Kategoriarkiv: Live

Live: Amon Amarth på Liseberg

ARTIST: Amon Amarth
LOKAL: Liseberg (Stora Scenen)
DATUM: 31 augusti 2024

Fullsatt, påkostad pyroteknik, en scendekor värdig Jotunheim, samt ett rutinerat och alldeles lagom insmickrande band. Goda förutsättningar för en folkfest, vilket känns som ett rimligt ordval för att beskriva den lördagskväll på Liseberg tillsammans med AMON AMARTH där bandet avrundar sin ”Heidrun Over Europe”-turné.

Amon Amarth styr upp folkfest från stora scenen på Liseberg.

När jag står där på ett vad som får sägas vara fullsatt konsertområde på Liseberg, och ser stockholmarnas påkostade sceneri, tänker jag på hur jag för dryga tio år sedan intervjuade bandets dåvarande trummis Fredrik Andersson inför en spelning på Trädgårn. ”Vi råkar bara ha ett stort och genuint intresse för vikingatiden, det är ingen gimmick som vi kör bara för att. Det är ju inte som att vi har några props, eller så”, konstaterade skinnpiskaren då.

Jag undrar lite stillsamt vad Andersson hade sagt kring props-frågan idag om han suttit kvar på trumpallen, givet de tio meter höga figurerna av vikingagudar, långskepp och drakar som turas om att trona upp sig över scenen? Det spelar väl i och för sig egentligen mindre roll, AMON AMARTH är duktiga underhållare oavsett vad man tycker om tematiken. Den tanke som primärt slår mig när jag ser mig omkring i det mångfacetterade och allmänt festglada folkhav i blandade åldrar och klädstilar som tar plats framför stora scenen på Liseberg är denna – dödsmetallen har blivit folklig…

Påtaglig trängsel hela vägen bak – AMON AMARTH är utan tvekan populära!

Inget fel i det, jag är ingen elitist, och redan från inledande Raven’s Flight tar Johan Hegg & Co tag i taktpinnen och leder med van hand in publiken på en trivselresa genom dubbelkaggar, harmoniserande gitarrslingor och svulstiga riff. Guardians Of Asgard och In Pursuit Of Vikings följer, och jobbar upp en påtagligt god stämning.

Några låtar senare, under Death In Fire, brassas det på rejält med pyro, och det värmer skönt i den avsvalnande sensommarkvällen även för de som står en liten bit ifrån scenen. Jag ler åt den tjej i (gissar jag) sjuårsåldern som sitter på sin pappas axlar ett par meter fram, iförd rejäla hörselkåpor, och taktfast pumpar med näven tillsammans med resten av publiken.

Bandets pyrotekniker blev eld och lågor när han hörde att ”Death By Fire” skulle vara med i setlistan…

Tattered Banners And Bloody Flags följer, och här peakar kvällen för min personliga del, det rent musikaliska trycket är här som mest påtagligt. För publiken i övrigt är Put Your Back Into The Oar kanske mer av en favorit, givet den ganska månghövdade skara direkt framför scenen som sätter sig ner på marken och ror i takt med musiken. Sedan skadas säkert inte trivseln av hur Hegg efter låten konstaterar att ”det skall vara västkustbor till att veta hur man bäst hanterar en åra…”

Hegg och bandet verkar trivas själva de också, inte enbart baserat på de många gånger frontmannen berömmer Göteborgs-publiken, utan även på de många breda leenden han och de övriga bränner av i växelverkan med pyrotekniken.

Efter några låtar ackompanjerade av lite svärdskamp på scenen och ännu mer av maffig pyroteknik, får sedan Shield Wall och Raise Your Horns avsluta det ordinarie setet. Feststämningen är fortsatt påtaglig god bland publiken, särskilt under den sistnämnda. Innan avslutningslåten rasslar igång tömmer Hegg också det stora vikingahorn som sitter fastspänt i bältet på dryck, spiller lite, och beklagar sig över sitt ”alkoholmissbruk”, en humor som går hem i publikhavet. Som sagt… folkligt.

Under extranumren Crack The Sky och givna favoriten Twilight Of The Thunder God manglas det på rätt friskt, och oavsett om man är investerad i vikingaprylen eller ej, så går det inte att ta ifrån AMON AMARTH att de är såväl skickliga musiker som underhållare.

Läckert gnistregn under avslutningen!

Kvällen blir kanske aldrig särskilt farlig eller utmanande, och erbjuder heller inga pretentioner kring kultursvår verkshöjd. Men det var å andra sidan knappast det folk var där för, och det går inte att säga annat än att konserten är lyckad. Om inte annat så var kvällen väldigt… trevlig. Och ibland duger det nu faktiskt ganska fint.

Setlista:

Raven’s Flight
Guardians of Asgaard
The Pursuit of Vikings
Deceiver of the Gods
As Loke Falls
Death in Fire
Tattered Banners and Bloody Flags
Heidrun
War of the Gods
Put Your Back Into the Oar
The Way of Vikings
Under the Northern Star
First Kill
Shield Wall
Raise Your Horns

Crack the Sky
Twilight of the Thunder God

Copenhell 2024

ARTIST: Jungle Rot, Dvne, Plaguemace, Dying Fetus
LOKAL: Copenhell 2024
DATUM: 19 juni, 2024

Danmarks största renodlade metalfestival Copenhell har blivit en tradition att besöka för Martin. Igår var han och fick se old school-banden dominera, och så ett progressivt band från Skottland.

Att PERSECUTOR har fått en bra speltid – de öppnar hela festivalen  – förvaltar de bra. Med en basist/sångare i Christian Andrés Almaza som påminner inte så lite om Freddie Mercury som skickligt dompterar publiken till hela två Wall Of Deaths blir bandets spelning en trevligt och sympatisk inledning på festivalen.

Att band som lirar old school metal uppskattas på festivalen det märks när JUNGLE ROT går på Gehenna. Det är smockat framför den kanske mest sympatiska scenen på festivalen med de omkringliggande träden som ramar in området. Att Jungle Rot omfamnar sin hemvist inom den gamla dödsmetallen är så tydligt – det är mer ett stridsrop än något annat när bandet kavlar ut sin musik på ett sätt som är vida mer sympatiskt än jag tycker att bandet är på skiva. Kanske är det så att det behövs interaktion med publik för att bandet ska funka riktigt för mig? Måhända, men det är en oerhört sympatisk konsert med mycket närvarokänsla och uppskattning från publikens sida.

Dave Matrise – Jungle Rot. Bild: Martin Bensch

Jag blev lyrisk när festivalen bokade DVNE. Skottarnas musik kanske inte är den mest självklara på en festival som mer inriktar sig på andra genrer än progressiv sludge, men skottarna ror ändå hem en konsert som är lika delar koncentrerad som uppsluppen. När bandet lirar är det stenhård koncentration på leveransen, mellan låtarna är det mycket leenden. Även om jag inte riktigt uppskattar hur bandet låter på framför allt senaste skivan ”Voidkind” så har DVNE den goda smaken att styra upp en ljudbild live som lyfter låtarna betydligt från hur de lät på skivan. Och tur är väl det, för hela 6 av 7 låtar bandet spelar ikväll tar de från den senaste plattan.

Daniel Barter – Dvne. Bild: Martin Bensch

PLAGUEMACE är ett av de band som följer efter i BAESTs fotspår, och de gör det bra. Jag imponeras av vilket sanslöst röj som bandet från Horsens lyckas piska upp på Gehenna, och det härjas något så grymt i publiken att jag knappast blir förvånad när en person i rullstol crowdsurfar. Sångaren Andreas Truelsen har en mäktig pipa, och att han uppenbarligen trivs på scen – det gör de andra medlemmarna också – lyfter konserten till fina höjder. PLAGUEMACE känns redan för stora för Gehenna och det ska bli kul att se hur det går för dem i framtiden.

Andreas Truelsen – Plaguemace. Bild: Martin Bensch

DYING FETUS är inte och kommer aldrig att vara de stora åthävornas band. Men jag skulle aldrig få för mig att säga att bandet är tråkigt för det. Att gammal är äldst är en devis som passar bra in på denna trio från Baltimore som har en lång karriär bakom sig. Visserligen kommer flest låtar från den senaste skivan ”Make Them Beg For Death”, men då bandets formula knappast har ändrats sedan början av karriären gör detta ingenting. Men att låtar som Subjected To A Beating från ”Reign Supreme” eller Grotesque Impalment får publiken att gå lite mer bananas är ingen överdrift. Bandet är tajt, låter förträffligt och har, trots den sparsmakade scenproduktionen förmåga att engagera den stora och framför allt hängivna publiken så att konserten blir en fin avslutning på festivalen för min del.

Live: Soen & Naryan på Pustervik

ARTIST: SOEN, med support från NARYAN
LOKAL: Pustervik
DATUM: 18 mars , 2024

– I SOEN så tycker vi att man får dansa inom metal, så därför skrev vi den här låten. De orden från Joel Ekelöf sammanfattar väl intrikat egensinniga SOENs gärning tämligen väl, givet hur bandets musik består av ett lyckligt äktenskap mellan stackato-taggig aggression och honungslent eteriska melodier. Att den relationen är välmående märks också tydligt denna afton på Pustervik – en oväntad fusklapp till trots…

SOEN – ömsom vin, ömsom… starkvin?

En vacker vårvinterdag följs av en ganska kylig afton, denna marsmåndag, så det nyper lite i kinderna på vägen till Pusterviks mörka värme och trivsamma trängsel. Väl inne är både temperaturen hög och humöret gott, det är tämligen välfyllt och med en sorlande förväntan. Men innan de efter många år äntligen väletablerade svenskarna skall äntra scenen, är det dags för supporterande akten NARYAN från vårt östra grannland.

Deras teatraliska, ganska lugna, symfoniska metal är finstämd med trivsamma inslag av klaviatur och fiol, men blir överlag aningen för ”snäll” för att riktigt grabba tag i publiken. Sångaren Tommi Niemi hinner dock imponera med en sångröst som faktiskt är bättre live än på skiva, kanske framför allt i inledande Nevertheless. Avslutande 764 höjer också intensiteten ett par hack, och börjar få igång publiken hyggligt väl, lagom till det är dags att lämna över till huvudakten.

NARYAN glimrar till emellanåt, men lyfter inte riktigt fullt ut. Sångaren Tommi Niemi visade sig dock ha en stark pipa.

Efter ett stämningsfullt intro bestående av en mörkt mässande uppläsning av Dylan Thomas dikt Do not go gentle into that good night drar showen igång. Sincere är först ut, och följs av löjligt starka kortet Martyrs oväntat tidigt i setlistan. Sen tuggar det på, SOEN sitter ju på en kortlek innehållande väldigt många äss. Memorial följs av Lascivious, där den senare som jag nämnde i ingressen presenteras som ”dansvänlig”… Här tar Joel Ekelöf ut de teatraliska svängarna lite extra, och förlorar sig i en drömskt vaggande tryckare med sig själv.

Sångarens oerhört starka scennärvaro till trots får han styv konkurrens i det avseende denna afton, givet hur gitarristen Cody Fords uppenbara spelglädje och allmänna lycklighet skiner som en sol över på vänster sida av scenen.

Joel Ekelöf och Cody Ford myser ihop.

Skiner gör så klart även hans skicklighet, och för de som kan sin SOEN är det så klart ingen överraskning att detta gäller för samtliga i bandet. Martin Lopez på trummorna är ett unikum, basisten Oleksii ”Zlatoyar” Kobel oförskämt skicklig, och multibegåvningen Lars Åhlund som på sätt och vis mest smyger med i bakgrunden även han viktig för bandets sound. Här finns så mycket talang och färdighet på alla händer i uppställningen att det närmast är orimligt att de dessutom kan applicera den i låtar med verkshöjd, som inte bara utgör ett fönster för deras individuella skicklighet.

Lars Åhlund får för ett ögonblick ta spotlighten.

Även om bandet fortsätter att charma och imponera under spår som Unbreakable, Deceiver (allsången i refrängen här är fin!) och Monarch, så visar det sig att även solen har ack så små fläckar. Den uppmärksamme noterar nämligen att Ekelöf förmodligen kunde ha varit aningen bättre instuderad inför denna turnévända, då han återkommande under kvällen sneglar ner på den fusklapp med texterna som uppenbarligen finns någonstans på golvet framför hans mickstativ. Nu tappar han aldrig bort sig, och sången i sig sitter precis lika helgjutet som alltid, karln är ju en fantastisk sångare, men det gör ändå att åtminstone min koncentration delvis dras bort från den fantastiska musikupplevelsen.

I övrigt finns det föga att anmärka på, vilket publikens gensvar också tydligt visar. Eller, som Ekelöf lite putslustigt själv kommenterar det vid ett tillfälle under andra halvan av kvällen:

– Jaha, nä, men det här var ju faktiskt riktigt trevligt! Han fortsätter med att berätta att det är skönt för SOEN att äntligen börja kunna känna sig tagna till svenskarnas hjärtan, efter att i många år mest rönt uppmärksamhet utomlands. Den uppskattning publiken visar så här på hemmaplan värmer lite extra, konstaterar han.

Joel Ekelöfs karisma som frontman går inte att förneka.

I samma anda som denna mysiga förtrolighet tas intensiteten sedan på sedvanligt SOEN-vis ned under den avslutande delen av det ordinarie setet. Illusion, Modesty och sedan Lotus, en trio känslosamma och vackra spår, som vaggar in lokalen i behagligt varm avslappning. Sortin från scenen följs av det väntat starka mässandet av bandnamnet, och blir tämligen kort.

Sen blir det lite mer tryck under extranumren. Först ut är Antagonist, och när den allsångsvänliga passagen två och en halv minut in i låten kommer låter bandet till slut publiken helt ta över, det är bara vi som sjunger – och som vi gör det! Det är nog fler än jag som är en liten aning hesa idag, efter denna giggets höjdpunkt…

Lunacy och Violence avslutar, varpå Ekelöf efter att sista tonen klingat ut tar ett varv längst med scenkanten för handskakningar, high fives och fist bumps med alla i första raden. Ett fint slut på en fin kväll.

Medges, fusklappen gör att jag inte kan räkna detta som SOENS allra finaste live-stund, jag har sett dem ett par gånger förut och vet att det finns ännu en växel där att hämta. Men även på nivån strax under toppform är de ett helt galet begåvat och förföriskt gäng, och denna livespelning är således även den en stark och mycket tillfredsställande upplevelse. Gott så!