Kategoriarkiv: Listor

Halfway to Hell 2022

Halva musikåret 2022 har passerat. Världen fortsätter att väl illustrera den gamla kinesiska förbannelsen “må du leva i intressanta tider”, men som vanligt finns alltid musiken till tröst, pepp och glädje. Detta år äntligen från scener igen, men så klart också i form av nya skiv- och låtsläpp. Här plockar vi WeRock-skribenter ut våra favoritkarameller så här långt. Hoppas det skall smaka!

Alla pralinerna i gottepåsen hittar ni i spellistan här under. Varför respektive bit har valts ut kan ni läsa om ni scrollar ned!

Amelie

KAMPFAR – Urkraft
Jag föll som en fura för senaste plattan Ofidians manifest (2019). Senast singeln ”Urkraft” har sin musikaliska själ gemensam med det albumets låtar och jag ser fram emot att KAMPFAR än en gång uppfyller mina önskningar i kommande album.

AGE OF DYSTOPIA – Treacherous Rats
Bästa bandet från nya bolaget Eat Heavy Metals samlingsskiva förra året och Ulricehamns stolthet, har i år släppt sin första fullängdare. ”Treacherous Rats” är precis en sån stänkare som jag hoppades och förväntade mig efter bandets tidigare singlar.

IBARAKI – Tamashii No Houkai
Hade väl aldrig trott att TRIVIUM-sångaren Matthew Kiichi Heafy skulle fängsla mig så i sitt nya projekt. Allt är kanske inte lika intressant på debutalbumet “Rashomon” som låten Tamashii No Houkai men den står gott för sig själv och är lätt att återkomma till ofta.

SEPTICFLESH – Neuromancer
Grekiska SEPTICFLESH har typ funnits ”alltid”. Ett helt album med bandet kan nästan kännas i mastigaste laget. Inte lika lyssningsvänliga och melodiösa som t.ex. landsmännen i ROTTING CHRIST men alltid som här med tyngd och finess.

IN APHELION – This Night Seems Endless
”Det är den naknaste texten på skivan” sa Sebastiaan Ramstedt om denna favoritlåt i min intervju med honom för WeRock. Och den är ett lysande exempel på den känslofulla extreme metal som bandet bjuder på i debuten ”Moribund”. Fast jag kunde egentligen valt i stort sett vilket spår som helst. Skivan bräcker helt klart allt hittills i år!

FINAL LIGHT – In The Void
Samarbete mellan Perturbator och Johannes Persson från CULT OF LUNA. Du gissar hur tungt och ändå luftigt det blir? Ren fröjd att tungt, tungt vaggas till ro med In The Void.

ROTTING CHRIST – Holy Mountain
Detta är kanske inte det allra bästa bandet gjort, lite för lättviktigt enligt min uppfattning, men även en mellanlåt från ROTTING CHRIST platsar lätt i en sån här lista.

KVAEN – Cauldron Of Plagues
Självklart ska KVAENs andra fullängdsplatta vara representerat här. Alla låtar från albumet vore värdiga denna lista och jag har valt det första spåret som så väl representerar Jacob Björnfots musikaliska insats i världen.

THE HALO EFFECT – Days Of The Lost
Oops, en gammal låt från IN FLAMES i listan – eller? Nja och nej. Medlemmar som alla tidigare varit med i det bandet vid olika tillfällen under åren och därutav Mikael Stanne på sång. Det blir såklart mycket, mycket bra!

WATAIN – We Remain
En på sätt och vis både typisk och atypisk WATAIN-låt får avsluta min del av listan. Du får din black metal som du vill ha den men dessutom med fantastisk och effektfull sång av Farida Lemouchi i ett spår där bandet visar att man vågar ta ut svängarna.

Fredrik

FIT FOR AN AUTOPSY – Far From Heaven
För att vara FFAA lite mindre mangel och mer nyans än vanligt, nästan minnande lite om GOJIRA i de senares bästa stunder. Jäkligt hårt, jäkligt snyggt, och med uppenbara hooks. Årets hittills bästa låt inom den hårdare skolan.

THE HELLACOPTERS – So Sorry I Could Die
En härligt känslosam och skavig rockballad, med ett ben i 60-talet och det andra i det efterföljande, bluesigare årtiondet. Det visar sig att THE HELLACOPTERS i slow motion är minst lika bra som THE HELLACOPTERS i full hastighet…

NON EST DEUS – Save Us
Om man tar det bästa av ROTTING CHRIST och BATUSHKA och kör i en mixer, så får man förmodligen något likt detta. Rått, desperat, drivet och alldeles… alldeles… underbart!

SAHG – Heksedans
Kom igen, katten, det svänger ju! Ett egentligen rätt skamlöst nummer, lyssna bara på “na-na-na-nah”-partiet efter refrängen. Imsmickrande, minst sagt. Men vad spelar det för roll, det funkar ju, och det ypperligt.

XAON – Wayward Sun
Maffigt! Här finns det både tyngd, groove och en pompöst symfonisk ådra som balanserar nära gränsen för det teatraliska, men som håller sig på rätt sida med en riktigt stark lyssnar-upplevelse som resultat.

AVATAR – Cruel And Unusual
Snortight och ettrigt riffande från göteborgarna, draperat i energisk och tämligen förbannad sång från Johannes Eckerström. Vibbar av SLIPKNOT, och det är ju inte så dumt.

KONVENT – Pipe Dreams
Tyngst hittills i år? En trögflytande flod av smält bly, hypnotiskt malande gitarr-surr och guttural growl väller fram och ödelägger allt i dess väg, och jag tycker det är ack så förföriskt!

THE SPIRIT – Of Clarity and Galactic Structures
THE SPIRIT har möjligen varit det sammantaget bästa black metal-bandet de senaste åren, och Of Clarity and Galactic Structures är inget undantag. Verkshöjden här är påtaglig, och den musikaliska resan läcker.

GHOST – Call Me Little Sunshine
GHOST brukar kunna vara lite av en vattendelare, jag vet att det finns många puritanister som principiellt ogillar den luftiga ockultism-rock  de maskerade satansprästerna producerar. Men en bra låt är en bra låt, och detta nummer svänger nu väldigt skönt, med glammigt pre-chorus och allt.

BILLY TALENT – Hanging Out With All The Wrong People
Från sött till sötare. “Hanging Out With All The Wrong People” är en oerhört charmig bagatell, helt utan aggressioner men istället med väskan full av hooks och fina melodier. Metal? Narp. En hit? Yarp.

Martin

IN APHELION – World Serpent
Total dyrkan! Stämningen i denna massiva dänga går inte av för hackor. Med sjudande riffmästeri och kokande rytmik sätter denna låt standarden för en skiva som kan vara årets bästa.

KVAEN – Your Mighty Has Fallen
Hett efterlängtad, sjuuuuukt hypad. Ändå svarar KVAEN upp mot, ja, överträffar alla förväntningar. Det här är så krossartungt att man baxnar.

MISERY INDEX – Now Defied!
Ni märker att det är tempo som premieras så här i början? Tänkte väl det. MI bjuder upp till, sedvanlig, rensfest i vad som kan vara en av bandets bästa låtar inte bara på skivan i fråga, utan i karriären. Renssväng har aldrig låtit bättre.

DARKANE – Inhuman Spirits
Dags att bli lokalpatriotisk! DARKANE är ett av världens mest undervärderade band. När vi äntligen fick ny musik, hela nio år efter senaste plattan, då var det skönt att kunna konstatera att bandet har slipat formen till skärpa. Fy fan vad bra detta är!

GHOST – Spillways
Lätt den låt jag lyssnat på flest gånger från senaste plattan.  Sjukt beroendeframkallande är detta en uppvisning i läckert trumspel och magiskt refrängmakeri.

VORGA – Disgust
Black metal i rymden. Detta är så vansinnigt vacker musik att det är omöjligt att inte gilla den.

MASS WORSHIP – Orcus Mouth
Desperation, engagemang, förödande skönhet. Med ett gitarrarbete som krossar alla barriärer, himlastormande känslor och en utlevelse som få artister kommer i närheten av bräcker MW det mesta av utgivningen i år.

VENOM PRISON – Technologies Of Death
Tungt sväng och en sånginsats som går utanpå det mesta. Jag lyssnade nästan sönder den här låten när jag recenserade skivan och har återkommit med förfärande frekvens till den även efter att texten publicerades.

WHITE WARD – Leviathan
Black metal när den är som bäst. Traditionell i vissa delar, totalt avvikande i mycket annat. Jag älskar bruket av blåsinstrument som här kommer till sin fulla rätt.

KARDASHEV – Glass Phantoms
Bedövande vacker känslostorm till låt. Med en sånginsats som tränger innanför huden så den knottras utav bara helvete, och med episka melodier kan detta vara en av arizonabandets bästa låtar överhuvudtaget. Och det vill inte säga lite.

Robert

SCORPIONS – Rock Believer
Välkommen – den här delen av listan blir helt fri från growl och skriksång, den syftar i korthet till att följa texten på den här låtens refräng: I’m a Rock Believer like you! SCORPIONS har osannolika57 år (!) under bältet, och även om detta inte det bästa man levererat i karriären så är det hjärtligt och träffsäkert.

DAWN OF SOLACE – Erase
Icke-growl betyder inte nödvändigtvis vänt och snällt – detta är tungt, mörkt och suggestivt på det bästa av sätt. Finska DAWN OF SOLACE håller hög klass, och årets platta “Flames Of Perdition” är inget undandtag. Bra skit!

HARDCORE SUPERSTAR – Weep When You Die
Man vet vad man får med HARDCORE SUPERSTAR. Det är jävligt bra, svängig och skön hårdrock med rätt attityd. Här med lite melankoli, och det passar det med.

EVERGREY – Heartless
Om någon hade petat på mig för 5-6 år sen och sagt att jag skulle dyrka plattorna som EVERGREY släppte så hade jag blivit förnärmad och kanske muckat handgemängsbråk (eller, ja, inte riktigt men du fattar hur det hade svidit!). Nu? Jäsiken vad bra de är. Löjligt bra, även om årets “The Heartless Portrait” är aningen mer.. vardag? än förra given “Escape Of The Phoenix”.

RED HOT CHILI PEPPERS  – These Are The Ways
Årets mest spelade skiva för min del. “Unlimited Love” är återföreningen för Flea, Chad Smith och Anthony Kiedis med gitarristen John Frusciante, och resultatet är en rejäl dos livs- och spelglädje. Den här låten bjuder på sväng, känsla och ett rätt bra punkar-röj mot slutet. Med andra ord: allt som är RHCP.

SKULL FIST – For The Last Time
Dags att upp:a tempot lite – knyt näven och skicka den mot skyn när SKULL FIST visar vägen i en klassisk power-rock-metaldänga! Detta är okomplicerat och lätt att svänga med i, och höjer temperaturen på vilken fredagseftermiddag som helst!

RAMMSTEIN – Zeit
Jag gillar inte RAMMSTEIN. Ett riktigt skitband i min bok, trots att jag sett dem live där de lär vara som bäst. Tråkiga, effektsökande och extroverta upprorsmakare… så det är med en aning märklig känsla jag finner mig gilla och nynna med i titelspåret till årets platta Inte bara en gång, utan nästan varje gång den spelas på radion. Se där… en överraskning på listan?

MAULE – Summoner
Fuck-off-hårdrock av enklaste snitt. Man behöver 1 sekund ungefär, sen kan man refräng och riff, men jag gillar’t. Till skillnad från RAMMSTEIN så är detta inget “en låt från skivan och resten har jag inte hört”, utan en representativ låt från hur det låter överlag. Bra, alltså…

CROBOT – Set You Free
Snyggt, svängigt, lättlyssnat, amerikanskt. CROBOT är allt detta och ett band för dig som gillar välproducerad läcker rock. “Feel this” är bandets fjärde platta, och det bjuds (tack och lov!) på exakt noll överraskningar!

SANHEDRIN – Death Is A Door
Vi avslutar med Brooklynbaserade trion SANHEDRIN som mixar klassisk hårdrock med Iron Maiden. Det är alltså en härlig mix av episk metal och smutsig club-rock som bjuds, och jag har svårt att tänka mig en bättre avslutning på den här spellistan. Lite av varje, med känsla? Ja tack!

Hot or not? – Juni 2022

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?
LÅT: Ov My Herculean Exile
ARTIST: Behemoth
VALD AV: Amelie

Martin: En klart godkänd låt från titanerna. Men inte så mycket mer. Jag gillar det lågintensiva puttrandet, om man nu kan kalla det för det, när Inferno släpper på blastbeatsen i slutet under en ganska sparsmakad gitarrmatta. Ändå är det svårt att gå igång fullständigt för mig – i alla fall på studioversionen. Live kommer den här låten att vara fan så mycket mäktigare.
Robert: Polackerna BEHEMOTH är såklart mästerliga (framförallt live!), men de gör ibland märkliga singelval. Blow Your Trumpets Gabriel är en av de svagare låtarna på i övrigt mästerliga “The Satanist”, och detta släpp av Ov My Herculian Exile som första smakprov från kommande “Opvs Contra Natvrvm” har lite samma vibb. Mellanakt som bäst, och klarar inte riktigt av att stå på egna ben – man får hoppas att det lyfter när den hamnar i rätt sammanhang. Eller live!
Fredrik: Låten hade nog mått bra av någon mer tempoväxling, ett genuint snabbt parti någonstans, kanske? Men det är en acceptabel skönhetsfläck, BEHEMOTH levererar i övrigt ett stycke högkvalitativ svärta med bandets tydliga signum. Bra tryck i denna! Stilpoäng också för videon, en liten skräckfilm i kortformat, som dock inte är något för de lätt illa berörda…

LÅT: Heksedans
ARTIST: Sahg
VALD AV: Fredrik

Amelie: Norska SAHG bjuder upp till dans med mycket sväng och melodi. Trevligt att gunga med i och sjunga högt till och Heksedans växer med lyssningarna. Tror kanske jag får lov att ge bandet en extra chans i oktober när ”Born Demon” släpps.
Martin: Svårt att inte gilla detta. Påminner det om HELLACOPTERS? Jo, fast SAHG har ett, om ni frågar mig, aningens mer sväng än det svenska bandet just nu. Detta är långt ifrån det bästa norrmännen har släppt ifrån sig, men som stampa takten låt är detta klart nöjsamt. Ljummet mot varmt.
Robert: Som av en slump manglade jag norrmännens första tre plattor (finurligt döpta “I” till “III”) i våras, utan att veta att det vankades nytt. Järtecken månne? Med åren har bandets tydliga Black Sabbath-dyrkan blandats upp med ren rock’n’roll och smak av allt från Mastodon-riff till Clutch-uppkäftighet. Jag dansar lätt Heksedans till detta – omgångens bästa spår!

LÅT: Electrified Brain
ARTIST: Municipal Waste
VALD AV: Martin

Robert: Läckra riff. Rätt produktion. Refräng som lockar till allsång. What’s not to like? Hett!
Fredrik: Visst, det är charmigt old school, och det är snortight. MUNICIPAL WASTE är bra på det de gör. Men med undantag av den lite mer matiga avslutningen är det ändå inte en låt som riktigt talar till mig och min musiksmak. Känns för… meh, liksom.
Amelie: Här var det både fart och viss tyngd och sångaren Tony Foresta bjuder på skön skriksång. Låten kommer nog inte få mig att fördjupa mitt förhållande till MUNICIPAL WASTE ytterligare men duger gott till en stunds lyssning.

LÅT: Get In The Ring
ARTIST: Amon Amarth
VALD AV: Robert

Fredrik: Egentligen en rätt stabil och trivsam dödsmetall-låt, detta. Köttig ljudbild rakt igenom, och feta riff. Synd då bara att jag har svårt att bestämma mig för vilket som är töntigast, texten eller videon… Okej, videon har ju ändå en rätt cool steampunk-vibb, så texten, då.
Amelie: Har aldrig varit ett stort fan av bandets ”viking” metal. Icke heller här är det något annat än bröligt growl till lagom taktfast melodisk döds vi får. Jag är inte besviken då förväntningar saknas men fortfarande förvånad hur AMON AMARTH är ett av de större svenska metalbanden internationellt.
Martin: Hade detta varit ett debuterande band så hade jag tyckt att detta lovar gott. Nu är det ju inte det, utan ett av landets mest meriterade band. Därför känns detta som en alibilåt av ett band som kan betydligt bättre. Fisljummet.

Hot or not? – Maj 2022

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: Days Of The Lost
ARTIST: The Halo Effect
VALD AV: Amelie
Martin: Längtar ni tillbaka till hur IN FLAMES lät i början av karriären? Då gillar ni detta garanterat. För egen del blir min åsikt lite delad. Ja, jag älskar hur IF lät i början av sin karriär, det gör jag. Å andra sidan brukar jag också framhålla att jag är progressiv i mitt musiklyssnande och då blir det knivigare. För hantverket här är oantastligt, å andra sidan är det saker jag har hört förut och jag har högre krav på THE HALO EFFECT än vad som presteras här. Omdöme: Martin 2005: Självantänder, Martin 2022: stampar foten lite förnöjt.
Robert: Som förr, fast snyggare förpackat kan man säga. I alla fall om man med “förr” menar hur en av Göteborgsdödsens grundpelare IN FLAMES lät när det begav sig. Jag gillar detta, det är skönt svängigt och charmigt – men kanske är det så enkelt att världen (och undertecknad) har ändrat sig lite sen dess, och att den här typen av musik därför inte längre blir världsomvälvande? Ändå: när man finner sig nynna med och digga så är det bara att hala fram eldgaffeln och ge betyget: hett!
Fredrik: Snyggt nummer med läckra riff, aningen sliskigt förpackade. THE HALO EFFECT bjuder på habilt hantverke, och visst är resultatet objektivt sätt ganska bra. Men jag tycker nog ändå någonstans att de tidigare singlarna från “all star”-gänget varit vassare. Således: ljummet.


LÅT: Myrå
ARTIST: Purified In Blood
VALD AV: Fredrik
Amelie: Tio år sedan senaste plattan och musiken norska PURIFIED IN BLOOD bjuder på är inte revolutionerande men ett mycket gott hantverksarbete är Myrå ändock. Skön death metal att värma sig vid utan att det bränns.
Martin: Blir lite samma sak som med THE HALO EFFECT här. Driven HM2-döds kan man lapa i sig alla dagar i veckan till förnöjelse – det är som metallens spaghetti bolognese – man vet vad man får. PURIFIED IN BLOOD bjuder dock till med lite extra mumma, bruket av orgeln är ju helt fantastiskt, och stämningen under gitarrsolot är magiskt. Extra plus för den tunga mäktigheten som levereras i slutet av låten. Ja, det blir aningens hett ändå!
Robert: …tycker lite synd om PURIFIED IN BLOOD här. Det här är rätt bra och habilt, men i denna omgång av Hot’or’Not är konkurrensen och avigheten påfallande hög så… den här låten faller bort lite i just detta sammanhang. Det här är väl ihopskruvat och framfört, och borde rendera mungipor upp. Varmt!


LÅT: Leviathan
ARTIST: White Ward
VALD AV: Martin
Robert: Fantastiskt! Ny bekantskap för min del, och dessutom ett band som klarar av att leverera någon form av progressiv svärtad sludge utan att för en enda sekund förlora styrfart. Att dessutom lyckas inkorporera blåsarrangemang på ett sätt som får känslorna at svida är inte alla förunnat. Omgångens vackraste, sällsammaste och bästa inslag – stekhett!
Fredrik: Det är en väl lång minut innan tillställningen väl brakar loss, men sen gör den det med den äran. Vackert, ångestladdat, luftigt, hårt och (som ni hör) mångfacetterat. Det är sällan jag inte tycker att 13-minutersmonster är för långa för att orka bära sin egen vikt, men här funkar faktiskt formatet. En fin musikalisk resa, och omgångens starkaste kort!
Amelie: Ukraina är ”hett” på många områden i dessa tider och Martin ger oss här en snygg drapa från Odessas WHITE WARD. Här finns mycket att älska, inte minst det vackra kontrasterande trumpetsolot mitt i. Ge dig tid och ge dig hän så är bestens tretton varierade minuter en fantastisk lyssning. Hett!


LÅT: Hang ‘Em Low
ARTIST: Mantar
VALD AV: Robert
Fredrik: Skön desperation och fin ljudbild, med maffigt malande bas som bottenplatta för en aningen lo-fi-aktig gitarrmatta. Det som verkligen sticker ut är refrängen, som har hög allsångsfaktor. Extremt bra driv här. I övrigt ett nummer som håller fullt godkänd klass utan att fullt ut lyckas engagera mig.
Amelie: Den titeln! MANTAR skickar härliga rysningar längs ryggraden med Hang ‘Em Low (So the Rats Can Get ‘Em). Skön skriksång och snygg svartvit video med skräckstämning ökar på känslan. God glöd i detta.
Martin: Lite härlig desperation i sången! Jag gillar också ebben och floden i låtens struktur. Men då jag vet hur bra MANTAR kan vara så känns detta lite väl mellanmjölks-artat. Bra, men räcker inte hela vägen för mig.