Etikettarkiv: Apocalyptica

Listor

Hot or not? – Juni 2024

Lämna en kommentar

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: Teenage Rebel
ARTIST: Nestor
VALD AV: Robert


Martin: Mina känslor kring NESTOR är väl kända efter min grovt entusiastiska recension av “Teenage Rebel”. Detta är helt enkelt totalt oemotståndligt bra. När retro görs på detta kärleksfulla sätt med koll på detaljer som gäller de flesta av aspekterna av dylik musik, ja då går jag upp i brygga. Hetare än lava.
Amelie: Alltså detta är inte min musik alls. Den här typen av nostalgi gör mig mest trött och jag kan alls inte instämma i hyllningskören från vissa av kollegerna. Samtidigt en ganska okej låt när sommarkänslan sätter in. Någorlunda ljummet ändå.
Fredrik: En fifty-fifty-grogg på AOR och poprock á la 80-talet, garnerad med en rejäl skiva Bruce Springsteen. Lätt och luftig, påtagligt elegant, och lite som Jorden beskrivs i “Liftarens Guide Till Galaxen” – i stort sett menlös… Nej, men skämt åsido, det här är väl ganska trivsamt, och gitarrsolot är jättesnyggt. Men genuint engagerande blir det dock aldrig.

LÅT: Decode
ARTIST: Octohawk
VALD AV: Fredrik


Amelie: Tidigare för mig helt okänt norskt band som spelar en progressiv metal med växlande inslag. Det hinner hända mycket på låtens åtta minuter. Riktigt, riktigt bra detta men ett spår av detta slag räcker gott för mig märker jag när jag lyssnar igenom hela nya plattan. Låten i sig är dock varm mot det riktigt heta.
Martin: Finns mycket att gilla här – gitarrspelet är riktigt bra, sången också. Trumspelet är när trummisen får fria händer är helt fruktansvärt. Trumfill som känns frikopplade från resten av musiken, nja, det sänker betyget rätt rejält för mig är jag rädd. Dessutom funkar inte trummornas plats i ljudbilden. Ljummet? Ja, det får det nog bli. Jag är inte sugen på att höra mer i alla fall.
Robert: Jag gillar det här!  Det är relativt “konstnärligt” och “svårt”, men med precis lagom svärta och smuts för att behålla cred. Möjligen är det aaaaaningen långt, men det är petitesser i sammanhanget, denna första kontakt (för min del) med OCTOHAWK lovar gott!

LÅT: To See Death Just Once
ARTIST: Ulcerate
VALD AV: Martin


Robert: ULCERATE skojar såklart inte. Det är inte deras stil. Relativt tekniskt avancerad döds som kräver lyssnarens engagemang, men utan att bli… teknifierat till olyssningsbarhet. Bra grejer detta, och i kontrast till övriga låtar på junilistan för Hot or Not står det ut extra mycket. Hett!
Fredrik: Lite halvtam inledning, men sedan väller mörkret och desperationen in på ett fint sätt. Intensivt, men inte utan viss elegans trots ofta rätt rått blastbeat-manglande. Aningen kaosartat i överkant i vissa delar, men överlag vass och stark black metal med teknisk verkshöjd. Gillar detta!
Amelie: Detta är inget man hastar igenom. Bandets tekniska dödsmetall kräver sitt lyssnande, både mentalt och uthållighetsmässigt – låtarna på senaste albumet snittar på dryga åtta minuter – men ger också mycket tillbaka till den tålmodige. Jag kommer uppsöka ULCERATE igen så snart nya albumet ”Cutting the Throat of God” snart släpps digitalt. Omgångens hetaste!

LÅT: One
ARTIST: Apocalyptica
VALD AV: Amelie


Fredrik: Jag vill ju så gärna gilla detta! Konceptet APOCALYPTICA är ascoolt, och James Hetfield är ju… James. Jag gillar att de verkligen har fått “One” att låta som ett klassiskt stycke i original i de instrumentala bitarna, men spoken word-grejen känns mest krystad, pretto-skitnödigid och ganska tafflig. De stråksvingande finnarna (och METALLICA med, för den delen) har gjort så oändligt mycket bättre än detta, så tyvärr, detta går bort. Svalt med dragning mot ännu kallare….
Robert: Första varvet med den hår låten var mina tankar att “wow, det här var häftigt”. Andra varvet fann jag mig peta lite på snabbspolnings-knappen eftersom det inte var lika intressant när man hört det förrut. Tredje gången hamnade fingret på hoppa till nästa spår-knappen. Fjärde gången spellistan rullade startade jag inte låten alls. Märkligt. Detta är riktigt häftigt, men bara en gång – sen går det från hett till fullständigt iskallt?
Martin: Mycket intressant nytolkning av en väl spelad, (sönderspelad?) dunderklassiker. Jag gillar detta som fan – det känns som något av det mest intressanta APOCALYPTICA gjort faktiskt. Det är kusligt, omstörtande och känns både fräscht och hemtamt. Att man fått med Hetfield är extra episkt! Skållhett!

Listor

Årsbästalistan 2020 – Amelie

Lämna en kommentar

Det här handlar om musik. Jag tänker inte säga ett ord om ni-vet-vad. Här är min årsbästalista och lite annat som jag tycker är värt att nämna om musikåret 2020.

Topp 10 skivor

10. City Burials – KATATONIA
Ett band att alltid återvända till när en vill ha det sådär mörkt och mysigt. De senaste släppen har inte riktigt nått mina hjärterötter så det känns skönt att få välkomna “City Burials” och KATATONIA in på årets topplista.

9. The Gost Of Orion – MY DYING BRIDE
Listans första brittiska doom-band. Jag har inte riktigt uppmärksammat MY DYING BRIDE på tillbörligt sätt tidigare. “The Gost Of Orion” är dock en skiva som inte kan förbigås. Något ojämn är den men med några helt fantastiska och starkt berörande låtar som Tired of Tears och inledande Your Broken Shore vilket renderar albumet en plats på listan.

8. Speglar Och Rök – LASTKAJ 14
Svensk punk med LASTKAJ 14, ett band jag upptäckte med 2014 års fantastiska album ”Becksvart”. Årets platta kändes till att börja med inte riktigt lika stark, tiden arbetar dock för den, och den tar sig självklart in bland årets topp 10.

7. Of Truth And Sacrifice – HEAVEN SHALL BURN
Tyskarna i HEAVEN SHALL BURN tar hem en ren arbetsseger med sitt dubbelalbum på nästan 100 minuter. Oupphörligt intressant, uppburet av en stor dos jävlaranamma.

6. Vökudraumsins Fangi – AUÐN
Årets ”upptäckt” för mig är isländska AUÐN som med sin charmiga black metal snabbt tog sig in bland årets favoriter. Rått och känslosamt på samma gång har “Vökudraumsins Fangi” spelats otaliga gånger under mörka hösten.

5. Hunter Gatherer – AVATAR
Jag har haft en kärlek till AVATARs musik alltsedan deras debut. Dock är bandets skivor av väldigt olika karaktär och ”tramset” med förra given och låtsaslandet ”Avatar Country” gav noll och intet. Desto mer glädjande när “Hunter Gatherer” visar sig vara en av bandets bästa skivor till dags dato.

4. Obsidian – PARADISE LOST
Efter att ha placerat 2015 års ”The Plague Within” på förstaplatsen när det året sammanfattades var jag en liten aning besviken på ”Medusa” (2017). Årets album har allt vad en vill ha av PARADISE LOST och lite till i form av några fina överraskningar.

3. Uncrown – AGES
Melodisk black metal-bandet AGES dundrade in med storm med sin debut 2015 och jag placerade den högt på det årets bästalista. Vartefter åren gått gav jag nästan upp hoppet om att något mer skulle komma från bandet men så i år slog de till igen! Lika fin, lika svart och lika melodisk seglar “Uncrown” upp högt i årets lista.

2. Moment – DARK TRANQUILLITY
DARK TRANQUILLITY gör aldrig fel och här med “Moment” gör de mer än rätt. Storslaget på bandets eget ödmjuka sätt skrev jag när jag recenserade skivan och den beskrivningen håller fortfarande efter ännu ett otal lyssningar sedan dess.

1. Utgard – ENSLAVED
De norska hjältarna i ENSLAVED tronar i toppen – igen är jag benägen att tillägga, det är som en vana. Även om faktiskt förra plattan ”E” (2017) inte riktigt levde upp till mina, alltid skyhöga, förväntningar på bandet.

”Utgard” är en så gott som fulländad platta, både i enskilda delar och helheten. Jag värjer mig lite för att ge ENSLAVED ännu mer cred, de har skäppan full, men det är bara att backa och buga för kombinationen perfektion och känsla såsom den bjuds här.

Övriga betraktelser

Årets internationella debut
Tidigt på året kom den, den danska kvartetten KONVENTs debut. Fyra kvinnliga musiker som spelar rå och blytung doom där vokalisten närmast growlar örona av dig. Ta dig tid med ”Puritan Masochist”, det betalar sig.

Årets svenska debut
Mer doom! De skånska bandet MALSTEN släppte sin ”The Haunting Of Silvåkra Mill” mitt i sommaren. Ljusa nätter och mörk doom kanske inte alltid känns kompatibelt men sanningen är att ”The Haunting…” funkar i alla lägen. Ett konceptalbum med fyra fullmatade spår i en riktig skräckhistoria.

Årets omslag
Niklas Sundins konst har en aktningsvärd verkshöjd. När han nu officiellt lämnat  DARK TRANQUILLITY som gitarrist finns han ändå med i skapandet. Detta omslag är magnifikt, detaljrikedomen känns igen från Sundins tidigare arbeten men färgskalan, mättnaden, kontrasterna gör detta unikt. För att se frontbilden i större format klicka i topplistan ovan.

Några album till att uppmärksamma…
Strax utanför topp 10-listan hittar vi, utöver nämnda debutanterna MALSTEN och KONVENT även fina släpp av APOCALYPTICA, ZIFIR, TESTAMENT, KVELERTAK, VAMPIRE, UADA, MR. BUNGLE och LUSTRE. Sen finns det också en del som hamnat lite mer utanför i lyssningen än de hade bort och jag vill nämna ett par av dem särskilt.

Enmannabandet KVAEN släppte debutalbumet ”The Funeral Pyre” tidigt på året. Melodisk blackish metal. Släppet uppmärksammades en del, bland annat i Nephentes strömmade måndagssändningar där en kunde hör ett samtal med Jacob Björnfot i april. Och ändå tog det mig ända till nyss för att jag skulle ge den tid nog. Detta är ett band jag kommer hålla koll på framöver. Franska HYRGAL släppte sitt andra album sent, i december, och deras likaså melodiska black metal vill jag också lyfta fram. Kolla in albumet ”Fin De Règne”.

Och framtiden då?
Ja jag tänker inte försöka spå något längre fram än 2021 och även det känns högst vanskligt i dagens läge.

Visst har det släppts en hel massa läcker musik under 2020, men ändå inte noterbart fler album än vanligt trots att många musiker sägs sitta hemma och komponera i större utsträckning nu när pandemin hindrar alla livespelningar. Jag tror dock att det är nu som korken går ur flaskan och att vi 2021 kommer överösas av uppdämt skapande. Det välkomnar vi och sedan hoppas vi på en konsertsommar och höst som blomstrar överflödigt!

Skivor

Apocalyptica – Shadowmaker

Lämna en kommentar

Apocalyptica - ShadowmakerARTIST: Apocalyptica
TITEL: Shadowmaker
RELEASE: 2015
BOLAG: Epic Records

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Amelie

Finska APOCALYPTICA är ett för mig högt älskat band som släppt så mycket bra musik under åren, från starten med METALLICA- och andra covers till senare album med eget material och sitt i flera avseenden alldeles egna sound. På scen är de med sin cellometal en verkligt unik upplevelse – spelningen på Klubben i Stockholm 2007 rankar jag fortfarande som bland topp 10 av konsertupplevelser någonsin. Trots, eller på grund av, det ovan sagda ställer jag mig undrande till vart bandet musikaliskt är på väg, nu aktuella med sitt 8:de studioalbum “Shadowmaker”.

Är detta svängig rock eller är det metal? Eller är det ekvilibristiskt cellospel i möjligen alltför blandade genrer och former? Kanske lite av allt detta. Jag är inte helt bekväm med den utvecklingsväg som bandet tagit med senare utgivningar, och det största problemet heter sången. Tidigare var olika gästsångare på vissa albumspår det där lilla extra, något som förgyllde och varierade en platta. APOCALYPTICA kan tyckas på något sätt växt sig större än sitt eget bästa. Nu spekulerar jag, det erkänns, men förväntningarna på livespelningar med vokalist på scen kan vara det som har fått dem att ge efter för trycket och med detta album beslutat att ha en fast sångare, den något snutfagre Franky Perez. Det är, för att uttrycka det enkelt, ett klart misstag.

Franky Perez är ingen stor sångare. Och bara i undantagsfall gör han musiken på “Shadowmaker” rättvisa med sin röst. Jag säger inte att han inte med viss behållning kunde varit en av gästmusikerna på ett traditionsenligt APOCALYPTICA-album, men här räcker han inte till. Nu ska givetvis inte sångaren lastas för allt. Första singeln Cold Blood har mer poppigt sväng än tyngd, likaså titelspåret Shadowmaker, och när väl tyngden och groovet riktigt släpps fram, tar låten snopet slut. Hole in My Soul är inte heller rolig och har en närmast genant text med refrängrader som “I got a hole in my soul where you used to be, There’s a thorn in my heart and it’s killing me…” och på den vägen är det. Inte heller här blir det dock bättre av sångens framförande.

Det finns såklart en del att glädjas åt också på albumet, och kanske låter jag, något tjurigt, min besvikelse färga av sig även på det som är gott. Slowburn är en ljuspunkt som har likheter med det bästa på 2007 års “Worlds Collid”, den instrumentala Riot Lights är läcker och likaså instrumentala Til Death Do Us Part är verkligt intressant och mycket vacker. Cellisterna är fortfarande vansinnigt skickliga och inspirerade, och det är synd att detta inte tycks få “räcka till” längre. Bättre helhet än så här förväntar jag mig av APOCALYPTICA.