Etikettarkiv: Avatar

Listor

Hot or not? – November 2025

Lämna en kommentar

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: Black Matter Manifesto
ARTIST: SAMAEL
VALD AV: Amelie

Martin: Fruktansvärt mäktigt detta! Tungt och extremt värdigt, jag gillar fraseringen i sången extremt mycket, den samspelar fint med det majestätiska sväng som frambringas här. Tokhett!
Fredrik A: Efter att ha sett bandnamnet Samael otaliga gånger i Close-Up Magazine har jag nu för första gången lyssnat på dem. Vet inte om jag kan säga att jag saknat dem i min skivsamling, men deras symfoniska black metal håller hög klass. Så pass att jag gärna lyssnar på ett helt album. Varmt!
Robert: Härligt mörker, och nog nästan första gången jag faktiskt lyssnar på SAMAEL fast de varit igång ungefär hur länge som helst. De har flutit förbi obemärkt tidigare, men detta är inte oävet eller ointressant. Ljummet, med uppåtstigande temperatur – och visst passar musiken som hand i handske till månaden!
Fredrik S: Skön intensitet i sånginsatsen, och fin svärta. Aningen mer upptempo än den bild jag har av Samael, men det klär dem tämligen väl. Inga Behemoth i form-nivåer här, men fullt kapabel blackened death med tillräckligt av nyanser för att hålla intresset vid liv hyggligt väl. Förmodligen det spår jag (utöver det egna valet, då, Gaerea är ju knark) mest sannolikt kommer att återkomma till av omgångens urval.

LÅT: Hellbound
ARTIST: GAEREA
VALD AV: Fredrik S

Amelie: Lovande intro och härligt driv i därpå följande fas. Sen såsar det till sig en aning tycker jag. Låter mycket fornstora Behemoth i vissa passager, och det blir ju aldrig fel. Definitivt varmt men som helhet inte så hett som man kunde önska.
Martin: Härligt att höra att Gaerea är tillbaka i fin form till största delen i alla fall. Den desperata känslostorm som bandet stod för innan de landade, välförtjänt, på ett större bolag är det som jag gillar mest med bandet. Här får vi en rejäl skopa med ångestsvärtad melankoli och det är inte svårt att gilla detta. Varmt, dragning mot hett!
Robert: Omgångens mest väntade: GAEREA levererar! Ångesten och desperationen finns där, liksom det svänget. Hett som sig bör!
Fredrik A: Jag försökte mig på GAEREA vid förra albumet “Coma”. Precis som då är denna låt välspelad och innehåller intressanta partier. Men det maskinella trumljuddet och moderna produktionen gör att låten inte går in i mig. Fingervarmt.

LÅT: Tonight We Must Be Warriors
ARTIST: AVATAR
VALD AV: Fredrik A

Robert: Cirkusen är i stan, och mitt personliga förhållande till AVATAR och deras musik är lite som att betrakta kidsen som rör sig i Stockholms kollektivtrafik – fastklistrade vid sina telefoner mer eller mindre ramlar de utför trappor för att inte missa ett klipp på Tik-Tok och det är oerhört tydligt att vi bor på samma plats men i helt olika världar. Som med AVATAR. Det är hårdrock, men helt olika min hårdrock. Visst märker jag att förmåga och produktion är på översta hyllplanet, men det är precis som att betrakta bandet live: en parallell dimension jag inte hör hemma i. Fascinerande och totalt ointressant på samma gång…
Fredrik S: ”Hunter Gatherer” toppade min årsbästalista 2020, så jag är väldigt varmt inställd till vad Avatar kan åstadkomma. Här snuddar de bitvis vid sin riktiga (?) nivå, men överlag är denna allsångs-psalm med distade gitarrer och march-trummor aningen för slätstruken. Jag skulle önska att jag kunde ange en högre temperatur än ”ljummet”, men det är fult att ljuga…
Amelie: Jag gillar Avatar men jag gillar definitivt inte allt de gör. Plattor som ”Black Waltz” och ”Hunter Gatherer” har för alltid placerat sig i min inre spellista medan annat, som förra albumet ”Dance Devil Dance”, har gått mig fullständigt spårlöst förbi. Låten Tonight We Must Be Warriors balanserar än så långe någonstans på gränslinan. Ska dock ta mig en god stund med hela nya albumet och se spåret i helheten. Nu vacklar jag mellan ljummet och varmt.
Martin: Här finns så mycket potential, som förblir oförlöst. Låten lyfter aldrig för mig, den känns som schlagerifierad rock och det blir mest lamt tramsigt. Iskallt för mig.

LÅT: Brave New World
ARTIST: ROTTEN SOUND
VALD AV: Martin

Robert: Finlands ROTTEN SOUND ställer skåp. Med klassiska grindcore-medel visar man hur det går till att på blott 1 minut och 20 sekunder bjuda på en sonisk resa som innefattar allt från svepande stämning till förväntat röj. Det smiskas trumskinn på ett uppfriskande sätt, och man kan nästan se en mick-drop framför sig i slutet. ”så gör man, frågor på det?”, liksom. Bastuhett!
Fredrik A: För många år sedan toklyssnade jag på grindcore. Rotten Sound tillhörde en av favoriterna och jag dyrkade plattorna “Exit”, “Cycles” och “Cursed”. Med sitt crustiga intro och smattrande blastbeat påminner inte bara Brave New World om svunna tider, utan väcker viljan att kasta mig in i en moshpit och ösa som om det inte fanns en morgondag. Glödhett så det sprutar!
Amelie: Denna sorts musik uppskattar jag när den kommer över mig. Söker dock aldrig upp den själv, så tack Martin. Precis lagom kort stycke så man står ut. Hett som helvetet – på gott och ont.
Fredrik S: Om man nu skall göra en låt som är exakt 01:20 lång, verkar det lite onödigt att lägga 35 av dessa dyrbara sekunder på ett tämligen menlöst… intro? Resterade 45 sekunder är skinnflådda nerver, vapnen på full auto och primalskrik, och följaktligen synnerligen trivsamma. Så… 44% kallt och 56% hett?

LÅT: One Last Cry
ARTIST: SARAYASIGN
VALD AV: Robert

Fredrik S: Här har någon kört ett par nypor av 80-talets Deep Purple och dito Black Sabbath i en mixer ihop med en rejäl skvätt AOR och ett par kryddmått vindmaskin. Det är elegant, välproducerat, med stiliga gitarrsolon och en inte helt oäven refräng. Det är tillika tämligen själlöst, åtminstone i undertecknats öron, och hade passat bättre i ett Tillbaka Till Framtiden-soundtrack än i mina lurar. November-kallt.
Fredrik A: Hårdrock för skaran som gillar Journey, Toto och slisk. Jag gråter en sista gång och spelar aldrig detta igen.
Amelie: Tråkigt. Man har hört denna typ av hårdrock i årtionden och det bli inte roligare med åren. Sarayasign och jag har nog inte mer att säga varandra. Svalt mot det riktigt frostiga.
Martin: Du glade vilket tungt sväng! Det är inte alls svårt för mig att gilla denna finfina låt och jag blir omedelbart sugen på att lyssna på mer musik från bandet. Ja, det är polerat, men jag tycker att här finns ett fint hantverk och väl utvecklad känsla för att inte slira av banan ner i sliskighets-diket. Hett!

Listor

Halfway to Hell 2022

Lämna en kommentar

Halva musikåret 2022 har passerat. Världen fortsätter att väl illustrera den gamla kinesiska förbannelsen ”må du leva i intressanta tider”, men som vanligt finns alltid musiken till tröst, pepp och glädje. Detta år äntligen från scener igen, men så klart också i form av nya skiv- och låtsläpp. Här plockar vi WeRock-skribenter ut våra favoritkarameller så här långt. Hoppas det skall smaka!

Alla pralinerna i gottepåsen hittar ni i spellistan här under. Varför respektive bit har valts ut kan ni läsa om ni scrollar ned!

Amelie

KAMPFAR – Urkraft
Jag föll som en fura för senaste plattan Ofidians manifest (2019). Senast singeln ”Urkraft” har sin musikaliska själ gemensam med det albumets låtar och jag ser fram emot att KAMPFAR än en gång uppfyller mina önskningar i kommande album.

AGE OF DYSTOPIA – Treacherous Rats
Bästa bandet från nya bolaget Eat Heavy Metals samlingsskiva förra året och Ulricehamns stolthet, har i år släppt sin första fullängdare. ”Treacherous Rats” är precis en sån stänkare som jag hoppades och förväntade mig efter bandets tidigare singlar.

IBARAKI – Tamashii No Houkai
Hade väl aldrig trott att TRIVIUM-sångaren Matthew Kiichi Heafy skulle fängsla mig så i sitt nya projekt. Allt är kanske inte lika intressant på debutalbumet ”Rashomon” som låten Tamashii No Houkai men den står gott för sig själv och är lätt att återkomma till ofta.

SEPTICFLESH – Neuromancer
Grekiska SEPTICFLESH har typ funnits ”alltid”. Ett helt album med bandet kan nästan kännas i mastigaste laget. Inte lika lyssningsvänliga och melodiösa som t.ex. landsmännen i ROTTING CHRIST men alltid som här med tyngd och finess.

IN APHELION – This Night Seems Endless
”Det är den naknaste texten på skivan” sa Sebastiaan Ramstedt om denna favoritlåt i min intervju med honom för WeRock. Och den är ett lysande exempel på den känslofulla extreme metal som bandet bjuder på i debuten ”Moribund”. Fast jag kunde egentligen valt i stort sett vilket spår som helst. Skivan bräcker helt klart allt hittills i år!

FINAL LIGHT – In The Void
Samarbete mellan Perturbator och Johannes Persson från CULT OF LUNA. Du gissar hur tungt och ändå luftigt det blir? Ren fröjd att tungt, tungt vaggas till ro med In The Void.

ROTTING CHRIST – Holy Mountain
Detta är kanske inte det allra bästa bandet gjort, lite för lättviktigt enligt min uppfattning, men även en mellanlåt från ROTTING CHRIST platsar lätt i en sån här lista.

KVAEN – Cauldron Of Plagues
Självklart ska KVAENs andra fullängdsplatta vara representerat här. Alla låtar från albumet vore värdiga denna lista och jag har valt det första spåret som så väl representerar Jacob Björnfots musikaliska insats i världen.

THE HALO EFFECT – Days Of The Lost
Oops, en gammal låt från IN FLAMES i listan – eller? Nja och nej. Medlemmar som alla tidigare varit med i det bandet vid olika tillfällen under åren och därutav Mikael Stanne på sång. Det blir såklart mycket, mycket bra!

WATAIN – We Remain
En på sätt och vis både typisk och atypisk WATAIN-låt får avsluta min del av listan. Du får din black metal som du vill ha den men dessutom med fantastisk och effektfull sång av Farida Lemouchi i ett spår där bandet visar att man vågar ta ut svängarna.

Fredrik

FIT FOR AN AUTOPSY – Far From Heaven
För att vara FFAA lite mindre mangel och mer nyans än vanligt, nästan minnande lite om GOJIRA i de senares bästa stunder. Jäkligt hårt, jäkligt snyggt, och med uppenbara hooks. Årets hittills bästa låt inom den hårdare skolan.

THE HELLACOPTERS – So Sorry I Could Die
En härligt känslosam och skavig rockballad, med ett ben i 60-talet och det andra i det efterföljande, bluesigare årtiondet. Det visar sig att THE HELLACOPTERS i slow motion är minst lika bra som THE HELLACOPTERS i full hastighet…

NON EST DEUS – Save Us
Om man tar det bästa av ROTTING CHRIST och BATUSHKA och kör i en mixer, så får man förmodligen något likt detta. Rått, desperat, drivet och alldeles… alldeles… underbart!

SAHG – Heksedans
Kom igen, katten, det svänger ju! Ett egentligen rätt skamlöst nummer, lyssna bara på ”na-na-na-nah”-partiet efter refrängen. Imsmickrande, minst sagt. Men vad spelar det för roll, det funkar ju, och det ypperligt.

XAON – Wayward Sun
Maffigt! Här finns det både tyngd, groove och en pompöst symfonisk ådra som balanserar nära gränsen för det teatraliska, men som håller sig på rätt sida med en riktigt stark lyssnar-upplevelse som resultat.

AVATAR – Cruel And Unusual
Snortight och ettrigt riffande från göteborgarna, draperat i energisk och tämligen förbannad sång från Johannes Eckerström. Vibbar av SLIPKNOT, och det är ju inte så dumt.

KONVENT – Pipe Dreams
Tyngst hittills i år? En trögflytande flod av smält bly, hypnotiskt malande gitarr-surr och guttural growl väller fram och ödelägger allt i dess väg, och jag tycker det är ack så förföriskt!

THE SPIRIT – Of Clarity and Galactic Structures
THE SPIRIT har möjligen varit det sammantaget bästa black metal-bandet de senaste åren, och Of Clarity and Galactic Structures är inget undantag. Verkshöjden här är påtaglig, och den musikaliska resan läcker.

GHOST – Call Me Little Sunshine
GHOST brukar kunna vara lite av en vattendelare, jag vet att det finns många puritanister som principiellt ogillar den luftiga ockultism-rock  de maskerade satansprästerna producerar. Men en bra låt är en bra låt, och detta nummer svänger nu väldigt skönt, med glammigt pre-chorus och allt.

BILLY TALENT – Hanging Out With All The Wrong People
Från sött till sötare. ”Hanging Out With All The Wrong People” är en oerhört charmig bagatell, helt utan aggressioner men istället med väskan full av hooks och fina melodier. Metal? Narp. En hit? Yarp.

Martin

IN APHELION – World Serpent
Total dyrkan! Stämningen i denna massiva dänga går inte av för hackor. Med sjudande riffmästeri och kokande rytmik sätter denna låt standarden för en skiva som kan vara årets bästa.

KVAEN – Your Mighty Has Fallen
Hett efterlängtad, sjuuuuukt hypad. Ändå svarar KVAEN upp mot, ja, överträffar alla förväntningar. Det här är så krossartungt att man baxnar.

MISERY INDEX – Now Defied!
Ni märker att det är tempo som premieras så här i början? Tänkte väl det. MI bjuder upp till, sedvanlig, rensfest i vad som kan vara en av bandets bästa låtar inte bara på skivan i fråga, utan i karriären. Renssväng har aldrig låtit bättre.

DARKANE – Inhuman Spirits
Dags att bli lokalpatriotisk! DARKANE är ett av världens mest undervärderade band. När vi äntligen fick ny musik, hela nio år efter senaste plattan, då var det skönt att kunna konstatera att bandet har slipat formen till skärpa. Fy fan vad bra detta är!

GHOST – Spillways
Lätt den låt jag lyssnat på flest gånger från senaste plattan.  Sjukt beroendeframkallande är detta en uppvisning i läckert trumspel och magiskt refrängmakeri.

VORGA – Disgust
Black metal i rymden. Detta är så vansinnigt vacker musik att det är omöjligt att inte gilla den.

MASS WORSHIP – Orcus Mouth
Desperation, engagemang, förödande skönhet. Med ett gitarrarbete som krossar alla barriärer, himlastormande känslor och en utlevelse som få artister kommer i närheten av bräcker MW det mesta av utgivningen i år.

VENOM PRISON – Technologies Of Death
Tungt sväng och en sånginsats som går utanpå det mesta. Jag lyssnade nästan sönder den här låten när jag recenserade skivan och har återkommit med förfärande frekvens till den även efter att texten publicerades.

WHITE WARD – Leviathan
Black metal när den är som bäst. Traditionell i vissa delar, totalt avvikande i mycket annat. Jag älskar bruket av blåsinstrument som här kommer till sin fulla rätt.

KARDASHEV – Glass Phantoms
Bedövande vacker känslostorm till låt. Med en sånginsats som tränger innanför huden så den knottras utav bara helvete, och med episka melodier kan detta vara en av arizonabandets bästa låtar överhuvudtaget. Och det vill inte säga lite.

Robert

SCORPIONS – Rock Believer
Välkommen – den här delen av listan blir helt fri från growl och skriksång, den syftar i korthet till att följa texten på den här låtens refräng: I’m a Rock Believer like you! SCORPIONS har osannolika57 år (!) under bältet, och även om detta inte det bästa man levererat i karriären så är det hjärtligt och träffsäkert.

DAWN OF SOLACE – Erase
Icke-growl betyder inte nödvändigtvis vänt och snällt – detta är tungt, mörkt och suggestivt på det bästa av sätt. Finska DAWN OF SOLACE håller hög klass, och årets platta ”Flames Of Perdition” är inget undandtag. Bra skit!

HARDCORE SUPERSTAR – Weep When You Die
Man vet vad man får med HARDCORE SUPERSTAR. Det är jävligt bra, svängig och skön hårdrock med rätt attityd. Här med lite melankoli, och det passar det med.

EVERGREY – Heartless
Om någon hade petat på mig för 5-6 år sen och sagt att jag skulle dyrka plattorna som EVERGREY släppte så hade jag blivit förnärmad och kanske muckat handgemängsbråk (eller, ja, inte riktigt men du fattar hur det hade svidit!). Nu? Jäsiken vad bra de är. Löjligt bra, även om årets ”The Heartless Portrait” är aningen mer.. vardag? än förra given ”Escape Of The Phoenix”.

RED HOT CHILI PEPPERS  – These Are The Ways
Årets mest spelade skiva för min del. ”Unlimited Love” är återföreningen för Flea, Chad Smith och Anthony Kiedis med gitarristen John Frusciante, och resultatet är en rejäl dos livs- och spelglädje. Den här låten bjuder på sväng, känsla och ett rätt bra punkar-röj mot slutet. Med andra ord: allt som är RHCP.

SKULL FIST – For The Last Time
Dags att upp:a tempot lite – knyt näven och skicka den mot skyn när SKULL FIST visar vägen i en klassisk power-rock-metaldänga! Detta är okomplicerat och lätt att svänga med i, och höjer temperaturen på vilken fredagseftermiddag som helst!

RAMMSTEIN – Zeit
Jag gillar inte RAMMSTEIN. Ett riktigt skitband i min bok, trots att jag sett dem live där de lär vara som bäst. Tråkiga, effektsökande och extroverta upprorsmakare… så det är med en aning märklig känsla jag finner mig gilla och nynna med i titelspåret till årets platta Inte bara en gång, utan nästan varje gång den spelas på radion. Se där… en överraskning på listan?

MAULE – Summoner
Fuck-off-hårdrock av enklaste snitt. Man behöver 1 sekund ungefär, sen kan man refräng och riff, men jag gillar’t. Till skillnad från RAMMSTEIN så är detta inget ”en låt från skivan och resten har jag inte hört”, utan en representativ låt från hur det låter överlag. Bra, alltså…

CROBOT – Set You Free
Snyggt, svängigt, lättlyssnat, amerikanskt. CROBOT är allt detta och ett band för dig som gillar välproducerad läcker rock. ”Feel this” är bandets fjärde platta, och det bjuds (tack och lov!) på exakt noll överraskningar!

SANHEDRIN – Death Is A Door
Vi avslutar med Brooklynbaserade trion SANHEDRIN som mixar klassisk hårdrock med Iron Maiden. Det är alltså en härlig mix av episk metal och smutsig club-rock som bjuds, och jag har svårt att tänka mig en bättre avslutning på den här spellistan. Lite av varje, med känsla? Ja tack!

Live

Live: Avatar & Sonic Assault på Trädgårn

Lämna en kommentar

ARTIST: Avatar, Sonic Assault
EVENEMANG: Going Hunting Tour
LOKAL: Trädgårn, Göteborg
DATUM: Torsdag 10 mars, 2022

Det råder ingen som helst tvekan om att det var ett spelsuget AVATAR som nu under sin ”Going Hunting”-turné ställde sig på hemmascenen i Göteborg. Inte heller råder det någon tvekan om att kärleken mellan bandet och dess publik denna afton var ömsesidig. Trädgårn blev skådeplatsen för en synnerligen intensiv show, i ordets rätta bemärkelse!

Innan hemmasönerna var det dock dags för SONIC ASSAULT, ett förband som sprang med den äran trots visst uppförslut. Uppförslutet berodde inte på SONIC ASSAULT själva, eller egentligen ens på publiken. Trädgårn var fullsatt denna afton, stämningen god, och herrarna på scen inställda på att ge järnet till 112%. För det vill jag få sagt, att SONIC ASSAULTs mix av teknisk döds, post-black metal samt diskreta drag av hardcore och thrash här och var, kan vara bland det allra hårdaste jag har hört från en scen. Och då har jag ändå fått bröstbenet misshandlat av MISERY INDEX och min själv svärtad av BEHEMOTH just här på Trädgårn. Men SONIC ASSAULT är hårda.

Uppförslutet bestod istället just av det faktum att musiken som bjöds var så kompromisslöst brutal. En ganska stor andel av publiken, som ju ändå primärt var där för att se AVATAR med deras klart mer varierade och teatraliska anslag, hade nog en smula svårt att smälta det soniska anfallet. Trots Erik Lundbergs härliga frenesi och upprepade försök att få igång moshande i publiken, tog det sig aldrig riktigt på just den fronten. Men samtliga i bandet imponerade med teknisk färdighet och kompromisslöst manglande, så all heder åt dem för det.

SONIC ASSAULT – ett band som gör skäl för namnet!

Efter lite roddande på scen var det så dags för huvudakten, och vilken entré de gjorde! Första spår ut var Colossus, och bandet ställde upp sig som i videon, i stram givakt i samlad tropp framme vid scenkanten, med ett trumset uppställt åt John Alfredsson att maniskt hamra på. Alfredsson förtjänar för övrigt ett alldeles eget hedersomnämnande. I de allra flesta band skulle den typen av inlevelse, mimik och scennärvaro få en eventuell sångare/frontman att blekna helt, AVATARs trummis är helt klart en karaktär. Sen har förstås inte göteborgarna en vanlig frontman, utan Johannes Eckerström, och då är det baske mig inte lätt att konkurrera om huvudrollen.

Teatraliskt? Japp. Effektivt? Verkligen!

Under en stark inledning på konserten, där nämnda Colossus följs av rockiga Let It Burn, Silence In The Age Of Apes, vackra (personliga favoriten) Bloody Angel, Child samt The Eagle Has Landed, tar Eckerström sakta men säkert full kontroll över rummet och får publiken att äta ur hans hand. Som en turboladdad hybrid av Marilyn Manson och Carl-Einar Häckner, med en kort DNA-sekvens insaxad från Peter Steele, äger han scenen på ett sätt som få andra. En sann showman; dekadent, innerlig, teatralisk och sömlöst pendlande mellan allvarsamt mörker och skälmskt flirtande med publiken. Ta en detalj som den bränsledunk frontmannen använder som vattenflaska under gigget, en egentligen tämligen billig prop, men som här liksom bara funkar.

Å andra sidan, vad funkar inte denna afton? Som sagt, det märks att AVATAR njuter av att stå på scen igen, och jag upplever det också som ärligt när man innan The Eagle Has Landed deklarar att det är lite extra roligt att återigen, efter tre år, få framträda på hemmaplan. (Vi får väl ändå räkna Göteborg som det, även om Eckerström upprepat och till publikens fnissande förtjusning trycker på hur de olika medlemmarna kommer från ”Mölndal, Kållered och LINDOME!”.) Just detta mellansnack är för övrigt ett av kvällens roligaste:

-”Annars då, hur är det? Vad har ni haft för er de senaste två-tre åren?”, frågar sångaren pillemariskt. Skrattsalvor. ”Vill ni …prata… om det?”. Spridda nekande burop. ”Nej, vi skall inte PRATA om det. Ikväll har vi BÄTTRE saker för oss!”. Nästa låt brakar loss.

AVATAR och deras frontman uppvisar stort showmanship denna afton.

Nåväl, åter till händelseutvecklingen. Redan under Let It Burn hoppas det rätt friskt i publiken, och under Bloody Angel kommer kvällens första tydliga allsång igång. Nästa gång det är dags är under Paint Me Red, innan intensiteten går ner en marginell smula under A Secret Door, For The Swarm och Torn Apart. Sedan är det dags för finkänsligt vackra Gun, där sångaren sätter sig vid en flygel som jag på något obegripligt sätt har lyckats missa när de burit in.

Innan första ackordet faller tackar han publiken för att de genom sin närvaro och kärlek skänker mening åt det han och AVATAR gör, vilket återigen känns som genuint ärligt menad tacksamhet. När låtens vackra molltoner sedan klingar fram känns texten obehagligt aktuell givet nuvarande händelser i Ukraina, och kanske att den resonerar med fler än mig. Det åker nämligen upp en imponerande mängd mobillampor (samt även rätt många tändare) i luften här. I vanliga fall hade jag förmodligen tyckt att det var en aning cheesy, men just nu känns det faktiskt mest vackert.

Ikväll skulle det inte ”pratas” om det, AVATAR hade andra planer.

Efter Gun följer relativt nya singeln Going Hunting, och sen har det blivit dags för AVATAR att faktiskt rent konkret kommentera de pågående världshändelserna. Eckerström för in samtalet på Rysslands angrepp på Ukraina, och publiken uttrycker ljudligt sina känslor kring detta. Sångaren konstaterar att det inte bara är okej, utan rätt och rimligt att vara arg i nuläget, men att vi kan få utlopp för lite av dessa känslor via musiken. ”Så under den här låten, bara precis just här och nu, är det okej att känna HAT. Nu får ni hata om ni vill.”

Låten som sedan rivs av – återigen med nästan kuslig tematisk riktighet – är Tsar Bomba, och ursäkta franskan, men jävlar vilken mosh pit detta resulterar i! I princip hela halvan av lokalen närmast scenen förvandlas till ett hoppande hav av spastisk dans, hockeytacklingar och outspädd, rå energi. Även om det lugnar sig lite under efterföljande A Statue For The King är det inte med alldeles för mycket, det moshas friskt även här.

Givet AVATARs lekfullhet och hälsosamma brist på respekt för genré-gränser och konventioner, känns det helt rätt att det ordinarie setet sedan avslutas med betydligt luftigare och mer groove-orienterade The King Welcomes You To Avatar Country, komplett med såpbubblemaskin som fyller scenen och luften framför den samma med glädje och gulligt glittrande bubblor. Här lämnas faktiskt huvudrollen för ett tag över till gitarristen Jonas Jarlsby, som får ikläda sig kungarollen komplett med pompa-och-ståt-jacka och allt.

Bubblor och kärlek i luften.

Pausen innan extranumren är nästan för kort för att återkomsten på scen skall kunna kallas ett encore, det känns lite som att AVATAR inte orkar låtsas som att de inte verkligen vill få lira lite till. Efter blytunga käftsmällen Wormhole passar dock frontmannen på att retas lite en sista gång med oss i publiken:

-”När jag stod där ute i kulissen så hörde jag hur några av er ropade ’en låt till’…” Publiken börjar givetvis kraftfullt skandera just detta, vilket sångaren efter en stund hyssjar ner. ”Ja, nu hade vi ju egentligen tänkt spela lite MER än så, men man hatar ju att vara den som stannar efter att festen är slut, som dröjer sig kvar när alla vill att man skall gå hem. Det är ju pinsamt när det blir så. Och man vill ju alltid ge publiken det de vill ha, så…” Publiken skrattar lite nervöst. ”Men äh, vi kör väl. Vi hade faktiskt tänkt spela TVÅ låtar till nu!” Jubel.

Setet avslutas med två äss ur leken i form av headbanger-pärlan Smells Like A Freakshow och Hail The Apocalypse, och återigen så moshas det på rätt friskt framför scenen. Som om man egentligen inte riktigt skulle vilja lämna scenen, drar hemmasönerna sedan ut på avslutningen av sista låten till ett två minuter långt post-crescendo, där trumsmatter och rundgång blandas med publikens högljudda påhejande. Efter att sista cymbalslaget till slut har fallit fylls Trädgårn av ett kraftfullt vrål av uppskattning. Herrarna på scen har verkligen gett sitt allt denna kväll, och resultatet talar för sig själv – det är så här man bjuder på en show. Tack för det, AVATAR!