Alla inlägg av Martin Bensch

Skivor

Various Artists – Eating The Swedish Underground: Vol. 1

Lämna en kommentar

ARTIST: Various
TITEL: Eating The Swedish Underground: Vol. 1
RELEASE: 22/10 2021
BOLAG: Eat Heavy Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Samlingsskivor kan vara kul, och det finns gott om exempel på skivor inom denna illustra genre som blivit klassiker för just det där bandet som fick sin chans på just den skivan blev något ganska stort, eller kanske helt gigantiskt.

Därför är det en respektingivande tradition som Tomasz och Erik väljer att ansluta sig till med det första släppet på sitt bolag, och därför också en smula nervöst inbillar jag mig.

Nu tror jag att både de nyblivna skivbolagsbossarna och ni andra kan slappna av när de och ni ser den där betygsåttan, eller hur?

Samlingsskivor kan, och kanske bör, vara spretiga historier men alltför mycket blir ju lite för bra. Därför är det skönt att se att det finns något som liknar en röd tråd på den här skivan.

Självklart, och högst uppskattat från min sida, är det att öppna med två riktiga fartlåtar. ETERNAL EVIL hämtar sin inspo från både tidiga METALLICA och SLAYER och de gör det bra utan att förfalla till total antikvitetsdyrkan. Det känns fräscht och jag ser mycket fram emot debuten som kommer i november.

AGE OF DYSTOPIA visar med Gore Commander att de kan sin thrash. Jag formligen älskar det distinkta markeringsarbetet på cymbalerna precis innan huvudriffet börjar. Bara detta får mig att gå i gång som satan, och resten av låten är minst lika fin.

Hastigt lirad metal är ju bra, men det funkar minst lika bra med sväng för min del. Därför är det så grymt skönt att få höra ett band som GUENNA som ser till att både få det rätta gitarrljudet i Bongsai, löjligt snygga melodier och ett satans sväng som jag både tror och hoppas kommer ge bandet många lyssnare i framtiden.

OBOLUS Sov Gott, Rose-Marie är den låt jag kämpat mest med på den här skivan. Den har ett fint tålamodsprövande vemod som jag gillar mycket, och en klassisk uppbyggnad som funkar bra. Den skulle hemskt gärna fått varit mer massiv – och med det menar jag att jag hade hemskt gärna hade fått mer av den ljuvliga desperation som finns i slutet av låten.

KATAKOMBA kan sin döds. Av samtliga band på den här skivan så har stockholmarna den i särklass fläskigaste produktionen och den passar Godless Crypt så fruktansvärt bra. Övergången från det tunga svänget till tvåtakten vid 1-minutstrecket är, trots att det gjorts en miljard gånger, helt magiskt. Mer tack!

EASTERN HIGH lirar progressiv metal med sjukt snygg sång. Jag blev inte förvånad när jag såg att det är Ola Svensson från lokala CHINE som sjunger. Mycket snyggt sväng och en grym produktion gör att det här lätt slinker ner.

FLORAs progressiva musik gillar jag skarpt. Jag uppskattar att produktionen är så härligt organisk och det här bandet vill så mycket med sin stundtals OPETH-minnande musik. Med mer rutin kan det bli magiskt, för bandet läger sig på en hög och bra nivå redan nu.

ULFVEN formligen andas Norrland för mig. Det låter som mustiga skogar och ruttnande lik. Att bandet sjunger på svenska gör att det känns än mer autentiskt. Fruktansvärt snyggt gitarrarbete och stark känslomässig intensitet gör att det är ett brott att det här bandet inte har signats än.

“Eating The Swedish Underground: Vol. 1” är en fin skiva och jag tycker att banden och Tomasz och Erik ska känna sig stolta av vad de har åstadkommit här. Jag hoppas att det blir mer skivor från bolaget. Att flera band som medverkar här har fått skivkontrakt, kanske som en följd av att ha förekommit i Metalpoddens avsnitt om Sveriges bästa osignade band, visar på en fin känsla från Tomasz och Erik att välja band som är bra.

Skivor

Dream Theater – A View From The Top Of The World

Lämna en kommentar

ARTIST: Dream Theater
TITEL: A View From The Top Of The World
RELEASE: 22/10 2021
BOLAG: InsideOut Music

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Progmetallens titaner DREAM THEATER återvänder med nytt album. Den första frågan jag ställde mig till detta rent självklara faktum var om jag skulle orka bry mig. Singlarna The Alien och Invisible Monster kändes så mellanmjölksartade att jag knappt registrerade vad det var jag nyss lyssnat på. Så kan det vara när det gäller ett band som har nått sådana ikoniska nivåer – man förväntar sig alltid mer än vad man får – och i ärlighetens namn har jag inte ändrat mig när det gäller de två nämnda låtarna.

Ändå har jag satt en betygsåtta på plattan.

Det har att göra med att resten av låtmaterialet – resterande fem låtar alltså – är fruktansvärt bra. Underbart gungande och förtätande Answering The Call har så snyggt rytmiskt samarbete mellan Ruddess, Mangini och Petrucci att jag blir till mig ordentligt.

Sleeping Giant börjar vårdat och kontrollerat, men drar iväg alltmer ju längre låten varar. I slutet undrar jag om bandet menar allvar när Ruddess och Petrucci börjat byta 4:or med varandra för deras spelglädje formligen trycks ut från högtalarna.

Transcending Time är poplåten som hade kunnat bli slätstruken om det inte hade varit för att det låter så mycket RUSH runt tiden för “Moving Pictures”, vilket i mina öron är så fruktansvärt lämpligt när det görs på det här sättet.

Awaken The Master har ett introriff som varje gång har fått mig att få gåshud och ett underbart driv.

Och sen avslutar bandet, såklart, med ett stycke musik som klockar in på 20 minuter i titellåten på skivan. Såklart tar man i från tårna och bygger en katedral av DT-mått. Detta är i sig inget nytt, DREAM THEATER har alltid excellerat i långa låtar. Ibland är de bara okej efter den standard som bandet har satt, ofta väldigt bra, ibland helt magiska. Jag skulle placera in den här någonstans mellan väldigt bra och magisk.

Det som gör “A View…” så bra är att bandet känns så otroligt inspirerat. Med de vanliga radanmärkningarna att James LaBrie får ligga i sin komfortzon hela tiden och helt förväntat inte bjuder på mer än en fullt okej insats så känner jag att resten av bandet känns mer engagerat och på tå. Bäst är, som vanligt, Petrucci som golvar med sitt fina gitarrspel som vanligt, och Ruddess som är den som mer än någon annan har sett till att DT har behållit formen i så många herrans år. Mangini då? Ni vet kanske sedan tidigare att jag är av uppfattningen att denne tekniske best visserligen imponerar med just sin teknik, men inte så mycket mer? Här har någonting hänt. Jag kommer på mig själv med att faktiskt njuta av hans spel här.

DREAM THEATER har lyckats att bygga en skiva som känns kul, engagerande och njutningsfull att lyssna på. Det märks att bandet har haft roligt i studion och det smittar av sig på min upplevelse av den här skivan. Kolla in den.

Skivor

Rivers Of Nihil – The Work

Lämna en kommentar

ARTIST: Rivers Of Nihil
TITEL: The Work
RELEASE: 24/9 2021
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Det hade inte varit helt orimligt att anta att jag gillar ett band som RIVERS OF NIHIL. Bandets progressiva åt (tidigare) deathcore dragande metal har många element som jag gillar. Men jag har alltid stångats mot bandet från Pennsylvanias musik, gillat vissa grejer, men för det mesta tyckt att det inte varit mödan värt att kolla in närmare, och skriva en recension.

Med nya skivan “The Work” som inte ska tolkas som en skiva om lönearbete, utan som en metafor för livet självt enligt bandet tycker jag uppenbarligen att bandet med sin femte skiva förtjänar en recension.

Jag kan inte förklara det på annat sätt än att jag blir överraskad och förvånad i en positiv bemärkelse av vad jag hör här. Att bandet är förmöget till att spela aggressivt och tungt förutsatte jag redan innan första lyssningen, men det som får mig att förnöjt nicka gillande är de breda sjok av mycket imponerande melodisk musik som bandet skickligt väver in. Mest tydligt är detta i Episode som ligger sent in på skivan. Jag kan tänka mig att det kanske knorras en del över den ganska mjuka inledningen, men den här låten har så många olika lager att den borde appellera till de flesta utan att vara slätstruken. Det är ständigt en dragande och puttande mellan mjukt och stenhårt i bandets musik, och i den här låten kommer alla delar till sin rätt.

Faktum är att jag mest gillar slutet på skivan. Med Episodes övergång till spejsiga Maybe One Day som jag tycker har tydliga ekon av,  såklart, Devin Townsend och avslutande mastodontartade Terrestria IV: Work där bandet tar i så det nästan spricker är så oerhört mäktigt att det mesta av det betyg jag sätter på skivan kommer från de här tre styckena.

RIVERS OF NIHIL kan sitt hantverk på den ljudmässiga sidan. Jag fullständigt älskar hur Jared Kleins trummor låter. De låter verkligen som trummor, framför allt hans pukor är rena drömmen att lyssna på. Jag drar dessutom växlar på att bandet är högst medvetna om hur de ska strukturera hur de låter så att det förstärker musiken – “The Work” är en soniskt mycket välljudande skiva.

Jag brukar ju skriva att om man gillar ett band sedan innan så kommer man gilla senaste skivan också. Jag kan faktiskt inte säga om detta är fallet med “The Work”. Vad jag kan säga är att RIVERS OF NIHIL i alla fall lyckades med att få mig själv intresserad och dessutom ge bandet ordentligt med lyssningstid. Den känns inte bortkastad.