Alla inlägg av Martin Bensch

Kvaen – The Formless Fires

ARTIST: Kvaen
TITEL: The Formless Fires
RELEASE: 21/6 2024
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin Bensch

För två år sedan recenserade jag KVAENs “The Great Below”, en skiva som vid tiden för släppet var hypad bortom  gränser. En hype som visade sig vara helt och fullt befogad. Jacob Björnfot hyllades och vilken annan skapande människa som helst hade kanske tyckt att nu blev det än mer press att göra en redigt bra skiva, igen.

Men nä, Björnfot verkar inte vara funtad som de flesta, för satan vilken tredjeskiva han har gjort med “The Formless Fires”. Jag hade kunnat skriva en karbonkopia av min recension av “The Great Below” i fråga om förträffligheten i alla fall.

Men jag misstänker att ni vill veta lite mer om vad som gör “The Formless Fires” så bra? Tänkte väl det.

Det första som jag tänker på är att gitarrspelet, redan lysande sedan innan, har höjts ytterligare ett snäpp. Den här skivan briserar med solon som glöder intensivt. I stort sett varenda låt har solon antingen av Björnfot själv eller gästande musiker som DARK FUNERALs Shaq Mol i The Wings Of Death eller NECROPHOBICs/IN APHELIONs Sebastian Ramstedt i Traverse The Nether. 

Det andra jag tänker på är att nu får vi trumspel av Fredrik Andersson som varit KVAENs livetrummis sedan 2021, och detta lyfter skivan något enormt. Maken till kreativitet som Andersson visar upp här – utan att ta över ett uns på bekostnad av låtarna – sväng, driv, fantastiskt bruk a bastrummorna och en frenetisk närvarokänsla – gör att låtarna lyfter än mer.

För här finns inte en enda svag låt, och det är ytterst svårt att låta bli att skivan går varv efter varv. Här finns både det högstämt episka, triumfatoriska och det härjiga – ingen del känns främmande eller obekväm. Med osviklig känslomässig precision lyckas Björnfot beröra både intellekt och känsla. “The Formless Fires” är inte bara en rejäl dos metal från Kalix, det är en skiva som med emfas slår fast att Jacob Björfot är en av landets bästa låtskrivare och att KVAEN förtjänar en massiv publik över hela världen. Kolla in den.

Copenhell 2024

ARTIST: Jungle Rot, Dvne, Plaguemace, Dying Fetus
LOKAL: Copenhell 2024
DATUM: 19 juni, 2024

Danmarks största renodlade metalfestival Copenhell har blivit en tradition att besöka för Martin. Igår var han och fick se old school-banden dominera, och så ett progressivt band från Skottland.

Att PERSECUTOR har fått en bra speltid – de öppnar hela festivalen  – förvaltar de bra. Med en basist/sångare i Christian Andrés Almaza som påminner inte så lite om Freddie Mercury som skickligt dompterar publiken till hela två Wall Of Deaths blir bandets spelning en trevligt och sympatisk inledning på festivalen.

Att band som lirar old school metal uppskattas på festivalen det märks när JUNGLE ROT går på Gehenna. Det är smockat framför den kanske mest sympatiska scenen på festivalen med de omkringliggande träden som ramar in området. Att Jungle Rot omfamnar sin hemvist inom den gamla dödsmetallen är så tydligt – det är mer ett stridsrop än något annat när bandet kavlar ut sin musik på ett sätt som är vida mer sympatiskt än jag tycker att bandet är på skiva. Kanske är det så att det behövs interaktion med publik för att bandet ska funka riktigt för mig? Måhända, men det är en oerhört sympatisk konsert med mycket närvarokänsla och uppskattning från publikens sida.

Jag blev lyrisk när festivalen bokade DVNE. Skottarnas musik kanske inte är den mest självklara på en festival som mer inriktar sig på andra genrer än progressiv sludge, men skottarna ror ändå hem en konsert som är lika delar koncentrerad som uppsluppen. När bandet lirar är det stenhård koncentration på leveransen, mellan låtarna är det mycket leenden. Även om jag inte riktigt uppskattar hur bandet låter på framför allt senaste skivan “Voidkind” så har DVNE den goda smaken att styra upp en ljudbild live som lyfter låtarna betydligt från hur de lät på skivan. Och tur är väl det, för hela 6 av 7 låtar bandet spelar ikväll tar de från den senaste plattan.

PLAGUEMACE är ett av de band som följer efter i BAESTs fotspår, och de gör det bra. Jag imponeras av vilket sanslöst röj som bandet från Horsens lyckas piska upp på Gehenna, och det härjas något så grymt i publiken att jag knappast blir förvånad när en person i rullstol crowdsurfar. Sångaren Andreas Truelsen har en mäktig pipa, och att han uppenbarligen trivs på scen – det gör de andra medlemmarna också – lyfter konserten till fina höjder. PLAGUEMACE känns redan för stora för Gehenna och det ska bli kul att se hur det går för dem i framtiden.

DYING FETUS är inte och kommer aldrig att vara de stora åthävornas band. Men jag skulle aldrig få för mig att säga att bandet är tråkigt för det. Att gammal är äldst är en devis som passar bra in på denna trio från Baltimore som har en lång karriär bakom sig. Visserligen kommer flest låtar från den senaste skivan “Make Them Beg For Death”, men då bandets formula knappast har ändrats sedan början av karriären gör detta ingenting. Men att låtar som Subjected To A Beating från “Reign Supreme” eller Grotesque Impalment får publiken att gå lite mer bananas är ingen överdrift. Bandet är tajt, låter förträffligt och har, trots den sparsmakade scenproduktionen förmåga att engagera den stora och framför allt hängivna publiken så att konserten blir en fin avslutning på festivalen för min del.

Nestor – Teenage Rebel

ARTIST: Nestor
TITEL: Teenage Rebel
RELEASE: 31/5 2024
BOLAG: Napalm Records

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Robert replikerade att NESTOR *är la knappast din grej?!”.

Mitt svar: “Skojar du? Älskar NESTOR”.

Jag har lyssnat orimligt mycket på bandets första skiva, som jag tyckte hade några riktiga stänkare till låtar – 1989, Fireside, den otroligt ostiga balladen med Samantha Fox Tomorrow. Det var oförblommerad nostalgi parad med en bra känsla för att skriva låtar som satte sig. Därför har jag både längtat och bävat för nytt material med bandet. Som ni förstår av betyget så tycker jag att detta är bättre än “Kids In A Ghost Town” som Robert delade ut en betygsåtta till när den kom 2021. 

Kvar är den totala nostalgin – och då menar jag inte bara hur skivan låter, utan den nostalgi som finns i låttexterna. Det fylls på med revanschlusta, att här ska det minsann inte ges upp inför Jante utan det ska visas att det visst går att make it men också vara sentimental när det gäller forna flammor och känslan av att återvända till sin hemstad.

Ostigt räcker liksom inte till för att beskriva vad NESTOR sysslar med. Och ändå är det oerhört svårt, ja nästan omöjligt, att inte gilla detta trots att skivan är drabbad av viss balladsjuka.

“Teenage Rebel” är en skiva som slinker ner utan minsta tuggmotstånd för mig – de lite dryga 41 minuterna som skivan varar tycker jag snarare är helt perfekt i längd, jag har tenderat att låta skivan bara starta om  för låtarna ligger på en jämnare och högre nivå än på debuten. “Teenage Rebel” var helt klart värd väntan för oss älskare av 80-talet. Kolla in den.