Kategoriarkiv: Listor

Hot or not? – Januari 2022

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt? Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: Wayward Opulence
ARTIST: Arkaik
VALD AV: Martin

Robert: Detta är musik som tarvar en hel del lyssnande för att sätta sig. Jag har en fem-sex varv med låten och känner ändå att det bara är i sin linda för att hamna rätt. Skickligt framfört och intensivt, och man undrar kanske framförallt hur en hel skiva med detta fungerar? Tröttande i längden, gissningsvis, men detta är skapligt bra på egen hand. Efter ett tag…
Fredrik: ARKAIK blandar och ger. Vissa partier i den här meckiga och brutala knogmackan teknisk döds är riktigt sköna, med härliga stackaton och dubbelkagge-virvlar. Sen är andra lite mer anonyma, och dryga sex minuter är lite i längsta laget för den här typen av låt. Jag landar trots det i att det är mer varmt än ljummet.
Amelie: Vi kastas rätt in i teknisk döds av den riktigt tunga typen. Ingen rast ingen ro, här maler det på i sina modiga sex minuter. Gôtt mos men lite utmattande i längden. Inget jag kommer återvända till alltför ofta. Och sen blir det konstigt de sista 20 sekunderna. Ska det vara så här eller blev fel version uppladdad?

LÅT: Save Us
ARTIST: Non Est Deus
VALD AV: Fredrik

Amelie: Det finns ingen gud. Rädda oss! Save Us inleder med liten manskör i kyrkostil och är sedan rakt igenom fint desperat draperad i skrik och ton. Gillar detta även om det inte är jätteoriginellt. Bäst bland kollegernas val denna gång ändå, om än inte glödgande hett.
Martin: Kyrkosång kan vara en make or brake-grej. Här blir det varken eller. Jag är ledsen att säga det, men trots att jag jag lyssnat på den här låten rätt så många gånger så har jag svårt att minnas annat än den fina desperata skriksången som jag gillar skarpt. I övrig är detta en låt som jag hört lite för många gånger för att jag ska tända till. Ljummet.
Robert: Episkt. Storvulet. Snyggt “omslag”. Kruxet är väl att det går 13 liknande försök på ett dussin, och NON EST DEUS når bara stundtals genom bruset. Trevligt, men inte så att det sticker ut och får mig att längta efter mer av denna vara.

LÅT: Reap A Hurricane
ARTIST: The Hellacopters
VALD AV: Robert

Fredrik: Jag noterar med rynkade ögonbryn och ett missnöjt smackande att mina kollegor inte har vett att uppskatta det oantastliga kulturarv THE HELLACOPTERS utgör. Är det nyskapande? Nej, inte ett dugg. Men det är inte whisky-tillverkning heller, men en vällagrad single malt är inte desto mindre en produkt att njuta av. Samma gäller Reap A Hurricane, det är klassisk rock med bootsen stadigt förandrade i 70-talsmyllan, ett taktfast Elvis-juckande med den jeansklädda höften, och en pianoslinga som kittlar ens ryggrad likt en rännil friskt källvatten. Lika närvarande trallvänlighet som frånvarande kulturella pretentioner, och gott så. Hett!
Amelie: ”Skulle vi inte välja nya låtar – den här gjorde ju HELLACOPTERS för 20-25 år sedan.” Inte? – nä just det, alla deras hits låter såhär. Det är så det ska vara och gillar man sin musik sån så gillar man detta. Nicke Andersson i all ära men vi andra får kolla nån annanstans. Iskallt.
Martin: Jag älskar THE HELLACOPTERS. Det är inte svårt att göra det. Men snälla ni, döper man en låt till Reap A Hurricane så får man ta i betydligt mer. Detta känns som en mild bris av musik som vi har hört på nästan alla plattor bandet gett ut. Jag förväntar mig betydligt mycket mer av ett band med denna kalibern än musik som alibi för att dra på turné och ha det lite trevligt. Ljummet mot kallt.

LÅT: The Slime Runs Down Your Throat
ARTIST: Darkened
VALD AV: Amelie

Martin: Inte alls svårt att gilla detta! Bra driv, sången sitter ju som en keps från helvetet, en del coola riff, plus att jag gillar det lite stämningsfulla nyttjandet av power-riff. Helt originellt är det ju inte men klart trevligt.
Robert: DARKENED gör det bra och har ett härligt driv, men..  det har slumpat sig så att det för undertecknads del är UNANIMATED och deras Victory In Blood som Spotify vill pusha som nästa låt när denna spellista tar slut. Varenda gång inser jag att den låten helt enkelt sopar banan med The Slime Runs Down Your Throat, och då känns inte detta lika kul längre. När det ställs mot vad som i övrigt bjuds där ute.
Fredrik: Köttig döds med guttural growl och hederligt rifftuggande. Absolut habilt, men i mina öron för slätstruket och utan tillräckligt mycket personlighet för att verkligen engagera. Man gör klokare i att lyssna på LIK eller GATECREEPER.

Årsbästalistan 2021 – Amelie

Tjoho, nu är andra pandemiåret till ända. Mycket elände överallt men ett sjujäkla musikår på albumfronten visade det sig bli. Här är min topplista för året, mycket svenskt och norskt såsom det brukar bli från min sida. Nedan listan återfinns några ytterligare musikrelaterade betraktelser med rubriker såsom Låtar som får mig att sjunga högt och skråla med och Årets bästa video – som du förmodligen inte kan se. Nöjsam läsning!

Topp 10 Skivor

10. Loss – DEVIL SOLD HIS SOUL
Vi startar topplistan relativt mjukt med brittiska DEVIL SOLD HIS SOUL, ett band jag haft nära hjärtat alltsedan debutskivan ”A Fragile Hope” 2007. Efter nästan tio års uppehåll var ”Loss” ett oväntat skivsläpp och vilket album det är! Det växer vid varje lyssning, känslorna och engagemanget i lyriken och musiken sköljer i våg efter våg över lyssnaren.

9. Death, Madness, Horror, Decay – THE LURKING FEAR
Traditionellt brutal döds med Sveriges mest trasigt growlande pipa manglar in THE LURKING FEAR på årslistan. Absolut inte en platta att lyssna på om och om igen utan paus, en får sprida ut lyssnandet lite för att mäkta med Tompa Lindbergs desperata growl och lurkarnas tungt malande döds. Men jäklar så bra detta är.

8. Visions of Trismegistos – NEKROMANTHEON
Norges metal må domineras av, men är absolut inte enbart, black metal. Det har inte minst NEKROMANTHEON visat förut och gör det igen med årets album. ”Visions of Trismegistos” kombinerar på utsökt sätt traditionell thrash metal med modern produktion. Det här är friska 33 minuters röj som stort förnöjer.

7. Lake Drinker – HORNDAL
En platta som med all rätt i år pryder samtliga av redaktionens topplistor. Riktigt lika till mig som ett par av kollegerna blev jag ändå inte av HORNDALs ”Lake Drinker” men visst är det läckert, ilsket och smart på ett sätt som visar att debuten ”Remains” inte var en engångsfullträff.

6. The Zornheim Sleep Experiment – ZORNHEYM
Kombinationen black/death kan ofta resulterar i något mycket tilltalande, däremot brukar jag inte falla för musik med alltför mycket pompa och symfoniska inslag. ZORNHEYMs andra platta utgör dock ett undantag och är ett av de album jag lyssnat som mest på sedan det släpptes i oktober. Temat med galna doktorer och mentalpatienter är inte heller det vad jag brukar önska mig. Men ”brukar” kan slänga sig i väggen här. Melodierna, svänget, medsångsvänligheten i ”The Zornheim Sleep Experiment” bara täpper till truten på allt motstånd.

5. Fortitude – GOJIRA
Skivorna på den övre halvan av årslistan är samtliga sådana att de kunnat toppa densamma vilket år som helst. Nu hamnar GOJIRA på en femte plats och det visar bara kvaliteten i årets albumutgivning. ”Fortitude” är musikaliskt experimenterande och lekfullhet, samtidigt så väldigt mycket GOJIRA. Som alltid är lyriken lika mycket värd din uppmärksamhet som musiken.

4. Arethe – NETHERBIRD
Det är alltid glädjande, och lite smånervöst, när ett favoritband som NETHERBIRD släpper nytt. Och åter har bandet gjort musik som är extremt vacker, samtidigt så vemodigt mörk och med ett existentiellt och filosofiskt djup. ”Arete” är extreme metal som sinnesvidgande drog, för att citera min egen recension. Som alltid får bandets musik mitt hjärta att darra.

3. Where The Gloom Becomes Sound – TRIBULATION
Jag har inte tidigare följt hyllningsströmmen gällande TRIBULATION, tycker att de första albumen inte var så värst intressanta. Men bandet har utvecklats och blivit allt starkare. Förra plattan ”Down Below” var riktigt, riktigt bra och med ”Where The Gloom Becomes Sound” kröner bandet sin karriär, åtminstone så här långt. Inanna, Daughter Of The Djinn, Dirge Of A Dying Soul; det går enkelt att rada upp en lång lista med fantastiska låtar från ”Where The Gloom Becomes Sound” och hela plattan är en njutning att lyssna till.

2. Wild North West – VREID
Det är hård kamp om de översta platserna i listan i år. VREID har gjort ett i stort sett fulländat verk med ”Wild North West”. Ett temaalbum som åtföljs av videor till samtliga låtar vilka tillsammans utgör en spelfilm med historiskt och filosofiskt anslag. Musiken är som alltid hos det norska bandet skickligt exekverad på gränsen till perfektion. Spännande och variationsrika utflykter i olika genrer, som progressivt 70-talssound, gör albumet exemplariskt varierat. Mäktigt.

1. Arkivet – WORMWOOD
Året 2021 toppas av svenska WORMWOOD och deras ”Arkivet”. Eller ”Vita Arkivet” som den skulle hetat innan ett visst begravningsbolag protesterade. En skiva som för lyssnaren steg efter steg ner i det helvete som vi håller på att skapa åt oss själva på vår döende planet. Sångaren Nine sprider med sitt kraftfulla och känslofulla growl ångest och desperation över lyssnaren. Bandet har varit mer sparsmakat med folkmusikinslagen denna gång vilket har lyft musiken ytterligare ett snäpp från tidigare verk.

Skivan har kanske inte den perfektion som VREIDs alster besitter men här segrar känslan, den mörka innerligheten i musiken som gör att varje lyssning är en njutningsfull plåga, eller en plågsam njutning, ett limbo där katharsis aldrig infinner sig. Faktum är att jag i min recension (i Gaffa) gav VREID högsta betyg men ändå placerar jag WORMWOOD i listans topp. Såar av speltid och lyssningsupplevelsen får avgöra här. Sällan har jag blivit lika känslomässigt berörd av låtar som här av exempelvis The Archive och The Gentle Touch Of Humanity. ”Arkivet” är utan minsta tvivel årets starkaste album.

Övriga betraktelser

Låtar som får mig att sjunga högt och skråla med
Jamen är det inte alltid en eller annan låt under året som får en att bara vilja lyssna på den om och om igen, sjunga högt och skränigt när ingen hör? Så är det i alla fall för mig och här är årets två värstingar i kategorin.

ECLIPSEs musik tror jag inte förekommit på WeRock tidigare och albumet ”Wired” har aldrig varit i närheten av att vara i åtanke för min årsbästalista. Men gör man en låt som Twilight ska man faen ha kredd i alla fall. Den snurrar på både kommersiella radiokanaler och i riksradion. Och är det någon gång en vill veva ner bilrutan, gasa på och bara gasta med så är det då. Lite kredd till Beethoven också 🙂

Keep The Devil Away har gått otaliga varv i mina spelare och är en starkt bidragande orsak till att ZORNHEYMs album “The Zornheim Sleep Experiment” faktiskt stoltserar på sjätteplats på årslistan. Också en perfekt ”alla kan inte sjunga men alla får”-låt att skräna med i. Spelar den om och om igen. Nästan så jag ibland längtar att få den ur systemet…

Årets nya skivbolag
Metalpodden har blivit med skivbolag! Eller åtminstone personerna bakom podden. I november släpptes första skivan, ”Eating The Swedish Underground: Vol. 1” med åtta tidigare osignade band, på bolaget Eat Heavy Records. Ett förbaskat bra tilltag om ni frågar mig och exempel på ett av flera band från skivan jag gärna följer upp framöver är AGE OF DYSTOPIA. Hoppas att “Vol. 2” snart följer.

Årets bästa video – som du förmodligen inte kan se.
Vad är nu detta? Ska det vara nödvändigt att länka en video som de flesta inte kan se? Ja, för det är en ganska unik video WORMWOOD presenterar, filmsekvenserna är mest dokumentära snuttar som du kan se även på andra håll. Tillsammans utgör de dock en skrämmande bild av mänsklighetens tillkortakommanden i att ta hand om vår enda planet och livet på den. Videon är åldersbegränsad och om du är över 18 år kan du begära tillträde till den. Gör det.

Wormwood – The Gentle Touch Of Humanity (Official Video)

Och här kan du så länge ändå lyssna till låten.

Årsbästalistan 2021 – Martin

2021, året då allt skulle återgå till det normala, eller hur? Vi skulle vada fram genom konserter, vi skulle – äntligen – få kasta oss in i moshpits, svettas tillsammans i extas och ägna oss åt allsång tillsammans med alla de band som nu äntligen kunde ge sig ut på vägarna. Är det någon mer än jag som känner att 2021 blev året av grusade förhoppningar vad gäller detta? Tänkte väl det. Och det är synd, för om det är något som verkligen har levererats så är det mängder av magiskt bra skivor som hade kunnat stå till grund för episka spelningar. Samtidigt är det underbart att faktiskt kunna konstatera att så många band med rika diskografier har fortsatt att göra fruktansvärt bra skivor, samtidigt som mängder av nya band har lagt in seriösa bud i spelet som ska bli mycket intressanta att följa i framtiden.  

Topp 10 Skivor

10. “Odyssey” – VOKONIS
En skiva som med förkrossande tydlighet visar på mångsidigheten VOKONIS besitter. Svänget, drivet, det fantastiska gitarrarbetet och genidraget att ha med Per Wiberg på orgel gör att “Odyssey” inte bara är bandets hittills bästa skiva, det är en skiva som är gravt beroendeframkallande. Omslaget av Kyrre Bjurling är, med råge, det snyggaste från i år.

9. “Access All Worlds” – IOTUNN
En vindlande och ständigt överraskande skiva. Den rent episka mäktigheten som det bjuds på här skulle ta andan ur de flesta om “Access All Worlds” var en instrumental skiva. Då kommer Jón Aldará in och smockar den sista luften ur lungorna med sin sånginsats. Det här är utan tvekan det bästa albumet från Danmark i år, och en satans debut.

8. “Etemen Aenka” – DVNE
En majestätisk uppvisning av ett band som hade stora förväntningar på sig. Med sjudande tyngd och stor känsla för att både bjuda lyssnaren på tillbakadragna och episkt mäktiga partier har DVNE gjort en skiva progressiv sludge som är förbannat kul och underhållande att lyssna på.

7. “As The Flame Withers” – YOTH IRIA
En löjligt stark skiva som imponerar med sin soniska såväl som sin känslomässiga tyngd. När jag väl tog tag i att faktiskt lyssna på skivan hade jag ytterst svårt att slita mig från den. Här finns en klar vision om vad bandet vill säga med sin musik, och de drämmer i med sådan pondus att jag faktiskt undrar om bandet kommer att kunna toppa detta i framtiden.

6. “The Bleeding Veil” – IN MOURNING
Melodisk death metal när det funkar på alla nivåer. Detta är IN MOURNINGs, hittills, bästa skiva. Den emotionella yxhammare som bandet vevar loss med här fyller mig med känslor som vemod, högoktanig energi och djupaste lugn. Jag känner mig konstant omhändertagen av bandet genom hela skivan.

5. “A Diabolic Thirst – SPECTRAL WOUND
Black metal som sannerligen berör på djupet. Stämningen som framkallas på den här skivan närmar sig perfektion, det i det närmaste magiska gitarrarbetet hänför och sången från Jonah Campbell dräper och hemsöker mig i sömnen. Det var otroligt längesedan jag lyssnade på en så här bra black metalskiva.

4. “The Grand Scheme Of Things” – DORMANT ORDEAL
Årets så kallade bullet. Det brukar alltid dyka upp ett album som tvingar mig att kasta om i årsbästalistan. I år är det polska DORMANT ORDEALs “The Grand Scheme Of Things” som står för detta. Den nästan hypnotiska kombinationen mellan djup melankoli och blästrande döds som det bjuds på här fick mig att återfå tron på den polska dödsmetallscenen. Detta är det bästa jag hört från Polen på bra länge, och det jag hör här får mig att höra ett band redo att plocka upp den tappade staffettpinnen från BEHEMOTH, DECAPITATED och VADER och löpa hem segern.

3. “Imperial” – SOEN Varje år som SOEN har gett ut ett album så har någon skribent haft med skivan i årsbästalistan. För egen del var det “Lykaia” som jag satte på plats 2 för 2017 som bandet dök upp senaste gången för mig i årsbästalistan. “Imperial” är, om ni frågar mig, bandets hittills bästa skiva. Den är nästan kejserlig i sin framtoning – låtarna har växlat upp ytterligare när det gäller känslosamhet. Detta kontrasteras mycket effektfullt mot den oerhört organiska ljudbilden – och det är i denna skärningspunkt som skivan är så oerhört intressant. Spelmässigt är ju detta oantastligt. Trum- gitarr- och basspel är vansinnigt bra  såklart! Men i vanlig ordning är det Joel Ekelöf som med sin vansinnigt fina stämma höjer SOEN till de galaktiska nivåerna.

2. “Where The Gloom Becomes Sound – TRIBULATION Ett av Sveriges mest egensinniga band har, om ni frågar mig, inget kvar att bevisa. De har med skiva efter skiva höjt nivån för sitt skapande. På den här skivan skapar de sitt utan tvekan starkaste album som vibrerar av en mängd olika konstformer. TRIBULATION har aldrig varit ett band som enbart sysslar med musik. Här skaver det sakrala mot det världsliga på ett rent magiskt sätt som ger återklang över hela året. När jag recenserade skivan i början av året så hade jag en mycket stark aning om att detta kunde vara ett album som skulle komma ifråga för årsbästalistan. Det känns underbart att konstatera att så verkligen var fallet.

1.  “Lake Drinker” – HORNDAL.  Alla band som vill skapa ett klassiskt album vet förmodligen inte om att de faktiskt gör det. Alla band som faktiskt lyckas med denna bedrift skapar, oftast, ett verk som ger återklang genom historien. Och då menar jag inte enbart ett album som står sig framåt i tiden, utan ett som kopplar samman dåtid med nutid. Jag skulle våga mig på att säga att HORNDAL inte bara har skapat en, utan flera, skivor av denna dignitet. “Lake Drinker” är en skiva som på ett oerhört påtagligt sätt har musik som tydligt knyter an till en skitig dödsmetalltradition med rikliga inslag av sludge. Men framför allt har HORNDAL något som få andra band inom denna genre har: ett satans grepp om sin berättelse. Det är en berättelse om, å ena sidan, bruket, arbetarklassen och orten Horndal.  Å andra sidan har vi företagarna och politikerna som drivs av ett kortsiktigt vinstintresse. Det är berättelsen om att skapa sig en tillvaro med trygghet och om svek från de med makt. Det är detta som gör “Lake Drinker” till en skiva som skiljer sig från alla andra skivor jag lyssnat på under året. Det är ett sant nöje att konstatera att det betyg som Robert delade ut, 10/10, faktiskt är fullständigt befogat.

Övriga betraktelser

Årets mest upplyftande skivor som jag inte hade klarat mig utan är THE NIGHT FLIGHT ORCHESTRAs “Aeromantic II” och NESTORs “Kids In A Ghost Town”. Herrejävlar vad rotation de skivorna har fått, vilket man kan se som ett tecken på att den här typen av retroartad musik sannerligen har behövts i min vardag. Att NESTOR dessutom har bemödat sig med att göra riktigt underhållande videor till sina låtar är ytterligare ett plus i kanten för det bandet.

Årets uppföljare är, hands down, THE LURKING FEARs “Death, Madness, Horror, Decay”. En skiva som det gjorde ont att stryka från årsbästalistan, det måste jag erkänna. Med spetskompetens inom tvåtaktsdödsen gjorde bandet väntan på skiva nummer två väl värd lidandet.

Årets crossover är “Grim” av Sara Bergmark Elfgren. En bok som har fått och kommer att få så många att kanske våga sig på att lyssna på death metal som kanske inte skulle gjort det annars, och som har fått och kommer att göra många metalheads till fanatiska fans av Saras författarskap som tillhör bland de bästa i Sverige.