ARTIST: Wayward Dawn och The Hellacopters LOKAL: Copenhell DATUM: 18 juni 2022
Copenhell är Danmarks största metalfestival. Därför är det helt logiskt att band som WAYWARD DAWN och THE HELLACOPTERS samsas helt självklart på den danska festivalens line up.
Wayward Dawn
Att den danska metalscenen har växlat upp något så fruktansvärt mycket de senaste åren är något som vi, högst njutbart, har kunnat ta del av. I fredags levererade BAEST en konsert på den största scenen på festivalen, en resa som tagit dem 5 år att göra från den då minsta . Att återväxten är mist lika god visar WAYWARD DAWN när de öppnar lördagens begivenheter med sin old school döds. Det är tjockt av HM-2 dyrkan rakt av från början. Bandet från Skanderborg släppte sin första platta 2015, men den kunde ljudmässigt ha varit utgiven under 1990-talet. Att musiken inte är helt originell kan vi släppa helt – den hantverksskicklighet som WD visar upp vinner inte bara över mig utan också den efterhand ganska stora publik framför Pandemonium just på grund av att det är musik som fungerar oerhört väl givet de historiska banden som dagens death metalband tydligt visar att de vill ha med de gamla banden.
WAYWARD DAWNs konsert är till brädden fylld med en frenesi som gränsar till det självantändande – hårdast arbetande är trummisen Lukas Nystedt som inte bara är duktig på att lira snabbt, han lyckas också med en blixtaktion rätta till ett cymbalstativ som hamnat ur rätt läge, och basisten och sångaren Kasper Szupienko Petersen som är fruktansvärt taggad rakt igenom hela konserten. Att han dessutom lirar med fingrarna och inte plektrum kan vi lägga till pluskontot.
THE HELLACOPTERS
Att vara unga och till bredden fyllda av entusiasm kan man inte beskylla THE HELLACOPTERS för. Bandets konsert präglas av en proffsighet som inte ens ett krånglande PA kan välta. Två gånger under konserten försvinner utljudet, vilket får arrangörerna att starta om det varpå konserten kan fortsätta utan bekymmer. THE HELLACOPTERs själva verkar tycka att detta är lite uppfriskande, en liten grop i vägen som får konserten att skilja sig från alla andra.
Anförda av Nicke Andersson, denna gigant, som på sedvanligt coolt manér utstrålar en pondus som sannerligen märks öppnar bandet med Hopeless Case Of A Kid In Denial från “High Visibility”. Det är party från ton ett, och publiken som samlats framför festivalens största scen stortrivs – inte bara Niclas Engelin som jag märker står snett bakom mig med ett leende på läpparna.
THE HELLACOPTERS vet vad de sysslar med. Det är tajt utan att någonsin förlora känslan för sväng. Kompet bestående av basisten Dolf DeBorst, trummisen Robert Eriksson och Boba Fett på piano lirar som ett instrument och bildar en underbart stabil och svängig grund för Nicke Anderssons och Dregens gitarrspel. Det blir en djupt underhållande historia i rock med ack så tydliga bluesinslag under den dryga timme som bandet lirar. Känns bandet lika livsnödvändigt som de gjorde när Strängen och Kenny Andersson var med? Nej, och det vore kanske för mycket att begära – THE HELLACOPTERS visar ändå att de sannerligen inte har förlorat gnistan.
ARTIST: The Hellacopters LOKAL: Liseberg, Stora Scenen DATUM: Lördag 28 maj, 2022
THE HELLACOPTERS lirar inte rock, THE HELLACOPTERS är rock. Sen finns det en hel del i övrigt som kan och bör sägas om denna ljumma försommar-afton på Liseberg, men detta är och förblir det viktigaste.
Jag gillar egentligen inte Lisebergs stora scen nämnvärt som hemvist för konserter, åtminstone inte om och när den akt som skall beskådas är en jag verkligen gillar. Anledningen till denna är att det påminner om när amerikaner går på sport. Det som händer på arenan är förvisso trevligt, men det är inte nödvändigtvis något man brinner för – det är mer en fond för att umgås i goda vänners lag, och äta/dricka något (nåja) gott.
Samma fenomen brukar inträda när Liseberg står värd för musikframträdanden, det kan absolut vara en hyggligt månghövdad publik, men den är inte nödvändigtvis lika genomsnittligt engagerad som publiken på en klubbspelning. För då har man gått dit specifikt för artisten, här på Liseberg är det för många mer av ett trivsamt jippo, det händer något (inte lika viktigt vad).
Inte ens kultförklarade rock ’n’ roll-giganterna THE HELLACOPTERS undslipper detta fenomen. Publiken är mångtalig, och visst finns det en hygglig andel patch-försedda jeansvästar och stilenligt retro-doftande polisonger i publiken, men likafullt märks det att långt ifrån alla har en genuin relation till bandet på scen.
Men nog om det, för herrarna på scen levererar likafullt. Precis som förväntat, får man väl ändå säga, då Nicke, Dregen och de andra är fullblodsproffs ut i varje fingernagel. Man inleder med Reap A Hurricane från färska, nya plattan ”Eyes of Oblivion”, och det är skönt att märka hur sömlöst och fint det nya materialet passar in i katalogen. Annars är det ändå klassiker som Carry Me Home och Like No Other Man som får bäst gensvar av de tidiga låtvalen i setet.
Kvällens enda engagemangs-mässiga dipp kommer under svepet Born Broke, Eyes of Oblivion och Ghoul Street. Detta trots en flitigt kämpande Dregen, som efter bästa förmåga hoppar runt på scen med sin skadade fot i sådan där stöd-stövel man har istället för gips. Det ser omåttligt charmigt ut, på ett nästan hjärtevärmande gulligt sätt, hur han kämpar med rock ’n’ roll-poserna och röjandet, trots sin snudd på enbenta disposition.
Sen blir det åka av igen, även om resan mot ett sprudlande mål inleds med kvällens mest långsamt sensuella nummer i form av So Sorry I Could Die. Med vibbar både av 60-talets Motown och 70-talsakter som GRAND FUNK RAILROAD (lyssna på Heartbreaker) är detta nya alster en enorm hitlåt, som greppar åtminstone mitt hjärta med fast hand och orsakar påtaglig känslosamhet. Starkt!
Därpå höjs intensiteten, både i form av låtvalen och genom Nickes och Dregens agerande på scen. Även om Nicke som vanligt inte är en ymnig talare mellan låtarna, jobbar han här tämligen hårt med yvig gitarrföring och plågade poser medan han och hans mannar bjuder på klassiskt rockgodis som Toys And Flavors, Everything’s On TV, The Devil Stole The Beat From The Lord, No Song Unheard och personliga stänkar-favoriten Soulseller. (Den sistnämnda svänger för övrigt precis som väntat utav bara h**vete…)
Som parentes är en kul detalj under denna sektion av gigget att ’koptrarna smyger in en take på Roky Erickson-klassikern Night Of The Vampire i sitt framförande av Tab, ett av publikreaktionerna att döma uppskattat tilltag.
By The Grace of God avslutar det ordinarie setet, samtidigt som ett par rosaröda strålar kvällssol bryter igenom de sista kvardröjande resterna av eftermiddagens regnmoln och bäddar in Liseberg i trolskt förskymningsljus. Efter en klädsamt kort frånvaro återtar THE HELLACOPTERS scenen och stänger butiken med frenesi och eftertryck i form av superfina pärlbandet Hopeless Case of A Kid In Denial, I’m In The Band (som faktiskt lyckas generera en klart hörbar allsång under vissa partier) och (Gotta Get Some Action) Now.
Det solida framförandet till trots så går det inte att komma ifrån att inramningen denna afton inte är ideal. Trots en fin sommarkväll och en ganska stor publik rent numerärt, så infinner sig aldrig riktigt den där genuina gig-glöden, just givet att för stor andel av publiken bara är där, mer än att vara där specifikt för ’koptrarna. Men med det sagt, så skall det heller inte råda någon tvekan om att aftonen var kalasfin för de av oss som faktiskt var där specifikt för THE HELLACOPTERS.
Nicke, Dregen & Co lirar inte bara rock ’n’ roll. De är rock ’n’ roll. Attityden på scen har helt rätt balans av cool och charmig, framförandet är rent tekniskt oklanderligt, och låtmaterialet är snudd på oslagbart inom sin genre. Gott så, och tack för showen!
ARTIST: Primordial, Swallow The Sun och Rome LOKAL: Brewhouse, Göteborg DATUM: 22 april, 2022
En lång och omväxlande afton, som rör sig från det avskalat enkla via det introvert melankoliska till en själavrängande mangling. Det är onekligen lite av en musikalisk resa denna kväll på Brewhouse, när i tur och ordning ROME, SWALLOW THE SUN och PRIMORDIAL firar in våren i Göteborg med sin “The Third Heathen Crusade”-turné.
PRIMORDIAL – råare live än på skiva.
–”…och om ni undrar, så är baren öppen nu!”. Alan Averill, frontman i PRIMORDIAL, drar ner skrattsalvor från publiken på Brewhouse. Trots att ingen med någon som helst rimlighet kan ha missat de meterhöga neonversalerna över bardisken som förkunnar ”THE BAR IS NOW OPEN” finner den påtagligt intensive irländaren det säkrast att påminna oss för en tredje gång.
Baren var öppen redan tre timmar tidigare, när kvällens första akt ROME äntrade scenen på Brewhouse denna ljumma vårkväll. Vid det tillfället var det fortfarande något (för) glest med folk i den ganska stora lokalen, även om det senare skulle fyllas på rätt bra. Det är en avskalad presentation som bjuds från luxemburgaren denna afton, det är bara Jerome Reuter med en akustisk gitarr, en trummis/körsångare och en laptop med förinspelad bas, synth-arrangemang och samplingar.
Följaktligen väljer ROME en setlista anpassad till det valda formatet, med relativt lugna och akustiska låtar. Hans material är som alltid stämningsfullt, men denna afton jobbar han i viss uppförsbacke. Kombinationen av ännu relativt lite folk i lokalen och att arrangören inte har släckt ner tillräckligt mycket av takbelysningen hämmar den intimitet Reuter annars är bra på att bygga. Det är heller inte det enda som jäklas. Dels får han be teknikern att dra ner på rökmaskinen då (de onekligen täta) rökdimmorna retar hans strupe till hosta, dels spelar han av en sträng och tvingas ta en kort paus för att stränga om. Vid något enstaka tillfälle stör även en antydan till rundgång ljudbilden.
Jerome Reuter, alias ROME, bjuder på ett avskalat format.
Trots motlutet är det ändå ganska många av låtarna som sitter fint. Celine In Jerusalem, One Lion’s Roar, Who Only Europe Knows, One Fire och avslutande Ächtung, Baby! funkar alla bra, och den publik som nu är där visar sin uppskattning. Under det sistnämnda spåret gör för övrigt Alan Averill kvällens första entré på scenen, och lägger en fin sångstämma som komplement till Reuter.
Sedan får Averill vänta ett tag på att återigen få äga scenen, för innan PRIMORDIAL släpper loss sin black pagan metal är det dags för lite finskt vemod i form av SWALLOW THE SUN. Mjukt indränkta i omväxlande varmt djuprött eller kyligt blått spotlight-sken framför finnarna sina alster, alltid långa och melankoliskt vackra, ofta förkrossande tunga. Det är följaktligen en stämningsfull timme, så pass att ett uppenbart ganska välförfriskat och dito nykärt ungt par försöker sig på lite slow motion-bugg till musiken, vilket ändå får ses som en kreativ koreografi.
Det som dock verkligen sticker ut under denna timme är Mikko Kotamäkis vansinnigt imponerande growl. Rensången är en liten (men ändå märkbar) aning mer trevande så här live än på skiva, men när han ryter loss är det absolut bland den bästa growl jag hört live! Finnarnas styrka ligger dock i förmågan att blanda och balansera sprött och hårt, vilket de gör med den äran genom ett pärlband av väl valda kort så som Rooms And Shadows, Falling World, Don’t Fall Asleep, ack så vackra Stone Wings, Firelights och Woven Into Sorrow.
SWALLOW THE SUN – spröd finsk melankoli i hård förpackning.
Avslutningen är en aning hårdare, i form av This House Has No Home och Swallow, där den förstnämnda bitvis är en riktig mangelfest. Det är också här det faktiskt blir ordentligt med liv och rörelse i publiken, annars är SWALLOW THE SUN mer en vacker ljudkuliss för introvert kontemplerande än ett underlag för röj. Men det skall snart ändras på det…
Nu har det nämligen blivit dags för Averill och hans irländska rövarband att ändra scenen på Brewhouse, och när de gör det står det tämligen omgående klart att det nu är en annan växel som har lagts i. Direkt från inledande Gods To The Godless till mållinjen manglas det friskt, och jag kommer vid upprepade gånger på mig själv med att imponeras av skinnpiskaren som rimligen måste ha brottats med svår mjölksyra i både armar och ben innan kvällen är över.
Alan Averill lämnar ingen tvekan – scenen är hans!
Den person som dock stjäl rampljuset från trummisen är herr Averill, som far omkring som en furie och omväxlande gör avrättnings-gester mot publiken och fistbumpar densamma. Bitvis kan jag känna att det nästan blir lite för mycket, snudd på parodiskt, men över tid vinner sångarens uppenbart genuina och sympatiska uppskattning av utbytet med publiken över mig. Hans scennärvaro är i slutänden en tillgång, och en stark sådan.
Inte bara under låtarna, han är vid upprepade tillfällen tämligen underhållande även mellan desamma. Han förundras över att vi svenskar vid det medelst vrål framställda valet ”frihet eller död?” att döma av gensvaret tydligen föredrar död. Han påminner om att de som sagt är från Irland, och därmed “inte fruktar någon man, inte någon best, och bara vissa kvinnor…”. Han folkbildar lite om svälten på Irland och i Ukraina under Holomodor, och vinner sen gillande genom att tillägna på temat skrivna The Coffin Ships till Ukraina.
Och så har vi ju de där upprepade referenserna till den där omissbara neonskylten tvärs över hela bardisken, då. Halvkul första gången, ett ”meh” andra gången, men tredje gången genuint roligt bara för att det är så dumt att han fortsätter med ännu ett sådant inpass.
Min upplevelse under spelningens gång är att PRIMORDIAL live är en råare, skitigare och mer energisk historia än de är på skiva. Under låtar som Nail Their Tongues, Where Greater Men Have Fallen, The Mouth Of Judas, As Rome Burns (som bjuder på finfint allsångs-mässande), tidigare nämnda The Coffin Ships och No Grave Deep Enough klöser irländarna med vassa klor, samtidigt som de ändå förför. Averills desperata röst, de vackra mollharmonierna på gitarrerna och det envetet skoningslösa hamrandet på trummorna försätter mig sakta men säkert i en behagligt vaggande trans.
PRIMORDIAL tar en arbetsseger denna kväll på Brewhouse.
Inför avslutningsnumret hävdar frontmannen att arrangörerna sagt att bandet måste avsluta NU, och att de egentligen inte får spela längre. ”Har de någon jävla aning om hur långt vi rest för att vara här med er i kväll?”, muttrar sångaren upprört, innan han fortsätter med att konstatera att de tänker spela sin sista låt oavsett. ”Vill de bryta strömmen får de väl göra det då, men nu kör vi!”. Jag har svårt att avgöra om det är en ploj eller allvar, men det avslutande numret hinner åtminstone fullföljas, innan ljusen i lokalen abrupt tänds och PRIMORDIAL utan krusiduller lämnar scenen.
Ett något hastigt slut på en kväll som trots fyra timmar på fötterna framför scenen faktiskt inte känts särdeles lång. Detta är i första hand irländarnas förtjänst, genom den intensiva mangling de bjudit på som fått tiden att flyga iväg. Bra där!
Anförda av Nicke Andersson, denna gigant, som på sedvanligt coolt manér utstrålar en pondus som sannerligen märks öppnar bandet med Hopeless Case Of A Kid In Denial från “High Visibility”. Det är party från ton ett, och publiken som samlats framför festivalens största scen stortrivs – inte bara Niclas Engelin som jag märker står snett bakom mig med ett leende på läpparna. 
