Etikettarkiv: Kvelertak

Årsbästalistan 2020 – Amelie

Det här handlar om musik. Jag tänker inte säga ett ord om ni-vet-vad. Här är min årsbästalista och lite annat som jag tycker är värt att nämna om musikåret 2020.

Topp 10 skivor

10. City Burials – KATATONIA
Ett band att alltid återvända till när en vill ha det sådär mörkt och mysigt. De senaste släppen har inte riktigt nått mina hjärterötter så det känns skönt att få välkomna “City Burials” och KATATONIA in på årets topplista.

9. The Gost Of Orion – MY DYING BRIDE
Listans första brittiska doom-band. Jag har inte riktigt uppmärksammat MY DYING BRIDE på tillbörligt sätt tidigare. “The Gost Of Orion” är dock en skiva som inte kan förbigås. Något ojämn är den men med några helt fantastiska och starkt berörande låtar som Tired of Tears och inledande Your Broken Shore vilket renderar albumet en plats på listan.

8. Speglar Och Rök – LASTKAJ 14
Svensk punk med LASTKAJ 14, ett band jag upptäckte med 2014 års fantastiska album ”Becksvart”. Årets platta kändes till att börja med inte riktigt lika stark, tiden arbetar dock för den, och den tar sig självklart in bland årets topp 10.

7. Of Truth And Sacrifice – HEAVEN SHALL BURN
Tyskarna i HEAVEN SHALL BURN tar hem en ren arbetsseger med sitt dubbelalbum på nästan 100 minuter. Oupphörligt intressant, uppburet av en stor dos jävlaranamma.

6. Vökudraumsins Fangi – AUÐN
Årets ”upptäckt” för mig är isländska AUÐN som med sin charmiga black metal snabbt tog sig in bland årets favoriter. Rått och känslosamt på samma gång har “Vökudraumsins Fangi” spelats otaliga gånger under mörka hösten.

5. Hunter Gatherer – AVATAR
Jag har haft en kärlek till AVATARs musik alltsedan deras debut. Dock är bandets skivor av väldigt olika karaktär och ”tramset” med förra given och låtsaslandet ”Avatar Country” gav noll och intet. Desto mer glädjande när “Hunter Gatherer” visar sig vara en av bandets bästa skivor till dags dato.

4. Obsidian – PARADISE LOST
Efter att ha placerat 2015 års ”The Plague Within” på förstaplatsen när det året sammanfattades var jag en liten aning besviken på ”Medusa” (2017). Årets album har allt vad en vill ha av PARADISE LOST och lite till i form av några fina överraskningar.

3. Uncrown – AGES
Melodisk black metal-bandet AGES dundrade in med storm med sin debut 2015 och jag placerade den högt på det årets bästalista. Vartefter åren gått gav jag nästan upp hoppet om att något mer skulle komma från bandet men så i år slog de till igen! Lika fin, lika svart och lika melodisk seglar “Uncrown” upp högt i årets lista.

2. Moment – DARK TRANQUILLITY
DARK TRANQUILLITY gör aldrig fel och här med “Moment” gör de mer än rätt. Storslaget på bandets eget ödmjuka sätt skrev jag när jag recenserade skivan och den beskrivningen håller fortfarande efter ännu ett otal lyssningar sedan dess.

1. Utgard – ENSLAVED
De norska hjältarna i ENSLAVED tronar i toppen – igen är jag benägen att tillägga, det är som en vana. Även om faktiskt förra plattan ”E” (2017) inte riktigt levde upp till mina, alltid skyhöga, förväntningar på bandet.

”Utgard” är en så gott som fulländad platta, både i enskilda delar och helheten. Jag värjer mig lite för att ge ENSLAVED ännu mer cred, de har skäppan full, men det är bara att backa och buga för kombinationen perfektion och känsla såsom den bjuds här.

Övriga betraktelser

Årets internationella debut
Tidigt på året kom den, den danska kvartetten KONVENTs debut. Fyra kvinnliga musiker som spelar rå och blytung doom där vokalisten närmast growlar örona av dig. Ta dig tid med ”Puritan Masochist”, det betalar sig.

Årets svenska debut
Mer doom! De skånska bandet MALSTEN släppte sin ”The Haunting Of Silvåkra Mill” mitt i sommaren. Ljusa nätter och mörk doom kanske inte alltid känns kompatibelt men sanningen är att ”The Haunting…” funkar i alla lägen. Ett konceptalbum med fyra fullmatade spår i en riktig skräckhistoria.

Årets omslag
Niklas Sundins konst har en aktningsvärd verkshöjd. När han nu officiellt lämnat  DARK TRANQUILLITY som gitarrist finns han ändå med i skapandet. Detta omslag är magnifikt, detaljrikedomen känns igen från Sundins tidigare arbeten men färgskalan, mättnaden, kontrasterna gör detta unikt. För att se frontbilden i större format klicka i topplistan ovan.

Några album till att uppmärksamma…
Strax utanför topp 10-listan hittar vi, utöver nämnda debutanterna MALSTEN och KONVENT även fina släpp av APOCALYPTICA, ZIFIR, TESTAMENT, KVELERTAK, VAMPIRE, UADA, MR. BUNGLE och LUSTRE. Sen finns det också en del som hamnat lite mer utanför i lyssningen än de hade bort och jag vill nämna ett par av dem särskilt.

Enmannabandet KVAEN släppte debutalbumet ”The Funeral Pyre” tidigt på året. Melodisk blackish metal. Släppet uppmärksammades en del, bland annat i Nephentes strömmade måndagssändningar där en kunde hör ett samtal med Jacob Björnfot i april. Och ändå tog det mig ända till nyss för att jag skulle ge den tid nog. Detta är ett band jag kommer hålla koll på framöver. Franska HYRGAL släppte sitt andra album sent, i december, och deras likaså melodiska black metal vill jag också lyfta fram. Kolla in albumet ”Fin De Règne”.

Och framtiden då?
Ja jag tänker inte försöka spå något längre fram än 2021 och även det känns högst vanskligt i dagens läge.

Visst har det släppts en hel massa läcker musik under 2020, men ändå inte noterbart fler album än vanligt trots att många musiker sägs sitta hemma och komponera i större utsträckning nu när pandemin hindrar alla livespelningar. Jag tror dock att det är nu som korken går ur flaskan och att vi 2021 kommer överösas av uppdämt skapande. Det välkomnar vi och sedan hoppas vi på en konsertsommar och höst som blomstrar överflödigt!

Kvelertak – Splid

ARTIST: KVELERTAK
TITEL: Splid
RELEASE: 2020
BOLAG: Petroleum Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Norska galningarna i KVELERTAK är inte längre några unga yrväder, och helt klart är det knepigare att agera och skriva låtar som liknar ett knivslagsmål på en bakgata när man är inne på skiva nummer 4 än vad det var vid debuten för tio år sedan. Stavangerbandet har alltid gått sina egna vägar, men hur behåller man sin själ samtidigt som man utvecklas som människa och band?  När det inte bara är fullt ställ och avslagna flaskor och kaoz som är viktigt längre men man samtidigt vill rikta den där inre energin och rebellaktiga upprorigheten någonstans?

Svaret är “Splid”.

Detta fjärde album låter omisskännligt som KVELERTAK, och det spelar mindre roll att man har ny frontman i form av Ivar Nikolaisen. Han passar väl in. Tricket är dock att man lyckas behålla den där punkiga energin men gifta ihop det med en mer melodisk och snudd på episk känsla, och det på ett bättre sätt än föregångaren “Nattesferd” som kanske stundtals var väl tillrättalagd. Vill du veta mer så rekommenderas att startar från början, där Rogaland smyger igång på ett mycket icke-typiskt sätt för att vara KVELERTAK, dryga minuten ren och snygg feeling. Lite som att åka med berg-och dalbanan upp mot högsta punkten innan vagnarna kastar sig ut på ett sätt som gör att man verkligen känner igen sig. Låten övergår sedan snyggt i Troy Sanders (MASTODON)-gästade Crack Of Doom som ytterligare stadfäster att detta är nästa nivå av KVELERTAK.

Chockeffekten man fick första gången det här gänget kraschade festen kan man såklart aldrig få igen, men “Splid” är nog det bästa bandet släppt som helhet. Det är mer komplext utan att tappa känslan. Låtar som Bråtebrann, Necrosoft eller Tevling kan inte bli annat än framtida liveklassiker!

Hot or not? – December 2019

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar och WeRock kör varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material. Alla är dock inte överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt? Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?


VALD AV: Robert

Fredrik: Kvalitets-black! Mörkt och dystert, men samtidigt tempostarkt och energiskt. Under första halvan rycker och sliter låten verkligen i kedjorna, och saliven som droppar från de blottande huggtänderna låter oss förstå att vi nog skall vara glada för de där bojorna. Den lugnare avslutningen tar förvisso ner energinivån något, men är vackert melodisk. På det hela taget en riktigt stark låt!

Amelie:
Alldeles förbaskat bra det här. Bara nickar och hummar med och känner att “ja, det där låter precis som det ska, just så där ska det vara”… Allt är så förbaskat rätt. Tyskt? Det hade jag aldrig gissat. Fullängdsalbumet i kommande februari ska hållas koll på!

Martin: Otroligt bra! Den isande black metalkylan i inledningen sätter stämningen perfekt, och följs upp av en låt som fullständigt osar av kvalitet. Parningen av aggression och underbart genomarbetade melodier får mig att längta efter mer musik av det här bandet. Skållhett!


VALD AV: Amelie

Martin: Satan, så härligt malande! Jag tokdyrkade den här låten från första lyssningen, för att den vågar lita på sina fundament. Den rent ljuvliga riffmumman som vräks ut här borde få folk att fatta eld, bildligt talat.

Robert: Den här låten… wow. Fullständigt becksvart, och KONVENT hamnar direkt på min releaseradar: kommande “Puritan Masochism” kan ju bli hur bra som helst. Jag är faktiskt rätt så golvad av den här stekheta pärlan!

Fredrik: Döds med drag av sludge. Skön tyngd, och läckert old school-sound på de elaka gitarrerna. Dock lite jämntjockt i längden, och en låt som kanske snarare kräver rätt sinnesstämning från början än som skapar den.


VALD AV: Fredrik

Amelie:
Har aldrig varit överdrivet förtjust i Kvelertaks hårdrockiga sound med aningen black metal-touch – black’n’roll tror jag det pratades om i början av bandets karriär – men det här är riktigt bra. Drivande, piggt och lätt att dras med i. Ny sångare konstaterar jag. Flera snäpp bättre än väntat. Kul!

Martin: Det är få saker jag verkligen gillar så mycket som när jag får tänka om kring ett band som jag har låtit falla i träda. KVELERTAK fullständigt dräper i en låt som verkligen har det mesta. Ett satans sväng, tyngd, spelglädje, underbara refränger, en drömproduktion – bara att konstatera att det norska bandet sannolikt aldrig har låtit så här bra. Hetare än lava!

Robert: Jag hade avfärdat KVELERTAK efter de senaste plattorna. Tji fick man för det, för det här är vansinnigt bra. Omgångens hetaste giv, och med det där magiska drivet som nästan kantrar i vansinne som gjorde att bandets debut fullständigt ödelade min värld. På ett bra sätt då. Detta är det bästa bandet släppt sen dess. Med råge. RÖJ!!!


VALD AV: Martin

Robert: Livet är orättvist ibland ibland. Som nu, för SVART CROWN. Den här låten osar kvalitet, och skulle lätt ha kunnat korats till det hetaste bidraget någon av de andra “Hot’r’Not”-månaderna. I den här historiskt  starka kvartetten blir det istället tvärtom, och fast låten är bra så känns den sval i relation till de andra. För övrigt: namnet? Gult kort på det. Ett nordiskt adjektiv gör inte att ett franskt band verkar tuffare direkt…

Fredrik: Jag har så svårt för sådana där tillkämpat “vi vill ha en image av true, så vi måste slänga in något nordiskt”-bandnamn, som till exempel då här franska SVART CROWN. Musikaliskt är fransmännen dock kompetenta, och rör sig tämligen bekvämt i gränslandet mellan teknisk döds, black metal och melodisk post-metal. I de allra argaste och hårdaste partierna (typ sista minuten) är detta riktigt bra, resten av tiden väl utfört men aningen opersonligt.

Amelie:
Så mycket bättre ljud i låten än i bandnamnet (hur tänkte de där?). Tungt och mörkt på ett angenämt sätt. Detta är riktigt bra även om det inte tänder några bränder och SVART CROWN hamnar definitivt i min “kolla vidare på”-lista inför fullängdssläppet nästa år.