Alla inlägg av Martin Bensch

Listor

Hot or not? – April 2024

Lämna en kommentar

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: When All Stellar Light Is Lost
ARTIST: In Aphelion
VALD AV: Amelie

Martin: Jag tycker att vi bör åtala IN APHELION för att de helt enkelt är för bra. Detta är såklart, om uttrycket tillåts, infernaliskt hett. Jag blir allvarligt oroad, för om resten av skivan är så här bra då kommer betygsinflationen öka ännu mer!
Robert: Bra, såklart – något annat är inte att förvänta. Mixen av NECROPHOBIC-drivet, sticket som minner av IRON MAIDEN och ändå omisskännligt och hela tiden IN APHELION. Men. Ändå. Jag ska erkänna att detta inte fäster i mig som jag önskar. Det sköljer över, och efter så finns inte mycket minnen eller känslor kvar. Bra, men långt från bästa låten ens i denna omgång. Ljummet med drag mot varmt?
Fredrik: Ja, vad fanken, klart detta är bra! Jag är inte lika lyrisk över IN APHELION som mina kollegor, det är inte den bästa black metal jag hört de senaste åren. Men utförande och produktion är oklanderliga, och den ibland i överkant eleganta svärtan blir tillräckligt ofta tillräckligt rå och skitig för att jag skall flina förtjust. Hett, men kanske mer som helvetets första krets och inte den sjunde…

LÅT: The Order Of Fear
ARTIST: Orden Ogan
VALD AV: Fredrik

Amelie: Hade gärna sett mig överraskad när Fredrik annonserade ”något hjältigt” till listan. Och visst, värre har man hört. Fast inte så mycket. Konstaterar att power metal helt enkelt fortfarande inte är min grej. Svalt.
Martin: Fredrik skrev i redaktionschatten att han förväntade sig sågningar på denna låt. Är det så illa? Nä, jag kan tänka mig betydligt värre power metal än detta. Bra puls, ganska nöjsamma riff, och kul trumspel. Att vi har hört detta förr spelar inte så stor roll, det är power metal. Som en stunds underhållning funkar det, inget att skriva hem om. Hemtamt varmt.
Robert: Alltså – jag VILL JU gilla allt som har med heavy metal att göra, och det som är mer ostkrokar och fredagsmys än svartvit poesiläsning i ljuset av black metal… men de gör det inte lätt för en, ORDEN ORGAN. I slutänden kapitulerar jag oftast och trycker “nästa” innan låten rullat klart. Kallt, detta.

LÅT: Utmed Gyllbergens Stig
ARTIST: Dödsrit
VALD AV: Martin

Robert: DÖDSRIT är riktigt bra, och trots att detta är finfint så är det inte starkaste numret på nya plattan “Nocturnal Will” – vilket såklart säger en hel del. Finge man önska något så vore det väl kanske en lite smutsigare ljudbild jag tycker personligen att bandet är som bäst när de blandar mer crust och smuts i mixen, men det är petitesser i sammanhanget. Hett!
Fredrik: Ett jättefint stycke, med bitterljuvt melankoliskt klingande toner. Lite som ett DISSECTION med kraftigt sänkt tempo, kanske? Med rätt sång (desperat, plågad, intensiv) på detta hade det varit glödhett. Nu stannar det på trivsam värme, men stycket ger mersmak och lust att dyka ner i resten av plattan..
Amelie: Nu är det ju inte kollegerna vi recenserar här, men… Martin har verkligen vidgat vyerna på senare år. Han hyllar, mer eller mindre, power metal i omgången (ja, det har pågått en tid) och hans eget val doftar inte lite av folktoner. Kanske skulle jag själv inte valt detta instrumentala stycke från DÖDSRITs finfina platta, där finns än bättre spår, men det här är helt klart pulserande varmt!

LÅT: Where The Light Fades
ARTIST: Pallbearer
VALD AV: Robert

Fredrik: Bitvis rätt stämningsfullt, i sin svala elegans. Personligen hade jag dock önskat att det ibland lades i en högre växel, där trycket och intensiteten höjdes en smula. Nu blir det över loppet av närmare sju minuter aningen för  slätstruket, PALLBEARER kan bättre.
Amelie: Smeksamt vackert, för all del, fast ändock inte på något sätt uppseendeväckande. PALLBEARER kan sitt hantverk men detta får mig inte att känna särskilt mycket ändå. Mysigt varmt, inte mer.
Martin: Fantastiskt vacker och djupt vemodig. Jag har inte svårt att tycka om detta. Gillar den luftiga produktionen, gitarren i början av låten är djupt stämningsfull och den känslan vidmakthåller PALLBEARER genomgående i låten. Jag, som inte lyssnat speciellt mycket på bandet innan, blir nyfiken på mer. Stillsamt hett!

Skivor

Horndal – Head Hammer Man

Lämna en kommentar

ARTIST: Horndal
TITEL: Head Hammer Man
RELEASE: 5/4 2024
BOLAG: Prosthetic Records

BETYG: 10/10
SKRIBENT: Martin Bensch

De av oss som är intresserade av arbetarrörelsens historia hade kanske koll på storstrejken som ägde rum 1909, men av förklarliga skäl så finns det inte någon som kan ge förstahandsuppgifter kvar i livet. Därför är det helt fantastiskt att det band som har vuxit ut till en uttolkare av arbetarklassens historia i Horndal nu levandegör denna konflikt genom “Head Hammer Man”.

Går man in på HORNDALs sida på Facebook så finns det rikligt med länkat material till hur denna rent makalösa skiva kom till, bakgrund till historien om fackföreningsledaren Alrik Andersson vars insatser i strejken och de efterverkningar den fick, inte bara för arbetarrörelsen, men också för Alrik Andersson själv.

För min egen del är det är just det faktum att vi får ta del av Alriks historia som gör denna skiva så oerhört bra. Trots att det har gått över 100 år så är det verkligen inte så att konflikter mellan överheten och utsatta, arbetsgivare och arbetare inte finns idag. Jag tror inte att jag är ensam att tänka på konflikten mellan IF Metall och Tesla. Att HORNDAL lyckas överbrygga alla år mellan Storstrejken  och dagens konflikter ger ett djup till skivan som är svårt att överskatta.

Och skulle detta djup inte räcka till så har bandets Henrik Levahn skrivit en nästan 400 sidor tjock roman om Alrik Andersson.

Ja, ni fattar, detta är mer än “bara” en skiva – och därför blir också betyget därefter. För en historia kan fascinera och fängsla, men när den tonsätts på det sätt som HORNDAL har gjort här – då blir det jävligt bra.

“Head Hammer Man” är i jämförelse med “Lake Drinker”  (som för övrigt är en av få skivor som hela redaktionen hyllat samfällt) aningen mer spretig. Jag pratar då främst om en ökad bredd av musikaliska uttryck och hur det låter om skivan. Att det är HORNDAL som lirar är dock omisskännligt. Här finns det patenterade svänget, drivet och, likt ankaret, tyngden som hela tiden präglat bandets musik. Att bandet strävat efter att låta annorlunda visas så tydligt i hur framför allt trummorna låter. Inspelat i Atlantis Metronome-studion som har en lång och gedigen historia låter Pontus Levahns trumspel fantastiskt på de trummor som finns i studion. Anledningen till att de spelade in där: Janne Loffe Carlsson. Jag menar, det är ju stört omöjligt att inte älska graden av nörderi i enbart denna detalj!

Alrik Anderssons historia slutade, såklart, inte med strejken. Att han svartlistades och inte kunde säkra anställning och lön gjorde att han tvingades emigrera till USA. Där kunde historien slutat om inte Henrik Levahn hittat spår av den och, likt en blodhund, inte släppt taget förrän han hittat mer – däribland Alriks barnbarn Holly – och berättat den. För det är jag honom och HORNDAL evigt tacksam.

“Head Hammer Man” är, såklart, en av årets bästa skivor. Kolla in den.

Skivor

Child – Shitegeist

Lämna en kommentar

ARTIST: Child
TITEL: Shitegeist
RELEASE: 29/3 2024
BOLAG: Suicide Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Det är härligt med band som knappt låter en hämta andan från förra släppet förrän nästa kommer. Det är bara lite mer än ett år sedan som CHILD släppte utmärkta “Meditations In Filth”,  en skiva som verkligen levde upp till hypen kring bandet.

Därför blev jag både glad och, det får erkännas, lite oroad över att en ny fullängdare skulle komma  så pass fort. Kunde bandet verkligen få ur sig en skiva som höll lika hög klass som debuten? Som ni förstår på betyget så är så fallet.

“Shitegeist” är, får vi anta, en ordlek på det tyska ordet Zeitgeist som betyder tidsanda, och vad bandet tycker präglar vår tid med rovartad kapitalism, förstörelse och allmän skitstämning. Everything sucks, everything’s fucked som den inledande textraden till titellåten lyder – jag tar det som en programförklaring till hela skivan – sätter den vredgade tonen. För “Shitegeist” är en lika förbannad skiva som debuten, låt vara med lite mer finess och – faktiskt – variation.

Här finns gott om klassisk grindcore för oss som gillar det. Mass Crowning är en direkt smocka som med sitt förträffliga driv och ack så korta av Hanneman-inspirerade solo klockar in på föredömliga 1:14 ren ljungeld.  Magiskt förträffliga Welfare Collapse är en låt som ser till att nackmuskulaturen får jobba och som dessutom är en snygg uppvisning i hur ruggigt effektiva gitarrslingor som CHILD bjuder på genomgående på “Shitegeist”.

Överhuvudtaget så svänger “Shitegeist” mer än föregångaren, och det är en bra sak om ni frågar mig. Här finns tillräckligt med bra skav för att jag ska gå igång rätt ordentligt på en låt som Time Island som är ett bra mikrouniversum på hur CHILD bygger hela skivan. Tungt sväng som följs av ett ljuvligt break med bara trummor och gitarr (det är sagolikt bra) för gitarrslingan följer med i nästa parti innan d-takten tar över. Svårt att gilla? Inte på långa vägar.

https://youtu.be/64WE-lFnPUw?si=bEb43zqVCZU_OkO7

“Shitegeist” är en väldigt balanserad skiva. Den enda radamärkningen jag har egentligen är inkluderandet av I Will Refuse, en cover på PAILHEADs låt med legenden David Sandström som gäst. Det har verkligen inget att göra med själva låten som är bra, men jag tar hellre en orginallåt till alla dagar i veckan än en cover, och då gillar jag verkligen covers.

Produktionen är rena drömmen – både härligt köttig, men med betydligt mer luft än debuten. Den gör att allt kommer fram så bra – framför allt sången av Jocke Lindström är det underbart att höra så tydligt.

“Shitegeist” är en skiva som befäster hypen kring CHILD – detta är ett band att hålla koll på även fortsättningsvis.