ARTIST: Gaerea (med Tar som support) LOKAL: The Abyss DATUM: 18 juni, 2023
Ord… vad futtiga de är ibland. Som här, när man skall försöka göra den själavrängande upplevelse portugiserna i GAEREA bjöd publiken på The Abyss på. Det går liksom egentligen inte, man behövde vara där. Men låt mig ändå göra ett försök.
GAEREA – in your face, in your soul!
Innan de utsökt ångestladdade portugiserna äntrade scenen på ett hett och (trots konkurrens från ett skapligt gäng som kallar sig METALLICA och lirar på Ullevi denna afton) välfyllt The Abyss fick supporten för kvällen, lokala akten TAR, chansen att göra ett avtryck. Något jag skulle säga att de lyckades med, och att döma av reaktionerna hos resten av publiken var jag inte själv om att tycka det. En fin blandning av tyngd, stackaton med taggiga törnen, och krispig melankoli, tight framförd med stilpoäng för härligt desperat ylande från frontmannen Alexander Andersson. (Detta även om sången bitvis låg aningen lågt i mixen.)
TAR imponerade, och bör få större uppgifter inom en nära framtid.
En vanlig afton hade TARs prestation absolut kunnat ses som på huvudakts-nivå. Men nu skulle ju detta inte bli någon vanlig afton, då…
Jag hade förvisso hört från bekanta att GAEREA skulle vara ruggigt starka live. Bara häromdagen skrev WeRock-kollegan Martin därtill om hur bandet gjorde ett starkt framträdande på Copenhell, trots att dagsljus och stor scen kanske inte är den ideala sättningen för deras vackert sorgsna, vansinnigt intensiva introspektiv. Men jag var ändå inte beredd på den upplevelse portugiserna skulle bjuda på i The Abyss intima dunkel.
Lugnet före stormen…
Redan från de första tonerna av inledande Mantle till dess att sista ackordet klingat ut, trollbinder och förför GAEREA med teatralisk inlevelse, isande ångest och en energi som känns som om den hade kunnat riva sönder hela solsystem om man släppte ut den ur gig-lokalen.
Det teatraliska står absolut i centrum om man ser specifikt till frontmannen Guilherme Henriques. Dold bakom en av bandets signifikativa svarta huvor växlar han mellan att hänga långt ut i publiken från scenkanten och skrika själen ur sig, glida runt på scenen med förföriskt ormande höfter medan han låter sin hand teckna obskyra tecken i luften, låta sig falla handlöst till golvet för att där vrida sig i själsliga plågor, och emellanåt skenhänga sig själv i huvan.
Mangel av den allra högsta skolan!
Intensiteten med vilken han gör detta får den svarta skjorta han är iförd att inom ett par låtar klistra glansig vid hans kropp, blöt av svett. Det svarta kropps-smink hans underarmar varit täckta i har smält och runnit bort i sotstrimmiga rännilar, för att avslöja tatueringarna där under.
Samtidigt som Henriques förför publiken manglar resten av bandet på med en frenesi, och en samtidigt isande kall elegans, som det över tid blir omöjligt att värja sig mot. Som åskådare förflyttas man bort från The Abyss, bort från den svenska högsommar-varma kvällen på hipstriga Andra Långgatan utanför. Någonstans kring Absent mitt i setet finner man sig förflyttad till det krispigt ångestladdade universum GAEREA skapar med sin musik, ensam med sin själ skoningslöst blottlagd framför sig.
En själavrängande upplevelse, som sagt. Men herregud vilken vacker sådan! Under den sista låten, som gärna hade fått hålla på i en timme till, upptäcker jag att kinderna är våta av tårar, så pass berörd har jag blivit. Så när musiken till slut tystnat, och frontmannen till slut ålat sig upp från scenkanten där han låtit sig kollapsa under det avslutande crescendot, känner jag en stor och varm tacksamhet.
Genom åren har antalet klubbspelningar jag bevistat nått och passerat ett tresiffrigt antal, med det gig portugiserna bjuder på denna afton kvalar i mycket god konkurrents ändå ledigt in på topp tre. Tack, GAEREA… tack så oerhört mycket!
Att tonsatt ångest kan vara så plågsamt vacker, ändå…
ARTIST: Spectral Wound, Night Fever, Ghost och Gaerea LOKAL: Copenhell DATUM: 17 juni 2023
I vanlig ordning bjöd Copenhells sista dag på ömsom sol, ömsom regn. Lägg till detta ett antal konserter som i vissa fall nådde fantastiska känslomässiga höjder och en som var ett bevis på en hög lägstanivå, men inte levererade fullt ut.
Dagen inleddes av SPECTRAL WOUND, det rent fantastiska black metalbandet från Kanada, vars “Diabolic Thirst” från 2021 renderade mycket höga betyg från undertecknad. Av alla band som spelade på Copenhell var det utan tävlan detta band jag mest såg fram emot. Och kanadensarna gjorde nog ingen besviken med sin konsert. Med total inlevelse och stor fokus på låtmaterialet – sångaren Jonah Campbell struntade helt i mellansnack förutom att gasta ett “thanks” några gånger – levererade bandet en grovt drabbande konsert som trots att det var fullt dagsljus ändå nådde fram på det rätta sättet.
Bandets musik lyfte något alldeles otroligt bra i de omgivningarna som festivalens minsta scen befinner sig i, och de vajande björkarna som omger ytan framför scenen skapade en mycket bra inneslutning som gjorde att knappt några distraktioner fanns för det som försiggick på scenen. Och äntligen har festivalen sett till att ljudet var det bästa jag upplevt på den scenen.
Att bandet noga odlar en stenhård image höll nästan hela vägen, men i slutet av denna magnifika uppvisning undslipper sig några leenden flera bandmedlemmar. Och det kan jag förstå – publikens inlevelse smittar verkligen och i slutet av konserten är det svårt att helt skönja gränsen mellan band och publik. Energierna flödade helt enkelt i stort sett optimalt.
NIGHT FEVER är ett återuppväckt hardcoreband från Köpenhamn. När vi har pratat om festivalen på jobbet så har dubbelkollega Oscar (har bloggar på Metallbibliotekarierna också) blivit helt till sig över att NIGHT FEVER ska spela. Bandets första platta “Vendetta” har snurrat försvarliga tider hemma hos mig, den är verkligen en uppvisning i tvåtaktsmosande med kraft, och har fått mig att se fram emot konserten. Och kvintetten gör mig inte besvikna – det är fullt pådrag från början till slut.
Jag har ungefär samma inställning till HC som till grindcore – när den är bra så känns den i hela kroppen, man blir energifylld och måste få utlopp för känslan. Exakt så är det med NIGHT FEVER. Jag blir helt lyrisk av den totala briseringen bandet står för framför en minst sagt engagerad publik.
Mest adrenalinstinn är, föga förvånande, sångaren Salomon som inte står still speciellt mycket. Det är svårt att matcha hans intensitet, men resten av bandet kommer ganska långt med ett frenetiskt harvande, och trummisen lyckas stampa – visserligen tillfälligt – sönder sin pedal till bastrumman.
NIGHT FEVER lyckas övertyga mig med råge att de är ett band att ta på allvar även i framtiden, och att de var hett efterlängtade av köpenhamnspubliken var det ingen tvekan om.
GHOST klockan 18 på kvällen?! Ja, det var i alla fall vad jag tänkte spontant när jag såg bandets speltid. Misstänker att det mest hade att göra med att bandet skulle ta sig hela vägen ner till Hellfest i Frankrike än med något annat.
Man vet att ett band har kommit en bit på väg när trumseten blir alltmer exklusiva i sin utformning, och GHOSTs trummis set kvalar med råge in i denna division. Jag kan inte låta bli att tänka att det kan vara det snyggaste trumset jag sett på ett bra tag, och det matchar väl den påkostade scenproduktionen – värdigt en headliner.
GHOST är skickliga på sitt hantverk. Bandet är engagerade, och Tobias Forge verkar njuta av att domptera publiken i vanlig ordning. De två första låtarna Kaiserion och Rats är den förväntade inledningen som inte direkt skickar mig ut i den yttre stratosfären, men klart godkänt.
Desto roligare har jag under efterföljande trion Spillways (en låt som man antingen älskar eller hatar som jag har förstått det), Cirice och Hunter’s Moon där äntligen gitarrerna tillåts bröta lite mer.
Men sedan kommer ett långt sjok låtar som visserligen framförs oklanderligt, men inte tillhör bandets starkare i katalogen. Det är också här som det vräks på med lite extra effekter, som konfettiregn – men det räcker inte för att övertyga mig om att detta är det bästa jag sett av GHOST. Avslutande låtarna Dance Macabre och Square Hammer är desto bättre.
Jag vill verkligen inte låta som en gnällspik som hävdar att banden var bättre på första plattan, eller kanske demon, för jag har sett GHOST leverera minst en fruktansvärt bra konsert på Copenhell. Men då gick de på betydligt senare, och både produktionen kom till sin rätt mer, plus att bandet hade en längre speltid och möjlighet till att smyga in andra låtar än de förväntade.
Nu blir upplevelsen något stukad av att dels är det fullt dagsljus, och dels känns bandet inte lika – farliga kanske är fel ord – men inte lika skarpa.
Portugisiska GAEREA hade redan bevisat sig på skiva för mig. Senaste plattan “Mirage” sköt sig in som ett, ursäkta uttrycket, skott på min Årsbästalista förra året. Med tanke på hur bra skivan var hade jag stora förhoppningar på bandets spelning.
När andra band handlar om att sprida trivsel så struntar GAEREA helt i detta. Desperation är snarare ordet som pockar på uppmärksamhet när det gäller det här bandet Inga publikfrierier att tala om heller då bandet vräker sin smått stressande post-black metal ut över en stor publik framför Gehenna, scenen i björkskogen som alltmer utmärker sig som scenen du ska gå till om du vill ha innerliga upplevelser tillsammans med banden som spelar.
GAEREA inbjuder till intensivt lyssnande, vilket är lite kontraproduktivt i en livesituation då det är helt andra faktorer som påverkar upplevelsen. Därför upplever jag den första kvarten som lika förvirrande som fascinerande. Jag tror att mycket har att göra med hur trummorna låter och det intensiva smatter som Diogo Mota levererar. När detta väl har satt sig är det fullständigt omöjligt att inte smälta för portugisernas musik. Känslorna briserar på ett fullständigt magiskt sätt ju längre konserten varar, och i slutet vill man inte att bandet ska sluta spela.
Frenesin i bandets musik förstärks av ett band som samfällt har bestämt sig för att deras konserter ska vara i stort sett kärva, och spegla desperationen och det bistra i bandets musik. Med ett textinnehåll som handlar om avtrubbning, narcissism, misantropi och att fördärva sig själv vill bandet blottlägga ångesten i livet. De lyckas verkligen med detta och på ett sätt som får folk som lyssnat på bandet innan och aldrig har hört en ton att kapitulera inför bandets musik. Detta var, med emfas, den bästa konserten jag såg igår.
ARTIST: Unearth, Misery Index, Year Of The Knife, Leach, Turbid North (Hell on Earth Tour 2023) LOKAL: Musikens Hus, Göteborg DATUM: 20 april, 2023
-“We’re not here for a good time – we’re here for a LONG time… We’ve got 30 more songs!” Man har inte roligare än man gör sig, brukar det heta, och eminente strängbändaren Buz McGrath i UNEARTH har bestämt sig för att roa såväl publiken som (vad det verkar) sig själv, denna vårkväll av kluvna känslor.
UNEARTH gav allt trots bristfälligt besökarantal, för vilket de förtjänar respekt!
Vadan detta med kluvna känslor, undrar ni kanske nu? Ja, inte är det bandens fel! Det är en välfylld roster som i form av “Hell on Earth Tour 2023” tar Musikens Hus i besittning denna soliga och ljumma aprilkväll, med inte mindre än fem hårt slående akter på scen. I tur och ordning: TURBID NORTH, LEACH, YEAR OF THE KNIFE, MISERY INDEX och UNEARTH. Givet bang for your buck på den uppställningen för fyrahundra spänn, särskilt med tanke på de sista två namnens renommé, borde Musikens Hus vara välfyllt. Så är dock inte fallet, det är tvärtom kvällen igenom en sorgligt underbefolkad lokal som möter banden. För första gången som metalgig-besökare i Göteborg skäms jag nästan lite å våra vägnar…
Men de kluvna känslorna är som sagt inte bandens fel, de står odelat för den positiva halvan. Först ut TURBID NORTH från Texas, som slår mig som påminnande om ett argare och mer tekniskt orienterat GOJIRA. Särskilt kanske då avseende sånginsatsen från Nick Forkel, som har en skönt nervig kvalité som snygg kontrast mot den tyngd och det kompromisslösa mangel bandet i övrigt bjuder på. Låtmaterialet är i mina öron aningen ojämnt, men framförandet snortight och väl utfört, med extra stilpoäng för Adam Rydlinskis eminenta trumspel. Framför allt de lite hårdare numren som Patients svänger fint.
Näst ut i turordningen är västkustens egna LEACH, hemmahörande i Borås. Här är det en lite thrashigare anrättning som bjuds, även om det finns inslag av både döds och hardcore i mixen. Initialt känns det som ett steg ner i intensitet från Texas-borna innan, under första två låtarna är LEACH lite försiktiga, känns det nästan som, och det mest framträdande intrycket är den jovaliske basistens uppenbara glädje över att vara där. Sen lossnar det, och svenskarna tar lite tydligare ägarskap över scenen. Även om ljudbilden bitvis är lite luddig, och materialet därmed aningen svårt att få grepp om, är energinivån klart godkänd, och det verkar som att bandet trivs trots den glesa uppslutningen. Fint ös på avslutningslåten!
Västkustens egna LEACH, bördiga från Borås. De växte in i uppgiften under spelningens gång.
Efter nästa (som under hela kvällen föredömligt korta) paus lägger Hell on Earth Tour 2023 i en ny växel. Fortfarande framför en klart mindre publik än banden hade förtjänat, men det struntar YEAR OF THE KNIFE högaktningsfullt i. Det tar bokstavligt talat mindre än 30 sekunder innan Madison Watkins har fått samtliga närvarande att äta ur handen på henne.
Hennes kompromisslösa röjande som en furie fram och åter över scenen, studsande och headbangande på ett sätt som hade fått Dennis Lyxzén i sin prime att lyfta på hatten och buga, är omöjligt att värja sig mot. Kvinnan är en naturkraft, så är det bara! Resten av bandet leverar de med, Delaware-kombons skitiga, råa och bitvis stackato-meckiga hardcore slår hårt och precist, och då ljudbilden är skarp nog att låta riffen visa klorna blir helheten mäktig.
Madison Watkins i YEAR OF THE KNIFE är en naturkraft bakom mikrofonen!
Många av låtarna i det intensiva setet funkar fint, Dust To Dust, Victim, Final Tears och Fatal för att nämna några, men personligen vill jag plussa ännu lite extra för Get It Out. Oavsett personlig preferens där, så är gigget som helhet en ypperlig käftsmäll!
Efter detta dags för den första av de två akter som får ses som co-headliners denna afton, rutinerade grind/death-veteranerna i MISERY INDEX. Inledande Infiltrators från förra årets giv “Complete Control” passerar tämligen obemärkt, men när sedan New Salem och The Carrion Call följer så rasslar det till tämligen rejält. Framför allt är det en fröjd att få se den maskin från en annan dimension vi till vardags kallar Adam Jarvis, och hans omänskligt exakta manglande på trumpallen. Karln är helt orimlig, på bästa möjliga sätt…
MISERY INDEX har både rutin och katalog så det räcker och blir över. Sett till detta var deras nio låtar möjligen några färre än man kunde ha hoppats på.
Att deras set bara är nio låtar långt känns lite synd, bara en sådan sak som att inte få höra den förkrossande tyngden i mellanpartiet hos Seventh Cavalry är en sorg i sig. Men med den katalog bandet har att ta av råder det förstås ingen brist på bangers i det urval Jason Nertherton och hans manskap bjuder på. Eller vad sägs om en avslutande kvartett spår som Rites Of Cruelty, The Choir Invisible, Great Depression och monstruöst sköna stänkaren Traitors?
Givet intensiteten i musiken är det kanske inte så konstigt att frontmannen Netherton själv inte röjer loss å det grövsta, givet att han skall traktera både bas och sång, men en stilpoäng till Darin Morris på kompgitarren i det avseendet. Hans energi och närvaro känns stimulerande, vilket som sagt kan behövas denna afton givet den bristfälliga uppslutningen publikmässigt.
Efter att ha satt ett utropstecken snarare än punkt med Traitors, ör det sorti för MISERY INDEX. Precis som alla band denna afton utan några extranummer, oklart om det främst beror på pressat schema givet antalet band eller på publikbristen? Nåväl, ännu en kort paus följer – och här roas fler än jag i lokalen att pausmusiken i högtalarsystemet plötsligt byts från olika former av dödsmetall, hardcore och metalcore till… HUEY LEWIS & THE NEWS och deras The Power Of Love. Oklart vad som hände där, men folk flinar åtminstone förnöjt, så allt är väl väl i staten Metal, antar jag…
Bra intensitet på gitarristen Darin Morris gigget igenom.
Så är det då dags för UNEARTH att avsluta denna afton, och precis som YEAR OF THE KNIFE har Massachusetts-bandet bestämt sig för att det är fullständigt skit samma (pardon my French) hur många det är i publiken – de som är här skall bjudas på en holmgång värdig en till bristningsgränsen fullsatt lokal!
Från inledande My Will Be Done till avslutande Black Hearts Now Reign går jänkarna loss utan hämningar, på ett sätt det är omöjligt att inte älska och respektera dem för. Förutom för den helhjärtade insatsen i framförandet, skall även ansvarig ljudtekniker ha cred för vad som kan vara det tyngsta live-ljudet jag fått mig serverat under mina 46 år här på Jorden. Mycket svulstigare än på skiva, till och med; varenda stackato-rytm skär som en skalpell, och varenda breakdown hotar att vibrera sönder de bärande väggarna i Musikens Hus.
Förutom att här plussa för sångaren Trevor Phipps distinkta engagemang och närvaro, måste kvällens kanske tydligaste hedersmedalj gå till gitarristen Buz McGrath. Förutom att även han (likt MISERY INDEX Adam Jarvis) vara helt orimligt begåvad på sitt instrument, jag har nog sällan sett lika imponerade exakt strängbändande på den svårighetsgraden live, är han också en riktig liten lustigkurre.
Först retas han med personalen i baren. “Jag ser att ni inte har så mycket att göra ikväll… Varför står ni bara där? Nu har ni ju tid att städa lite, torka lite glas eller något. Kom igen, ta tag i er själva nu!” Sen är det dags att skoja lite med Phipps och oss i publiken. Efter att Phipps frågat om vi dricker något ikväll, och höjt ett plastglas öl till skål, konstaterar McGrath med lagom drygt tonfall att “…egenvård faktiskt är viktigt, ni behöver inte känna press att lyssna till en tuffing som honom” med en liten nick bort mot sin bandkamrat.
Phipps kontrar med att han nu alls inte är en “…tough guy, I’m just here to have a good time, a good time together with you guys.” När uppskattningen från publiken över detta lagt sig, fyller McGrath på med att “we’re acually NOT here for a good time, we’re here for a LONG time… we’ve got 30 more songs!” Skrattsalvorna från publiken kommer naturligtvis som ett brev på posten.
En närmast fridfull bild, men det fanns INGET fridfullt med den käftsmäll till gig UNEARTH hade bestämt sig för att bjuda på…
Bland de spår som sticker ut lite extra under gigget bör nämnas The Wretched; The Ruinous, min personliga favorit Mother Betrayal, riktigt gamla pärlan My Heart Bleeds No Longer samt Incinerate, men trycket är som sagt gott rakt igenom. Trots det låga antalet besökare får jänkarna ändå igång ett visst tryck även framför scenen, inte bara på den. En och annan liten mosh pit formas till och från, och de huvuden som nu finns i lokalen bangar tämligen flitigt. I undertecknads fall lika delar för att energin i musiken verkligen påbjuder detta, samt som ett sätt att visa för herrarna på scen att deras ansträngningar verkligen uppskattas.
Efter att UNEARTH rundat av fångar jag uppmärksamheten hos basisten Chris O’Toole (som förutom i UNEARTH för övrigt även trakterar samma instrument i TURBID NORTH) och talar om för honom att jag inte fattar var alla människor som borde vara på plats i kväll håller hus, men att de har min kärlek och respekt för att de krossade trots den dåliga uppslutningen. På vägen ut hittar jag YEAR OF THE KNIFE vid Merch-ståndet, och ger dem samma budskap. Det har de verkligen förtjänat.
All kärlek och respekt till samtliga kvällens band, men lite extra till YEAR OF THE KNIFE och UNEARTH, för att de trotsade förutsättningarna och verkligen gav sitt allt denna afton!
Som sagt, en kväll av kluvna känslor. Väldigt tråkigt med så dålig uppslutning, och den där allra bästa energin infinner sig ju aldrig riktigt utan en rejäl publik. Men all heder åt alla fem banden, om än i synnerhet till YEAR OF THE KNIFE och UNEARTH, för att de verkligen gav oss som var där den bästa möjliga mangling de kunde prestera. Respekt!
