Etikettarkiv: Avatar

Live: Avatar & Sonic Assault på Trädgårn

ARTIST: Avatar, Sonic Assault
EVENEMANG: Going Hunting Tour
LOKAL: Trädgårn, Göteborg
DATUM: Torsdag 10 mars, 2022

Det råder ingen som helst tvekan om att det var ett spelsuget AVATAR som nu under sin “Going Hunting”-turné ställde sig på hemmascenen i Göteborg. Inte heller råder det någon tvekan om att kärleken mellan bandet och dess publik denna afton var ömsesidig. Trädgårn blev skådeplatsen för en synnerligen intensiv show, i ordets rätta bemärkelse!

Innan hemmasönerna var det dock dags för SONIC ASSAULT, ett förband som sprang med den äran trots visst uppförslut. Uppförslutet berodde inte på SONIC ASSAULT själva, eller egentligen ens på publiken. Trädgårn var fullsatt denna afton, stämningen god, och herrarna på scen inställda på att ge järnet till 112%. För det vill jag få sagt, att SONIC ASSAULTs mix av teknisk döds, post-black metal samt diskreta drag av hardcore och thrash här och var, kan vara bland det allra hårdaste jag har hört från en scen. Och då har jag ändå fått bröstbenet misshandlat av MISERY INDEX och min själv svärtad av BEHEMOTH just här på Trädgårn. Men SONIC ASSAULT är hårda.

Uppförslutet bestod istället just av det faktum att musiken som bjöds var så kompromisslöst brutal. En ganska stor andel av publiken, som ju ändå primärt var där för att se AVATAR med deras klart mer varierade och teatraliska anslag, hade nog en smula svårt att smälta det soniska anfallet. Trots Erik Lundbergs härliga frenesi och upprepade försök att få igång moshande i publiken, tog det sig aldrig riktigt på just den fronten. Men samtliga i bandet imponerade med teknisk färdighet och kompromisslöst manglande, så all heder åt dem för det.

SONIC ASSAULT – ett band som gör skäl för namnet!

Efter lite roddande på scen var det så dags för huvudakten, och vilken entré de gjorde! Första spår ut var Colossus, och bandet ställde upp sig som i videon, i stram givakt i samlad tropp framme vid scenkanten, med ett trumset uppställt åt John Alfredsson att maniskt hamra på. Alfredsson förtjänar för övrigt ett alldeles eget hedersomnämnande. I de allra flesta band skulle den typen av inlevelse, mimik och scennärvaro få en eventuell sångare/frontman att blekna helt, AVATARs trummis är helt klart en karaktär. Sen har förstås inte göteborgarna en vanlig frontman, utan Johannes Eckerström, och då är det baske mig inte lätt att konkurrera om huvudrollen.

Teatraliskt? Japp. Effektivt? Verkligen!

Under en stark inledning på konserten, där nämnda Colossus följs av rockiga Let It Burn, Silence In The Age Of Apes, vackra (personliga favoriten) Bloody Angel, Child samt The Eagle Has Landed, tar Eckerström sakta men säkert full kontroll över rummet och får publiken att äta ur hans hand. Som en turboladdad hybrid av Marilyn Manson och Carl-Einar Häckner, med en kort DNA-sekvens insaxad från Peter Steele, äger han scenen på ett sätt som få andra. En sann showman; dekadent, innerlig, teatralisk och sömlöst pendlande mellan allvarsamt mörker och skälmskt flirtande med publiken. Ta en detalj som den bränsledunk frontmannen använder som vattenflaska under gigget, en egentligen tämligen billig prop, men som här liksom bara funkar.

Å andra sidan, vad funkar inte denna afton? Som sagt, det märks att AVATAR njuter av att stå på scen igen, och jag upplever det också som ärligt när man innan The Eagle Has Landed deklarar att det är lite extra roligt att återigen, efter tre år, få framträda på hemmaplan. (Vi får väl ändå räkna Göteborg som det, även om Eckerström upprepat och till publikens fnissande förtjusning trycker på hur de olika medlemmarna kommer från “Mölndal, Kållered och LINDOME!”.) Just detta mellansnack är för övrigt ett av kvällens roligaste:

-“Annars då, hur är det? Vad har ni haft för er de senaste två-tre åren?”, frågar sångaren pillemariskt. Skrattsalvor. “Vill ni …prata… om det?”. Spridda nekande burop. “Nej, vi skall inte PRATA om det. Ikväll har vi BÄTTRE saker för oss!”. Nästa låt brakar loss.

AVATAR och deras frontman uppvisar stort showmanship denna afton.

Nåväl, åter till händelseutvecklingen. Redan under Let It Burn hoppas det rätt friskt i publiken, och under Bloody Angel kommer kvällens första tydliga allsång igång. Nästa gång det är dags är under Paint Me Red, innan intensiteten går ner en marginell smula under A Secret Door, For The Swarm och Torn Apart. Sedan är det dags för finkänsligt vackra Gun, där sångaren sätter sig vid en flygel som jag på något obegripligt sätt har lyckats missa när de burit in.

Innan första ackordet faller tackar han publiken för att de genom sin närvaro och kärlek skänker mening åt det han och AVATAR gör, vilket återigen känns som genuint ärligt menad tacksamhet. När låtens vackra molltoner sedan klingar fram känns texten obehagligt aktuell givet nuvarande händelser i Ukraina, och kanske att den resonerar med fler än mig. Det åker nämligen upp en imponerande mängd mobillampor (samt även rätt många tändare) i luften här. I vanliga fall hade jag förmodligen tyckt att det var en aning cheesy, men just nu känns det faktiskt mest vackert.

Ikväll skulle det inte “pratas” om det, AVATAR hade andra planer.

Efter Gun följer relativt nya singeln Going Hunting, och sen har det blivit dags för AVATAR att faktiskt rent konkret kommentera de pågående världshändelserna. Eckerström för in samtalet på Rysslands angrepp på Ukraina, och publiken uttrycker ljudligt sina känslor kring detta. Sångaren konstaterar att det inte bara är okej, utan rätt och rimligt att vara arg i nuläget, men att vi kan få utlopp för lite av dessa känslor via musiken. “Så under den här låten, bara precis just här och nu, är det okej att känna HAT. Nu får ni hata om ni vill.”

Låten som sedan rivs av – återigen med nästan kuslig tematisk riktighet – är Tsar Bomba, och ursäkta franskan, men jävlar vilken mosh pit detta resulterar i! I princip hela halvan av lokalen närmast scenen förvandlas till ett hoppande hav av spastisk dans, hockeytacklingar och outspädd, rå energi. Även om det lugnar sig lite under efterföljande A Statue For The King är det inte med alldeles för mycket, det moshas friskt även här.

Givet AVATARs lekfullhet och hälsosamma brist på respekt för genré-gränser och konventioner, känns det helt rätt att det ordinarie setet sedan avslutas med betydligt luftigare och mer groove-orienterade The King Welcomes You To Avatar Country, komplett med såpbubblemaskin som fyller scenen och luften framför den samma med glädje och gulligt glittrande bubblor. Här lämnas faktiskt huvudrollen för ett tag över till gitarristen Jonas Jarlsby, som får ikläda sig kungarollen komplett med pompa-och-ståt-jacka och allt.

Bubblor och kärlek i luften.

Pausen innan extranumren är nästan för kort för att återkomsten på scen skall kunna kallas ett encore, det känns lite som att AVATAR inte orkar låtsas som att de inte verkligen vill få lira lite till. Efter blytunga käftsmällen Wormhole passar dock frontmannen på att retas lite en sista gång med oss i publiken:

-“När jag stod där ute i kulissen så hörde jag hur några av er ropade ‘en låt till’…” Publiken börjar givetvis kraftfullt skandera just detta, vilket sångaren efter en stund hyssjar ner. “Ja, nu hade vi ju egentligen tänkt spela lite MER än så, men man hatar ju att vara den som stannar efter att festen är slut, som dröjer sig kvar när alla vill att man skall gå hem. Det är ju pinsamt när det blir så. Och man vill ju alltid ge publiken det de vill ha, så…” Publiken skrattar lite nervöst. “Men äh, vi kör väl. Vi hade faktiskt tänkt spela TVÅ låtar till nu!” Jubel.

Setet avslutas med två äss ur leken i form av headbanger-pärlan Smells Like A Freakshow och Hail The Apocalypse, och återigen så moshas det på rätt friskt framför scenen. Som om man egentligen inte riktigt skulle vilja lämna scenen, drar hemmasönerna sedan ut på avslutningen av sista låten till ett två minuter långt post-crescendo, där trumsmatter och rundgång blandas med publikens högljudda påhejande. Efter att sista cymbalslaget till slut har fallit fylls Trädgårn av ett kraftfullt vrål av uppskattning. Herrarna på scen har verkligen gett sitt allt denna kväll, och resultatet talar för sig själv – det är så här man bjuder på en show. Tack för det, AVATAR!

WeRock 15 år!

Tiden går fort när man har roligt, brukar det ju heta. Och musik är sannerligen roligt, det är trots allt den känslan som gör att den här sajten existerar. Följaktligen känns det som alldeles nyss vi här på WeRock-redaktionen firade sajtens 10-årsjubileum. Men inte desto mindre har ytterligare fem år nu förflutit, och WeRock kan skylta med 15 år i etern. Det tycker vi på redaktionen är värt att fira lite!

…och vilket är nu ett bättre sätt att fira på än att bjussa på musikaliska guldkorn från de senaste fem åren? Vad har varit hetast, tyngst, argast, vackrast, hårdast eller av annan anledning engagerat under den här perioden? Utan vidare dröjsmål här våra som vanligt spretande åsikter kring detta, i form av fem  skivor från perioden som våra skribenter vill lyfta fram, samt favoritlåtar* från respektive platta:

* Du hittar alla låtarna samlade i en spellista nedtill i inlägget!

Amelie

NETHERBIRD – The Grander Voyage (2016)
Detta är NETHERBIRDs fram till nu bästa album och en mycket stark helhet som ypperligt väl håller för upprepade lyssningar även så här mer än fem år från utgivningen. Jag kunde välja bland ett halvt dussin spår till ”bästa låt”; Hinterland, Windwards, Pillars Of The Sky, men går efter lustkänslan för dagen och då får det bli denna.
Bästa låt: The Silvan Shrine

SATYRICON – Deep Calleth upon Deep (2017)
Norska SATYRICON går alltid sina egna vägar även om banden till svartmetallrötterna ständigt finns djupt närvarande. På 2017 års platta använder Satyr inspiration från klassisk kultur i många olika lager även om plattan inte har något direkt tema. Kanske därav den hållbarhet som uppnås. Vald låt ger mig då som nu rysningar, av det sköna slaget, vid varje lyssning.
Bästa låt: To Your Brethren In The Dark

ORPHANED LAND – Unsung Prophets & Dead Messiahs (2018)
Ett tungt konceptalbum som allra bäst avnjuts som helhet. Vilket inte betyder att det inte finns en massa bra låtar att njuta av helt i egen rätt. Som förstasingeln Like Orpheus eller som här Only the Dead Have Seen the End of the War med Tompa Lindberg (AT THE GATES m.fl.) som medvokalist. ORPHANED LAND toppade årsbästalistan det året.
Bästa låt: Only The Dead Have Seen The End Of The War

Numenorean 2019NUMENOREAN – Adore (2019)
Denna platta slog ner i mitt inre med en skräll första gången jag hörde den och är lika bra varje gång jag lyssnar, en platta som växt sig enorm med tiden. Jag kan välja precis vilken låt som helst till en bästalista som denna. ”Adore” var bandets andra album och blev tyvärr det sista. NUMENOREAN lade ner tidigare i år. Ska jag välja det bästa albumet de senaste fem åren blir det utan tvekan detta. “Adore” var den självklara ettan på min bästalista 2019.
Bästa låt: Adore

Kvaen 2020KVAEN – The Funeral Pyre (2020)
Jag väljer en skiva utanför förra årets topplista här. Detta då jag helt enkelt missade KVAENs debut tills det var ”för sent”. Desto trevligare att få lyfta den nu, inte minst Revenge By Fire har spelats ett otal gånger under året. Enmansbandet spelar en tung, melodiös och känslofylld black/pagan metal med sina rötter i Nordens mest nordliga delar, Kvänernas land. Nytt album är på gång.
Bästa låt: Revenge By Fire

Fredrik

OCEANS OF SLUMBER – Winter (2016)
Den här skivan var mitt personliga soundtrack under en omvälvande tid av mitt liv, och än idag har jag svårt att inte bli känslomässigt berörd när jag lyssnar på Cammie Gilberts fantastiska stämma. Hennes register kommer kanske bäst till sin rätt i Turpentine eller Suffer The Last Bridge, men det är bitterljuva covern Nights In White Satin som greppar min själ med mest fast hand. Verkshöjden är episk!
Bästa låt: Nights in White Satin

SOEN – Lykaia (2017)
2017 var året när jag stiftade bekantskap med SOEN, en omedelbar musikalisk förälskelse som sedan bara har fördjupats och förstärkts när de under åren mellan då och nu släppt mästerverken “Lotus” och “Imperial”. Men “Lykaia” var för mig startpunkten, och givet att SOEN sedan dess är ett av mina absoluta favoritband alla kategorier således en startpunkt jag är synnerligen tacksam för.
Bästa låt: Opal

HORISONT – About Time (2017)
2017 var den starka våg av 70-talsinspirerad rock som översköljt oss med bra musik under flera år på väg att ebba ut. En av de plattor som bidrog till att sätta en snygg punkt (nåja, men ett semikolon, då) var denna, från alldeles nyligen insomnade HORISONT. Luftigt, glammigt, men inte utan nerv; vackert så.
Bästa låt: Electrical

AVATAR – Hunter Gatherer (2020)
Vi hoppar fram några år, till 2020, året när AVATAR tog steget från “hög högstanivå, men lite för excentriska för sitt eget bästa” till “herre jisses, där satt den!”… För mig förra årets allra bästa platta, där mjukt och hårt, teatraliskt och drivet samsas på ett helt naturligt sätt. Ett styrkebesked som med all rimlighet bör etablera AVATAR på de riktigt stora scenerna.
Bästa låt: A Secret Door

ROME – The Lone Furrow (2020)
Nu är väl Jerome Reuter, alias ROME, förvisso en singer/songwriter och inte en hårdrocks-akt, men han har alltid erbjudit gott om svärta och ekivok, trasig desperation. Dessutom har han samarbetat med akter så som PRIMORDIAL, HARAKIRI FOR THE SKY och  Adam Darski, till vardags frontman i BEHEMOTH. Så nog finns där en kärlek till metal-scenens mörker, en kärlek som från mitt håll  är besvarad. Även om “The Lone Furrow” precis som alla hans skivor är något ojämn, är topparna oerhört vackra. Följaktligen anser jag mig lyckligt lottad över att under de senaste åren fått upptäcka herr Reuters katalog.
Bästa låt: The Angry Cup

Martin

WORMED – Krighsu (2016)
Spanska WORMED håller det tekniska dödsfortet med förödande ackuratess. Varenda skiva i bandets diskografi är bra, men “Krigshu” sticker ut lite extra för här liras det inte bara så som vi alla förväntar oss att den här typen av musik ska låta. Här finns ett satans löd, men också ett fantastiskt sväng. Lägg till en sånginsats som straffar de flesta.
Bästa låt: Computronium Pulsar Nanarchy

PERSEFONE – Aathma (2017)
Skivan jag såg mest fram emot under 2017. Det andorranska bandet beundrar jag så fruktansvärt mycket för två saker: deras musik och att de aldrig ger upp. “Aathma” är bandets, hittills, mest ambitiösa skiva. De tog i vad gäller det mesta förutom att skriva musik som räckte mer än en timme – gästartisterna och produktionen imponerar – och ändå finns här så mycket kvalitet från bandet självt.
Bästa låt: Prison Skin

BARREN EARTH – A Complex Of Cages (2018)
Skivan som fick mig på fall redan med första låten. Fortfarande tycker jag att den här skivan är så löjligt bra att jag nästan trillar av stolen vid varje lyssning. Det har såklart med att delarna bildar en enhet som krossar. Riffen, drivet, den finska tonen, sången och produktionen gör den här skivan till en njutning från start till slut.
Bästa låt: The Living Fortress

Devin Townsend – Empath (2019)
Fortfarande en skiva som jag återvänder till ofta. Devin Townsend lyckas med allt här – han lyckas hitta den röda tråden mellan alla sina uttryck och skapa en skiva som tar tillvara på allt bra han gjort genom åren. Dessutom är den så fruktansvärt omhändertagande och tröstande i stora stycken. I recensionen skrev jag att min favoritlåt var Borderlands, men jag har ändrat mig. Inte minst på grund av den akustiska versionen som Devin kör live.
Bästa låt: Spirits Will Collide

ANAAL NATHRAKH – Endarkenment (2020)
En av bandets absolut bästa skivor, med kanske den bästa låten de skrivit under karriären. Min kärlek till ANAAL NATHRAKH var stark redan innan den här skivan. Den blev bara större redan efter första lyssningen. Inget band kan på detta sätt sammanfoga rens med oerhört episka, magiska, refränger.
Bästa låt: Feeding The Death Machine

Robert

KATATONIA – The Fall Of Hearts (2016)
Detta är svenska veteranernas starkaste album enligt min åsikt, alldeles speciellt den fysiska utgåvan som bjuder på extraspåret Vakaren. Bandets vackra och vemodiga nerv ligger blottad på den här skivan och den har sedan släppet blivit en följeslagare. Tronade välförtjänt på Topplistan 2016! Vakaren nog inte bästa låten på skivan egentligen, men eftersom låten gjorts tillgängligt digitalt i samband med bandets släpp av udda rariteter på “Mnemosynean” har jag valt den som representant.
Bästa låt: Vakaren

KRYPTOS – Burn Up The Night (2016)
Detta var min första kontakt med Indiska KRYPTOS och deras drivna melodiska thrash metal, så det är en skiva som är värd att lyftas fram i dessa sammanhang. Sedan dessa har man skördat framgångar med uppföljaren “Afterburner” (2019) och “Force Of Danger” (2021). Ingen av dem hade jag hittat utan den här vägvisaren.
Bästa låt: Burn Up The Night

PALLBEARER – Heartless (2017)
Av någon outgrundlig anledning hade jag inte den här skivan högre än på plats 10 när musikåret 2017 skulle summeras – den borde ju (såhär i efterhand) hamnat högt högt. Detta är en skiva jag fortfarande återkommer till och varje gång jag spelar den känner jag… tröst och trygghet. Märkligt.
Bästa låt: I Saw The End

HARAKIRI FOR THE SKY – Arson (2018)
I wish I was kerosene…” Refrängen på första spåret Fire Walk With Me från österrikarnas fjärde platta “Arson” sitter som berget och egentligen behövs inte  fler ord än så. Vackert är det, och smärtsamt. Den här skivan tog förstaplatsen när WeRocks samlade årsbästalista 2018 summerades.
Bästa låt: Heroin Waltz

MEGATON SWORD – Blood Hails Steel – Steel Hails Fire (2020)
Den här skivan får stå som representant för ett av mina favoritfenomen: att hitta skivor efter att ett musikår summerats och topplistor publicerats. Klappat och klart, sen kommer ett fynd från ingenstans och man undrar hur i hela friden man kunde missa det under året som gått?! Händer varje år, och den här heavy metalpärlan är ett bra exempel. Har ni tänkt på att det dessutom blir lite sten – sax – påse över det? Blod förlorar mot stål – stål förlorar mot eld – eld förlorar mot blod (om det är tillräckligt mycket)!
Bästa låt: Blood Hails Steel – Steel Hails Fire

WeRocks samlade årsbästalista 2020

WeRock-redaktionen är ett gäng viljestarka individer med tydliga åsikter om den musik som ligger oss alla så varmt om hjärtat, och diskussionsvågorna om vad som är bra eller inte går alltid höga. Men självklart ville vi ge er vår samlade bild av vilka skivor som faktiskt varit allra bäst under året som gått. Så efter en målmedveten insats har vi här lyckats lista créme de la créme – WeRocks samlade årsbästalista för 2020!

WeRocks samlade årsbästalista – Topp 10 skivor

10. Uncrowned – AGES
Melodisk black metal-bandet AGES dundrade in med storm med sin debut 2015 och jag placerade den högt på det årets bästalista. Vartefter åren gått gav jag nästan upp hoppet om att något mer skulle komma från bandet men så i år slog de till igen! Lika fin, lika svart och lika melodisk seglar “Uncrown” upp högt i årets lista. (Amelie)
Individuella listplaceringar: Amelie 3. Fredrik -. Martin -. Robert -.

10. Lamb Of God – LAMB OF GOD
Nä, men dra på trissor – att de hade detta i sig, jänkarna, det trodde jag aldrig!?! En självbetitlad platta så sent i karriären som dessutom visar sig vara bandets starkaste till dags dato – jo, jag tackar jag! Sprängfylld med mangel, groove, perfekt produktion och fina gästartister har den här plattan faktiskt inga svagheter alls. (Robert)
Individuella listplaceringar: Amelie -. Fredrik -. Martin -. Robert 3.

10. Throes Of Joy In The Jaws Of Defeatism – NAPALM DEATH
Årets mest rungande uppvisning i grindcore står genrens gudfäder för. “Throes…” är en av de starkaste alstren i bandets diskografi, totalt sett, och med en frustande vrede parad med musikalisk ekvilibrism är det här en skiva som vidmakthåller NAPALM DEATHs särställning inom sin genre. (Martin)
Individuella listplaceringar: Amelie -. Fredrik -. Martin 3. Robert -.

8. Movement – DARK TRANQUILLITY
DARK TRANQUILLITY gör aldrig fel och här med “Moment” gör de mer än rätt. Storslaget på bandets eget ödmjuka sätt skrev jag när jag recenserade skivan och den beskrivningen håller fortfarande efter ännu ett otal lyssningar sedan dess. (Amelie)
Individuella listplaceringar: Amelie 2. Fredrik -. Martin -. Robert -.

8. Oceans Of Slumber – OCEANS OF SLUMBER
En triumfatorisk, och högkvalitativ, uppvisning i hur man kan omvandla påfrestningar i det dagliga livet till en i det närmaste perfekt musikalisk smältdegel. OCEANS OF SLUMBER visar på den här skivan att de är ett livsviktigt och beroendeframkallande band som gång efter annan förmår att förvåna och förföra med musik av yppersta kvalitet. (Martin)
Individuella listplaceringar: Amelie -. Fredrik -. Martin 2. Robert -.

7. Waves – DAWN OF SOLACE
Åh, Finland, ändra dig aldrig! Eller ja, det får du väl, men behåll den där melankoliska ådran som har fött – och fortsätter föda – så mycket bra musik. Att DAWN OF SOLACE är ett finskt projekt är i det närmaste omöjligt att missta sig på, det hörs. Vilket i det här fallet är något positivt, och tror du mig inte är låtar som Lead WingsAshesHidingTuli och Numb samtliga ypperliga bevis för min tes. Hyvä Suomi! (Fredrik)
Individuella listplaceringar: Amelie -. Fredrik 4. Martin 7. Robert -.

5. Infidel – AMBUSH
Bästa skivan år 2020 är en platta som verkligen hyllar livet och glädjen. Otaliga gånger har svenska AMBUSH och låtar som Heart Of Stone, Yperite och Hellbiter fått agera “pick-me-up” för egen del, och kombinationen av spelglädje, speltid och kvalitet på musiken gör till slut detta till en värdig vinnare. Heavy Metal Is The Law, kan man säga! (Robert)
Individuella listplaceringar: Amelie -. Fredrik -. Martin -. Robert 1.

5. Utgard – ENSLAVED
De norska hjältarna i ENSLAVED tronar i toppen – igen är jag benägen att tillägga, det är som en vana. Även om faktiskt förra plattan ”E” (2017) inte riktigt levde upp till mina, alltid skyhöga, förväntningar på bandet.

”Utgard” är en så gott som fulländad platta, både i enskilda delar och helheten. Jag värjer mig lite för att ge ENSLAVED ännu mer credd, de har skäppan full, men det är bara att backa och buga för kombinationen perfektion och känsla såsom den bjuds här. (Amelie)
Individuella listplaceringar: Amelie 1. Fredrik -. Martin -. Robert -.

4. Obsidian – PARADISE LOST
Efter att ha placerat 2015 års ”The Plague Within” på förstaplatsen när det året sammanfattades var jag en liten aning besviken på ”Medusa” (2017). Årets album har allt vad en vill ha av PARADISE LOST och lite till i form av några fina överraskningar. (Amelie)
Individuella listplaceringar: Amelie 4. Fredrik 7. Martin -. Robert 5.

3. Hunter Gatherer – AVATAR
Precis som ANAAL NATHRAKH är AVATAR ett band som konstant haft en god portion egensinnighet, lekfullhet och en hälsosam brist på respekt för genre-konventioner. Bandet har beskrivits som allt av heavy metal, melodisk dödsmetall, industri, progressiv “avant garde” och gud vet vad mer… Men även om potentialen varit imponerande, har jag personligen tyckt att resultatet överlag varit för spretigt och svårgripbart. Fram till nu, då.

Med “Hunter Gatherer” slår AVATAR till bollen med både kraft och skruv, och smäller den i mål kryssribba in. Visst, det här är antagligen årets mest egensinniga platta, med en spännvid från MARILYN MANSON-minnande tunggung i Colossus, via en närmast QUEEN-luftig refräng i Justice och obevekliga hooks i A Secret Door, till ett sjösjukt krälande, blytungt riffande i Wormhole. Men då alla dessa intryck faktiskt lyckas bilda ett väloljat maskineri med delarna i samklang, är det inte bara den mest egensinniga plattan – utan även den bästa. Hatten av! (Fredrik)
Individuella listplaceringar: Amelie 5. Fredrik 1. Martin -. Robert -.

2. Cosmic Terror – THE SPIRIT
Helt ärligt – den här skivan är precis lika bra som vinnarplattan, men reglerna säger att segerns sötma inte kan delas. Tyskarnas andra album är dock perfektion om du söker efter thrashig black metal, och detta är ett av de få album som är helt essentiella och livsnödvändiga 2020! (Robert)
Individuella listplaceringar: Amelie -. Fredrik 3. Martin -. Robert 2.

1. Endarkenment – ANAAL NATHRAKH
Det skulle krävas karriärens bästa album för att toppa årets lista för mig. ANAAL NATHRAKH har gång efter annan visat på den livsnödvändighet som det här bandet är för mig. “Endarkenment” är en skiva av sin samtid, ja, vi förtjänar faktiskt den här skivan, om inte annat än att för att påminna oss att världen faktiskt är på väg åt helvete. Men i sann  ANAAL NATHRAKH-anda så är “Endarkenment” en skiva fylld av rent episka melodier som väcker hopp i den kakofoni som bandet har gjort till sitt signum. (Martin)
Individuella listplaceringar: Amelie -. Fredrik 2. Martin 1. Robert -.