Alla inlägg av Martin Bensch

Skivor

Sodomisery – Mazzaroth

Lämna en kommentar

ARTIST: Sodomisery
TITEL: Mazzaroth
RELEASE: 8/9 2023
BOLAG: Testimony Records

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Om jag kollar tillbaka på den senaste tiden så har nya skivor släppts från, bland andra, DYING FETUS, TESSERACT, TOMB MOLD och ALKALOID. Band vars släpp jag vanligtvis skulle ha kastat mig över med stor iver.

Men september har inte varit en normal månad, och då tänker jag inte enbart på hur vädret har varit, utan ett visst band från Stockholm har släppt sin andra skiva. “Mazzaroth” är SODOMISERYs “svåra” andra skiva. Det brukar ju heta så. Jag uppskattade storligen “The Great Demise” när den kom för tre år sedan. Den kändes som att komma hem till mammas gata, hade många fina låtar, underbar produktion och – utan att egentligen förta sig – bjöd på fina stunder av lyssnande.

Så är det även på “Mazzaroth” men här har bandet ytterligare vässat till låtarna så att i stort sett varenda spår på skivan känns totalt livsnödvändig, och alltså har sett till att inga andra skivor har känts värda att lägga tid på. Jag ska vara ärlig att erkänna att jag hoppas på att skrivandet av denna text kommer få skivan ur mitt system, haha!

Det brukar ju heta att delarna gör helheten, och så är det verkligen här. Det finns på “Mazzaroth” en röd tråd, en självklarhet i utförandet som gör att trots att bandet plogar vidare i den melodiska, men svärtade, dödsmetallforan gör att skivan pulserar av en underbar kreativitet med vansinnigt snygga hooks i melodierna, ett frenetiskt driv, underbart sväng och en till stora delar majestätisk värdighet i nästan varenda låt. Den enda låten som jag inte älskar förbehållslöst är Delusion – alla andra låtar ligger på en nivå som gör “Mazzaroth” en en av de bästa skivorna jag hört under 2023.

Samtliga medlemmar lirar på en individuell nivå som skulle få rätt många att bli gröna av avund – sammantaget känns SODOMISERY som ett komplett band. Harris Sopovics gitarrspel briserar av skaparkraft med ett eftertryck som får mig att häpna, kompet bestående av basisten Paul Viscolit och trummisen Viktor Eklund är ett enda instrument – otroligt bra, och även om Eklund tryfferar sitt spel med rikligt med små finesser hela tiden så litar SODOMISERY på att de har ett tillräckligt starkt grundmaterial för att inte gå till överdrifter på individnivå. Lägg till detta ett orkestralt raster som ytterligare förhöjer nivån av min upplevelse, och ni får en skiva som kommer vara med i tävlan om årsbästalisteplats. Kolla in den.

Skivor

Terminalist – The Crisis As Condition

Lämna en kommentar

ARTIST: Terminalist
TITEL: The Crisis As Condition
RELEASE: 8/9 2023
BOLAG: Indisciplinarian 

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

2021 släppte TERMINALIST “The Great Acceleration” som jag lyssnade en del på när den kom, och det var ett kärt återseende att lyssna på köpenhamnarnas debut igen inför att skiva nummer två nu föreligger för släpp.

“The Crisis As Condition” är precis som debuten så fruktansvärt stinn på riff, vilket jag tycker är den lägsta nivån man kan förvänta sig av ett thrash metalband. Att TERMINALIST har två verkligt skickliga gitarrister i Morten Bruun och Emil Hansen (även sång) borgar för att när det kommer till flyhänt gitarrspel så är “The Crisis As Condition” en väldigt njutbar skiva.

Med en bra spellängd på knappt 40 minuter låter inte bandet oss vila speciellt mycket. Här finns en ljuvlig frenesi rakt igenom vilket bara lyfter skivan ytterligare. Det finns i mina ögon inget värre än när thrash metalband ska börja lägga till en ohemult massa onödiga riff och som följd göra skivor som varar i en halv evighet. Nä, här är det genomgående en tro och övertygelse om att riffen håller – för det gör de – som ser till att skivan till och med känns aningen för kort i positiv mening.

Gitarristerna flankeras av trummisen Fredrik Amris och basisten Kalle Tihonen. En fantastiskt stabil och kreativ kompsektion som tillåts att komma fram fint. Jag älskar hur Tihonens bas ligger i mixen. Amris spel är både snabbt, svängigt och ligger på en nivå som höjer låtarna på ett både fint och lite understated sätt.

Gillar man thrash metal som känns både old school utan att kännas antikverad och fräsch på samma gång, då tycker jag man ska kolla in “The Crisis As Condition”.

Listor

Hot or not? – Augusti 2023

Lämna en kommentar

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: The Devil Wears A Papal Tiara
ARTIST: Dun Ringill
VALD AV: Amelie

Martin: Ryggade tillbaka av inledningen på den här låten. Jag är inte ett fan av folkmusik i metal. Men banne mig om inte låten har vuxit i takt med att lyssningarna har trillat in. Här finns fortfarande saker som skaver på fel sätt, men det är svårt att inte uppskatta sången och det fina gitarrsolot. Trots att jag nog inte kommer att kasta mig över mer musik från DUN RINGILL så irriterar jag mig mindre på låten än jag trodde jag skulle göra. Ljummet.
Robert: Detta är inte oävet eller dåligt (trots den klart avskräckande starten med fiol/folkmusik), men i omgångens konkurrens står det sig inte riktigt. Ljummet, men försvinner lite jämfört med starkare alster.
Fredrik: THE HU möter keltisk folk-metal möter biker-metal med läderbrallor…? Visst finns här en en del fina detaljer, särskilt delar av sånginsatsen och då framför allt i versen, samt en del läckra pukrullningar. Överlag känns det dock (tyvärr) ganska pajigt och inte särskilt charmigt, och temperaturen överstiger inte snittet för den svenska sommaren 2023…

LÅT: Grand Eclipse
ARTIST: Sworn
VALD AV: Fredrik

Amelie: Jamen fy fasen vad trevligt vi har det i denna omgång av Hot or Not! Det här är melodiskt, det är black metal, det är norskt av lite modernare snitt och vad mer kan en längtande själ begära? Kanske något som stör och berör aningen mer men varför klaga? Gott glöd i detta!
Martin: Inte alls tokigt detta! Riktigt fin stämning, jag gillar verkligen produktionen, och sången är vass som bara den. En fin och kontemplativ låt som trots att den driver en viss stökighet försänker mig i ett lugnt känslotillstånd. Får mersmak – hett!
Robert: …omgångens starkaste spår? Mycket möjligt, detta är skönt drivigt och rivigt, med en fin mix av melodi och ilska. Ett litet fynd av Fredrik, och det enda som jag inte omfamnar helt är mellanspelet i mitten av låten. Kanske hade den varit ännu starkare om den tagit slut där? Oavsett: Detta är hett och gör mig nyfiken på mer av SWORN.

LÅT: The Glory Of The Ocean
ARTIST: Agriculture
VALD AV: Martin

Robert: Svart och tungt stundtals – ångestskrik och närmast hardcore-driv andra gånger. AGRICULTURE bjuder på hårdrocksbuffé med närmast allt på bordet, och kommer undan med det utan att det blir för eklektiskt. Hett, detta!
Fredrik: En säregen liten (nåja, åtta minuter) historia, detta. Den inleds med ett oerhört country-doftande (!) intro, innan låten gradvis glider över i ångestladdad post-black metal med dubbeltakts och desperat skriksång. Sedan hittar AGRICULTURE först ett närmast doom-minnande parti, innan avslutningen manglar loss rejält igen. Inte oävet, här finns ganska mycket atmosfär, men det tämligen luddiga produktionen och ett trots allt något för långt format drar ner intrycket lite. Skapligt ljummet, ändå.
Amelie: Kompositionen i fokus. Från start till mål. Så varierat och närmast ”spretigt” men ändå funkar det hela tiden. Melodislingors smekningar och ångestlikt avgrundsvrål träffar hörselsinnet. Jag erkänner att jag ibland tappar bort mig; ”åh javisst, det är fortfarande det här spåret jag lyssnar till”, men samtidigt stortrivs jag varenda en av de dryga åtta minuterna det fortgår. Hett!

LÅT: Faking It
ARTIST: Svalbard
VALD AV: Robert

Fredrik: Behaglig balans mellan rå nerv och eterisk luftighet, men det är i partierna med lite köttigare gitarrer det verkligen börjar brännas. Överlag snygg låt, med härligt rivig sånginsats och en synnerligen ösig och effektiv avslutning. Av de tre bidrag jag får bedöma denna månad helt klart det ledigt hetaste.
Amelie: Inte unikt men jag gillar sångerskans röst mycket och mörk melodisk metal av detta slag har alltid en tendens att hos mig slinka ner med stort behag. Trevligt aggressivt och behagligt hög temperatur här.
Martin: Oerhört svårt att inte gilla detta, trots att det inte alls känns originellt. Massor av triggers av det positiva slaget här – magiska och vemodiga melodislingor, en underbar produktion.  Jag ser fram emot att få höra fullängdaren, för om den låter som Faking It lovar den en högtidsstund. Hett som satan!