Alla inlägg av Martin Bensch

Hot or not? – Juli 2021

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: Kiss Of Death
ARTIST: Enforcer
VALD AV: Robert

Martin: Det är oerhört lätt att tycka om ENFORCER. Detta är en låt som jag blir glad av och jag vill dricka öl när jag hör den. Ett konststycke att göra något med substans med väldigt väl etablerade ingredienser. Enda minuset för mig är paniktenoren i textraden your time is over due, men det är en radanmärkning i det stora hela.
Amelie: Speedig heavy metal kan som här vara finfin underhållning. ENFORCERs musik är ingenting jag vill lägga örat tätt intill eller lyssna intensivt på men en fartfylld och trevlig låt är Kiss Of Death på många sätt.
Fredrik: Alltså, den här typen av opretentiös, solstänkt thrash är ju charmig, det går inte att förneka. Det är fin sol-och-öl-musik, och tämligen enkelt att tralla med i. Sen är Kiss of Death ingen av ENFORCERs allra vassaste kort, och så mycket mer än en trevlig bagatell blir låten aldrig. Verkshöjden är mer kebabpizza än filé mignon, så att säga. Men nu, under en gassande juli-sol, sitter den  (precis som den där kebabpizzan) fint!

LÅT: Void Dancer
ARTIST: Netherbird
VALD AV: Amelie

Fredrik: Efter ett för all del hyggligt vackert men för långt intro tuggar Void Dancer till slut igång. Först ganska lågmält och i lugnt tempo, men efterhand med mer tryck och en ganska svulstig ljudbild. Vackert, stämningsfullt och rätt pampigt, men möjligen utan den där riktiga nerven som skavar, krokar tag och drar ner en i fördärvet. Men snyggt nummer, absolut!
Martin: Med råge den bästa låten i månadens startfält. Satan så bra detta är! Känslan, mäktigheten, innerligheten är helt magiska ingredienser i denna lavaheta låt som gör att jag börjar längta intensivt efter kommande plattan.
Robert: NETHERBIRD fortsätter sin resa med episk och lättsmält melodisk black (?) metal, och det rasande snyggt. Det borde falla undertecknad rejält på läppen, men precis som med tidigare släpp av bandet finner jag mig märkligt oberörd?

LÅTSolaris
ARTISTObscura
VALD AVMartin

Robert: Detta är en låt med rejält tuggmotstånd! Det händer så mycket att man näppeligen klarar att dissekera den omedelbart, framförallt är jag förtjust i gitarrsolospelet som dominerar minut 3 till 4, det är en härlig blandning av Yngwie-neo och moderna känslor. Oväntat stark låt för att vara så meckig!
Fredrik: Tekniskt, meckigt och hårt. Bitvis riktigt maffigt i de mest manglande bitarna, men jag fastnar tyvärr på en liten men naggande ond detalj, nämligen det faktum att basen emellanåt (när den spelar lite ljusare slingor) mest låter som en leksaks-synth helt utan riktigt bastryck. Basliret i sig är skickligt, det är inte problemet, men soundet blir ett plastigt ploppande. Synd, för i övrigt finns det gott om kompromisslös energi i låten.
Amelie: Nu blir det fart på riktigt! Både snabbt och hårt så hjärtat riskerar ta ett par extra skutt, eller hoppar över ett slag. Vokalisten i OBSCURA har ett röstläge någonstans mellan Tompa Lindberg och Angela Gosow – och det är gott beröm. Glödhoppor sprider hetta omkring sig.

LÅT: Arrows In Words From The Sky
ARTIST: Machine Head
VALD AV: Fredrik

Robert: MACHINE HEAD har efter “The Blackening” 2008 befunnit sig på ett sluttande plan. Inte konstigt det, den skivan befinner sig på magiska höjder, men med varje år som går blir det tydligt att bandet försöker mer och mer krampaktigt. Det här är inte en dålig låt (tvärtom hyggligt bra), men man vet ju att MACHINE HEAD i sin glans dagar hade ätit detta till frukost…
Amelie: En måste respektera ett band som så kraftigt ändrar musikalisk riktning efter ett kvartssekel av framgångsrika år som MH har gjort. Men måste en älska den nya musiken för att bandet tidigare varit en favorit? Absolut inte – och med allt detta sagt är det här en riktigt bra låt. Bitvis finstämd och bitvis hettar det till ordentligt.
Martin: Detta är inte helt dåligt – gitarrsolot är helt fantastiskt bra – men sänks av breakdownet som kommer direkt efter, och det känns som om MACHINE HEAD fortsätter att blanda väldigt högt och lågt. Ljummet med dragning mot varmt skulle jag säga.

At The Gates – The Nightmare Of Being

ARTIST: At The Gates
TITEL: The Nightmare Of Being
RELEASE: 2/7 2021
BOLAG: Century Media

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Det är sällan svårt att gilla AT THE GATES. Göteborgsbandet har alltid sett till att hålla hög kvalitet, inte minst på de skivor som har gjorts efter att bandet omstartade 2010.

“The Nightmare Of Being” är precis som föregångarna “At War With Reality” och “To Drink From The Night Itself” en trevlig platta. Det är lätt att känna sig hemmastadd i hur ATG låter och hur de skriver låtar. Här finns också ett fång låtar som låter som “klassiska” ATG – patenterat tvåtaktande i Spectre Of Exctinction,  The Paradox och Touched By The White Hands Of Death – som känns som stabila låtar, framför allt den sistnämnda som har ett fantastiskt huvudriff och ett satans driv.

Ändå tycker jag att det blir intressantare när bandet tar ut svängarna och laborerar med inslag som inte har hörts på tidigare plattor. Fina “parentesen” Garden Of Cyrus till exempel, som har ett vilsamt tempo till en början, underbara harmonier och där vad som verkar vara metalmusikers favoritblåsinstrument saxofonen dyker upp och gästspelar.

Eller när bandet leker med symfoniska eller cinematiska inslag som i The Fall Into Time. Då tänder jag till och lyssnar extra uppmärksamt.

Missförstå mig rätt – jag begär inte att AT THE GATES ska kasta hela sin bakkatalog, historia eller identitet överbord. De är fortfarande bättre än en hel massa melodiska dödsmetallband. Men både bandet och vi som lyssnare kan den delen av bandets musik, och jag tror att både vi och bandet är redo för mer utflippade inslag.

Fractal Universe – The Impassable Horizon

ARTIST: Fractal Universe
TITEL: The Impassable Horizon
RELEASE: 25/6 2021
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Vid de första antalet genomlyssningarna av “The Impassable Horizon” var jag aningen skeptisk. “Vad är det med band som ska lägga till saxofon till den här graden?” tänkte jag. Jag har inget emot saxofonen som instrument – jag har lyssnat min försvarliga del på både SPIDERGAWD och den där berömda balladen på DREAM THEATERs “Images & Words” och njutit.

Men sedan började jag tänka hur otroligt logiskt användandet av saxofonen blir här. Vi pratar ändå om ett franskt progressivt och tekniskt dödsmetallband. Och nu får ni ta detta med en skopa salt om ni vill, men om jag jämför progressiva tekniska dödsmetallband från USA med band som kommer från Frankrike, Tyskland, Belgien, så nog har de europeiska banden en vida mer intellektuell inställning till sin musik? Med detta i åtanke så kanske frågan istället borde vara varför inte fler band använder sig av blåsinstrument?

Nu kanske ni tror att det liras rundor på luren i varenda låt på “The Impassable Horizon”, men så är det inte. Istället använder FRACTAL UNIVERSE instrumentet på ett skrämmande effektivt sätt som gör att låtarna förstärks på ett rent magiskt sätt. A Clockwork Expectation sammanfogar på ett oerhört fint sätt tungt sväng, blasts, djentiga inslag, lite Steve Vai-inspo på solot direkt efter saxsolot och en satans sånginsats av Vince Wilquin.

Men det tog en stund att komma dit, för då jag föll omedelbart för det här gängets förra skiva, “Rhizomes Of Insanity” som kom 2019, och spelade skivan om och om igen, så fick jag kämpa med “The Impassable Horizon”.

Är det för att bandet radikalt har ändrat inriktning? Nä, för det har de inte. Här finns fortfarande nickarna till CYNIC, ALKALOID, DEATH och GOJIRA i någon mån som, såklart, bandet gör sin egen grej av. Nej, snarare är det så att “The Impassable Horizon” har låtar som bänder och skaver åt fler håll än på tidigare plattor, och som gör den här plattan som helt enkelt behöver lite mer lyssnartid för att komma till sin rätt. När detta väl händer så kommer ni inse att den här skivan är lika bra som föregångaren och med eftertryck visar på att FRACTAL UNIVERSE är ett band som är så fantastiskt att lyssna på.

Jag hyllade produktionen på “Rhizomes Of Insanity”, och den som bandet har fått till här är faktiskt ännu bättre. Här finns en underbar rymd i ljudbilden som är direkt hänförande stundtals, men också en densitet i de mer gitarrstinna delarna. Att bandet tog två dagar att ratta ljudet på Clément Denys trummor märks för satan så bra de låter. Är då detta viktigt? Ja, när man betänker hur fantastiskt fint produktionen förstärker redan otroligt bra låtar så blir det ju det.

FRACTAL UNIVERSE bevisar med självklar tydlighet att de är ett av de intressantaste banden inom scenen med “The Impassable Horizon” som med råge kvalar in som en av årets hittills bästa skivor. Kolla in den.