Alla inlägg av Martin Bensch

Skivor

Behemoth – Opvs Contra Natvram

Lämna en kommentar

ARTIST: Behemoth
TITEL: Opvs Contra Natvram
RELEASE: 16/9 2022
BOLAG: Nuclear Blast

BETYG: 4/10
SKRIBENT: Martin Bensch

BEHEMOTH är, om ni ursäktar skämtet, en behemoth inom metal. Den polska orkestern har så mycket kvalitativ musik i sin katalog att det är lätt att baxna. Jag har dyrkat detta band så förbehållslöst att jag delat ut högsta betyg till en av bandet skivor, “Evangelion”. Men nu är det slut med det.

“Opvs Contra Natvram” är nämligen en riktigt dålig skiva, kanske inte vad gäller de flesta band, men definitivt när det gäller BEHEMOTH.

Det börjar med ett till låt förklätt intro – 3 minuter såsighet i Post-God Nirvana som försätter mig i ett tillstånd av svårartad tristess. Om bandet vill skapa sig en uppförsbacke så här i början av skivan så lyckas de väldigt bra.

När det väl stampas på gasen så tänker jag att jag borde tycka att skivan lyfter. Men till och med detta grepp känns totalt oinspirerat och, tragiskt nog, bekvämt. Var är intensiteten? Var är känslan av total hängivenhet och livsnödvändighet? Den dyker upp, ack så kort, i solot i Disinheritance. Då bränner det till och känslan av det BEHEMOTH som fanns förr känns närvarande.

“Opvs Contra Natvram” känns helt ärligt som en ren ursäkt till att få komma ut på vägarna med någon sorts relevans för att spela det mer briljanta äldre materialet. Låtskriveriet utgör två steg av betyget, Infernos trumspel ett, och produktionen ett.

Vill ni ha en trygg skiva, spela den här. Annars kan ni dra igång WATAINs senaste. Där kan man snacka om skiva som bränner till hela tiden. 

Skivor

Watain – The Agony & Ecstasy of Watain

Lämna en kommentar

ARTIST: Watain
TITEL: The Agony & Ecstasy Of Watain
RELEASE: 29/4 2022
BOLAG: Nuclear Blast

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Det är väl lika bra att jag säger det direkt: Det här är den bästa skivan WATAIN har gjort sedan “Lawless Darkness”. Det känns helt fantastiskt att bli så uppläxad av ett band som jag trodde hade sina bästa dagar bakom sig. Ack, vad man kan bedra sig.

Jag vet inte om min magkänsla stämmer, men det känns som att WATAIN har hittat tillbaka till vad det nu var som gjorde bandet så oerhört bra i början av sin karriär. Här finns de episka katedralbyggena till låtar. Inledande trion (Ecstasies In The Night Infinite, The Howling och Serimosa) visar med en otrolig variationsrikedom på vad bandet är kapabla till. Riffen, rytmiken och kanske viktigast – stämningen. Mer än någonting annat så är det detta som drar mig tillbaka till den här skivan gång efter annan.

Ni kanske tycker att jag är orättvis mot WATAIN, då “The Wild Hunt” och “Trident Wolf Eclipse” var helt habila skivor? Jag skulle snarare säga att det är WATAIN själva som har satt sin kravbild så oerhört strängt för sitt eget skapande att andra black metalband gång efter andra får se sig själva krälande i stoftet då det alltid finns någon eller några detaljer som inte skaver på rätt sätt. Då kan det bli så att även WATAIN själva inte hela tiden når upp till de nivåer bandet är kapabelt till.

Här kan vi kasta alla sådana farhågor över bord – med en förfärande stringens pulvriserar bandet alla högt ställda förväntningar som man kan ha på dem.

Skivor

Arch Enemy – Deceivers

Lämna en kommentar

ARTIST: Arch Enemy
TITEL: Deceivers
RELEASE: 12/8 2022
BOLAG: Century Media

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Det verkar, banne mig, som om vi är inne i en mäktig våg av svensk melodisk death metal där band inte bara vilar på tidigare lagrar, utan ser till att växla upp ganska rejält. Amelies recension av THE HALO EFFECTs “Days Of The Lost” talar sitt tydliga språk.  Och så har vi ARCH ENEMY, ett band som har en hel del mycket bra musik i sin bakkatalog, men som inte har nått upp till verkligt relevanta nivåer på de gångna plattorna “War Eternal” och “Will To Power”.

Bandet har lyckats göra enskilt starka låtar som har passat bra in i gruppens setlistor, men på “Deceivers” lyckas bandet skapa en skiva som i både sina enskilda beståndsdelar och som helhet ligger på en hög och jämn nivå. Betygsåttan ligger faktiskt snubblande nära en nia. Jag har inte lyssnat så mycket på en enskild ARCH ENEMY-platta sedan “Wages Of Sin” kom 2001 och även om jag dyrkade “Rise Of The Tyrant” så är “Deceivers” en av bandets absolut bästa skivor i karriären.

Alissa White-Gluz gör sin bästa sånginsats sedan hon kom in i bandet. Hennes growlkapacitet är ju välkänd sedan innan, och vi som lyssnade på henne när hon sjöng i THE AGONIST vet hur bra hon är på rensången också. Growlet dominerar, men hon får tillfälle att visa sin sinnessjuka bredd i en låt som inledande Handshake With Hell. 

Ska vi prata lite om gitarrspelet? Såklart ska vi det. I ett band där Michael Amott och Jeff Loomis tar så pass stor plats och har så tung betydelse vore det kardinalfel att inte nämna gitarrspelet. Dessa gitarrfantomer har ju tidigare visat att de sannerligen kan lira gitarr, men nu når deras samspel helt otroliga nivåer. Riffen ligger på rent magiska nivåer – stundtals (äh, vem driver jag med – mest hela tiden) drar gitarristernas dyrkan för IRON MAIDEN in i deras gitarrspel. Gör detta någonting? Nä, fan heller! Med låtar som ligger ruggigt nära toppkvalitet i sin egen rätt är detta bara en helt underbar krydda som ger skivan ytterligare dimensioner.

Faktum är att det var längesedan jag lyssnade på en skiva inom den melodiska dödsmetallen som så tydligt håller sig till genrens förväntningar och ändå lyckas andas liv in i en genre som annars kan tyckas förstockad och daterad. “Deceivers” fullständigt bågnar av ett helvetiskt driv och en hunger som är påtaglig. Frågan vi bör ställa oss är om bandet någonsin varit bättre?