Jag tror inte att jag är ensam om att närma mig “Servitude” med en känsla av, ja vad egentligen?
Efter sångaren Trevor Strnads alltför tidiga död 2022 visste jag inte om det ens fanns ett band som hette THE BLACK DAHLIA MURDER. Jag tror inte bandmedlemmarna själva visste om de skulle fortsätta, eller i så fall hur.
Nu föreligger ett svar på detta. Att Brian Eschbach växlar över till sång och att Ryan Knight återkommer på gitarr. Det första är ju modigt, gränsande till dumdristigt. Strnad hade en stämma som var magisk och episk i omfattning, live var han en scenpersonlighet av stora mått. Hur svarar Eschbach upp mot detta?
Ja, han gör sannerligen inte bort sig, så mycket kan jag säga. Till stora delar imponerar han med sin sånginsats, kantad som den måste vara av en känsla att fler än jag – och tyngre – recensenter kommer att lyssna på ett sätt som kommer jämföra honom med Strnad. Men THE BLACK DAHLIA MURDER är ett band, och de visar detta med stor tydlighet på skivan.
“Servitude” är en skiva med en hög och jämn nivå rakt igenom. Låter det som det brukar? Ja, det gör det. Det osar av musikaliska krumsprång som jag känner igen från varenda skiva från bandet jag lyssnat på. Men bandet känns oerhört motiverade att göra en skiva som känns angelägen, vässad och relevant inte bara i bandets till stora delar förträffliga diskografi, utan som en skiva som nog kommer att slå sig in på flera årsbästalistor.
Ryan Knights återkomst har gett, så vitt jag kan bedöma, en skärpa till gitarrspelet som känns påtaglig. Jag tänker framför allt på solona i låtar som Mammoth’s Hand och Asserting Dominion som visserligen är korta men ack så effektiva. Riffen sitter där de ska, och samspelet med kompet från basisten Max Lavelle (vars bas ligger så ljuvt i mixen att det bara är att njuta) och trummisen Alan Cassidy som driver bandet framför sig med sväng, blasts och en rytmisk finess som får mig att salivera gör att varenda låt drämmer hem faktumet att THE BLACK DAHLIA MURDER är tillbaka. De är det på ett sätt som jag tror att de själva är både nöjda och stolta över.
Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.
Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt? Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?
LÅT: We Call Upon The Elements ARTIST: Yoth Iria VALD AV: Amelie
Martin: 3 års väntan är över. Detta är, glädjande som fan, helvetiskt bra. Stämningen, produktionen, liret – allt harmonierar till att lyfta musiken till skyhöga nivåer. Speciellt går jag igång på det fantastiska trumspelet av Vasilis Stavrianidis. Ligger resten av skivan på denna nivå, ja, då lär det bli yster ringdans runt soffbordet här hemma. Robert: Du vet den där känslan när man inte riktigt vågar kolla på nåt, och liksom kikar mellan fingrarna eller bakom en kudde för att det är så mycket på spel? Så känns det med den här låten – förväntan på grekerna efter den helt magnifika debuten är smått sagt enorma! Tur då att YOTH IRIA lever upp till dem, detta känns som en derbyseger, en vinst i slutspelet och fortsatt liv. Håller resten av plattan denna verkshöjd blir allt bra. Hett som en sommar på öarna i bandets hemland! Fredrik: Trivsamt tuggande signaturriff, bra desperation i sången, läckra gitarr-harmonier… Mycket som är bra här. Jag hade möjligen önskat mig något lite större tempo-variation i trumkompet, men det är inget som drar ner alltför mycket. Inte glödhett, men absolut ett fint nummer!
LÅT: Unknown ARTIST: Gaerea VALD AV: Fredrik
Amelie: Portugisernas melodiska svartmetall är mycket tilltalande. Unknown klickar i alla boxar och ändå är jag kanske inte lika begeistrad över bandet som några av kollegerna. Men visst eldar det på ordentligt i detta stycke. Hett, även om kanske inte glödlopporna hoppar ur spisen. Martin: Minst lika hudlöst drabbande som de smakprov vi fått från bandets kommande skiva. Att GAEREA är ett av de hetaste banden just nu förvånar mig inte – det finns en desperat innerlighet i det mesta som det här bandet gör. Detta är kokande hett! Robert: Jag har egentligen ingen relation med GAEREA ska jag erkänna. Ingen historik. Men det är okej – jag nöjer mig med att få en så intressant ny bekantskap. Detta är riktigt bra, och verkligen något som eggar sinnena inför kommande plattan…
LÅT: Mammoth’s Hand ARTIST: The Black Dahlia Murder VALD AV: Martin
Robert: Hög lägstanivå. Bara rätt bra grejer. Samtidigt – jag är en medelålders man som köper fysiska skivor av det mesta jag tycker är lite extra intressant… och jag har 0 skivor med THE BLACK DAHLIA MURDER. Den här låten kommer inte att ändra på den saken, trots att jag gillar det när jag hör det eftersom det ju är… bra? Märkligt. Fredrik: Snyggt intro, ett par högst trivsamma stackato-meckiga passager, ett oväntat elegant och smäktande (samt välfungerande) gitarrsolo. Även här, precis som i fallet YOTH IRIA, ganska mycket att uppskatta. Men ändå är det en växel som saknas, det stannar på “ja, nej, men det här var ju väl utfört” utan att skapa någon tydlig förälskelse. Men mera varmt än kallt, visst. Amelie: Mmm, bandet har ju varit med ett tag och släpper i dagarna sin tionde fullängdare. Bra skit men inget jag går igång sådär totalt på. Låten är kraftfull men tänder inga nya eldar. Inte glödande hett men varmt nog att ägna några lyssningar.
LÅT: Despoiled ARTIST: Anciients
VALD AV: Robert
Fredrik: Aningen svårgreppat men coolt nummer, med många olika uttryck och moment. Det finns verkshöjd här. Jag gillar växlingarna mellan spröd rensång och köttig growl, samt hur kompsektionen lyckas vara lekfull utan att ta över och tappa sin funktion som fond för sång och gitarr. Produktionen inte helt ideal på gitarrljudet som är lite grötigt och burkigt, men låten är intressant rakt igenom och växer över tid. Ett starkt bidrag! Amelie: Bra låt, inledningen får mig att tänka ett tyngre FOO FIGHTERS, och bra sångväxlingar. Första lyssningarna kändes rätt svala men låten vinner på alltfler lyssningar och – vilket förvånar mig själv – seglar till sist fram som detta varma startfälts allra hetaste! Martin: Mycket MASTODON, men ändå jävligt bra! Jag gillar ANCIIENTS sedan innan, och detta gör inte att jag gillar bandet mindre. Bra puls, riffen sitter som en keps, bra sång och produktion. Det finns mycket att gilla inte bara med den här låten, utan hela skivan är bra. Hett!
Den skivan hade i stort sett allt jag gillar med black metal, klädd i en förträfflig produktion, och det är inte att undra på att skivan hamnade på årsbästalistan det året. Symptomatiskt, men såklart slumpartat, är att HORNDAL också släppte nytt material 2021. Om det är så att SPECTRAL WOUND gillar att ge ut skivor de år som skivskörden är exceptionell låter jag vara osagt, men de hävdar sig väl även i år med “Songs Of Blood And Mire”.
Så pass att jag hade kunnat, nästan, skriva en karbonkopia på föregående recension. Det är, fortfarande, en sjudande närvaro i låtarna som kanske till och med är snäppet bättre än på förra plattan, ett gastkramande gitarrspel, magiskt trumspel och en isande vokal leverans. Här finns både djup credd och yster lekglädje – man märker som lyssnare att bandet verkligen gillar att spela ihop.
Inledande Fevers And Sufferings skickar oss ner i ett sjudande inferno av glödande intensitet, likadant är det med At Wine-Dark Midnight In Mouldering Halls. Två låtar in, och jag är helt golvad. Men det finns en struktur på skivan som ger viss återhämtning – inget känns stressat, utan varje låt fyller sin plats på ett uttänkt sätt som gör skivan oerhört balanserad. Jag tröttnar aldrig att lyssna på den, och det är bara att konstatera att SPECTRAL WOUND återigen har gjort en platta som mycket väl är med i racet om plats på årsbästalistan. Kolla in den.
ARTIST: The Black Dahlia Murder
ARTIST: