Kategoriarkiv: Listor

WeRock 15 år!

Tiden går fort när man har roligt, brukar det ju heta. Och musik är sannerligen roligt, det är trots allt den känslan som gör att den här sajten existerar. Följaktligen känns det som alldeles nyss vi här på WeRock-redaktionen firade sajtens 10-årsjubileum. Men inte desto mindre har ytterligare fem år nu förflutit, och WeRock kan skylta med 15 år i etern. Det tycker vi på redaktionen är värt att fira lite!

…och vilket är nu ett bättre sätt att fira på än att bjussa på musikaliska guldkorn från de senaste fem åren? Vad har varit hetast, tyngst, argast, vackrast, hårdast eller av annan anledning engagerat under den här perioden? Utan vidare dröjsmål här våra som vanligt spretande åsikter kring detta, i form av fem  skivor från perioden som våra skribenter vill lyfta fram, samt favoritlåtar* från respektive platta:

* Du hittar alla låtarna samlade i en spellista nedtill i inlägget!

Amelie

NETHERBIRD – The Grander Voyage (2016)
Detta är NETHERBIRDs fram till nu bästa album och en mycket stark helhet som ypperligt väl håller för upprepade lyssningar även så här mer än fem år från utgivningen. Jag kunde välja bland ett halvt dussin spår till ”bästa låt”; Hinterland, Windwards, Pillars Of The Sky, men går efter lustkänslan för dagen och då får det bli denna.
Bästa låt: The Silvan Shrine

SATYRICON – Deep Calleth upon Deep (2017)
Norska SATYRICON går alltid sina egna vägar även om banden till svartmetallrötterna ständigt finns djupt närvarande. På 2017 års platta använder Satyr inspiration från klassisk kultur i många olika lager även om plattan inte har något direkt tema. Kanske därav den hållbarhet som uppnås. Vald låt ger mig då som nu rysningar, av det sköna slaget, vid varje lyssning.
Bästa låt: To Your Brethren In The Dark

ORPHANED LAND – Unsung Prophets & Dead Messiahs (2018)
Ett tungt konceptalbum som allra bäst avnjuts som helhet. Vilket inte betyder att det inte finns en massa bra låtar att njuta av helt i egen rätt. Som förstasingeln Like Orpheus eller som här Only the Dead Have Seen the End of the War med Tompa Lindberg (AT THE GATES m.fl.) som medvokalist. ORPHANED LAND toppade årsbästalistan det året.
Bästa låt: Only The Dead Have Seen The End Of The War

Numenorean 2019NUMENOREAN – Adore (2019)
Denna platta slog ner i mitt inre med en skräll första gången jag hörde den och är lika bra varje gång jag lyssnar, en platta som växt sig enorm med tiden. Jag kan välja precis vilken låt som helst till en bästalista som denna. ”Adore” var bandets andra album och blev tyvärr det sista. NUMENOREAN lade ner tidigare i år. Ska jag välja det bästa albumet de senaste fem åren blir det utan tvekan detta. “Adore” var den självklara ettan på min bästalista 2019.
Bästa låt: Adore

Kvaen 2020KVAEN – The Funeral Pyre (2020)
Jag väljer en skiva utanför förra årets topplista här. Detta då jag helt enkelt missade KVAENs debut tills det var ”för sent”. Desto trevligare att få lyfta den nu, inte minst Revenge By Fire har spelats ett otal gånger under året. Enmansbandet spelar en tung, melodiös och känslofylld black/pagan metal med sina rötter i Nordens mest nordliga delar, Kvänernas land. Nytt album är på gång.
Bästa låt: Revenge By Fire

Fredrik

OCEANS OF SLUMBER – Winter (2016)
Den här skivan var mitt personliga soundtrack under en omvälvande tid av mitt liv, och än idag har jag svårt att inte bli känslomässigt berörd när jag lyssnar på Cammie Gilberts fantastiska stämma. Hennes register kommer kanske bäst till sin rätt i Turpentine eller Suffer The Last Bridge, men det är bitterljuva covern Nights In White Satin som greppar min själ med mest fast hand. Verkshöjden är episk!
Bästa låt: Nights in White Satin

SOEN – Lykaia (2017)
2017 var året när jag stiftade bekantskap med SOEN, en omedelbar musikalisk förälskelse som sedan bara har fördjupats och förstärkts när de under åren mellan då och nu släppt mästerverken “Lotus” och “Imperial”. Men “Lykaia” var för mig startpunkten, och givet att SOEN sedan dess är ett av mina absoluta favoritband alla kategorier således en startpunkt jag är synnerligen tacksam för.
Bästa låt: Opal

HORISONT – About Time (2017)
2017 var den starka våg av 70-talsinspirerad rock som översköljt oss med bra musik under flera år på väg att ebba ut. En av de plattor som bidrog till att sätta en snygg punkt (nåja, men ett semikolon, då) var denna, från alldeles nyligen insomnade HORISONT. Luftigt, glammigt, men inte utan nerv; vackert så.
Bästa låt: Electrical

AVATAR – Hunter Gatherer (2020)
Vi hoppar fram några år, till 2020, året när AVATAR tog steget från “hög högstanivå, men lite för excentriska för sitt eget bästa” till “herre jisses, där satt den!”… För mig förra årets allra bästa platta, där mjukt och hårt, teatraliskt och drivet samsas på ett helt naturligt sätt. Ett styrkebesked som med all rimlighet bör etablera AVATAR på de riktigt stora scenerna.
Bästa låt: A Secret Door

ROME – The Lone Furrow (2020)
Nu är väl Jerome Reuter, alias ROME, förvisso en singer/songwriter och inte en hårdrocks-akt, men han har alltid erbjudit gott om svärta och ekivok, trasig desperation. Dessutom har han samarbetat med akter så som PRIMORDIAL, HARAKIRI FOR THE SKY och  Adam Darski, till vardags frontman i BEHEMOTH. Så nog finns där en kärlek till metal-scenens mörker, en kärlek som från mitt håll  är besvarad. Även om “The Lone Furrow” precis som alla hans skivor är något ojämn, är topparna oerhört vackra. Följaktligen anser jag mig lyckligt lottad över att under de senaste åren fått upptäcka herr Reuters katalog.
Bästa låt: The Angry Cup

Martin

WORMED – Krighsu (2016)
Spanska WORMED håller det tekniska dödsfortet med förödande ackuratess. Varenda skiva i bandets diskografi är bra, men “Krigshu” sticker ut lite extra för här liras det inte bara så som vi alla förväntar oss att den här typen av musik ska låta. Här finns ett satans löd, men också ett fantastiskt sväng. Lägg till en sånginsats som straffar de flesta.
Bästa låt: Computronium Pulsar Nanarchy

PERSEFONE – Aathma (2017)
Skivan jag såg mest fram emot under 2017. Det andorranska bandet beundrar jag så fruktansvärt mycket för två saker: deras musik och att de aldrig ger upp. “Aathma” är bandets, hittills, mest ambitiösa skiva. De tog i vad gäller det mesta förutom att skriva musik som räckte mer än en timme – gästartisterna och produktionen imponerar – och ändå finns här så mycket kvalitet från bandet självt.
Bästa låt: Prison Skin

BARREN EARTH – A Complex Of Cages (2018)
Skivan som fick mig på fall redan med första låten. Fortfarande tycker jag att den här skivan är så löjligt bra att jag nästan trillar av stolen vid varje lyssning. Det har såklart med att delarna bildar en enhet som krossar. Riffen, drivet, den finska tonen, sången och produktionen gör den här skivan till en njutning från start till slut.
Bästa låt: The Living Fortress

Devin Townsend – Empath (2019)
Fortfarande en skiva som jag återvänder till ofta. Devin Townsend lyckas med allt här – han lyckas hitta den röda tråden mellan alla sina uttryck och skapa en skiva som tar tillvara på allt bra han gjort genom åren. Dessutom är den så fruktansvärt omhändertagande och tröstande i stora stycken. I recensionen skrev jag att min favoritlåt var Borderlands, men jag har ändrat mig. Inte minst på grund av den akustiska versionen som Devin kör live.
Bästa låt: Spirits Will Collide

ANAAL NATHRAKH – Endarkenment (2020)
En av bandets absolut bästa skivor, med kanske den bästa låten de skrivit under karriären. Min kärlek till ANAAL NATHRAKH var stark redan innan den här skivan. Den blev bara större redan efter första lyssningen. Inget band kan på detta sätt sammanfoga rens med oerhört episka, magiska, refränger.
Bästa låt: Feeding The Death Machine

Robert

KATATONIA – The Fall Of Hearts (2016)
Detta är svenska veteranernas starkaste album enligt min åsikt, alldeles speciellt den fysiska utgåvan som bjuder på extraspåret Vakaren. Bandets vackra och vemodiga nerv ligger blottad på den här skivan och den har sedan släppet blivit en följeslagare. Tronade välförtjänt på Topplistan 2016! Vakaren nog inte bästa låten på skivan egentligen, men eftersom låten gjorts tillgängligt digitalt i samband med bandets släpp av udda rariteter på “Mnemosynean” har jag valt den som representant.
Bästa låt: Vakaren

KRYPTOS – Burn Up The Night (2016)
Detta var min första kontakt med Indiska KRYPTOS och deras drivna melodiska thrash metal, så det är en skiva som är värd att lyftas fram i dessa sammanhang. Sedan dessa har man skördat framgångar med uppföljaren “Afterburner” (2019) och “Force Of Danger” (2021). Ingen av dem hade jag hittat utan den här vägvisaren.
Bästa låt: Burn Up The Night

PALLBEARER – Heartless (2017)
Av någon outgrundlig anledning hade jag inte den här skivan högre än på plats 10 när musikåret 2017 skulle summeras – den borde ju (såhär i efterhand) hamnat högt högt. Detta är en skiva jag fortfarande återkommer till och varje gång jag spelar den känner jag… tröst och trygghet. Märkligt.
Bästa låt: I Saw The End

HARAKIRI FOR THE SKY – Arson (2018)
I wish I was kerosene…” Refrängen på första spåret Fire Walk With Me från österrikarnas fjärde platta “Arson” sitter som berget och egentligen behövs inte  fler ord än så. Vackert är det, och smärtsamt. Den här skivan tog förstaplatsen när WeRocks samlade årsbästalista 2018 summerades.
Bästa låt: Heroin Waltz

MEGATON SWORD – Blood Hails Steel – Steel Hails Fire (2020)
Den här skivan får stå som representant för ett av mina favoritfenomen: att hitta skivor efter att ett musikår summerats och topplistor publicerats. Klappat och klart, sen kommer ett fynd från ingenstans och man undrar hur i hela friden man kunde missa det under året som gått?! Händer varje år, och den här heavy metalpärlan är ett bra exempel. Har ni tänkt på att det dessutom blir lite sten – sax – påse över det? Blod förlorar mot stål – stål förlorar mot eld – eld förlorar mot blod (om det är tillräckligt mycket)!
Bästa låt: Blood Hails Steel – Steel Hails Fire

Hot or not? – november 2021

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?


LÅT: When Stars Collide
ARTIST: Obscura
VALD AV: Martin
Amelie: Fart och fläkt och härligt intensivt och tekniskt musicerande. Lite orimligt med de plötsliga rensångspartierna som bryter av för mycket. Aha, det är Speed Strid som gör ett inhopp här, tyckte väl det lät slikt bekant. Och sen – uttoningen… snälla! Känns som inspelningen är halvfärdig. Annars kunde detta varit riktigt, riktigt hett.
Fredrik: Energiskt driv, feta tvåtakter och blastbeats, köttiga gitarrer. En hel del på pluslistan, således. Sen har jag extremt svårt för den plongiga basen, vilket tyvärr drar ner intrycket märkbart. De sockersliskiga rensångs-partierna känns också aningen malplacerade. Jag känner mig således kluven inför höjdskillnaderna mellan hyggligt höga toppar och dito djupa dalar här.
Robert: Läckert överlag, jag gillar produktionen – till och med den lite “ploppiga” basen faller mig faktiskt lite i smaken. Egentligen brukar jag inte gilla när låtar fladdrar såhär mycket mellan olika stilar, men jag kommer märkligt väl överens med OBSCURA-låten. Det enda jag vänder mig mot är att de gör en fade i slutet, det känns lit som om de inte riktigt kom på hur det ska sluta och det här blev kompromissen!

LÅT: Into Embers
ARTIST: Allegaeon
VALD AV: Fredrik
Robert: Det svåraste med ALLEGAEON är stavningen och månne uttalet av bandets namn – allt annat är enkelt och bra. Detta är mer av den vara som bandet levererat rätt länge nu, och man fortsätter hålla en hög lägstanivå. Kruxet är väl bara att man inte har något som är så pass unikt eller starkt så att man kan bryta igenom till nästa nivå i karriären?
Martin: Total dyrkan, som vanligt när det gäller ALLEGAEON som återigen träffar en sweet spot vad gäller det mesta. Coola riff, bra sång och texter som inte handlar om genretypiska grejer. Gitarrspelet som vanligt helt magiskt! Jag tänder på alla cylindrar, haha!
Amelie: Bästa låten denna omgång, genretypiskt amerikanskt – men aldrig får en vara helt glad. Jag har så svårt för när growlet närmar sig pig squeel, det gör mig alltid lite illamående. Men jag försäkrar, det är inte ni ALLEGAEON, det är jag…


LÅT: When Metal Meets The Beast
ARTIST: Knights Of The Realm
VALD AV: Robert
Fredrik: Det är snudd på att man gör satir på sig själv med en låttitel som denna, men riddarnas skamlösa flirt med allt vad 80-talet hade att erbjuda i form av tonårsmetal, uppsprayade luggar, spandex-brallor och frenetiskt höftjuckande är nu trots allt rätt charmig. Om man inte tar varken låten eller sig själv på för stort allvar, då…
Amelie: Jag vill ju så gärna älska det här bandet med bland andra nuvarande och tidigare TIAMAT-medlemmarna Lars Sköld och Magnus Henriksson men detta är bara alltför lättviktigt. Kallar sig medlemmarna dessutom Megalomagnus, The Hammer och Mean Machine är det svårt att alls ta detta på allvar. Svalt på gränsen till kalldusch.
Martin: Kluven till detta. Jag blev hårdrockare under 1980-talet och har en särskild plats för den typen av musik i hjärtat. Men det var då, och detta har såklart beröringspunkter med hur musiken lät då. Bara sämre. Jag har svårt att motivera varför jag ska lyssna på detta när jag kan bläddra fram bättre plattor från 80-talet. Solot är dock riktigt bra!

LÅT: Draugr
ARTIST: In Aphelion
VALD AV: Amelie
Martin: Satan så bra detta är! Bra stämning, mycket bra riff, snygga trummor och det känns så fruktansvärt fräscht trots att det är ganska beprövade grepp sedan innan. Jag har inte hört IN APHELION innan, men håller resten av bandet material denna standard så är jag oerhört nyfiken på att höra mer! Hetare än lava!
Robert: Spännande, och omgångens bästa spår. det är för min del första kontakten med IN APHELION, och jag gillar att det finns ett djup låten. Lagom skitig produktion också. Hett!
Fredrik: Bitvis melankoliskt elegant, bitvis rått och skitigt, men hela tiden stämningsfullt på ett eller annat sätt. Jag har svårt för det viskade introt, det blir pretentiöst i överkant. Men resten av låten är riktigt stark, kanske årets hittills snyggaste black metal. Isande hett!

Hot or not? – oktober 2021

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?


LÅT: At The Behest Of Night
ARTIST: In Mourning
VALD AV: Robert

Martin: IN MOURNING fortsätter sin fina trend. Det här bandet har gått från klarhet till klarhet under hela karriären. Det jag hör här får mig att salivera kring hur magiskt bra fullängdaren kan bli. Stekhett!
Amelie: Finfin låt med väl avvägda tempoväxlingar och likaså växling mellan growl och skönsång. När bandet var aktuellt i Hot or Not för ett par år sedan påpekade jag att rensången då var ”något oskön”. Den är klart bättre här. Detta hettar till.
Fredrik: Jag blev lite full i skratt när jag insåg att Robert hade hunnit först med att tinga den låt jag själv först hade tänkt välja som bidrag denna månad. Anledningen till att jag hade tänkt välja just At The Behest Of Night är förstås att det är en sjuhelsickes bra låt! Köttig, melankolisk, varierad, elegant och desperat. Håller resten av den kommande plattan (“The Bleeding Veil”, 26 november planerat släppdatum) samma klass som helhet, är det nog en rätt given plats på årsbästalistan som gäller.


LÅT: Legion
ARTIST: Carchosa
VALD AV: Martin

Amelie: Sympatiska CARCHOSA är Henrik Nygrens soloprojekt där han hanterar det mesta av sång och musik själv även om han på aktuella andraplattan också har flera gästsångare/-musiker såsom Andy Gillion som gästar på gitarr i just Legion. Emellanåt låter growlet som Anders Fridén i hans glans dagar. Hett även detta.
Fredrik: Hyggligt charmig och i grunden ganska thrashig döds, trots en och annan tremolo-plockad melodislinga á la black metal. Låten är bra utan att briljera, det finns inget att anmärka på, men kanske heller inte någon unik hook att falla pladask för. (Även om solot förvisso är riktigt snyggt!) Ljummet plus.
Robert: Detta river skönt. Det är kanske inget nytt under solen, men så behövs inte det heller då CARCHOSA håller sig till välbeprövade och poplära vandringsleder: dödsig thrash. Eller thrashig döds, vilket du nu föredrar. Jag gillar’t, samtidigt som det finns en överhängande risk att detta faller in i anonymitet över tid. Hyggligt varmt ändå!


LÅT: Dead World
ARTIST: Hypocrisy
VALD AV: Amelie

Robert: HYPOCRISY levererar som vanligt. Oklanderligt musikaliskt, och man får hoppas att texten är ett försök att provocera snarare än ett uttryck för bandets egentliga åsikter. Bra låt!
Fredrik: Ursäkta franskan, men fanken också! Det börjar ju så bra, intro-riffet är stenhårt och påtagligt energiskt, och även resten av låten är skönt aggressiv och mörk. Refrängen är stark. Rent musikaliskt alltså ett värdigt HYPOCRISY-verk. Men, precis som min kollega Martin också har noterat, så gör man (som vän av rationalitet och vetenskaplighet) klokt i att inte lyssna på texten om man vill kunna fortsätta uppskatta låten… To each his own, så klart, men åtminstone för mig så blir en “anti-vaxxer theme song” lite svårsmält.
Martin: Denna låt lämnar en bitter eftersmak i munnen. Musikaliskt är detta oantastligt – HYPOCRISY kan sitt hantverk. Textmässigt osar detta av konspirationsteorier och faktaresistens. Det känns inte bra.


LÅT: Far From Heaven
ARTIST: Fit For An Autopsy
VALD AV: Fredrik

Robert: Låtstöld! Rakt av! Jag har försökt och försökt att lyssna på den här låten i sig självt, men det går ju inte. Hallå?!? GOJIRA ringde och vill ha tillbaka sina riff! Iskallt. Eller, rätt bra låt men det är ju nästan en cover stundtals…!
Amelie: Jag gillar det här mycket även om jag är lite bekymrad över inledningen som nästan rakt av är snodd från GOJIRAs Another World på deras album ”Fortitude” från i våras. Som helhet är dock både låt och framförande här riktigt jäkla hett!
Martin: Tungt sväng! Detta är riktigt bra. Att det låter som GOJIRA stundtals kan jag leva med när det görs så här bra. Vill höra mer!