Kategoriarkiv: Live

Live: Hell on Earth Tour 2023 på Musikens Hus

ARTIST: Unearth, Misery Index, Year Of The Knife, Leach, Turbid North (Hell on Earth Tour 2023)
LOKAL: Musikens Hus, Göteborg
DATUM: 20 april, 2023

-“We’re not here for a good time – we’re here for a LONG time… We’ve got 30 more songs!” Man har inte roligare än man gör sig, brukar det heta, och eminente strängbändaren Buz McGrath i UNEARTH har bestämt sig för att roa såväl publiken som (vad det verkar) sig själv, denna vårkväll av kluvna känslor.

UNEARTH gav allt trots bristfälligt besökarantal, för vilket de förtjänar respekt!

Vadan detta med kluvna känslor, undrar ni kanske nu? Ja, inte är det bandens fel! Det är en välfylld roster som i form av “Hell on Earth Tour 2023” tar Musikens Hus i besittning denna soliga och ljumma aprilkväll, med inte mindre än fem hårt slående akter på scen. I tur och ordning: TURBID NORTH, LEACH, YEAR OF THE KNIFE, MISERY INDEX och UNEARTH. Givet bang for your buck på den uppställningen för fyrahundra spänn, särskilt med tanke på de sista två namnens renommé, borde Musikens Hus vara välfyllt. Så är dock inte fallet, det är tvärtom kvällen igenom en sorgligt underbefolkad lokal som möter banden. För första gången som metalgig-besökare i Göteborg skäms jag nästan lite å våra vägnar…

Men de kluvna känslorna är som sagt inte bandens fel, de står odelat för den positiva halvan. Först ut TURBID NORTH från Texas, som slår mig som påminnande om ett argare och mer tekniskt orienterat GOJIRA. Särskilt kanske då avseende sånginsatsen från Nick Forkel, som har en skönt nervig kvalité som snygg kontrast mot den tyngd och det kompromisslösa mangel bandet i övrigt bjuder på. Låtmaterialet är i mina öron aningen ojämnt, men framförandet snortight och väl utfört, med extra stilpoäng för Adam Rydlinskis eminenta trumspel. Framför allt de lite hårdare numren som Patients svänger fint.

Näst ut i turordningen är västkustens egna LEACH, hemmahörande i Borås. Här är det en lite thrashigare anrättning som bjuds, även om det finns inslag av både döds och hardcore i mixen. Initialt känns det som ett steg ner i intensitet från Texas-borna innan, under första två låtarna är LEACH lite försiktiga, känns det nästan som, och det mest framträdande intrycket är den jovaliske basistens uppenbara glädje över att vara där. Sen lossnar det, och svenskarna tar lite tydligare ägarskap över scenen. Även om ljudbilden bitvis är lite luddig, och materialet därmed aningen svårt att få grepp om, är energinivån klart godkänd, och det verkar som att bandet trivs trots den glesa uppslutningen. Fint ös på avslutningslåten!

Västkustens egna LEACH, bördiga från Borås. De växte in i uppgiften under spelningens gång.

Efter nästa (som under hela kvällen föredömligt korta) paus lägger Hell on Earth Tour 2023 i en ny växel. Fortfarande framför en klart mindre publik än banden hade förtjänat, men det struntar YEAR OF THE KNIFE högaktningsfullt i. Det tar bokstavligt talat mindre än 30 sekunder innan Madison Watkins har fått samtliga närvarande att äta ur handen på henne.

Hennes kompromisslösa röjande som en furie fram och åter över scenen, studsande och headbangande på ett sätt som hade fått Dennis Lyxzén i sin prime att lyfta på hatten och buga, är omöjligt att värja sig mot. Kvinnan är en naturkraft, så är det bara! Resten av bandet leverar de med, Delaware-kombons skitiga, råa och bitvis stackato-meckiga hardcore slår hårt och precist, och då ljudbilden är skarp nog att låta riffen visa klorna blir helheten mäktig.

Madison Watkins i YEAR OF THE KNIFE är en naturkraft bakom mikrofonen!

Många av låtarna i det intensiva setet funkar fint, Dust To Dust, Victim, Final Tears och Fatal för att nämna några, men personligen vill jag plussa ännu lite extra för Get It Out. Oavsett personlig preferens där, så är gigget som helhet en ypperlig käftsmäll!

Efter detta dags för den första av de två akter som får ses som co-headliners denna afton, rutinerade grind/death-veteranerna i MISERY INDEX. Inledande Infiltrators från förra årets giv “Complete Control” passerar tämligen obemärkt, men när sedan New Salem och The Carrion Call följer så rasslar det till tämligen rejält. Framför allt är det en fröjd att få se den maskin från en annan dimension vi till vardags kallar Adam Jarvis, och hans omänskligt exakta manglande på trumpallen. Karln är helt orimlig, på bästa möjliga sätt…

MISERY INDEX har både rutin och katalog så det räcker och blir över. Sett till detta var deras nio låtar möjligen några färre än man kunde ha hoppats på.

Att deras set bara är nio låtar långt känns lite synd, bara en sådan sak som att inte få höra den förkrossande tyngden i mellanpartiet hos Seventh Cavalry är en sorg i sig. Men med den katalog bandet har att ta av råder det förstås ingen brist på bangers i det urval Jason Nertherton och hans manskap bjuder på. Eller vad sägs om en avslutande kvartett spår som Rites Of Cruelty, The Choir Invisible, Great Depression och monstruöst sköna stänkaren Traitors?

Givet intensiteten i musiken är det kanske inte så konstigt att frontmannen Netherton själv inte röjer loss å det grövsta, givet att han skall traktera både bas och sång, men en stilpoäng till Darin Morris på kompgitarren i det avseendet. Hans energi och närvaro känns stimulerande, vilket som sagt kan behövas denna afton givet den bristfälliga uppslutningen publikmässigt.

Efter att ha satt ett utropstecken snarare än punkt med Traitors, ör det sorti för MISERY INDEX. Precis som alla band denna afton utan några extranummer, oklart om det främst beror på pressat schema givet antalet band eller på publikbristen? Nåväl, ännu en kort paus följer – och här roas fler än jag i lokalen att pausmusiken i högtalarsystemet plötsligt byts från olika former av dödsmetall, hardcore och metalcore till… HUEY LEWIS & THE NEWS och deras The Power Of Love. Oklart vad som hände där, men folk flinar åtminstone förnöjt, så allt är väl väl i staten Metal, antar jag…

Bra intensitet på gitarristen Darin Morris gigget igenom.

Så är det då dags för UNEARTH att avsluta denna afton, och precis som YEAR OF THE KNIFE har Massachusetts-bandet bestämt sig för att det är fullständigt skit samma (pardon my French) hur många det är i publiken – de som är här skall bjudas på en holmgång värdig en till bristningsgränsen fullsatt lokal!

Från inledande My Will Be Done till avslutande Black Hearts Now Reign går jänkarna loss utan hämningar, på ett sätt det är omöjligt att inte älska och respektera dem för. Förutom för den helhjärtade insatsen i framförandet, skall även ansvarig ljudtekniker ha cred för vad som kan vara det tyngsta live-ljudet jag fått mig serverat under mina 46 år här på Jorden. Mycket svulstigare än på skiva, till och med; varenda stackato-rytm skär som en skalpell, och varenda breakdown hotar att vibrera sönder de bärande väggarna i Musikens Hus.

Förutom att här plussa för sångaren Trevor Phipps distinkta engagemang och närvaro, måste kvällens kanske tydligaste hedersmedalj gå till gitarristen Buz McGrath. Förutom att även han (likt MISERY INDEX Adam Jarvis) vara helt orimligt begåvad på sitt instrument, jag har nog sällan sett lika imponerade exakt strängbändande på den svårighetsgraden live, är han också en riktig liten lustigkurre.

Först retas han med personalen i baren. “Jag ser att ni inte har så mycket att göra ikväll… Varför står ni bara där? Nu har ni ju tid att städa lite, torka lite glas eller något. Kom igen, ta tag i er själva nu!” Sen är det dags att skoja lite med Phipps och oss i publiken. Efter att Phipps frågat om vi dricker något ikväll, och höjt ett plastglas öl till skål, konstaterar McGrath med lagom drygt tonfall att “…egenvård faktiskt är viktigt, ni behöver inte känna press att lyssna till en tuffing som honom” med en liten nick bort mot sin bandkamrat.

Phipps kontrar med att han nu alls inte är en “…tough guy, I’m just here to have a good time, a good time together with you guys.” När uppskattningen från publiken över detta lagt sig, fyller McGrath på med att “we’re acually NOT here for a good time, we’re here for a LONG time… we’ve got 30 more songs!” Skrattsalvorna från publiken kommer naturligtvis som ett brev på posten.

En närmast fridfull bild, men det fanns INGET fridfullt med den käftsmäll till gig UNEARTH hade bestämt sig för att bjuda på…

Bland de spår som sticker ut lite extra under gigget bör nämnas The Wretched; The Ruinous, min personliga favorit Mother Betrayal, riktigt gamla pärlan My Heart Bleeds No Longer samt Incinerate, men trycket är som sagt gott  rakt igenom. Trots det låga antalet besökare får jänkarna ändå igång ett visst tryck även framför scenen, inte bara på den. En och annan liten mosh pit formas till och från, och de huvuden som nu finns i lokalen bangar tämligen flitigt. I undertecknads fall lika delar för att energin i musiken verkligen påbjuder detta, samt som ett sätt att visa för herrarna på scen att deras ansträngningar verkligen uppskattas.

Efter att UNEARTH rundat av fångar jag uppmärksamheten hos basisten Chris O’Toole (som förutom i UNEARTH för övrigt även trakterar samma instrument i TURBID NORTH) och talar om för honom att jag inte fattar var alla människor som borde vara på plats i kväll håller hus, men att de har min kärlek och respekt för att de krossade trots den dåliga uppslutningen. På vägen ut hittar jag YEAR OF THE KNIFE vid Merch-ståndet, och ger dem samma budskap. Det har de verkligen förtjänat.

All kärlek och respekt till samtliga kvällens band, men lite extra till YEAR OF THE KNIFE och UNEARTH, för att de trotsade förutsättningarna och verkligen gav sitt allt denna afton!

Som sagt, en kväll av kluvna känslor. Väldigt tråkigt med så dålig uppslutning, och den där allra bästa energin infinner sig ju aldrig riktigt utan en rejäl publik. Men all heder åt alla fem banden, om än i synnerhet till YEAR OF THE KNIFE och UNEARTH, för att de verkligen gav oss som var där den bästa möjliga mangling de kunde prestera. Respekt!

Live: Paradise Lost på Valand

ARTIST: Paradise Lost
LOKAL: Valand, Göteborg
DATUM: 04 november, 2022

Få band kan skryta med en lika lång och tung stamtavla som brittiska PARADISE LOST. Förväntningarna var därmed, precis som medelåldern, ganska generöst tilltagna bland publiken på Valand denna (för genren passande) blåsiga och regniga novemberkväll. Utfallet var dock ömsom fylligt rödvin, ömsom även en skvätt vatten.

Paradise Lost på Valand, 2022-11-04
PARADISE LOST live handlar definitivt mer om låtmaterialet än om spexig show.

“This next song has a dark and depressive title. Like all our other songs, that is.” Nick Holmes är kanske inte direkt en de yviga gesternas man som scenpersonlighet, men hans mellansnack är ofta lågmält fyndiga. Dock är det tämligen uppenbart kvällen igenom att PARADISE LOST inte handlar så mycket om show som om en helgjuten låtkatalog. Det bjuds på mycket bra musik, men få grandiosa utspel.

Britterna går på något tidigare en planerat, eftersom förbandet HANGMAN’S CHAIR på grund av icke närmare specificerade “tekniska problem” fått ställa in sitt framträdande. Jag gissar att något del av bandets egna utrustning måste ha havererat, för infrastrukturen på Valand verkar det inte vara något fel på. Huvudakten har bra ljud på samtliga instrument kvällen igenom.

Detta är inte oviktigt, då det är tacknämligt att bandets förmåga att kombinera malande tyngd med vackert melankoliska mollharmonier får komma till sin rätt. Spår som Forsaken, Faith Divides Us – Death Unites Us, One Second och Serenity är alla i det avseendet starka kort under spelningens första halva.

Därmed inte sagt att allt är oklanderligt. Nick Holmes skall ha all credd för sin fantastiska growl, där är han i alla avseende fortfarande en branschledande aktör, men precis som vid tidigare tillfällen när jag sett bandet kämpar han lite i uppförsbacke på delar av rensången. Där blir det lite för ofta mer att han “pratar” fram texten istället för att fullt ut sjunga fram den, vilket t.ex. märks kanska tydligt under nyss nämnda Faith Divides Us – Death Unites Us.

Publiken verkar dock inte nämnvärt brydd av detta, utan gensvaret är kvällen igenom påtagligt gott. Lite allsång, gott om nävar i luften och taktfast klappande, och förvånansvärt mycket hoppande givet materialets tämligen sansade tempo. Därmed ingen förvåning att nästa nummer ut möts av tydligt jubel, en klassiker som det är:

“I’ve been around for ages, it’s weird I still look this amazing. Having said that, it’d be a stroke of great irony if I keeled over and died during this next song. An irony I, if so, hope you’d all find highly amusing…” Låten ifråga är så klart As I Die, och här håller faktiskt Holmes röst bättre än sist jag såg dem, vilket gläder mig då låten är en personlig favorit.

Paradise Lost singer Nick Holmes at Valand 2022-11-04
Nick Holmes inleder i ensamt majestät sprött vackra “Darker Thoughts”.

Efter en hyggligt vass avrundning av ordinarie set, där jag personligen anser näst sista akten No Hope In Sight vara det starkaste kortet, är det dags för en kort paus innan konventionellt encore. Här äntrar först en ensam Holmes scenen och inleder vackert spröda Darker Thoughts. Lagom tills låten tar fart gör övriga medlemmar honom sällskap för en övertygande avslutning på aftonen. Först med kvällens bästa inslag i form av klassiska Embers Fire, innan Ghosts från senaste släppet “Obsidian” sedan elegant sätter punkt.

PARADISE LOST måhända inte är världens bästa liveband, men med ett tillräckligt vasst framförande av en sådan låtskatt som man sitter på, så kan det inte bli annat än ganska så bra. Och “ganska så bra” summerar nog rätt väl denna afton. Gott så!

Live: Iron Maiden på Copenhell

ARTIST: Iron Maiden
LOKAL: Copenhell
DATUM: 18 juni, 2022

NWOBHMs främsta banérförare IRON MAIDEN återvände till Copenhell med en konsert där trötthetstecknen börjat märkas.

IRON MAIDEN, ett band som väldigt många har ömma känslor för. Även undertecknad – och det är inte svårt att ha det. Bandet har genom åren kavlat ut så mycket bra musik att få band når upp till deras nivå.

Med den bakkatalog som bandet har att ta till så blir konserten till stora delar bra – framför allt när bandet har klarat av de tröttsamma nya låtarna från senaste plattan “Senjutsu”. Jag kan förstå bandet önskan att inte bara lira det äldre materialet, men ställ detta bredvid den senaste plattan och det blir tydligt att MAIDENs musik av idag står sig slätt mot låtar som Revelations som inleder den del av konserten då bara äldre låtar spelas. Här märks det en påtaglig skillnad på hur publiken tar emot musiken. Det är fest, det är allsång bland vad jag gissningsvis tror är den största publiken som MAIDEN spelat för i Danmark.

Showen är storslagen, såklart, med ett imponerande scenbygge som sannolikt slår BNP:n för flera länder. Ändå kan jag inte annat än tycka att jag har sett bandet betydligt mer taggat. Ikväll blir det så tydligt att hade bandet inte haft Bruce Dickinson på sång, då hade det blivit ett ännu lägre betyg. Dickinson är vid 63 års ålder en fullfjädrad frontman med en välbevarad röst som det är svårt att få nog av. Han far runt, byter kläder, agerar på ett sätt som tar andan ur en.  Resten av bandet försöker säkert hänga med sin frontman, men nöjer sig denna kväll att lira på en godkänd, men inte så mycket mer, nivå.