ARTIST: Terrorpy, Heaven Shall Burn, Fit For An Autopsy, In Flames, Anaal Nathrakh
LOKAL: Copenhell
DATUM: 21 juni, 2025

Copenhell har traditionsenligt gått av stapeln i den danska huvudstaden. I tryckande hetta samlades metalheads för att se till att hår och skägg blev stela av damm och ryggar och nackar ömma av crowdsurfare. Martin var på plats på lördagen.

Odensarna i Terrorpy är det första bandet för dagen på festivalens minsta, men kanske mest sympatiska scen, Gehenna. Det är inte en mjukstart på den sista festivaldagen, utan en knäckande tung och teknisk ångvält som brakar loss i eftermiddagshettan. Terrorpy lirar en teknisk dödsmetall som både till musikaliskt som estetiskt uttryck liknar Cannibal Corpse – med titlar som Gorging On Pus, Transcendence Through Amputation och Stuffing Puke Into The Sockets är detta inte musik som uppskattas av finkänsliga. 

Men för den stora och engagerande publiken framför scenen – undertecknad inkluderad – är detta exakt rätt kopp te. Jag vet inte om det kan ha att göra med att trion är så oerhört sympatisk mellan låtarna och grymt tajta i dessa som gör att jag tänder på alla cylindrar? Basisten/sångaren Jonas Guldfeldt Viuff har ett avslappnat och roande förhållningssätt till publiken. Innan bandet drar igång The Somnambulist säger han att bandet har gjort det oförlåtliga – skrivit en låt som går i under 200 bpm. 

Bandet i sig lirar oklanderligt – trummisen Christoffer Birkeholm Leth hanterar sitt instrument med precis så mycket teknikalitet som musiken behöver. Det ser nästan löjligt enkelt ut för honom att blästra i halsbrytande hastighet, men ändå med bibehållet sväng. Det är nog detta som mest imponerar med Terrorpy – de kan hantera bägge delarna, och dessutom skriva riktigt bra och minnesvärda låtar som sätter sig i skallen efter ett par lyssningar. Det skulle inte förvåna mig om festivalen väljer att uppgradera bandet till en större scen vid framtida bokningar. 

Ni kanske minns att jag under en period utnämnde Heaven Shall Burn till det enda metalcore-bandet som är värt att lyssna på? Jag är nog beredd att fortsätta tycka det. Visserligen är bandet otroligt snackiga mellan låtarna, men när de väl spelar är det ruggigt bra. Att Marcus Bischoffs nackproblem tvingar honom att stå över spelningar har bandet löst genom att ta in Britta Görtz från bekanta Hiraes som gästande sångerska. Och hon löser uppgiften riktigt bra, trots att hon ibland verkar läsa texterna på en skärm, vilken drabbar publikkontakten något. Men rent vokalmässigt så är hennes insats stark. Jag har sett bandet flertalet gånger, och gårdagens insats var inte den starkaste, men inte den svagaste heller. Att bandet är uppskattat märks – publiken röjer mest hela tiden och jag lämnar konserten med en känsla av nöjdhet. 

Deathcore-bandet Fit For An Autopsy från New Jersey är heltända – redan under den andra låten så ser bandet till att rejält få igång publiken med en wall of death med efterföljande moshpit – och bandet släpper inte greppet om publiken efter det. Jag blir djupt imponerad av detta, för även om bandet är fantastiskt tajt rakt igenom hela giget, så det publikkontakten som jag blir mest imponerad av. Ljudbilden är krossande – Pandemoniumscenen har emellanåt dragits av sämre ljud, men just under lördagens begivenheter så är det inte här ljudproblemen finns. Det vinner band som Fit For An Autopsy på. Det känns som ett soniskt vapen som avfyras gång efter gång. I låtar som Hostage, Pandora, Far From Heaven och avslutande Two Towers står jag mest och häpnar över hur bra FFAA presterar.

Jag har, såklart, ett långt förhållande till In Flames. Ett tag tyckte jag att de var ett av världens bästa band. Jag kunde inte få nog av bandets melodiska göteborgsmetal. Att bandet har gett ut skivor som kanske inte betyder så värst mycket för mig personligen fråntar inte bandet hedern att de har gjort skivor som sannerligen håller för många lyssningar. Den senaste plattan ”Forgone” var  ett fall framåt, eller kanske bakåt, för plötsligt kändes In Flames viktiga igen.  Bandets konsert visar att det sannerligen gäller även liveframträdandena.

Öppnaren Pinball Map sätter tonen – bandet är heltänt och får med sig publiken på ett rent magiskt sätt. Det crowdsurfas så mycket att jag efter att ha fåt så många surfare i nacken får börja spana bakåt mest hela tiden. I låtar som Trigger och avslutande Take This Life moshas det så hårt att dammet yr i stora moln framför scenen. Det jag kan anmärka på något är att trummisen Jon Rices bastrummor dränker rätt mycket av det fina gitarrspelet som både Gelotte och Broderick levererar. Men det är radanmärkningar, In Flames är så löjligt bra att det inte annat än att ta av kepsen och tacka för kaffet. I mycket tror jag att det har med hur Anders Fridén agerar. Borta är den smådryga frontmannen som jag såg på exempelvis Sweden Rock för så många år sedan. Han verkar genuint trivas med sitt arbete och känslan återgäldas i drivor av publiken.

Av de band jag såg på festivalens största scen var det endast In Flames som klarade av, fullt ut, att äga den, domptera publiken och ändå skapa en innerlig känsla. Kvällen headliners Slipknot var inte ens i närheten av det som In Flames gjorde. Får ni chansen att kolla in bandet, ta den, ni kommer inte ångra er. 

En ren dröm. Jag har längtat efter att se Anaal Nathrakh oerhört länge. Bandets musik har varit en följeslagare under väldigt många år, och de år som de har gett ut musik, ja då har den skivan hamnat antingen överst, eller högt upp på årsbästalistan. 

Jag kan slå fast att mängden crowdsurfare under In Flames konsert, den slås här. Med råge. Dave Hunt nämner såklart att de under sitt gig på Download hade 150 surfare, och publiken på Copenhell tar verkligen det som en utmaning. Bara under en enda låt räknar jag till 50 stycken som lyfts fram av publiken. Det är en massiv urladdning inte bara publikmässigt, utan också på scen. 

Med en låtkatalog som inte går av för hackor så tar bandet till storsläggan mest hela tiden. In The Constellation of the Black Widow, Hold Your Children Close And Pray For Oblivion, Forward!, The Age Of Starlight Ends, Between Shit And Piss We Are Born – det är en formlig kaskad av dunderhits som med dräpande övertygelse framförs av bandet. Intensiteten är i det närmaste total, och det är med besvikelse som både bandet och publiken konstaterar att speltiden tar slut. Fullständigt utpumpad i både sinne och kropp kan jag konstatera att bandet klarade av att leva upp till förväntningarna.