Kategoriarkiv: Listor

Listor

Hot or not? – Maj 2026

Lämna en kommentar

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: The Clash Of Forces
ARTIST: Emptiness
VALD AV: Amelie

Martin: Fint skavig och djupt murken dödsig doom. Dubbeltrampet i versen gillar jag skarpt! Sången är rutten på det rätta sättet, och ljudbilden är illasinnad och passar låten väl. Jag blir ganska sugen på att gräva vidare i detta, men helt hundra är inte den här dängan. Ljummen.
Robert: Ganska fin dödsdoom, detta – och föredömligt kort låt för genren. Sure, det får kanske inte blodet att rusa men visst höjs pulsen en del. Varmt!
Fredrik S: Luddig produktion, tämligen jämntjock intensitet, grötig och föga urskiljbar sång, ingen riktig hook. Någonstans under all glädjedödande gyttja finns det blinkningar till akter som Morbid Angel och Cathedral, och det är inte helt oävet. Men temperaturen når likafullt alls inte upp till önskad värme.

LÅT: Revana
ARTIST: Black Spikes
VALD AV: Fredrik S

Amelie: Jag gillar detta. Det må vara igenkännbart och o-unikt men framför allt vokalist-insatsen höjer detta över en mängd annat i genren. Lätt japanskt i tonen. Till skillnad från Martin (nedan) skulle jag boka in bandet som ”gärna, om tid finnes” på festivalen utifrån detta stycke 😊. Det känns fint att nicka med i melodin och det bestående intrycket blir genuint varmt.
Martin: Det ska mycket till för att jag ska gå igång på metalcore, och detta är inte en låt som gör att jag blir så värst sugen på att kolla upp mer av Black Spikes. Låter mest som ett utfyllnadsband som man antingen kan dricka öl till, eller missa på valfri festival. Kallt.
Robert: De anspelar på sin nationalitet, litauiska Black Spikes, och håller sig till modersmålet. Det är ett kul grepp. Tyvärr är musiken ganska basic metalcore, och följer standardmallen. Det kyler ner…

LÅT: Die Ahren Gleich als mit dem Huf
ARTIST: Horn
VALD AV: Martin

Robert: Ah! Black metal modell ”det här har gjorts förut men det är okej ändå”! Horn rör sig i samma fåra som polska Mgla och sina landsmän i Groza – eller för den delen mer sentida Kanonenfieber – och det är ju verkligen inget fel med det. Tremolo, sväng, feeling. Ja tack – värmen stiger helt klart!
Amelie: Utan att vara exceptionellt klickar detta i de rätta boxarna för melodisk svartmetall i historisk/mytologisk tung anda. Och även om google-översättningen av titeln konfunderar; ”öronen är desamma som med hoven” flyter sången väl. Trivsamt med god värme men ingen direkt risk för brännskada.
Fredrik S: Bitvis stämningsfullt, och produktionen känns ganska rätt för stilen.  Första minuterna känner jag att det går liiite för mycket på tomgång, men sen efter ungefär två och en halv minut rasslar det till med lite mer intensitet och råare svärta, vilket är precis vad anrättningen behöver. I slutänden är det ändå inte riktigt ångestladdat eller vackert för att nå kokpunkten, men ändå ganska ledigt det starkaste av de tre bidrag jag tycker till om denna runda. Gott så!

LÅT: One On One
ARTIST: Europe
VALD AV: Robert

Fredrik S: Ja, det här var ju en smula frustrerande… Låten är egentligen rätt bra, det finns en snygg melodi i refrängen och ett rätt trivsamt riffande i stora delar av låten, så det skulle kunna vara en rätt slagkraftig dänga, detta. Men produktionen känns lite… tam? Jag får intrycket av att framförandet sker med 85% av fullt engagemang, där det saknas  lite tryck i framför allt sången, men även lite i gitarrer och trummor i refrängen. Med lite mer tryck hade detta varit genuint bra, nu blir det mest en lite urvattnad kopia av vad låten borde ha varit.
Amelie: Jag har aldrig varit helt frälst av Europe, även om man naturligtvis med nöje kunnat gasta med i de där största hitsen vid några glada tillfällen. Detta stycke påverkar mig mycket lite. Är det filmmusik med tanke på introt? – som för övrigt känns konstigt påhängt på resten av låten. Ganska såsigt, trist och kylslaget.
Martin: Inte  helt tokigt detta. Först tänkte jag att låten inte alls var min kopp te, och då gillar jag verkligen Europe. Refrängen, i den mån man kan kalla den det, är den svagaste bandet gjort på bra länge. Att Tempest sjunger den slarvigt som ett ord sänker intrycket av denne annars så grannlaga sångare. Musikaliskt svänger detta riktigt fint. Bra trumspel, och gitarrspelet är ju guld som vanligt. Jag älskar att basen kommer fram så bra. Inte det bästa Europe gjort på långa vägar, men varmt är det i alla fall.

Listor

Hot or not? – April 2026

Lämna en kommentar

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: Beyond the Dream
ARTIST: Sepultura
VALD AV: Amelie

Martin: ”Sepultura” – ja jag skriver det så, för detta är inte Sepultura för mig. Borta är sedan länge vad som gjorde bandet till den urkraft det var vid ”Arise”, ”Beneath The Remains” och ”Chaos A. D.” Detta är så uselt och ovärdigt att jag knappt mäktar med att skriva om detta haveri och totala brist på nerv. Iskallare än permafrosten.
Robert: Ja, men se där – det var ju länge länge sedan man avfärdade Sepultura, Brasiliens föregångare och stolta thrashlegendarer. Det visar sig att det finns anledning till det, för det här är alltså en ”Bandit Rock-ballad” av det snitt som gett exempelvis Five Finger Death Punch en massa radiotid. Oväntat ovärdigt, får man säga!
Fredrik S: Trivsamt behaglig basröst på sången i versen, och snyggt gitarrljud i refrängen. Låten i sig är aningen småtrist, även om inte lika brutalt dålig som mina kollegor gör gällande här ovan. Men visst, jättesexig är väl inte denna korsning av powerballad och amerikansk radio-hårdrock…

LÅT: Confluence
ARTIST: Incandescence
VALD AV: Fredrik S

Amelie: Skön och stabil kanadensisk black metal utan några särskilda utsvävningar. Det är ju inte Numenorean såklart (snart måste jag släppa dem!) men ett fint hantverk, tungt och melodiskt. Riktigt varmt blir det.
Martin: Inte så tokigt, men jag vet inte om det är så mycket mer egentligen. Stämningen ok, jag gillar det instrumentella, framför allt gitarrspelet är bra. Sången är ju fullt habil. Men är detta något jag kommer återkomma till? Nä, det är för ljummet.
Robert: Jag gillar’t! Känns franskt, visar sig vara kanadicker (men från Quebec så franska delen åtminstone!) och med en härlig stämning. Visst finns det risk att en hel platta kan vara lite mycket – det återstår att se! – men överlag tillräckligt varmt för att få mig att leta upp skivan för den kompletta erfarenheten!

LÅT: Raptors of Anzu
ARTIST: Melechesh
VALD AV: Martin

Robert: Okej, nu är det så här att vi behöver acceptera en obehaglig sanning: när Melechesh inleder sina låtar och gör det sådär infernaliskt genialiskt som de gör här, då vill man knädyrka och det med rätta. Det har vi hört tidigare om åren också (det är fortfarande darr på läppen av upphetsning när man tänker på första gången man hörde Ghouls Of Nineve som introduktion till bandet… oooohhhhh…!!).
Men. Det är också så att man blir en aning mindre relevanta, mindre träffsäkra, mindre överväldigande geniala allt eftersom låter fortgår. Den där gåshuden man har i början – när riffen, arrangemangen, inledningen är nya – går liksom ALLTID över litegrann, och personligen slutar jag aldrig lika ”hög” på låten som jag börjar.
Missförstå mig rätt: detta är stekhett och omgångens starkaste med råge, men… fan.. den kunde fått vara liiiite kortare och mer koncis för min del.
Amelie: Så härligt att bandet äntligen är tillbaka med sin orientaliskt influerade metal! Senaste albumet var ”Enki” som kom 2015. Och det vi får här är 100% Melechesh. Kanske inte så mycket av det orientaliska som det kan vara i bandets musik. Lyriken bygger, som ofta, på den sumerisk-babyloniska mytologin. Hett som vreden hos en bevingad gud!
Fredrik S: Utan att behöva stretcha innan joggar Melechesh åtminstone hem titeln som bästa alster av de tre jag lyssnar in denna runda. Sen hade deras thrashiga black metal absolut kunnat ha ytterligare en växel, om anslaget tillåtits att vara ännu lite råare och mer blastbeats-drivet än det nu är. Nu lutar det emellanåt liiite för mycket åt det ”snällare” hållet i hur trummor och gitarrer samverkar. Men, som sagt, likafullt ett tämligen starkt nummer som absolut tål att lyssnas på även framöver.

LÅT: Cold Heavens
ARTIST: Draconian
VALD AV: Robert

Fredrik S: Bitvis lite för teatraliskt och utstuderat, bitvis tämligen mäktigt i sin kombination av svulstighet och mollklingande sorgsenhet. Inte glödhett, men absolut godkänt för de som kan uppskatta genren.
Amelie: Inte min kopp te, som di säger. Visst har hon en vacker röst och visst growlar han kraftfullt men låten tar ändå aldrig riktigt fart och blir något av. Och nog har vi hört det här väl många gånger förr. Knappt ljummet ens.
Martin: Jag gillar Draconian, och bandet har knåpat ihop skivor och låtar som verkligen är något att hänga i julgranen. Detta känns mer som en vanlig formula 1a-låt för bandet. Inte lysande, men inte heller dåligt. Ljummet.

Listor

Hot or not? – Mars 2026

Lämna en kommentar

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: Into The Garden Of Grief
ARTIST: Toxic Shock
VALD AV: Amelie

Martin: Jo, men detta är ju sympatiskt. Inte minst övergången till d-takten är ju extra trevlig. Smäller detta högre än annan cross-over HC? Nja, inte helt, men trevligt är det. Ljummet.
Robert: Omgångens mest intressanta bidrag, känns som att det är New York eller i alla fall Staternas östkust som är hemvisten för Toxic Shock – inte Belgien, som fallet egentligen är. Svårplacerat, och lika enerverande upprepande som stundtals lockande. Wow, säger jag, precis som bandet – och klurar vidare på om det är varmt nog för shorts, eller om det är shorts-väder inte…
Fredrik S: Närmast trallvänlig inledning på denna belgiska skrammelpralin. Det envetna ”wow”-ropandet vinner kanske inte riktigt min kärlek, och mellantempo-riffandet är aningen all over the road på samma sätt som tidiga Metallica kunde vara. Ändå kommer jag på mig själv med att emellanåt nicka med i takten lite så där i förbigående, så helt oävet är det bevisligen inte. Men mer än ljummet…? Nja.

LÅT: Heizer Tenner
ARTIST: Kanonenfieber
VALD AV: Fredrik S

Amelie: Har inte gillat Kanonenfieber tidigare och gör det inte mer i och med singeln Heizer Tenner. Tugga-tugga-dunk och entonig vokal. Krigstemat från första världskrigets fasor känns allra minst lockande just nu. Klart kylande effekt.
Martin: Tryggt, stabilt, och väldigt mycket som vanligt. Gillar man bandet sedan innan så slinker detta ner lätt och ledigt. För min del börjar detta lukta gammal kantinmat. Habilt genomfört, men lättglömt.
Robert: De sluggar på, Kanonenfieber, och det med mer av samma sak. Jag gillar bandet, men måste erkänna att det kanske är liiiiiite för hög (?!) produktionstakt och att det bidrar till en viss mättnadskänsla när det skiljer sig för lite mellan givarna. Bra, men med risk att det faller mellan stolarna tyvärr.

LÅT: The Clock Queen
ARTIST: Witch Ripper
VALD AV: Martin

Robert: Lyssnat på Mastodon mycket? Jajamen! Det paradoxala är att jag gillar bandet mest när de är som mest kopierande och träffar groovet – samtidigt som det är momenten som stör mig mest eftersom det ju då är bättre att lyssna på just Mastodon… Så: ljummet, blir omdömet.
Amelie: Väldigt mellanmjölkigt. Mastodont dyker upp i huvudet och det är inte heller är så kul i min bok. En del känningar av Opeths mer progressiva sidor emellanåt men inget som lockar fram några starkare känslor hos mig. Håller sig i det ljumma fältet.
Fredrik S: En (lång) låt som blandar och ger. En del rätt kul riffande, och bitvis ganska köttig sånginsats. Har ingen riktig aning vilka band-paralleller jag skulle kunna föreslå som hjälper till att ge er en bild av hur detta låter, men påtagligt proggig hård rock med små, subtila doser av döds, kanske? Det är hur som helst ett väldigt spretigt och ganska planlöst nummer, som trots att det som sagt glimtar till ibland aldrig riktigt förmår gripa tag på riktigt. Således ingen högsommarvärme på termometern här, även om det heller inte är risk för frostskador.

LÅT: Possessed
ARTIST: Evil Warriors
VALD AV: Robert

Fredrik S: En känslomässig resa. Det inledande riffandet är skönt skitigt och black metal-retro på ett trovärdigt sätt. Förhoppningarna en minut in är således ganska höga. Sen går det tyvärr tämligen kontinuerligt utför. När sången väl kommer igång efter några minuter så hörs den knappt, och gitarrerna blir aningen för monotona under låtens första halva. När variation väl infinner sig är det tyvärr inte till det bättre, då mittenpartiet skär i både öron och själ. Varför någon har bestämt sig för att här (fyra minuter in i låten) plåga en stackars katt genom att klämma den i en gravt osmörjd dörr, samtidigt som man försöker stråka sönder en fiol som inte stämts sedan sent 60-tal, är också högst oklart. Det här partiet är outhärdligt dåligt! Så nej, även om det finns potential i delar av anrättningen, stannar detta på iskallt. IS. KALLT.
Amelie: Det här funkar fint! Skrälligt och o-melodiöst. Stökigt och skitigt. Ändå skapas ett slags harmoni i lyssningen och jag finner mig njuta av detta kaotiska stycke. Inte så subtilt men väl fungerande. Med fler lyssningar maler sig Possessed upp till att bli riktigt het och omgångens bästa bidrag..
Martin: Härligt kaotiskt, men jag märker att detta är musik som jag är extremt humörbaserad kring. Är jag på balanserat humör så uppskattar jag detta soniska kaos alldeles utmärkt. Inte minst då saxofonen ser till att nästan välta ekipaget över ända. Klart intressant, och jag måste nog säga varmt för min del.