Etikettarkiv: In Flames

Listor

Hot or not? – Juli 2022

Lämna en kommentar

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: State of Slow Decay
ARTIST: In Flames
VALD AV: Amelie

Martin: Ett klart fall framåt! Riktigt gött att höra IF mata på med tvåtakt, patenterade melodeath-riff och en stark insats av Anders Fridén. Att det inte rör upp himlar och helveten kan jag leva med, faktiskt!
Robert: IN FLAMES verkar – i alla fall med den här singeln – gå ett steg tillbaka mot tiderna runt “Reroute To Remain”/”Soundtrack To Your Escape”. Det är hårdare och mer återhållsamt jämfört med det episka/luftiga vi hört på senare tid, och det är rätt bra. Växer med varje lyssning detta… hett, blir det nog!
Fredrik: Det finns några partier här och var, som den innan solot, som känns lite planlösa. Men refrängen, om än i sliskigaste laget, är nu jäkligt trallvänlig. Och när det “riktiga” riffandet brakar loss där femton sekunder in i låten? Då är det en ren Gothenburg Sound Orgasm™ i öronen – det är precis så där man vill höra Fridén & Co låta!

LÅT: Aidus
ARTIST: Eluveitie
VALD AV: Fredrik

Amelie: Älskar verkligen schweiziska ELUVEITIE när de träffar rätt i sin mix av melodisk döds och folkmusikinslag. Och det gör de i Aidus. Jag ser fram emot den ännu obetitlade(?) uppföljaren till 2019 års fina ”Ategnatos”. Hett detta!
Martin: Riktigt bra till stora delar. Det ganska sega mellanpartiet med folk metal-inslag är bara aningens för långt och drar ner intensiteten i låten, vilket är synd, för satan vilken rökare detta är. Refrängen är episkt bra!
Robert: Den största frågan av alla är såklart: hur uttalar man egentligen bandnamnet? Det här är ett sånt där gäng som jag personligen inte klarat av givet dess folk metal-inslag, och det är glädjande att höra den relativa nedtoningen av densamma här – ändå finns den ju där. Bra låt egentligen, men att det luktar finsk folkdans gör ändå att detta faller ur som omgångens svagaste spår…

LÅT: Mass Formation Psychosis
ARTIST: Spirit Adrift
VALD AV: Martin

Robert: Dyngbra, detta! Det är känsla, det är sväng, det är allt man kan önska sig av hårdrock! Min Weber-grill brukar stå på 300 grader Celsius innan det är dags att börja tagga ner och lägga på så här i sommartider… detta är lite likadant. Tssssssssssssss…. stekhett!!!
Fredrik: Störtskön produktion, och skönt gung. Bitvis lite för påtagliga vibbar av amerikansk biker metal i sångstilen, och den känslan förstärks av den akustiska gitarren som smyger med i vissa partier. Men det lite mer svulstiga riffandet håller hög klass, och låten som helhet svänger med den äran.
Amelie: ”Det är inte SPIRIT ADRIFT det är fel på, det är mig.” Jag gillar bara inte sludgig doom i allmänhet och i synnerhet med denna typ av påfrestande sång. Visst, jag kan höra att låten i grunden är rätt bra – den instrumentala inledningsminuten – men sången förstör allt. Isande kallt.

LÅT: God Is Silent
ARTIST: Avatarium
VALD AV: Robert

Fredrik: Jennie-Ann Smith har en väldigt säregen och skön röst, med påtagligt mycket värme och kraft. Kombinationen av hennes pipa och Leif Edlings (även i CANDLEMASS) doomiga riffskrivande gör AVATARIUM i sina bästa stunder till en oerhört stark akt. God Is Silent når kanske inte samma episka höjder som The Starless Sleep eller Rubicon, men det är baske mig inte långt ifrån. När titelfrasen levereras med ångande eftertryck är detta så, sååå mäktigt!
Amelie: AVATARIUM har inte fångat mig i sina tidigare verk, men detta… Detta är så mäktigt, så storslaget, med sången som den glänsande kronan på verket. En låt som slår sig igenom och förbi alla trånga genrebegrepp och står grundligt rotad på egna ben. Glödhett!
Martin: Ooooooh – jag får vibbar av både BLACK SABBATH och (kanske föga förvånande, givet att Leif Edling är med på ett hörn och skriver materialet) CANDLEMASS av detta. Riffövergången till solot är svinbra, och solot – späckat med känsla – skjuter iväg den här låten till stratosfären för mig. Mer tack!

Skivor

Bloodletter – Funeral Hymns

Lämna en kommentar

ARTIST: BLOODLETTER
TITEL: “Funeral Hymns”
RELEASE: 2021
BOLAG: Petrichor/Hammerheart Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Old school thrash från Chicago – fast den är ny!

Det gillar man såklart, och herrar Peter Carparelli (sång, gitarr), Pat Armamentos (gitarr), Zach Sutton (trummor) och Adam payne (bas) visar på den här andra fullängdaren att de vet på pricken hur sån musik ska spelas. Det luktar ibland lite gamla dagars DEATH ANGEL eller IN FLAMES från fordom lika mycket som man liksom känner de salta stänken från hela Bay Area.

“Funeral Hymns” är knappa 32 minuter lång, och det är såväl skivans styrka som dess svaghet. Den korta speltiden innebä’r såklart att det inte finns tillstymmelse till dödkött, men samtidigt kan man känna att BLOODLETTER har mer att ge och berätta – kanske hade man vunnit än mer på att låta skivan veckla ut sig lite till? Från inledande Absolution Denied (lyssna för övrigt till just den låten om du vill höra IN FLAMES-referenserna tydligt!) till avslutande I Am The End serveras man finfin thrash metal med melodiska inslag och bra känsla för när det är läge att ösa på eller bromsa in lite för effekt.

Allra bäst är detta när man riffar loss i spåren The Grim, Burnt Beyond Recognition, Mark Of Justice (gitarrspelet i versen!!), Guilliotine och nämnda I Am The End, men egentligen är den stora sammanfattningen: man vill ha mer. Betyget lutar verkligen uppåt, och skulle undertecknad plocka fram årets thrashplattor sådär spontant såhär på våren så är detta en given kandidat.

Listor

Årsbästalistan 2019 – Amelie

Lämna en kommentar

Det brukar ju talas om “det dekadenta 20-talet”, så det är med tillförsikt och livsaptit vi på WeRock-redaktionen ser fram emot det nyfödda decenniet. Innan vi ger oss i kast med det återstår dock att summera vad som var störst, bäst och vackrast under det förra årtiondets avslutande musikår.

Först ut med sin analys av 2019 är Amelie.
Övriga utmärkelser och betraktelser hittar du efter topplistan!

Topp 10 album

10. IN FLAMES – I, The Mask
Välkomna tillbaka! IN FLAMES gjorde come back i mitt liv 2018 med Borgholm Brinner, bandets egna festival. Att de därefter skapade en skiva som innehåller mycket av den glöd jag saknat i de senare årens album gör att jag med glädje bereder “I, The Mask” en plats på årets topplista, även om placeringen får anses medioker för ett band som jag har älskat sönder och samman under årens lopp.

9. RAISED FIST – Anthems
Sent på året kom det efterlängtade albumet av Luleås stolthet RAISED FIST. Lätt att älska är “Anthems” men kanske inte med samma musikaliska bredd och frenetiska ilska som 2015 års “From The North”. Inte omöjligt den hade tagit sig högre upp på listan om den haft lite längre tid på sig sedan släppet. Gott så här dock.

8. ROTTING CHRIST – Heretics
Att placera “en besvikelse” på årets topp 10-lista säger bara det mesta om bandets kapacitet och mina förväntningar på en ny skiva av de grekiska bröderna. Många är det som har hyllat “Heretics” men för mig är den ändå något för enkel och avskalad för att jag ska placera den högre bland årets bästa skivor. Inte samma djup som de senaste albumen “Rituals” och “Κατά τον δαίμονα εαυτού”. Jag vill ha mitt ROTTING CHRIST med rejält tuggmotstånd!

7. CULT OF LUNA – Dawn To Fear
Detta är ett album att återkomma till, igen och igen. CULT OF LUNA gör på inte sätt mindre komplex musik denna gång, även om inte låtarna är inordnat i ett koncept såsom ume-bandet annars vant oss vid. Inget koncept men väl anas en tematik kring den era och det samhälle vi och vår planet gemensamt befinner oss i. Förtvivla, förfäras och förtrösta med “Dawn To Fear”.

6. ALCEST- Spiritual Instinct
Ah, så behagligt spännande och musikaliskt varsamt ALCEST behandlar sitt material och lyssnarens sinnen. Jag har inte fördjupat mig i fransmännens shoegazande post metal tidigare men med “Spiritual Instinct” är jag en av bandets dyrkare för framtiden. Och en fjärdedel av lyriken, som spåret Sapphire, framförs på ett av sångaren påhittat språk – bara en sån sak!

5. OPETH – In Cauda Venenum
Vilket galet påhitt! Spela in samma musik med två versioner av texten, på svenska respektive engelska. Och så bra det blev. Mikael Åkerfelt och hans OPETH har blivit alltmer fria i sitt uttryck vartefter åren går. Inte alltid till det bästa enligt mig som saknar dödsmetallens era – men här är det bara att kapitulera. Trots det hopplösa tilltaget att lägga in samplat tal (Olof Palme, barnröster mm)  som är kul högst en gång är denna dubbelplatta en fantastisk skapelse som bjuder på de allrasom vackraste variationer.

4. VAK – Loud Wind
Kommer det en promo från Indie Recordings är det så gott som alltid något värt att lägga sitt öra till, så ock denna gång. Svenska VAK har visat sig vara en ypperligt trevlig bekantskap och “Loud Wind” en platta som verkligen gått varv på varv på varv under årets gång. Groovig och tung musik, småläskiga texter men på intet sätt svårlyssnat. Känns roligt att få sätta för mig helt ny svensk musik så här högt på årslistan.

3. NETHERBIRD – Into The Vast Uncharted
Ett älskat band som i år återkom efter sin dittills bästa platta, 2016 års “The Grander Voyage”. Årets platta är i grunden lika bra, musiken och lyriken, men har inte ätit sig riktigt lika djupt in under skinnet på mig. Ändå hamnar den alltså på bronsplats i årslistan vilket säger en hel del om kvalitet och om min kärlek till bandets musik.

2. KAMPFAR – Ofidians Manifest
Det här var roligt! Bland alla norska band jag lyssnat på och gillar högt har jag ändå tidigare undgått att riktigt lägga märke till det sedan 1994 aktiva KAMPFAR. Bandets black metal med aning av folkmusikinslag är blödande vass och grymt vacker. Lyssna på fantastiska konceptalbumet “Ofidians Manifest” från start till mål och när du sedan vill ha mer – tja, förra albumet “Profan” blir en god påfyllnad.

1. NUMENOREAN – Adore
Detta blev kärlek vid första ögonkastet, eller i varje fall vid första lyssning när jag fick lägga händerna på denna post black/shogazing metal-skiva. Skivbolaget var kloka nog att skicka med texterna till skivan redan från början (de borde de alla göra när det gäller mig, det betyder så mycket!) och där satt jag och lyssnade och tog del och blev drabbad.

Kanadensiska NUMENOREAN (ja, det är även ett folkslag i Tolkiens lore) bjuder på känslomässig intensitet och musikalisk integritet i så stora skopor att jag sitter/står/går som förhäxad varje gång jag lyssnar. Inte någon gång vill jag vara någon annanstans i musiken, varje del i helheten är nödvändig och gör gott. Samtidigt som det är  plågsamt vackert och smärtsamt nära. Det skär i hjärtat men på det hela taget är det väl det som är den bästa musiken? Den som når ända in till hjärterötterna.

Övriga utmärkelser & betraktelser

Årets festivalupplevelse – GMF
Äntligen, äntligen kom jag iväg till Gävle och Gefle Metal Festival efter många gångers “tänkte, men det blev inte så”. Och vilken på många sätt perfekt festival detta är! Genomgående musik inom de riktigt tunga metal-genrerna. Band både bland dem som kan kallas “over-” och “underground” och ofta just på gränsen. Så bra line up att det var svårt att få till några mat- och vilopauser alls under festivalens två dagar.

Därtill ett alldeles lagom omfång, två större scener och en mindre, 5-6 000 besökare/dag. Överblickbart. Bra öl och hyfsad mat, och vem begär egentligen mer än hyfsad mat på en festival? Ett bokförlag bland försäljarna, vattenutdelning i påfyllda muggar och mycket smidig inpassering var några av smådetaljerna som ger extra plus.

Bästa konserterna var för mig norska SATYRICON och schweiziska ELUVEITIE som jag såg för första gången. Nästa festival förlängs till tre dagar och 2020 års line up ser ut att bli galet bra så det blir med största sannolikhet ett nytt besök då.

Årets genre(r) eller – Hur mycket bottenlös ävja kan en egentligen smälta?
En hel del visar det sig! Det har varit särdeles mycket sludge och doom och groove och dovt sväng i år, ovanligt för mig. Det avspeglar sig i topplistan framför allt med VAK och CULT OF LUNA (fast CoL är ju inte precis någon nyhet). Men också i en mängd övriga riktigt bra plattor som hamnat strax utanför denna lista; MONOLORD, PYRAMIDO, NOVARUPTA, WORMWOOD (ja, Bottenlös ävja är deras låt) med flera. Och CANDLEMASS såklart, genomgående svenskt ser jag nu. Många roliga upptäckter.

Årets videor – en vacker och en läskig
Ja, kanske inte riktigt rätt att ha denna kategori i år, så lite musikvideor som jag konsumerat. Men. Denna är snygg nog att uppmärksammas utan jämförelse. Kategorin “ung kvinna/flicka springer genom naturen i fladdrande vit klänning (ofta jagad av en monstruös människa/varelse)” fast i ALCESTs variant, kraftfullt och vackert.

Och här kommer en till. VAK har som nämnts ovan några riktigt creepy, och bra, texter till låtarna på “Loud Wind”. En favorit är The Birds of Earth som ger kalla rysningar i de associationer den skapar. Sen kommer bandet med nedanstående video – obehagligare än vad min hjärna kunnat tänka ut själv men ack så snygg.


Sent på året…
…kom albumet “Solens Soenn og Maanens Datter” med norska favoritartisten Myrholt. Finns ännu inte på Spotify, men däremot som helhet på Youtube. Riktigt rå norsk black metal. Vacker titel. Mer vill jag inte kommentera innan jag fått tid till vidare lyssning. Så ingen chans till listplacering för Ole Alexander denna gång.

En himla massa bra ny musik
Jag har lyssnat på så sjuuukt mycket ny musik under detta år! Det har stimulerats av att vi på WeRock har kört konceptet Hot or Not? med nya låtar att tycka till om varje månad. Och på Gaffa presenter vi (mest jag för närvarande) en veckovis Spotify-lista med sprillans ny musik av det hårdare slaget. Jag välkomnar att fortsätta 2020 på samma sätt!

Årets “Från början till slut”
Nej, jag tänker inte sluta tjata… NUMENOREAN förtjänar så många fler som lyssnar på dem. Och det är ju ändå ett par steg att både ta sig till Spotify och sedan leta upp bandets “Adore”, så vassegoa att lyssna här, från början till slut!

Och med det önskar jag våra läsare ett gott nytt år och ett gott nytt musikdecennium!