Alla inlägg av Martin Bensch

Skivor

Draconian – In Somnolent Ruin

Lämna en kommentar

ARTIST: Draconian
TITEL: In Somnolent Ruin
RELEASE: 8/5 2026
BOLAG: Napalm Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Säffles sorgtyngda storheter Draconian är tillbaka med ny platta, som det tagit mig längre än vanligt att recensera, och detta trots att skivan ”In Somnolent Ruin” har gått oerhört varm under en lång tid.

Jag har en till och från relation till Draconian – det går lång tid mellan mina recensioner av bandets skivor. Den förra som jag tyckte till kring var ”Under A Godless Veil” från 2020, en skiva som – likt de flesta av bandets skivor – låg på en fin, hög och jämn nivå.

Likadant är det med ”In Somnolent Ruin”, som i sina bästa stunder berör mig till tårar. Det började dock inte så. Ni som hänger här på WeRock minns kanske att jag var något njuggt inställd till det första smakprovet från skivan, Cold Heavens, i april månads Hot Or Not? 

Tur då att detta inte avskräckte mig från att kolla in hela plattan , för det är inte långt ifrån att jag drar till med en betygsnia på den här skivan.

Har det med att Lisa Johansson är tillbaka på den rensång? Ja, det är en starkt bidragande orsak till att jag gillar skivan så mycket, så mycket står klart. Mångsidigheten i hennes vokala uttryck är rent magisk oavsett om det är ljuvt tillbakalutande gotisk sång, eller när hon släpper på sin fulla styrka och sjunger så att takstolarna hotar att rämna. Det blir i vilket fall aldrig tråkigt att lyssna på henne.

Och hon verkar ha dragit med sig bandet upp några snäpp också, för även Anders Jacobsson svarar för en growlinsats som hänför och gitarrspelet från Johan Ericson och Niklas Nord skickar ut mig i stratosfären regelmässigt under lyssningen.  Stämmorna bölar fram så mycket känsla att det är direkt orimligt att inte ta till lipen emellanåt.

Kolla bara in finfina Misanthrope River som verkligen bjuder på ett tvärsnitt av vad som gör den här skivan så bra.

”In Somnolent Ruin” är en ganska lång skiva – nästan en timmes speltid – och ändå är det inte svårt att imponeras av ett band som är tryggt i vad de är bra på, och som fortfarande kan leverera låtar som håller hela vägen trots att inte bandet uppfinner hjulet på nytt. Man vill helt enkelt lyssna på skivan om och om och om igen. Varje gång upptäcker jag något nytt, eller så är det ”bara” så att jag lugnt vaggas in i bandet tonkonst för att den känns så hemtam och trygg. Har ni inte kollat in skivan så tycker jag att ni ska göra det – jag utesluter inte att den kan dyka upp i årsbästalistan.

Skivor

Spell – Wretched Heart

Lämna en kommentar

ARTIST: Spell
TITEL: Wretched Heart
RELEASE: 1/5 2026
BOLAG: Bad Omen Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Urk, ännu ett ockult rockband tänkte jag när jag skulle ta mig an ”Wretched Heart” av Spell. Ja, det var orättvist – jag medger detta villigt. För detta är, med vissa skavanker, en riktigt trevlig platta som smyger sig in i skallen och myser in sig tillräckligt mycket för att jag ska trycka upp betyget till en sjua.

Mycket av Spells musik minner om 80-talet, och gillar man inte det årtiondet, ja, då kan det bli problematiskt att ta till sig den här skivan. Gillar man å andra sidan hur det kan låta om Ghost, Iron Maiden eller varför inte Tribulation då kommer man äta den här skivan med sked – och be om ytterligare portioner.

När bandet ser till att lägga sig på en nivå som i Savage Scourge, Oubliette eller titellåten då är det inte alls svårt att gå igång på allvar. Svinsnygga insatser i gitarrspelet – och då menar jag också basen som trakteras fint av Cam Mesmer – vid sidan av allt annat han sköter  – ser till att jag ofta sluter ögonen och bara njuter.

Spell kan sitt hantverk, och de ser till att fylla nästan alla låtar med en fantastisk stämning. Det krävs en del handlag med att göra en sån här skiva – hur lyckas man med att lira en smula antikverad rock utan att det känns ofräscht? Ja, Spell har tillräckligt med swagger för att ro hem detta på ett bra sätt.

Skivor

At The Gates – The Ghost Of A Future Dead

Lämna en kommentar

ARTIST: At The Gates
TITEL: The Ghost Of A Future Dead
RELEASE: 24/4 2026
BOLAG: Century Media

BETYG: 10/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Jag började skriva om musik för 20 år sedan, och har gjort detta stadigt – mer eller mindre – sedan dess. Oftast med glädje, och alltid med en känsla och tanke att det är en förmån att göra detta oavsett var eller hur jag gör det. Med 20 års skrivande så blir det ju en del erfarenhet av att skriva. Ibland har det varit lätt, ofta krångligt eller svårt, men jag har alltid valt att betrakta det som ett hantverk som man, bevisligen, kan öva sig att utföra bättre. Med detta sagt så kan jag utan att överdriva säga att denna recension är den som, hittills, har varit svårast att skriva.

För At The Gates är inte vilket band som helst, och Tomas ”Tompa” Lindberg var definitivt inte vem som helst. Hans förtidiga död vid 52 års ålder påverkade såklart alla som gillar At The Gates, och det påverkar såklart också hur man lyssnar på ”The Ghost Of A Future Dead”. Att låtsas som det vore något annat är dikt och förbannad lögn. Men musik handlar om känslor, och nu när landet ligger som det gör är detta också en styrka när vi betraktar skivan utifrån. Hur At The Gates har tagit sig an det arbete som det innebär att göra en skiva under de omständigheter som de nu gjorde och komma ut med en skiva som denna, ja det är en bedrift.

För här är ett band som levererar på alla nivåer som de kan. Redan när jag hade lyssnat på de två smakproven som släpptes – The Fever Mask och The Dissonant Void – så tyckte jag att detta lät som klassisk At The Gates, fast med extra bett. Känslan var att det var så oerhört viktigt för bandet att visa att detta var mer än musik i vanlig ordning.

Känslan har, som ni förstår, inte avtagit i styrka sedan skivan släpptes igår. Snarare tvärtom. Varenda låt ligger på en verkshöjd som verkligen imponerar. Riffen från Anders Björler och Martin Larsson har en attack, en innerlighet och känsla som bara förstärks av att de också väver in så otroligt vackra melodiska slingor som ligger på en annan känslomässig våglängd än jag upplevt på bandets andra skivor. Jag tycker att detta så tydligt märks i till exempel tidigare nämnda The Dissonant Void men också i Det Oerhörda. Inledningen, ja herrejävlar – jag har smält varenda lyssning, ofta fått torka bort tårar för det händer något ytterligare när jag hör Tompa sjunga på svenska. Jag kommer mig själv på att tänka på Harry Martinssons ”Aniara” och de människor ombord på det skepp som är på väg mot solen, mot döden. Det kanske är att läsa in mycket i detta, men jag kan ändå inte sluta fundera på hur förbannat angelägen Tompas sång låter här. Att veta att man ska genomgå en mycket svår operation och inte veta hur livet skulle kunna bli efter den och ändå gå in i en studio och på två dagar göra denna vokala insats, det är inget annat än imponerande.

Att sedan ha bandmedlemmar som förvaltar denna insats med att leverera lika fina diton – det måste ha känts oerhört bra. För det är inte bara gitarrspelet som är fint. Att Jonas Björler är en bra basist det visste jag ju. Det är därför oerhört skönt att kunna höra hans spel så tydligt i ljudbilden, så fint uppstyrd av Jens Bogren. Adrian Erlandssons trumspel är som vanligt svinbra – varenda slag hittar hem med känsla.

”The Ghost Of A Future Dead” kan vara det sista vi hör från At The Gates. Blir det så, ja, då kan jag med emfas säga att det hade varit ett djupt berörande, imponerande och tårframkallande sätt att göra det på. I skrivande stund har jag svårt att se att någon annan skiva från i år kommer beröra mig som denna gör.