ett något hastigt slut på en kväll som trots fyra timmar på fötterna framför scenen faktiskt inte känts särdeles lång. Detta är i första hand irländarnas förtjänst, genom den intensiva mangling de bjudit på som fått tiden att flyga iväg. Bra där!

Live: Avatar & Sonic Assault på Trädgårn

ARTIST: Avatar, Sonic Assault
EVENEMANG: Going Hunting Tour
LOKAL: Trädgårn, Göteborg
DATUM: Torsdag 10 mars, 2022

Det råder ingen som helst tvekan om att det var ett spelsuget AVATAR som nu under sin “Going Hunting”-turné ställde sig på hemmascenen i Göteborg. Inte heller råder det någon tvekan om att kärleken mellan bandet och dess publik denna afton var ömsesidig. Trädgårn blev skådeplatsen för en synnerligen intensiv show, i ordets rätta bemärkelse!

Innan hemmasönerna var det dock dags för SONIC ASSAULT, ett förband som sprang med den äran trots visst uppförslut. Uppförslutet berodde inte på SONIC ASSAULT själva, eller egentligen ens på publiken. Trädgårn var fullsatt denna afton, stämningen god, och herrarna på scen inställda på att ge järnet till 112%. För det vill jag få sagt, att SONIC ASSAULTs mix av teknisk döds, post-black metal samt diskreta drag av hardcore och thrash här och var, kan vara bland det allra hårdaste jag har hört från en scen. Och då har jag ändå fått bröstbenet misshandlat av MISERY INDEX och min själv svärtad av BEHEMOTH just här på Trädgårn. Men SONIC ASSAULT är hårda.

Uppförslutet bestod istället just av det faktum att musiken som bjöds var så kompromisslöst brutal. En ganska stor andel av publiken, som ju ändå primärt var där för att se AVATAR med deras klart mer varierade och teatraliska anslag, hade nog en smula svårt att smälta det soniska anfallet. Trots Erik Lundbergs härliga frenesi och upprepade försök att få igång moshande i publiken, tog det sig aldrig riktigt på just den fronten. Men samtliga i bandet imponerade med teknisk färdighet och kompromisslöst manglande, så all heder åt dem för det.

SONIC ASSAULT – ett band som gör skäl för namnet!

Efter lite roddande på scen var det så dags för huvudakten, och vilken entré de gjorde! Första spår ut var Colossus, och bandet ställde upp sig som i videon, i stram givakt i samlad tropp framme vid scenkanten, med ett trumset uppställt åt John Alfredsson att maniskt hamra på. Alfredsson förtjänar för övrigt ett alldeles eget hedersomnämnande. I de allra flesta band skulle den typen av inlevelse, mimik och scennärvaro få en eventuell sångare/frontman att blekna helt, AVATARs trummis är helt klart en karaktär. Sen har förstås inte göteborgarna en vanlig frontman, utan Johannes Eckerström, och då är det baske mig inte lätt att konkurrera om huvudrollen.

Teatraliskt? Japp. Effektivt? Verkligen!

Under en stark inledning på konserten, där nämnda Colossus följs av rockiga Let It Burn, Silence In The Age Of Apes, vackra (personliga favoriten) Bloody Angel, Child samt The Eagle Has Landed, tar Eckerström sakta men säkert full kontroll över rummet och får publiken att äta ur hans hand. Som en turboladdad hybrid av Marilyn Manson och Carl-Einar Häckner, med en kort DNA-sekvens insaxad från Peter Steele, äger han scenen på ett sätt som få andra. En sann showman; dekadent, innerlig, teatralisk och sömlöst pendlande mellan allvarsamt mörker och skälmskt flirtande med publiken. Ta en detalj som den bränsledunk frontmannen använder som vattenflaska under gigget, en egentligen tämligen billig prop, men som här liksom bara funkar.

Å andra sidan, vad funkar inte denna afton? Som sagt, det märks att AVATAR njuter av att stå på scen igen, och jag upplever det också som ärligt när man innan The Eagle Has Landed deklarar att det är lite extra roligt att återigen, efter tre år, få framträda på hemmaplan. (Vi får väl ändå räkna Göteborg som det, även om Eckerström upprepat och till publikens fnissande förtjusning trycker på hur de olika medlemmarna kommer från “Mölndal, Kållered och LINDOME!”.) Just detta mellansnack är för övrigt ett av kvällens roligaste:

-“Annars då, hur är det? Vad har ni haft för er de senaste två-tre åren?”, frågar sångaren pillemariskt. Skrattsalvor. “Vill ni …prata… om det?”. Spridda nekande burop. “Nej, vi skall inte PRATA om det. Ikväll har vi BÄTTRE saker för oss!”. Nästa låt brakar loss.

AVATAR och deras frontman uppvisar stort showmanship denna afton.

Nåväl, åter till händelseutvecklingen. Redan under Let It Burn hoppas det rätt friskt i publiken, och under Bloody Angel kommer kvällens första tydliga allsång igång. Nästa gång det är dags är under Paint Me Red, innan intensiteten går ner en marginell smula under A Secret Door, For The Swarm och Torn Apart. Sedan är det dags för finkänsligt vackra Gun, där sångaren sätter sig vid en flygel som jag på något obegripligt sätt har lyckats missa när de burit in.

Innan första ackordet faller tackar han publiken för att de genom sin närvaro och kärlek skänker mening åt det han och AVATAR gör, vilket återigen känns som genuint ärligt menad tacksamhet. När låtens vackra molltoner sedan klingar fram känns texten obehagligt aktuell givet nuvarande händelser i Ukraina, och kanske att den resonerar med fler än mig. Det åker nämligen upp en imponerande mängd mobillampor (samt även rätt många tändare) i luften här. I vanliga fall hade jag förmodligen tyckt att det var en aning cheesy, men just nu känns det faktiskt mest vackert.

Ikväll skulle det inte “pratas” om det, AVATAR hade andra planer.

Efter Gun följer relativt nya singeln Going Hunting, och sen har det blivit dags för AVATAR att faktiskt rent konkret kommentera de pågående världshändelserna. Eckerström för in samtalet på Rysslands angrepp på Ukraina, och publiken uttrycker ljudligt sina känslor kring detta. Sångaren konstaterar att det inte bara är okej, utan rätt och rimligt att vara arg i nuläget, men att vi kan få utlopp för lite av dessa känslor via musiken. “Så under den här låten, bara precis just här och nu, är det okej att känna HAT. Nu får ni hata om ni vill.”

Låten som sedan rivs av – återigen med nästan kuslig tematisk riktighet – är Tsar Bomba, och ursäkta franskan, men jävlar vilken mosh pit detta resulterar i! I princip hela halvan av lokalen närmast scenen förvandlas till ett hoppande hav av spastisk dans, hockeytacklingar och outspädd, rå energi. Även om det lugnar sig lite under efterföljande A Statue For The King är det inte med alldeles för mycket, det moshas friskt även här.

Givet AVATARs lekfullhet och hälsosamma brist på respekt för genré-gränser och konventioner, känns det helt rätt att det ordinarie setet sedan avslutas med betydligt luftigare och mer groove-orienterade The King Welcomes You To Avatar Country, komplett med såpbubblemaskin som fyller scenen och luften framför den samma med glädje och gulligt glittrande bubblor. Här lämnas faktiskt huvudrollen för ett tag över till gitarristen Jonas Jarlsby, som får ikläda sig kungarollen komplett med pompa-och-ståt-jacka och allt.

Bubblor och kärlek i luften.

Pausen innan extranumren är nästan för kort för att återkomsten på scen skall kunna kallas ett encore, det känns lite som att AVATAR inte orkar låtsas som att de inte verkligen vill få lira lite till. Efter blytunga käftsmällen Wormhole passar dock frontmannen på att retas lite en sista gång med oss i publiken:

-“När jag stod där ute i kulissen så hörde jag hur några av er ropade ‘en låt till’…” Publiken börjar givetvis kraftfullt skandera just detta, vilket sångaren efter en stund hyssjar ner. “Ja, nu hade vi ju egentligen tänkt spela lite MER än så, men man hatar ju att vara den som stannar efter att festen är slut, som dröjer sig kvar när alla vill att man skall gå hem. Det är ju pinsamt när det blir så. Och man vill ju alltid ge publiken det de vill ha, så…” Publiken skrattar lite nervöst. “Men äh, vi kör väl. Vi hade faktiskt tänkt spela TVÅ låtar till nu!” Jubel.

Setet avslutas med två äss ur leken i form av headbanger-pärlan Smells Like A Freakshow och Hail The Apocalypse, och återigen så moshas det på rätt friskt framför scenen. Som om man egentligen inte riktigt skulle vilja lämna scenen, drar hemmasönerna sedan ut på avslutningen av sista låten till ett två minuter långt post-crescendo, där trumsmatter och rundgång blandas med publikens högljudda påhejande. Efter att sista cymbalslaget till slut har fallit fylls Trädgårn av ett kraftfullt vrål av uppskattning. Herrarna på scen har verkligen gett sitt allt denna kväll, och resultatet talar för sig själv – det är så här man bjuder på en show. Tack för det, AVATAR!

Live: Rome & Forndom på Musikens Hus

ARTIST: ROME, supporterade av FORNDOM
LOKAL: Musikens Hus, Göteborg
DATUM: 13 februari, 2022

Det är genom ett regnigt, blåsigt och gråkallt Göteborg som spårvagnen slingrar sig mot Majorna och Musikens Hus denna söndagskväll. Det är således en tvättäkta västkustvinter som möter ROME, alias Jérôme Reuter med kompmusiker, när de nu rundar av denna turnévända. Vätan och kylan utomhus kontras dock väl av värmen inne på Musikens Hus, både avseende faktisk temperatur och Reuters uppenbara glöd för den musik han bjuder på.

ROME: “Folk noir”, där singer/songwriter möter all den svärta man annars enbart finner inom metal-scenen.

Jag släntrar in i lokalen kring halv åtta på kvällen, ungefär halvvägs igenom förbandet FORNDOMs set. Eller ja, band och band, det handlar om ett enmansprojekt i form av Ludvig Swärd, som i suggestiv ljussättning och rikligt med effektrök framför sin mässande, malande fornnordiska folkmusik. Tänk lite som WARDRUNA, fast långsammare och mer diffust. På skiva kan jag uppleva att FORNDOM är lite väl svävande och planlösa, men live hittar musiken en växel till, mycket tack vare Swärds kraftfulla stämma och den effektfulla inramningen. Trivsamt, utan att för den skull riktigt greppa tag och förföra.

FORNDOM: Suggestiv och malande fornnordisk folkmusik.

Knappa timmen senare är det dags för huvudnumret, som med en ganska avskalad approach (trummis, basist/körsångare, elgitarrist och Jérôme själv på akustisk gitarr och sång) kör en setlista där de mer excentriska numren ur diskografin får stå tillbaka för ett överlag lite rakare och mer live-anpassat urval. Den inledande halvan av det ordinarie setet är stark, där låtar som The Secret Germany, Celine In Jerusalem, Skirmishes For Diotima, Death From Above och Parlez-Vouz Hate? samtliga funkar finfint och får bra gensvar från publiken.

Publiken är förvisso inte så stor, ROME är en tämligen väl bevarad hemlighet för den breda massan. Det i sig är kanske inte så konstigt. Vi snackar trots allt om ”folk noir” med ofta historiska texter om krig och andra stora skeenden, där de influenser artisten själv droppar innefattar musikartister som Jaques Brel men även tänkare/lyriker som Albert Camus och Jean Genet. Intressant är också en lång rad musikaliska samarbeten med alla möjliga från BEHEMOTHs Adam Darski via PRIMORDIAL till ME AND THAT MAN och vår egen Joakim Thåström.

Nåväl, det var ett stickspår. Även om publiken som konstaterat inte är så manstark, så framstår den som hängiven och tämligen väl insatt i luxemburgarens material. Och, tematiskt riktigt sett till musikens svärta och melankoliska desperation, konsekvent klädd i svart kombinerat med… mera svart.

Jérôme själv bär samma färger, men framstår denna afton ändå som tämligen uppsluppen för att vara honom. Det skojas lite med både ljud- och ljusteknikerna samt några ur publiken, och vid ett tillfälle konstaterar han brett leende att han visserligen älskar den här lokalen… [gestikulerar mot den branta spiraltrappan som från scenens bakre hörn leder upp till logen] …”men den där jävla trappan, alltså”.

I mitt tycke peakar spelningen strax efter det tidsmässiga krönet när The Twain, Ächtung Baby och den kanske största hiten One Lion’s Roar följer efter varandra, där den sistnämnda orsakar en trivsam allsång i lokalen. Sen sjunker intensiteten under några låtar, innan det ordinarie setet avslutas starkt med Who Only Europe Knows.

Efter en kortare paus kommer frontmannen och elgitarristen Eric Becker tillbaka in på scen och framför Coriolan, ett uppenbart improviserat tillägg på setlistan som föranleder viss förvirring i tekniker-båset. Efter detta ansluter trummis och basist för en avslutande trio låtar i form av The Spanish Drummer, One Fire (här lyfter det riktigt bra igen, helt klart det extranummer som har bäst slagkraft) samt Swords To Rust.

Sammantaget en stark spelning, trots ett visst tapp i slagkraft under den senare delen av det ordinarie setet. Jérôme Reuters trasiga, sensuella basröst är verkligen helt fantastisk, och hans formtoppade förmåga att skriva lika vackra som desperat sorgliga låtar är verkligen inte fy skam den heller. Det skall medges att han blandar och ger på skiva, en del av materialet är påtagligt underligt och svårlyssnat, men när urvalet av material live-anpassas på det här viset blir resultatet synnerligen tilltalande.

Jérôme Reuter, i besittning av en gudabenådat mörk och berörande stämma.

Har vi tur återkommer ROME till Sverige tillsammans med PRIMORDIAL i april senare i vår, förhandlingar pågår. För de som ännu inte stiftat bekantskap med luxemburgaren rekommenderas ett konsertbesök då!