Kategoriarkiv: Listor

Listor

Hot or not? – April 2026

Lämna en kommentar

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: Beyond the Dream
ARTIST: Sepultura
VALD AV: Amelie

Martin: ”Sepultura” – ja jag skriver det så, för detta är inte Sepultura för mig. Borta är sedan länge vad som gjorde bandet till den urkraft det var vid ”Arise”, ”Beneath The Remains” och ”Chaos A. D.” Detta är så uselt och ovärdigt att jag knappt mäktar med att skriva om detta haveri och totala brist på nerv. Iskallare än permafrosten.
Robert: Ja, men se där – det var ju länge länge sedan man avfärdade Sepultura, Brasiliens föregångare och stolta thrashlegendarer. Det visar sig att det finns anledning till det, för det här är alltså en ”Bandit Rock-ballad” av det snitt som gett exempelvis Five Finger Death Punch en massa radiotid. Oväntat ovärdigt, får man säga!
Fredrik S: Trivsamt behaglig basröst på sången i versen, och snyggt gitarrljud i refrängen. Låten i sig är aningen småtrist, även om inte lika brutalt dålig som mina kollegor gör gällande här ovan. Men visst, jättesexig är väl inte denna korsning av powerballad och amerikansk radio-hårdrock…

LÅT: Confluence
ARTIST: Incandescence
VALD AV: Fredrik S

Amelie: Skön och stabil kanadensisk black metal utan några särskilda utsvävningar. Det är ju inte Numenorean såklart (snart måste jag släppa dem!) men ett fint hantverk, tungt och melodiskt. Riktigt varmt blir det.
Martin: Inte så tokigt, men jag vet inte om det är så mycket mer egentligen. Stämningen ok, jag gillar det instrumentella, framför allt gitarrspelet är bra. Sången är ju fullt habil. Men är detta något jag kommer återkomma till? Nä, det är för ljummet.
Robert: Jag gillar’t! Känns franskt, visar sig vara kanadicker (men från Quebec så franska delen åtminstone!) och med en härlig stämning. Visst finns det risk att en hel platta kan vara lite mycket – det återstår att se! – men överlag tillräckligt varmt för att få mig att leta upp skivan för den kompletta erfarenheten!

LÅT: Raptors of Anzu
ARTIST: Melechesh
VALD AV: Martin

Robert: Okej, nu är det så här att vi behöver acceptera en obehaglig sanning: när Melechesh inleder sina låtar och gör det sådär infernaliskt genialiskt som de gör här, då vill man knädyrka och det med rätta. Det har vi hört tidigare om åren också (det är fortfarande darr på läppen av upphetsning när man tänker på första gången man hörde Ghouls Of Nineve som introduktion till bandet… oooohhhhh…!!).
Men. Det är också så att man blir en aning mindre relevanta, mindre träffsäkra, mindre överväldigande geniala allt eftersom låter fortgår. Den där gåshuden man har i början – när riffen, arrangemangen, inledningen är nya – går liksom ALLTID över litegrann, och personligen slutar jag aldrig lika ”hög” på låten som jag börjar.
Missförstå mig rätt: detta är stekhett och omgångens starkaste med råge, men… fan.. den kunde fått vara liiiite kortare och mer koncis för min del.
Amelie: Så härligt att bandet äntligen är tillbaka med sin orientaliskt influerade metal! Senaste albumet var ”Enki” som kom 2015. Och det vi får här är 100% Melechesh. Kanske inte så mycket av det orientaliska som det kan vara i bandets musik. Lyriken bygger, som ofta, på den sumerisk-babyloniska mytologin. Hett som vreden hos en bevingad gud!
Fredrik S: Utan att behöva stretcha innan joggar Melechesh åtminstone hem titeln som bästa alster av de tre jag lyssnar in denna runda. Sen hade deras thrashiga black metal absolut kunnat ha ytterligare en växel, om anslaget tillåtits att vara ännu lite råare och mer blastbeats-drivet än det nu är. Nu lutar det emellanåt liiite för mycket åt det ”snällare” hållet i hur trummor och gitarrer samverkar. Men, som sagt, likafullt ett tämligen starkt nummer som absolut tål att lyssnas på även framöver.

LÅT: Cold Heavens
ARTIST: Draconian
VALD AV: Robert

Fredrik S: Bitvis lite för teatraliskt och utstuderat, bitvis tämligen mäktigt i sin kombination av svulstighet och mollklingande sorgsenhet. Inte glödhett, men absolut godkänt för de som kan uppskatta genren.
Amelie: Inte min kopp te, som di säger. Visst har hon en vacker röst och visst growlar han kraftfullt men låten tar ändå aldrig riktigt fart och blir något av. Och nog har vi hört det här väl många gånger förr. Knappt ljummet ens.
Martin: Jag gillar Draconian, och bandet har knåpat ihop skivor och låtar som verkligen är något att hänga i julgranen. Detta känns mer som en vanlig formula 1a-låt för bandet. Inte lysande, men inte heller dåligt. Ljummet.

Listor

Hot or not? – Mars 2026

Lämna en kommentar

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: Into The Garden Of Grief
ARTIST: Toxic Shock
VALD AV: Amelie

Martin: Jo, men detta är ju sympatiskt. Inte minst övergången till d-takten är ju extra trevlig. Smäller detta högre än annan cross-over HC? Nja, inte helt, men trevligt är det. Ljummet.
Robert: Omgångens mest intressanta bidrag, känns som att det är New York eller i alla fall Staternas östkust som är hemvisten för Toxic Shock – inte Belgien, som fallet egentligen är. Svårplacerat, och lika enerverande upprepande som stundtals lockande. Wow, säger jag, precis som bandet – och klurar vidare på om det är varmt nog för shorts, eller om det är shorts-väder inte…
Fredrik S: Närmast trallvänlig inledning på denna belgiska skrammelpralin. Det envetna ”wow”-ropandet vinner kanske inte riktigt min kärlek, och mellantempo-riffandet är aningen all over the road på samma sätt som tidiga Metallica kunde vara. Ändå kommer jag på mig själv med att emellanåt nicka med i takten lite så där i förbigående, så helt oävet är det bevisligen inte. Men mer än ljummet…? Nja.

LÅT: Heizer Tenner
ARTIST: Kanonenfieber
VALD AV: Fredrik S

Amelie: Har inte gillat Kanonenfieber tidigare och gör det inte mer i och med singeln Heizer Tenner. Tugga-tugga-dunk och entonig vokal. Krigstemat från första världskrigets fasor känns allra minst lockande just nu. Klart kylande effekt.
Martin: Tryggt, stabilt, och väldigt mycket som vanligt. Gillar man bandet sedan innan så slinker detta ner lätt och ledigt. För min del börjar detta lukta gammal kantinmat. Habilt genomfört, men lättglömt.
Robert: De sluggar på, Kanonenfieber, och det med mer av samma sak. Jag gillar bandet, men måste erkänna att det kanske är liiiiiite för hög (?!) produktionstakt och att det bidrar till en viss mättnadskänsla när det skiljer sig för lite mellan givarna. Bra, men med risk att det faller mellan stolarna tyvärr.

LÅT: The Clock Queen
ARTIST: Witch Ripper
VALD AV: Martin

Robert: Lyssnat på Mastodon mycket? Jajamen! Det paradoxala är att jag gillar bandet mest när de är som mest kopierande och träffar groovet – samtidigt som det är momenten som stör mig mest eftersom det ju då är bättre att lyssna på just Mastodon… Så: ljummet, blir omdömet.
Amelie: Väldigt mellanmjölkigt. Mastodont dyker upp i huvudet och det är inte heller är så kul i min bok. En del känningar av Opeths mer progressiva sidor emellanåt men inget som lockar fram några starkare känslor hos mig. Håller sig i det ljumma fältet.
Fredrik S: En (lång) låt som blandar och ger. En del rätt kul riffande, och bitvis ganska köttig sånginsats. Har ingen riktig aning vilka band-paralleller jag skulle kunna föreslå som hjälper till att ge er en bild av hur detta låter, men påtagligt proggig hård rock med små, subtila doser av döds, kanske? Det är hur som helst ett väldigt spretigt och ganska planlöst nummer, som trots att det som sagt glimtar till ibland aldrig riktigt förmår gripa tag på riktigt. Således ingen högsommarvärme på termometern här, även om det heller inte är risk för frostskador.

LÅT: Possessed
ARTIST: Evil Warriors
VALD AV: Robert

Fredrik S: En känslomässig resa. Det inledande riffandet är skönt skitigt och black metal-retro på ett trovärdigt sätt. Förhoppningarna en minut in är således ganska höga. Sen går det tyvärr tämligen kontinuerligt utför. När sången väl kommer igång efter några minuter så hörs den knappt, och gitarrerna blir aningen för monotona under låtens första halva. När variation väl infinner sig är det tyvärr inte till det bättre, då mittenpartiet skär i både öron och själ. Varför någon har bestämt sig för att här (fyra minuter in i låten) plåga en stackars katt genom att klämma den i en gravt osmörjd dörr, samtidigt som man försöker stråka sönder en fiol som inte stämts sedan sent 60-tal, är också högst oklart. Det här partiet är outhärdligt dåligt! Så nej, även om det finns potential i delar av anrättningen, stannar detta på iskallt. IS. KALLT.
Amelie: Det här funkar fint! Skrälligt och o-melodiöst. Stökigt och skitigt. Ändå skapas ett slags harmoni i lyssningen och jag finner mig njuta av detta kaotiska stycke. Inte så subtilt men väl fungerande. Med fler lyssningar maler sig Possessed upp till att bli riktigt het och omgångens bästa bidrag..
Martin: Härligt kaotiskt, men jag märker att detta är musik som jag är extremt humörbaserad kring. Är jag på balanserat humör så uppskattar jag detta soniska kaos alldeles utmärkt. Inte minst då saxofonen ser till att nästan välta ekipaget över ända. Klart intressant, och jag måste nog säga varmt för min del.

Listor

Hot or not? – Februari 2026

Lämna en kommentar

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: Dearth
ARTIST: Speglas
VALD AV: Amelie

Martin: Detta är löjligt bra. Hur kan jag ha missat detta band? Stämningen går ju att karva med kniv, och är resten av den kommande plattan av samma kaliber, ja, då har jag ytterst svårt att se att den inte ska in på årsbästalistan. Stekhett!
Robert: Detta känns sprunget ur samma väv som Morbus Chron och Sweven, men ger undertecknad starka vibbar av Tribulation. Det är liksom lite… avigt? samtidigt som det är melodiskt. Hyperintressant, och helt klart stekhett. Mycket talar för att vi talar om Speglas en hel del under 2026…
Fredrik S: Väldigt snyggt men aningen för långt intro-parti, vilket på ett sätt är en aning symtomatiskt. Det är hela tiden väldigt elegant men utan att tappa ett tillräckligt stråk av mörker, på ett sätt som påminner mig om Tribulation. Dearth hade mått ännu bättre av någon/några tempoväxlingar, den tuggar på ganska makligt rakt igenom sina dryga sju minuter, men visst är det en snygg låt. Och de sista två minuterna skapar en behagligt meditativ ljudkuliss. Ingen självklar vinnare, men om man som lyssnare är på rätt humör är detta nog omgångens starkaste bidrag.

LÅT: Tide
ARTIST: Omnifear
VALD AV: Fredrik S

Amelie: Fullt ös – medvetslös… fånigt uttryck kanske men just det som kommer för mig när brittiska Omnifear kastar sig ut i tidvattnet och prioriterar hastighet framför allt. Och det kan ju bli bra, var nästa tanke. Jag hänger gott med i första halvlek men efter något av en vilopaus kring tre minuter tappar jag därefter all lust för detta kaos – som också avslutas med ”kräks-growl” som är rejält avkylande. Och där förblir jag.
Martin: Whoa, har Necrophagist återuppstått?! Det var så jag tänkte när introriffet i Tide drog igång. Och det ska ses som beröm, för detta är svinbra. Drivet, svänget, skavet och så gitarrtonen till det. Jag gillar det som fan – varmt utav helvete!
Robert: Kanske är det att det bryter av helt perfekt i denna vända av WeRocks Hot or Not, kanske är det att det är bra på egna ben – oavsett så träffar detta helt rätt. Bisvärm med en gnutta meck, ackompanjerat av automatkarbinstrummor och en gnutta grod-growl? Man tackar och tar emot!

LÅT: The Spirit, Alive
ARTIST: Urne
VALD AV: Robert

Fredrik S: En låt som blandar och ger. Snygg produktion, bitvis bra tryck i trummor och riffande, och en i grunden rimlig växelverkan mellan growl och rensång. Men någonstans på upploppet mot mållinjen ”Fredriks gillande” snubblar Urne ändå till litegrann. Det känns på något vis lite för… amerikanskt? Ni vet, på det där vagt glättiga och ”vi är till för alla”-viset? The Spirit, Alive är ingen dålig låt utan högst habil, men slår ändå inte riktigt an rätt sträng. Rumstempererat.
Amelie: Jag är ambivalent till det här. Ena lyssningen trivs jag riktigt bra i Urnes hägn för att nästa gång uppleva det hela som rätt menlöst. Allsångsvänligt och med en smittande refräng, javisst, men håller det för ett fortsatt större antal lyssningar? Ytterst tveksamt.… Slutomdömet blir ljummet.
Martin: Det är inte helt tokigt detta. Jag tröttnar snabbt på sången – det gäller både growlet och rensången. Refrängen är inte lika bra som resten av låten. Gitarrtonen/spelet är det som räddar låten för mig – solot är klockrent – men resten faller på det ljumma intryck som låten ger.

LÅT: Sentience
ARTIST: Phendrana
VALD AV: Martin

Robert: Några saker behöver vi nog klargöra direkt när vi tittar på den här låten. För det första: den är för lång, och då spelar det ingen roll att den väver samman ett flertal i sig intressanta delar. För det andra: att Ana Bitrán gästar med rensång är direkt negativt – det närapå skär i öronen och borde lämnats därhän. För det tredje: det här är en låt som växer… och som sådan är det till slut en intressant, lovande och spännande historia som är på väg att hettas upp från varm till… vad? Det återstår att se!
Amelie: Mexikanarnas Sentience är i förstone härligt varierad och känslosam, tills det inte blir riktigt så härligt längre och jag tappar bort mig i låtens alla växlingar och hettan som infann sig inledningsvis börjar svalna något. Lite för långt intro, lite för mycket av instrumentala mellanspel. Kan inte hålla intresset uppe genom de dryga nio minuterna. Helt svalnar det inte men stannar i ett rätt ljummet läge.
Fredrik S: Stämningsfull post-black av det mjukare slaget, med tämligen god kreativ verkshöjd. Ganska charmigt, och med fin kontrast mellan black metal-growlen och den väna, kvinnliga stämma som bryter av. Låten är lite i längsta laget och ibland kanske aningen planlös, och produktionen aningen luddig. Men jag gillar ändå detta, det finns något där. Mer varmt än kallt!

Åh, och ett PS för åldrande gamers med fäbless för retro-nostalgi: Den stålsträngade akustiska gitarren som börjar där vid 02:15 – visst påminner den om ”Diablo 1”-musiken…?