Kategoriarkiv: Listor

Hot or not? – Februari 2024

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: Ábær
ARTIST: HAMFERÐ
VALD AV: Amelie

Martin: Oerhört efterlängtat med ny musik från färöingarna, och jag köper detta rakt av. Musikalisk och känslomässig tyngd. Kanske att “refrängen” blir lite tjatig i slutet, men detta är en radanmärkning av liten dignitet. Detta ger sån helvetisk mersmak inför fullängdaren att jag saliverar utan någon som helst värdighet.
Robert: Anslaget. Anslaget är underbart och går liksom inte att ogilla. Det är sludge med black metal-anstrykning, eller black metal med någon form av doom. Oavsett är det bra. Det enda som inte riktigt sitter (än) är för min del den rena sången som inte håller samma hisnande verkshöjd som resterande del av komponenterna. Ändå: hett, detta!
Fredrik: Ja, det är väl lika bra att säga som det är på en gång – det här är ett av de allra bästa bidragen jag anser att vi haft med i våra “Hot or Not”-svep… Kolsvart mörker, ångvälts-lik tyngd, och härligt känslosam desperation och melankoli. Håller fullängdaren som är planerad till slutet av mars den här klassen rakt igenom, kommer det att vara en given topp tio-placering på årsbästalistan i december. Glödhett!

LÅT: Saffron Cloaked Nymph
ARTIST: MELINOË
VALD AV: Fredrik

Amelie: Det klagas lite på det långa, talade introt men det är fel. Det grekiska språket gifter sig så synnerligen bra med mörk metal, tänk ROTTING CHRIST, och detta ger låten bästa legitimitet från start. Sen att låten i sig glöder gör detta till omgångens hetaste alster.
Martin: Inte helt oävet, även om introt med tal är lite väl, som kidsen säger, cringe. Dessbättre är resten av låten ganska njutbar, fast jag stör mig på trumkompet när resten av bandet drar igång spelet. Bra sång och stundtals riktigt snygga harmonier. Ljummet? Jo, det blir nog omdömet.
Robert: Originellt? Nej. Bra? Ja. Speciellt de lite MGLA-minnande mellantempo-breaken efter refrängen som bryter av snyggt och samtidigt ger ett bra “rid” och sväng. Den här låten nynnar man gärna på – hett som kokkaffe, detta.

LÅT: Beyond The Chemical Doorway
ARTIST: JOB FOR A COWBOY
VALD AV: Martin

Robert: Allt vi hört av kommande JOB FOR A COWBOY-återkomsten “Moon Healer” pekar på att det blir en magnifik historia. Detaljerna i musiken, förmågan att kombinera massivt röj med träffande melodi… det luktar överkörning, rent av, och ska bli oerhört spännande att få sätta sig in i. I väntan på släppet njuter vi av denna stekheta singel!
Fredrik: Det som alltid stuckit ut som originellt med JFAC är att medan resten av bandet lirar teknisk döds, så lirar basisten Nick Schendzielos jazz. Så även här, där basliret är lekfullt och intrikat på ett sätt få andra band levererar. Sen kan JFAC i övrigt ibland hamna i facket “mer skickliga än känsloskapande”, men jag tycker att Beyond The Chemical Doorway är ett av de alster där Arizona-borna i störst utsträckning landar på rätt sida den gränsen. Den tekniska komplexiteten är som vanligt hög, men här finns mer trivsamt organisk groove än vanligt. Inte glödhett, men absolut varmt.
Amelie: Alltså, jag vet inte. Har aldrig varit särskilt förtjust i bandet och detta får mig inte att ändra uppfattning. Inte dåligt, absolut inte, men inte mer än badkarsvarmt för mig.

LÅT: Shame And Its Afterbirth
ARTIST: Vitriol
VALD AV: Robert

Fredrik: Precis som i “min” låt denna omgång, MELINOË, är introt här lite för långt. Det är i ärlighetens namn också tämligen weird, med sin vibe av “skräckfilm möter cirkus”… Men när låten väl brakar loss är intensiteten maffig, det är en holmgång av brutalitet och desperation som det är svårt att värja sig mot. Nästan sju minuter hinner bli aaaningen mycket av det goda, givet att gaspedalen är i golvet i princip hela tiden från efter introt, men likafullt en stark låt även detta.
Amelie: Också här ett intro av det längre slaget och kan diskuteras, bland annat hur väl det samsas med resten av låten. Men jo, jag köper det och lyssnar gärna igen. Som helhet varmt på god väg mot det heta.
Martin: Fruktansvärt bra och drabbande. Det djupt oroande introt går jag igång rejält på, inte minst för den härligt skavande känslan det ger. Oerhört passande, med tanke på resten av låtens desperata frenesi. Inte speciellt nydanande, men satan så bra!

Hot or not? – Januari 2024

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: Its Explanation Is Your God
ARTIST: Morcrof
VALD AV: Amelie

Martin: En sjukt skruvad, men inte helt oäven låt. Jag både avskyr och uppskattar den skevhet som är mellan den traditionella black metal-skruden och vad det nu är för vansinnigt irriterande instrument i bakgrunden. Hade jag orkat en hel skiva? Nä, det hade blivit för jobbigt för mig, men som enskild låt är detta, tja, intressant.
Robert: Det här är.. udda. Det skaver, det är en disharmonisk märklig mix mellan black metal och.. tja, nån form av udda stråkinstrument (?) som glider mot ryggraden ungefär som naglar mot glas. På det hela mer intressant och udda som experiment än vad det är bra dock, och efter ett par, fyra varv eller så har även den glansen mattats. Kallt!
Fredrik: I konvolutet till “Bloody Kisses” har TYPE 0 NEGATIVE skrivit med frasen “Don’t mistake lack of talent for genious”. Man får (möjligen inte helt orelaterat) ge MORCROF att de är extremt säregna, och ingen kan anklaga dem för att inte våga ta ut svängarna. Som med det ostämda pianot som gör sitt bästa för att riva hela inredningen i detta musikaliska rum, falsettskriket ur tonart, eller hur sången har så mycket reverb att det låter som att sångaren står i nästa postnummer-område… Nu säger jag inte att MORCROF inte har talang, och jag menar på riktigt att jag vill uppmunta alla att hitta sitt eget uttryck. Men det här är likafullt med god sannolikhet det allra sämsta bidraget som någonsin varit med i våra “Hor or Not?”-rundor.

LÅT: Season Of Unrest
ARTIST: In Vain
VALD AV: Fredrik

Amelie: Jag lyssnade en hel del på ”Ænigma” när det albumet kom för tio år sedan. Däremot gick mig ”Currents” (2018) ganska obemärkt förbi trots kollega Martins hyllningar i recension och årslista det året. Season Of Unrest får mig att vilja reparera detta. Hett!
Martin: Fruktansvärt efterlängtat material från IN VAIN. Jag blev så till mig att jag dök ner i bandets tidigare musik, och det kanske var oklokt, för jag tycker att den är skarpare än detta. Och då är detta väldigt bra. Kanske lite väl riskfri rensång, men i övrigt är detta mycket njutbart. Att bandet har med en saxofon är, för mig, enbart ett plus.
Robert: IN VAIN är ett band som jag – enligt alla världens regler över vilken sorts musik som tilltalar undertecknad – verkligen borde gilla. Däremot har det faktiskt aldrig inträffat. Det är snyggt. Det är rätt. Det är inget som träffar mig i hjärtat, och så snart låten är slut har jag glömt den. Kroppstempererat, man känner liksom ingen skillnad om man har fingret i vattnet eller inte…

LÅT: Masterpiece
ARTIST: Poseydon
VALD AV: Martin

Robert: Finfin låt detta, med friskt blandning av thrash, black och attityd. POSEYDON tycks ha varit igång rätt många år om jag fattar saken rätt, men det märks inte tycker jag – det vilar en vibb av skön “do it yourself” över det hela, och Masterpiece lovar gott för mer musk. Hett, ju!
Fredrik: Ganska burkig produktion som känns lite lågbudget, men bitvis riktigt fint riffande i detta stycke thrashig döds. Breaket som börjar just innan tvåminuters-märket är snyggt på ett charmigt old school-vis, och delar av låten är riktigt ösig. Inget banbrytande eller häpnadsväckande med POSEYDON, men klart godkänd låt.
Amelie: Belgisk metal är vi inte helt bortskämda med och POSEYDON är ett nytt namn för mig trots att bandet har funnits, till och från, i ett femtontal år. Det här är riktigt bra om än inte nydanande. Kanske inte ett mästerverk i sann bemärkelse men detta är varmt, dragandes mot det heta.

LÅT: Voideath
ARTIST: Vorga
VALD AV: Robert

Fredrik: Kvalitets-black från Tyskland, som fint balanserar stämningsfull atmosfär med rå svärta. Bitvis kanske aaaningen för safe i sin elegans, ett hack mer elakhet och ett mindre melankoli hade lyft detta ytterligare en nivå. Men likafullt ett genuint starkt nummer, bästa denna runda.
Amelie: VORGA släpper sitt andra fullängdsalbum i februari och bandets black metal är av det riktigt trivsamma slaget; melodiskt men utan att tappa svärtan och delar av råheten i soundet. Voideath pekar mot att albumet blir något att verkligen se fram emot. Omgångens hetaste!
Martin: Löjligt bra, och VORGA bevisar att de verkligen är ett band att hålla koll på. Nerven, stämningen och inlevelsen i låten får det att vattnas i munnen över fullängdaren. Detta är, gott folk, hetare än helvetet.

Årsbästalistan 2023 – Fredrik

På många sätt har 2023 varit ett mörkt år i världen, med väpnade konflikter som skördar oskyldiga liv och ekonomiska utmaningar för många andra. När Fredrik summerar musikåret 2023 är det kanske därför att se som symtomatiskt att svärtan är rikligt förekommande – eller så var helt enkelt de bästa skivsläppen också några av de mörkaste…? Oavsett vilket, här serveras the (dark) cream of the crops från 2023!

Topp 10 Skivor

10. Of Golden Verse – SERMON
Balansgången mellan kreativ verkshöjd och kultursvåra pretentioner kan vara en svår sådan, men om man som SERMON landar på rätt sida gränsen kan resultatet bli ack så fint. “Of Golden Verse” är således en intelligent komponerad historia med många nyanser och starka känslouttryck. Låtar som Golden och Departure imponerar.

9. Foregone – IN FLAMES
Kul att se en av de “gamla” giganterna som levererar. “Foregone” är en vital och slagkraftig platta, som fint gifter luftigt eleganta harmonier med bra och lagom elakt driv. Fans av IN FLAMES katalog under eran “Reroute To Remain” till “Come Clarity” kommer att headbanga förtjust när de lyssnar till Meet Your Maker.

8. Terrasite – CATTLE DECAPITATION
Varning – detta är inte en platta för ömtåliga öron! Med “Terrasite” levererar boskapsbödlarna en av årets absolut hårdaste käftsmällar, men här finns inte enbart brutalitet. (Även om det för all del finns cirka 7’018’523 ton av den varan.) Nej, här finns för den uppmärksamme lyssnaren även variation och nyanser nog för att lyfta anrättningen till en nivå över resten av vad soniskt våld-genren levererat 2023.

7. Endling – KVELERTAK
Jag har aldrig riktigt lyckats landa i hur jag vill beskriva norrbaggarna i KVELERTAK. Är det månne AOR-black metal på en punk-snedfylla, eller kanske rock ‘n’ roll som sniffat ammoniak och sedan råkat sätta sig på ett nitarmband modell längre? Men för all del, vem bryr sig, egentligen, när resultatet flyger lika högt och väl som “Endling”? En lite spretig platta, ja, men med gott om personlighet och skönt kompromisslöst gung, och ett alster som växer över tid.

6. Memorial – SOEN
Om någon undrar hur mycket jag gillar SOEN, så bör jag för transparensens skulle nämna att av deras tre senaste alster innan “Memorial”, så har inget placerat sig sämre än tvåa på mina årsbästalistor för de åren. Så att denna skiva trillar in på sjätte plats innebär väl egentligen att jag inte riktigt tycker att SOEN når de höjder de är kapabla till. Men även på en halvbra dag har dessa herrar så ofantligt mycket musikalisk färdighet och kreativitet att det räcker till årsbästalistan. Hade snittkvalitén på materialet hållit samma klass som trion Unbreakable, Violence och titelspåret Memorial, så hade pallplatsen varit given.

5. Legacies Of Frailty – WOE
WOE är verkligen en sådan där oslipad diamant som jag konstant förvånas över att inte fler har upptäckt och uppskattar. Visst, produktionen på “Legacies Of Frailty” är en liiiten aning burkig, men materialet i sig är herrejösses-stark black metal! Råheten och nervigheten kommer försedd med högspänningsvarning, och svärtan är så kompakt att Vantablack får problem med självkänslan…

4. Katharsis – KEEP OF KALESSIN
Bitvis nästan lite väl åt det symfoniska och teatraliska hållet, men när intensiteten är så betvingande hög rakt igenom blir det tillslut ändå omöjligt att värja sig mot “Katharsis” och dess vackra kaos. Omni är möjligtvis årets allra bästa låt. Jag tänker mig lite att det är det så här det skulle låta om J.R.R. Tolkien hade komponerat metal på 2020-talet istället för att skriva böcker på 1950-talet, och även om ett sådant uttalande säkert retar upp en och annan LOTR-fantast, så tänker jag att det torde framgå vilken tung komplimang det är tänkt som.

3. War Against All – IMMORTAL
Från titelspårets oemotståndligt intensiva rivstart, till dess att sista tonen på mer stillsamma Blashyrkh My Throne har klingat ut, är “War Against All” en synnerligen välkomponerad och välfungerande skiva. Här finns blastbeats och isvinds-vinande gitarrer som sliter och drar i kedjorna, men även inslag av mer malande tyngd och kyligt eleganta mollharmonier. Old school-black när den är som allra bäst. Mumma, nattsvart, själavrängande mumma!

2. The Loss Of Beauty – SHORES OF NULL
Årets vackraste platta: check! Ypperliga melodier, harmonier och arrangemang skapar en musikalisk upplevelse vilken likt en trögflytande, isig vårflod ringlar sig fram genom hörselgångarna och omfamnar hjärnan till en behagligt bortdomnande hädangång. Sorgset, men ack så bitterljuvt. Italienarnas mörka vemod är den vackraste själsliga smärta 2023 har att erbjuda.

1. Legacy – NON EST DEUS
Länge gick jag och saknade den där självklara vinnaren bland 2023 års skivsläpp, men plötsligt hände det! Sent på året insåg jag att jag hade missat att NON EST DEUS hade släppt nytt i maj i år, och vilken lycka att jag fick möjlighet att rätta till det brottet mot allt vad som är rätt och anständigt. “Legacy” är nämligen en oklanderlig mix av rå svärta och vacker melankoli, som ett slags oerhört potent destillat av det bästa med akter som ROTTING CHRIST och BATUSHKA. Därmed kan NON EST DEUS med all rätt och självklar värdighet ta klivet upp på tronen för bästa skivsläpp 2023!

Övriga betraktelser

Skivåret som svek?

Det känns kanske lite malplacerat att så här direkt efter att ha öst beröm över ett antal genuint bra skivor lägga en rubrik som denna, “Skivåret som svek”. Men ärlighet är en dygd, heter det ju, och även om framför allt mina topp tre samtliga är idiot-bra så kan jag inte komma ifrån känslan att 2023 var ett aningen svagt skivår.

Snittkvalitén på de alster som hamnar på platserna 6-10 på min lista brukar vara högre, och det brukar alltid vara 3-5 skivor som jag grämer mig över att behöva plocka bort från den slutliga listan. I år hade jag inte det problemet på samma sätt.

Live-upplevelsen som aldrig kommer att blekna

Den live-upplevelse som verkligen står ut under året gör det inte bara i jämförelse med övriga konsertbesök detta år, utan alla tider. Får du chansen att se GAEREA live, och då allra helst i en intim klubb-miljö, missa den inte!

Heja Norge!

Det brukar ibland skämtsamt sägas att det märks att Norge är satanisk metal-landet #1, då de kännetecknas av oljeborrning, säljakt och kyrkbränning…

Hur det än må vara med det, så noterar jag att platserna 3, 4 och 7 på min topp tio-lista detta år är norska akter. Tror aldrig att jag haft så många band från vår västliga granne på någon tidigare lista, och mycket riktigt är min årsbästalista också mer välförsedd med svärta än på många år.

Well played, Norway!

“Honorable mentions”

Nu räckte inte deras “Drifting Into The Endless Void” ända fram till årsbästalistan, men DOZER-släppet är inte desto mindre en bra platta. För undertecknad, som håller “Beyond Colossal” (2008) som en av de allra, allra bästa doom/stoner-plattorna någonsin, är det lite extra roligt att se dem tillbaka som aktiva.

Bland andra akter/plattor jag också vill lyfta fram återfinns HAKEN och deras “Fauna”. Alltför underlig för att jag riktigt skall kunna fördra den som fullång helhet, men i sina bästa stunder är det riktigt intelligent och intrikat musik.

Även UADA skall ha en eloge för fin black metal på “Crepuskule Natura”. Till sist (men men verkligen inte minst) …AND OCEANS, som var sista akt att sållas bort från den slutliga topplistan med sitt släpp “As In Gardens, So In Tombs”.