Alla inlägg av Martin Bensch

Skivor

Misery Index – Complete Control

Lämna en kommentar

ARTIST: Misery Index
TITEL: Complete Control
RELEASE: 13/5 2022
BOLAG: Century Media

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Varje gång jag skriver en recension av en MISERY INDEX-skiva så brukar jag nämna att bandet är från Baltimore i Maryland. Jag gör, såklart, det av en anledning då jag gärna vill höra staden ljuda i bandets musik. Baltimore är en stad som har plågats av misskötsel, förfall, all upptänklig kriminalitet och som samtidigt är en stad som hyser institutioner som Johns Hopkins – ett av världens mest ansedda universitet. Detta har skapat en smältdegel av det proletära och det avancerade som jag tycker går som en röd tråd i MISERY INDEX musik.

Här finns absolut teknikaliteten som bara mästare kan åstadkomma, men också den rena vreden. “Complete Control” sammanfattar dessa saker ypperligt, för trots att jag känner mig hemma i MIs musik från tidigare skivor där dödsmetallen skiner igenom tydligare än på bandets allra första skivor, så finns här nu ett fantastiskt hardcore-element som gör att bandet känns både fräscht och tillbakablickande. Letar ni efter ett band som skruvar en hel massa på ett förnyat sound och ett nytt uttryck, ja, då får ni fortsätta leta. Det känns fruktansvärt skönt att det finns band som MI som känns hemtama, men ändå levererar skivor som känns alldeles för korta.

“Complete Control” klockar in på 33 minuter med sina 9 låtar och det är en i det närmaste perfekt längd då jag har ett sagolikt sug att dra igång skivan om och om igen. Samtliga låtar är bra – att skivan avslutas av en av de bästa låtarna bandet har gjort, Now Defied!, är ju bara tacknämligt att konstatera, men här finns en fruktansvärd massa musikalisk mumma – tillräckligt för att ta mig ur den minst sagt enerverande svackan efter det att jag lyssnat på KVAENs och IN APHELIONs plattor och tyckt att nästan all annan musik låter fadd – det är sväng, blasts och ett satans ös nästan rakt igenom “Complete Control”. Lägg till detta en magiskt bra produktion av framför allt gitarrerna och gedigna sånginsatser av Jason Netherton och Mark Kloeppel och ni fattar att detta är en rungande musikalisk lavett av mycket hög klass.

Gillar ni MISERY INDEX sedan innan så kommer ni gilla detta också. Kolla in den.

Skivor

The Great Discord – Deam Morte

Lämna en kommentar

ARTIST: The Great Discord
TITEL: Deam Morte
RELEASE: 17/2 2022
BOLAG: Pazuzu Recordings

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Gör man sökningar på THE GREAT DISCORD på WeRock så får man ett antal träffar – intervjun jag gjorde med Fia och Axel i maj förra året, recensionerna av “Duende” och “The Rabbit Hole”, plus en hel massa annat. Det är inte en överdrift att säga att vi, och kanske framför allt jag, gillar det här gänget från Linköping.

Därför är det kanske en smula konstigt att jag inte kastade mig över bandets tredje fullängdare, “Deam Morte” vid tiden för skivans släpp i februari. Mina skäl var helt och hållet egoistiska. Jag hade lovat mig själv att ge den här skivan så mycket lyssnartid som jag tyckte att den krävde av mig, för den har snurrat i stort sett varje vecka sedan den släpptes.

“Deam Morte” är en mörkare skiva än föregångarna, som ju inte var några ljusbärare av större mått. Dels får vi en ny karaktär, Dea, och hon känns betydligt mycket farligare och besjälad av en vrede som kommer fram mycket tydligt på skivan. Det är mycket kamp, mycket våld – jag är inte förvånad att bandet gör en låt som Dies Irae som på ett oerhört påtagligt sätt handlar om våld i nära relationer. Den känslan som kommer fram i låten, och framför allt videon är så fruktansvärt drabbande, och det är något som präglar hela skivan.

Den är textmässigt den absolut mest innerliga skivan som TGD har gjort. Det här är inte “bara” musik för musikens skull, utan bandet har en hel massa saker som de vill ta upp.

Ska jag inte nämna Fia Kempe? Det har jag ju gjort i samtliga andra texter jag skrivit om bandet. Såklart ska jag det! Om ni inte har stiftat bekantskap med sångerskan innan så har ni ett vokalt gottebord att se fram emot. Jag tycker att hon här svarar för den bästa insatsen jag hört henne göra på någon skiva, vilket jag tror har att göra med att hon verkligen menar vartenda ord hon sjunger på “Deam Morte”.

Musikaliskt så spretar det lite mer än på tidigare skivor, även om det finns gemensamma beröringspunkter. Jag tycker att “Deam Morte” är bandets mest dansanta skiva – här finns en fysisk puls som i Blood And Envy som jag gillar som framkallar bilder av hoppande publikhav, men också en oerhört smittande lekfullhet som i Noonday Devil som är helt oemotståndlig.

“Deam Morte” är ytterligare en skiva som visar på att THE GREAT DISCORD är ett så vansinnigt begåvat band som fortfarande levererar skivor som skakar om och berör på sätt som känns nyfikna och intressanta. Gillar man bandet sedan innan så gillar man detta också, men “Deam Morte” är också en bra startpunkt om man inte känner till bandet sedan innan. Kolla in den.

Listor

Hot or not? – April 2022

Lämna en kommentar

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: Urkraft
ARTIST: Kampfar
VALD AV: Amelie

Martin: Norsk desperation! Jag gillar detta till stora delar. Låten är dock lite för repetitiv för att jag ska gå igång på allvar. Den senare hälften av låten är det bästa – här bränner det till – men som helhet ljummet med känning på varmare temperaturer.
Robert: Riktigt bra detta, det luktar verkligen norsk black metal med drag av pretention. KAMPFAR är inget som jag personligen har en tidigare relation med, men Urkraft är helt klart anledning att ändra den saken. Kanske kanske är detta lite väl långt, men det är ändå en petitess i sammanhanget. Hett!
Fredrik: Svulstigt och betvingande mörker, omväxlande en malande tung dystopi och ett svavelosande mangel, toppad med bitterljuvt ångestladdad sång i det som väl ändå får räknas som refräng. Riktigt, riktigt bra detta!

LÅT: Pipe Dreams
ARTIST: Konvent
VALD AV: Fredrik

Amelie: En fantastiskt debutskiva släppte KONVENT för två år sedan. Deras death/doom med inspiration från brittiska 90-talet med bland annat fortfarande aktiva PARADISE LOST gör sig alldeles utmärkt i dansk 2020-talstappning. Pipe Dreams är ett finfint exempel från årets album. Riktigt hett!
Martin: Åh, så bra! Jag gillar KONVENT sedan innan, detta drog inte direkt ner mina känslor för bandet. Suggestivt, bra tyngd. Gitarrerna ligger vansinnigt rätt i mixen, sången är helt magiskt bra. Det kokar över!
Robert: Dyngbra, som vanligt med KONVENT, och det går liksom inte att komma undan konstaterandet att Rikke Emelie List growlar brallorna av inte bara de flesta av sina landsmän utan också i världen. Blytungt, beckmörkt och stekhett – dessutom kanske bästa låten på nya plattan “Call Down The Sun”. What’s not to like?

LÅT: Behind Closed Doors
ARTIST: Wormrot
VALD AV: Martin

Robert: Åh – ett riktigt rensnummer, med grisskrik och allt? Man vill göra hjärt-emojis och hela paketet! WORMROT bjuder upp till knogmacka och det är (precis som sig bör) föredömligt kort och snärtigt. Måhända är en tretti-trettifem minuter i sträck av detta i mastigaste laget, men såhär i en spellista gör det sig alldeles perfekt!
Fredrik: Tjo, vad det går! Fullt ös medvetslös och med alla aggressioner frisläppta på grönbete. Charmigt i sin kompromisslöshet, men nog är det allt ändå samtidigt lite banalt med de där thrash-riffen och pig squeal-skriken? Ljummet.
Amelie: Hur läskigt det kan vara Behind Closed Doors illustreras gott av WORMROT i detta musikutbrott som avslutas lika abrupt som det inleds. Jag håller kommentaren lika kort; hett detta!

LÅT: Acheron
ARTIST: Nite
VALD AV: Robert

Fredrik: Kul kontrast mellan det luftiga stuken på musiken (AOR-rock möter GHOST, typ?) och den framviskade, grusiga growlen. Jag och sångstilen blir förmodligen aldrig allra, allra bästa vänner, men låten är riktigt snygg och visst funkar sången tillräckligt bra. Inte stekhett, men hygglig temperatur här.
Amelie: Underbart svängigt och uppiggande! Sångens viskningar kryper längs ryggkotorna och ja, detta är bara så skönt gung att en inte vill lämna det – och går således vidare till NITEs nysläppta album Voices Of The Kronian Moon för att finna mer. Glödhett!
Martin: Fan vad jag gillar detta! Fantastiskt sväng, härligt väsande vokal insats. Framför allt är det så oerhört snyggt sammanfogat. Melodierna är fantastiska, produktionen ljuvlig. Jag blir glad och vill dricka öl när jag lyssnar på NITE. Stekhett!