Etikettarkiv: In Flames

Live: Copenhell 2025 – Terrorpy, Heaven Shall Burn, In Flames, Anaal Nathrakh

ARTIST: Terrorpy, Heaven Shall Burn, Fit For An Autopsy, In Flames, Anaal Nathrakh
LOKAL: Copenhell
DATUM: 21 juni, 2025

Copenhell har traditionsenligt gått av stapeln i den danska huvudstaden. I tryckande hetta samlades metalheads för att se till att hår och skägg blev stela av damm och ryggar och nackar ömma av crowdsurfare. Martin var på plats på lördagen.

Odensarna i Terrorpy är det första bandet för dagen på festivalens minsta, men kanske mest sympatiska scen, Gehenna. Det är inte en mjukstart på den sista festivaldagen, utan en knäckande tung och teknisk ångvält som brakar loss i eftermiddagshettan. Terrorpy lirar en teknisk dödsmetall som både till musikaliskt som estetiskt uttryck liknar Cannibal Corpse – med titlar som Gorging On Pus, Transcendence Through Amputation och Stuffing Puke Into The Sockets är detta inte musik som uppskattas av finkänsliga. 

Men för den stora och engagerande publiken framför scenen – undertecknad inkluderad – är detta exakt rätt kopp te. Jag vet inte om det kan ha att göra med att trion är så oerhört sympatisk mellan låtarna och grymt tajta i dessa som gör att jag tänder på alla cylindrar? Basisten/sångaren Jonas Guldfeldt Viuff har ett avslappnat och roande förhållningssätt till publiken. Innan bandet drar igång The Somnambulist säger han att bandet har gjort det oförlåtliga – skrivit en låt som går i under 200 bpm. 

Bandet i sig lirar oklanderligt – trummisen Christoffer Birkeholm Leth hanterar sitt instrument med precis så mycket teknikalitet som musiken behöver. Det ser nästan löjligt enkelt ut för honom att blästra i halsbrytande hastighet, men ändå med bibehållet sväng. Det är nog detta som mest imponerar med Terrorpy – de kan hantera bägge delarna, och dessutom skriva riktigt bra och minnesvärda låtar som sätter sig i skallen efter ett par lyssningar. Det skulle inte förvåna mig om festivalen väljer att uppgradera bandet till en större scen vid framtida bokningar. 

Ni kanske minns att jag under en period utnämnde Heaven Shall Burn till det enda metalcore-bandet som är värt att lyssna på? Jag är nog beredd att fortsätta tycka det. Visserligen är bandet otroligt snackiga mellan låtarna, men när de väl spelar är det ruggigt bra. Att Marcus Bischoffs nackproblem tvingar honom att stå över spelningar har bandet löst genom att ta in Britta Görtz från bekanta Hiraes som gästande sångerska. Och hon löser uppgiften riktigt bra, trots att hon ibland verkar läsa texterna på en skärm, vilken drabbar publikkontakten något. Men rent vokalmässigt så är hennes insats stark. Jag har sett bandet flertalet gånger, och gårdagens insats var inte den starkaste, men inte den svagaste heller. Att bandet är uppskattat märks – publiken röjer mest hela tiden och jag lämnar konserten med en känsla av nöjdhet. 

Deathcore-bandet Fit For An Autopsy från New Jersey är heltända – redan under den andra låten så ser bandet till att rejält få igång publiken med en wall of death med efterföljande moshpit – och bandet släpper inte greppet om publiken efter det. Jag blir djupt imponerad av detta, för även om bandet är fantastiskt tajt rakt igenom hela giget, så det publikkontakten som jag blir mest imponerad av. Ljudbilden är krossande – Pandemoniumscenen har emellanåt dragits av sämre ljud, men just under lördagens begivenheter så är det inte här ljudproblemen finns. Det vinner band som Fit For An Autopsy på. Det känns som ett soniskt vapen som avfyras gång efter gång. I låtar som Hostage, Pandora, Far From Heaven och avslutande Two Towers står jag mest och häpnar över hur bra FFAA presterar.

Jag har, såklart, ett långt förhållande till In Flames. Ett tag tyckte jag att de var ett av världens bästa band. Jag kunde inte få nog av bandets melodiska göteborgsmetal. Att bandet har gett ut skivor som kanske inte betyder så värst mycket för mig personligen fråntar inte bandet hedern att de har gjort skivor som sannerligen håller för många lyssningar. Den senaste plattan ”Forgone” var  ett fall framåt, eller kanske bakåt, för plötsligt kändes In Flames viktiga igen.  Bandets konsert visar att det sannerligen gäller även liveframträdandena.

Öppnaren Pinball Map sätter tonen – bandet är heltänt och får med sig publiken på ett rent magiskt sätt. Det crowdsurfas så mycket att jag efter att ha fåt så många surfare i nacken får börja spana bakåt mest hela tiden. I låtar som Trigger och avslutande Take This Life moshas det så hårt att dammet yr i stora moln framför scenen. Det jag kan anmärka på något är att trummisen Jon Rices bastrummor dränker rätt mycket av det fina gitarrspelet som både Gelotte och Broderick levererar. Men det är radanmärkningar, In Flames är så löjligt bra att det inte annat än att ta av kepsen och tacka för kaffet. I mycket tror jag att det har med hur Anders Fridén agerar. Borta är den smådryga frontmannen som jag såg på exempelvis Sweden Rock för så många år sedan. Han verkar genuint trivas med sitt arbete och känslan återgäldas i drivor av publiken.

Av de band jag såg på festivalens största scen var det endast In Flames som klarade av, fullt ut, att äga den, domptera publiken och ändå skapa en innerlig känsla. Kvällen headliners Slipknot var inte ens i närheten av det som In Flames gjorde. Får ni chansen att kolla in bandet, ta den, ni kommer inte ångra er. 

En ren dröm. Jag har längtat efter att se Anaal Nathrakh oerhört länge. Bandets musik har varit en följeslagare under väldigt många år, och de år som de har gett ut musik, ja då har den skivan hamnat antingen överst, eller högt upp på årsbästalistan. 

Jag kan slå fast att mängden crowdsurfare under In Flames konsert, den slås här. Med råge. Dave Hunt nämner såklart att de under sitt gig på Download hade 150 surfare, och publiken på Copenhell tar verkligen det som en utmaning. Bara under en enda låt räknar jag till 50 stycken som lyfts fram av publiken. Det är en massiv urladdning inte bara publikmässigt, utan också på scen. 

Med en låtkatalog som inte går av för hackor så tar bandet till storsläggan mest hela tiden. In The Constellation of the Black Widow, Hold Your Children Close And Pray For Oblivion, Forward!, The Age Of Starlight Ends, Between Shit And Piss We Are Born – det är en formlig kaskad av dunderhits som med dräpande övertygelse framförs av bandet. Intensiteten är i det närmaste total, och det är med besvikelse som både bandet och publiken konstaterar att speltiden tar slut. Fullständigt utpumpad i både sinne och kropp kan jag konstatera att bandet klarade av att leva upp till förväntningarna. 

Årsbästalistan 2023 – Fredrik

På många sätt har 2023 varit ett mörkt år i världen, med väpnade konflikter som skördar oskyldiga liv och ekonomiska utmaningar för många andra. När Fredrik summerar musikåret 2023 är det kanske därför att se som symtomatiskt att svärtan är rikligt förekommande – eller så var helt enkelt de bästa skivsläppen också några av de mörkaste…? Oavsett vilket, här serveras the (dark) cream of the crops från 2023!

Topp 10 Skivor

10. Of Golden Verse – SERMON
Balansgången mellan kreativ verkshöjd och kultursvåra pretentioner kan vara en svår sådan, men om man som SERMON landar på rätt sida gränsen kan resultatet bli ack så fint. ”Of Golden Verse” är således en intelligent komponerad historia med många nyanser och starka känslouttryck. Låtar som Golden och Departure imponerar.

9. Foregone – IN FLAMES
Kul att se en av de ”gamla” giganterna som levererar. ”Foregone” är en vital och slagkraftig platta, som fint gifter luftigt eleganta harmonier med bra och lagom elakt driv. Fans av IN FLAMES katalog under eran ”Reroute To Remain” till ”Come Clarity” kommer att headbanga förtjust när de lyssnar till Meet Your Maker.

8. Terrasite – CATTLE DECAPITATION
Varning – detta är inte en platta för ömtåliga öron! Med ”Terrasite” levererar boskapsbödlarna en av årets absolut hårdaste käftsmällar, men här finns inte enbart brutalitet. (Även om det för all del finns cirka 7’018’523 ton av den varan.) Nej, här finns för den uppmärksamme lyssnaren även variation och nyanser nog för att lyfta anrättningen till en nivå över resten av vad soniskt våld-genren levererat 2023.

7. Endling – KVELERTAK
Jag har aldrig riktigt lyckats landa i hur jag vill beskriva norrbaggarna i KVELERTAK. Är det månne AOR-black metal på en punk-snedfylla, eller kanske rock ’n’ roll som sniffat ammoniak och sedan råkat sätta sig på ett nitarmband modell längre? Men för all del, vem bryr sig, egentligen, när resultatet flyger lika högt och väl som ”Endling”? En lite spretig platta, ja, men med gott om personlighet och skönt kompromisslöst gung, och ett alster som växer över tid.

6. Memorial – SOEN
Om någon undrar hur mycket jag gillar SOEN, så bör jag för transparensens skulle nämna att av deras tre senaste alster innan ”Memorial”, så har inget placerat sig sämre än tvåa på mina årsbästalistor för de åren. Så att denna skiva trillar in på sjätte plats innebär väl egentligen att jag inte riktigt tycker att SOEN når de höjder de är kapabla till. Men även på en halvbra dag har dessa herrar så ofantligt mycket musikalisk färdighet och kreativitet att det räcker till årsbästalistan. Hade snittkvalitén på materialet hållit samma klass som trion Unbreakable, Violence och titelspåret Memorial, så hade pallplatsen varit given.

5. Legacies Of Frailty – WOE
WOE är verkligen en sådan där oslipad diamant som jag konstant förvånas över att inte fler har upptäckt och uppskattar. Visst, produktionen på ”Legacies Of Frailty” är en liiiten aning burkig, men materialet i sig är herrejösses-stark black metal! Råheten och nervigheten kommer försedd med högspänningsvarning, och svärtan är så kompakt att Vantablack får problem med självkänslan…

4. Katharsis – KEEP OF KALESSIN
Bitvis nästan lite väl åt det symfoniska och teatraliska hållet, men när intensiteten är så betvingande hög rakt igenom blir det tillslut ändå omöjligt att värja sig mot ”Katharsis” och dess vackra kaos. Omni är möjligtvis årets allra bästa låt. Jag tänker mig lite att det är det så här det skulle låta om J.R.R. Tolkien hade komponerat metal på 2020-talet istället för att skriva böcker på 1950-talet, och även om ett sådant uttalande säkert retar upp en och annan LOTR-fantast, så tänker jag att det torde framgå vilken tung komplimang det är tänkt som.

3. War Against All – IMMORTAL
Från titelspårets oemotståndligt intensiva rivstart, till dess att sista tonen på mer stillsamma Blashyrkh My Throne har klingat ut, är ”War Against All” en synnerligen välkomponerad och välfungerande skiva. Här finns blastbeats och isvinds-vinande gitarrer som sliter och drar i kedjorna, men även inslag av mer malande tyngd och kyligt eleganta mollharmonier. Old school-black när den är som allra bäst. Mumma, nattsvart, själavrängande mumma!

2. The Loss Of Beauty – SHORES OF NULL
Årets vackraste platta: check! Ypperliga melodier, harmonier och arrangemang skapar en musikalisk upplevelse vilken likt en trögflytande, isig vårflod ringlar sig fram genom hörselgångarna och omfamnar hjärnan till en behagligt bortdomnande hädangång. Sorgset, men ack så bitterljuvt. Italienarnas mörka vemod är den vackraste själsliga smärta 2023 har att erbjuda.

1. Legacy – NON EST DEUS
Länge gick jag och saknade den där självklara vinnaren bland 2023 års skivsläpp, men plötsligt hände det! Sent på året insåg jag att jag hade missat att NON EST DEUS hade släppt nytt i maj i år, och vilken lycka att jag fick möjlighet att rätta till det brottet mot allt vad som är rätt och anständigt. ”Legacy” är nämligen en oklanderlig mix av rå svärta och vacker melankoli, som ett slags oerhört potent destillat av det bästa med akter som ROTTING CHRIST och BATUSHKA. Därmed kan NON EST DEUS med all rätt och självklar värdighet ta klivet upp på tronen för bästa skivsläpp 2023!

Övriga betraktelser

Skivåret som svek?

Det känns kanske lite malplacerat att så här direkt efter att ha öst beröm över ett antal genuint bra skivor lägga en rubrik som denna, ”Skivåret som svek”. Men ärlighet är en dygd, heter det ju, och även om framför allt mina topp tre samtliga är idiot-bra så kan jag inte komma ifrån känslan att 2023 var ett aningen svagt skivår.

Snittkvalitén på de alster som hamnar på platserna 6-10 på min lista brukar vara högre, och det brukar alltid vara 3-5 skivor som jag grämer mig över att behöva plocka bort från den slutliga listan. I år hade jag inte det problemet på samma sätt.

Live-upplevelsen som aldrig kommer att blekna

Den live-upplevelse som verkligen står ut under året gör det inte bara i jämförelse med övriga konsertbesök detta år, utan alla tider. Får du chansen att se GAEREA live, och då allra helst i en intim klubb-miljö, missa den inte!

Heja Norge!

Det brukar ibland skämtsamt sägas att det märks att Norge är satanisk metal-landet #1, då de kännetecknas av oljeborrning, säljakt och kyrkbränning…

Hur det än må vara med det, så noterar jag att platserna 3, 4 och 7 på min topp tio-lista detta år är norska akter. Tror aldrig att jag haft så många band från vår västliga granne på någon tidigare lista, och mycket riktigt är min årsbästalista också mer välförsedd med svärta än på många år.

Well played, Norway!

”Honorable mentions”

Nu räckte inte deras ”Drifting Into The Endless Void” ända fram till årsbästalistan, men DOZER-släppet är inte desto mindre en bra platta. För undertecknad, som håller ”Beyond Colossal” (2008) som en av de allra, allra bästa doom/stoner-plattorna någonsin, är det lite extra roligt att se dem tillbaka som aktiva.

Bland andra akter/plattor jag också vill lyfta fram återfinns HAKEN och deras ”Fauna”. Alltför underlig för att jag riktigt skall kunna fördra den som fullång helhet, men i sina bästa stunder är det riktigt intelligent och intrikat musik.

Även UADA skall ha en eloge för fin black metal på ”Crepuskule Natura”. Till sist (men men verkligen inte minst) …AND OCEANS, som var sista akt att sållas bort från den slutliga topplistan med sitt släpp ”As In Gardens, So In Tombs”.

 

Årsbästalistan 2023 – Robert

Då var det äntligen dags – skivåret 2023 ska summeras! Överlag ett jämnt och starkt år med säkerligen 30-40 skivor som länge fanns med på den ”korta listan” över de plattor som slutligen skulle kunna trona överst, och dessutom med en hel del skiftningar under årets gång. Topp 10-listan innehåller till slut en fin samling skivor med representanter från olika genrer, känslomässiga bomber och en hel del alster som verkligen vuxit upp och ut under årets gång. Sist men inte minst: en vinnare med närmast övernaturligt anslag!

Topp 10 Skivor

10. Born Into The Twisting Rope – INDUSTRIAL PUKE
Kort, effektfullt och med härligt skitig ljudbild står den där. Ena benet i dödsmetall, det andra i ett dike av crust och punk. ”Born Into The Twisting Rope” har rensat skallen på undertecknad väldigt många varv de gångna året!

9. Foregone – IN FLAMES
En aning oväntat för egen del, det här att IN FLAMES 14:e (!) fullängdare skulle spöa skiten ur vad de gjort de senaste två decennierna, typ… men det ska man ju inte klaga över. Veteranerna visar var Göteborgs-skåpet ska stå!

8. But Here We Are – FOO FIGHTERS
För oss som har en svag sida för Dave Grohl och hans FOO FIGHTERS betyder årets ”But Here We Are” lite extra mycket. Här kastar sig bandet ut i bearbetandet av sorgen över bortgångna trummisen Taylor Hawkins, och resultatet är en skiva som flödar över av känslor, från finstämd hyllning och sorg till stökigare ilska – allt draget i bandets sedvanliga filter och förmåga att förpacka musiken i episk arenarock.

7. Pale Existence – OCEAN OF GRIEF
Detta är inte bara ett av de snyggaste omslagen i år, det är också den snyggaste doom metal som serveras. Grekerna fortsätter blanda goth, döds och vemodiga slingor på denna sin andra platta, en skiva som vuxit stadigt under hela året.

6. Impii Hora – ASINHELL
Se där, årets fläskigaste dödsmetallriff är helt enkelt lite överblivna idéer som inte passade in i VOLBEAT? Ironiskt, då detta är det överlägset bästa som Michael Poulsen skrivit på bra länge, och inte blir det sämre av produktionen heller. Fläskigt som fan.. jag älskar’t!

5. Reign Of The Reaper – SORCERER
Svenskt på topp 5, och då snackar vi episk doom metal av yppersta snitt. ”Reign Of The Reaper” är sannolikt den starkaste skivan som helhet bandet levererat efter sin återkomst. Bara att höja högernäven mot skyn och yla med i alla dessa fantastiska sångslingor och refränger.

4. Sonic Moons – DOMKRAFT
Wow! Svenska trion DOMKRAFT släpper lös urkrafter som får marken att skaka, och på fjärde plattan ”Sonic Moons” överträffar de sig själva genom att lyckas träffa den perfekta mittpunkten i venndiagramet ”hypnotiskt”, ””blytung doom metal” och ”melodi”.  Bästa skivan so far från gänget, men det har man ju konstaterat med varje släpp de gjort hittills…

3. Sky Void Of Stars – KATATONIA
Länge trodde jag nog att det här, det är årets platta. Det är den som Spotify säger att jag spelat mest, bandet gjorde årets spelning när de avslutade turnén på Fryshuset i Stockholm och skivan är proppfull av låtar som är bland de bästa Renkse skrivit. Kort sagt: detta är en helt mästerlig platta!

2. Ghost At The Gallows – SPIRIT ADRIFT
Öppningslåten Give Her To The River säger och innehåller egentligen allt man behöver veta om den här skivan. Den har liksom allt, faktiskt. SPIRIT ADRIFT levererar med ”Ghost At The Gallows” sin starkaste platta i karriären, och den har både dunderhits och jämnhet.  En sån där skiva som höjer sig vid varje lyssning!

1. II – BLACKBRAID

Enastående – mixen av driven, melodisk black metal och närmast esoteriskt svävande naturella inslag gör den här skivan beroendeframkallaNde. Dryga timmen full av spår som klättrar över mossbetäckta stenar, genom mystiska skogar och porlande forsar för att beskriva naturens koppling med den spirituella andevärlden och andarna som omger oss om vi kan stanna.. och lyssna. Bandets skapare och allena kraft John Krieger, eller Sgah’gahsowáh som han kallar sig om han använder Mohawknamnet, har på kort tid etableat sig som en supermakt inom black metal. ”Blackbraid II” är en värdig vinnare av Topp 10 2023!

Honorary Mentions
Undertecknad tycker att listan borde innefatta fler placeringar, typ 20-talet, så att ett skivor som 2023 fick chansen att ta med plattor från exempelvis FROZEN SOUL, GYRDLEAH, BLACKSCAPE, SACRED OUTCRY, ONTBORG, OUTLAW, SHORES OF NULL eller CHILD, som ju med en CD-utgåva av sin rens-fest ”Meditations In Filth” sannolikt knipit en plats på 10-listan.
Enda problemet om vi skulle gå till 20 skivor?
Då tjatar jag förmodligen om Topp 30 för att det finns fler som inte ryms…

Årets STIM-raket
Fan, man kan säga vad man vill men nog träffade de guld ändå, SMASH INTO PIECES! Deras Six Feet Under är något så ovanligt som en hybridlåt som lyckas få speltid på så spridda ställen som Melodifestivalen som radiokanalerna Bandit Rock och Mix Megapol samt Rix FM utan att tappa credd. Om inte annat lär STIM-pengarna ramla in för bandet!

Årets liveplatta
Jag tycker WATAIN har varit lite… trista (!) de senaste åren, och man kan ju undra om de läst mina tankar. Helskotta vad de smiskar stjärt och levererar på liveplattan ”Die In Fire – Live In Hell”!

Årets roligaste!
Jorå, det har varit ganska skralt (to say the least!) med recensioner och bidrag från undertecknads penna under 2023, men ändå lite puls under året. Det beror helt och hållet på Hot or Not, det klart roligaste inslaget att skriva och leverera som skribent, likväl som att läsa de andras tankar om de brandfacklor som stundtals kastats in. Lätt roligast på WeRock 2023!