ARTIST: Spectral Wound, Night Fever, Ghost och Gaerea
LOKAL: Copenhell
DATUM: 17 juni 2023
I vanlig ordning bjöd Copenhells sista dag på ömsom sol, ömsom regn. Lägg till detta ett antal konserter som i vissa fall nådde fantastiska känslomässiga höjder och en som var ett bevis på en hög lägstanivå, men inte levererade fullt ut.
Dagen inleddes av SPECTRAL WOUND, det rent fantastiska black metalbandet från Kanada, vars “Diabolic Thirst” från 2021 renderade mycket höga betyg från undertecknad. Av alla band som spelade på Copenhell var det utan tävlan detta band jag mest såg fram emot. Och kanadensarna gjorde nog ingen besviken med sin konsert. Med total inlevelse och stor fokus på låtmaterialet – sångaren Jonah Campbell struntade helt i mellansnack förutom att gasta ett “thanks” några gånger – levererade bandet en grovt drabbande konsert som trots att det var fullt dagsljus ändå nådde fram på det rätta sättet.
Bandets musik lyfte något alldeles otroligt bra i de omgivningarna som festivalens minsta scen befinner sig i, och de vajande björkarna som omger ytan framför scenen skapade en mycket bra inneslutning som gjorde att knappt några distraktioner fanns för det som försiggick på scenen. Och äntligen har festivalen sett till att ljudet var det bästa jag upplevt på den scenen.
Att bandet noga odlar en stenhård image höll nästan hela vägen, men i slutet av denna magnifika uppvisning undslipper sig några leenden flera bandmedlemmar. Och det kan jag förstå – publikens inlevelse smittar verkligen och i slutet av konserten är det svårt att helt skönja gränsen mellan band och publik. Energierna flödade helt enkelt i stort sett optimalt.
NIGHT FEVER är ett återuppväckt hardcoreband från Köpenhamn. När vi har pratat om festivalen på jobbet så har dubbelkollega Oscar (har bloggar på Metallbibliotekarierna också) blivit helt till sig över att NIGHT FEVER ska spela. Bandets första platta “Vendetta” har snurrat försvarliga tider hemma hos mig, den är verkligen en uppvisning i tvåtaktsmosande med kraft, och har fått mig att se fram emot konserten. Och kvintetten gör mig inte besvikna – det är fullt pådrag från början till slut.
Jag har ungefär samma inställning till HC som till grindcore – när den är bra så känns den i hela kroppen, man blir energifylld och måste få utlopp för känslan. Exakt så är det med NIGHT FEVER. Jag blir helt lyrisk av den totala briseringen bandet står för framför en minst sagt engagerad publik.
Mest adrenalinstinn är, föga förvånande, sångaren Salomon som inte står still speciellt mycket. Det är svårt att matcha hans intensitet, men resten av bandet kommer ganska långt med ett frenetiskt harvande, och trummisen lyckas stampa – visserligen tillfälligt – sönder sin pedal till bastrumman.
NIGHT FEVER lyckas övertyga mig med råge att de är ett band att ta på allvar även i framtiden, och att de var hett efterlängtade av köpenhamnspubliken var det ingen tvekan om.
GHOST klockan 18 på kvällen?! Ja, det var i alla fall vad jag tänkte spontant när jag såg bandets speltid. Misstänker att det mest hade att göra med att bandet skulle ta sig hela vägen ner till Hellfest i Frankrike än med något annat.
Man vet att ett band har kommit en bit på väg när trumseten blir alltmer exklusiva i sin utformning, och GHOSTs trummis set kvalar med råge in i denna division. Jag kan inte låta bli att tänka att det kan vara det snyggaste trumset jag sett på ett bra tag, och det matchar väl den påkostade scenproduktionen – värdigt en headliner.
GHOST är skickliga på sitt hantverk. Bandet är engagerade, och Tobias Forge verkar njuta av att domptera publiken i vanlig ordning. De två första låtarna Kaiserion och Rats är den förväntade inledningen som inte direkt skickar mig ut i den yttre stratosfären, men klart godkänt.
Desto roligare har jag under efterföljande trion Spillways (en låt som man antingen älskar eller hatar som jag har förstått det), Cirice och Hunter’s Moon där äntligen gitarrerna tillåts bröta lite mer.
Men sedan kommer ett långt sjok låtar som visserligen framförs oklanderligt, men inte tillhör bandets starkare i katalogen. Det är också här som det vräks på med lite extra effekter, som konfettiregn – men det räcker inte för att övertyga mig om att detta är det bästa jag sett av GHOST. Avslutande låtarna Dance Macabre och Square Hammer är desto bättre.
Jag vill verkligen inte låta som en gnällspik som hävdar att banden var bättre på första plattan, eller kanske demon, för jag har sett GHOST leverera minst en fruktansvärt bra konsert på Copenhell. Men då gick de på betydligt senare, och både produktionen kom till sin rätt mer, plus att bandet hade en längre speltid och möjlighet till att smyga in andra låtar än de förväntade.
Nu blir upplevelsen något stukad av att dels är det fullt dagsljus, och dels känns bandet inte lika – farliga kanske är fel ord – men inte lika skarpa.
Portugisiska GAEREA hade redan bevisat sig på skiva för mig. Senaste plattan “Mirage” sköt sig in som ett, ursäkta uttrycket, skott på min Årsbästalista förra året. Med tanke på hur bra skivan var hade jag stora förhoppningar på bandets spelning.
När andra band handlar om att sprida trivsel så struntar GAEREA helt i detta. Desperation är snarare ordet som pockar på uppmärksamhet när det gäller det här bandet Inga publikfrierier att tala om heller då bandet vräker sin smått stressande post-black metal ut över en stor publik framför Gehenna, scenen i björkskogen som alltmer utmärker sig som scenen du ska gå till om du vill ha innerliga upplevelser tillsammans med banden som spelar.
GAEREA inbjuder till intensivt lyssnande, vilket är lite kontraproduktivt i en livesituation då det är helt andra faktorer som påverkar upplevelsen. Därför upplever jag den första kvarten som lika förvirrande som fascinerande. Jag tror att mycket har att göra med hur trummorna låter och det intensiva smatter som Diogo Mota levererar. När detta väl har satt sig är det fullständigt omöjligt att inte smälta för portugisernas musik. Känslorna briserar på ett fullständigt magiskt sätt ju längre konserten varar, och i slutet vill man inte att bandet ska sluta spela.
Frenesin i bandets musik förstärks av ett band som samfällt har bestämt sig för att deras konserter ska vara i stort sett kärva, och spegla desperationen och det bistra i bandets musik. Med ett textinnehåll som handlar om avtrubbning, narcissism, misantropi och att fördärva sig själv vill bandet blottlägga ångesten i livet. De lyckas verkligen med detta och på ett sätt som får folk som lyssnat på bandet innan och aldrig har hört en ton att kapitulera inför bandets musik. Detta var, med emfas, den bästa konserten jag såg igår.
