Etikettarkiv: Vorga

Vorga – Beyond The Palest Star

ARTIST: VORGA
TITEL: “Beyond The Palest Star”
RELEASE: 2024
BOLAG: Transcending Obscurity Records

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Tyska kvartetten VORGA spelar black metal. Melodisk, episk sådan med snygg produktion. Intet nytt under solen med det, så bandet har helt enkelt förflyttat sig bortom solen och ut i den oändliga rymden. Debuten “Striving Toward Oblivion” recenserades av redaktör Bensch när den säpptes 2022, kanske främst lockad av de fantasieggande omslaget. Det är en riktigt bra skiva (den knep en plats på undertecknads Topp-10 det året) och en sådan som klistrar sig fast närmast omedelbart. Spår som Starless Sky och Disgust träffar lyssnaren som en komet i planeten och går inte att värja sig mot. Det är, kort sagt, en sådan där upptäckt man önskar att man kunde få göra om en gång till. Uppleva nyförälskelsen, fastna i skivan och förundras över detaljerna och noggrannheten i det fysiska exemplarets påkostade digipack.

Det är svårt, det där att upptäcka samma sak en gång till.

Tur då att bandets uppföljare “Beyond The Palest Star” rent utseende- och kvalitetsmässigt håller minst samma klass. Påkostat konvolut, lockande omslag och ännu mera rymdresa. Sådant lovar gott för högt ställda förväntningar. Ännu mer tur då att plattan i fråga faktiskt överlevererar även när det gäller det musikaliska innehållet. Låtmaterialet är en aning mindre direkt än på debuten, med ett mer dynamiskt och varierande anslag. Ebb och flod (vad nu det kan tänkas heta i rymd-sättning?) snarare än konstant storm, och som sådant är låtarna aningen mindre direktverkande… men med starkare långsiktig effekt. Det här är en mycket slitstark skiva i sin helhet. En sån som tål långa ödsliga resor genom tomheten.

Över 7 spår och totalt ca 43 minuter levererar Atlas (gitarr), Cneñca (sång, gitarr), Hymir (trummor, ny sedan förra skivan) och Zora (bas) en resa som startar relativt rakt på sak med öppningsspåret Voideath och avslutas episkt med desperata stroferna “And in this dark corner I lay myself down to rest. Bring forth the End to this story now quickly. I great my death” som stänger skivans avslutning Terminal. Där emellan är det sprängfullt med stjärnstoft, fallande kometer, lysande ultranovor. Om en låt som Magical Thinking är böljande så bryts det av med mer direkta The Cataclysm, vilken i sin tur följs av ömsom hårda och ömsom smekande Tragic Humanity. Omväxlingen kanske är som mest tydlig i låten The Sophist (ligger som video nedan), där drivet i riffet som startar igång själva låten runt 0:45 sekunder in är i stort sett omöjligt att värja sig mot, samtidigt som låten i sin helhet bjuder på en enorm omväxling.

“Beyond The Palest Star” är utan tvekan en av årets absoluta höjdpunkter och framstår efter många många varv som årets klart starkaste black metal-släpp såhär långt. Personligen har jag ju reda upptäckt VORGA och avundas den som har det framför sig, men… det är ändå nästan så att det där omöjliga med att upptäcka något en gång till blev verkligt. Så bra är den här skivan. Missa inte den!

Hot or not? – Januari 2024

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: Its Explanation Is Your God
ARTIST: Morcrof
VALD AV: Amelie

Martin: En sjukt skruvad, men inte helt oäven låt. Jag både avskyr och uppskattar den skevhet som är mellan den traditionella black metal-skruden och vad det nu är för vansinnigt irriterande instrument i bakgrunden. Hade jag orkat en hel skiva? Nä, det hade blivit för jobbigt för mig, men som enskild låt är detta, tja, intressant.
Robert: Det här är.. udda. Det skaver, det är en disharmonisk märklig mix mellan black metal och.. tja, nån form av udda stråkinstrument (?) som glider mot ryggraden ungefär som naglar mot glas. På det hela mer intressant och udda som experiment än vad det är bra dock, och efter ett par, fyra varv eller så har även den glansen mattats. Kallt!
Fredrik: I konvolutet till “Bloody Kisses” har TYPE 0 NEGATIVE skrivit med frasen “Don’t mistake lack of talent for genious”. Man får (möjligen inte helt orelaterat) ge MORCROF att de är extremt säregna, och ingen kan anklaga dem för att inte våga ta ut svängarna. Som med det ostämda pianot som gör sitt bästa för att riva hela inredningen i detta musikaliska rum, falsettskriket ur tonart, eller hur sången har så mycket reverb att det låter som att sångaren står i nästa postnummer-område… Nu säger jag inte att MORCROF inte har talang, och jag menar på riktigt att jag vill uppmunta alla att hitta sitt eget uttryck. Men det här är likafullt med god sannolikhet det allra sämsta bidraget som någonsin varit med i våra “Hor or Not?”-rundor.

LÅT: Season Of Unrest
ARTIST: In Vain
VALD AV: Fredrik

Amelie: Jag lyssnade en hel del på ”Ænigma” när det albumet kom för tio år sedan. Däremot gick mig ”Currents” (2018) ganska obemärkt förbi trots kollega Martins hyllningar i recension och årslista det året. Season Of Unrest får mig att vilja reparera detta. Hett!
Martin: Fruktansvärt efterlängtat material från IN VAIN. Jag blev så till mig att jag dök ner i bandets tidigare musik, och det kanske var oklokt, för jag tycker att den är skarpare än detta. Och då är detta väldigt bra. Kanske lite väl riskfri rensång, men i övrigt är detta mycket njutbart. Att bandet har med en saxofon är, för mig, enbart ett plus.
Robert: IN VAIN är ett band som jag – enligt alla världens regler över vilken sorts musik som tilltalar undertecknad – verkligen borde gilla. Däremot har det faktiskt aldrig inträffat. Det är snyggt. Det är rätt. Det är inget som träffar mig i hjärtat, och så snart låten är slut har jag glömt den. Kroppstempererat, man känner liksom ingen skillnad om man har fingret i vattnet eller inte…

LÅT: Masterpiece
ARTIST: Poseydon
VALD AV: Martin

Robert: Finfin låt detta, med friskt blandning av thrash, black och attityd. POSEYDON tycks ha varit igång rätt många år om jag fattar saken rätt, men det märks inte tycker jag – det vilar en vibb av skön “do it yourself” över det hela, och Masterpiece lovar gott för mer musk. Hett, ju!
Fredrik: Ganska burkig produktion som känns lite lågbudget, men bitvis riktigt fint riffande i detta stycke thrashig döds. Breaket som börjar just innan tvåminuters-märket är snyggt på ett charmigt old school-vis, och delar av låten är riktigt ösig. Inget banbrytande eller häpnadsväckande med POSEYDON, men klart godkänd låt.
Amelie: Belgisk metal är vi inte helt bortskämda med och POSEYDON är ett nytt namn för mig trots att bandet har funnits, till och från, i ett femtontal år. Det här är riktigt bra om än inte nydanande. Kanske inte ett mästerverk i sann bemärkelse men detta är varmt, dragandes mot det heta.

LÅT: Voideath
ARTIST: Vorga
VALD AV: Robert

Fredrik: Kvalitets-black från Tyskland, som fint balanserar stämningsfull atmosfär med rå svärta. Bitvis kanske aaaningen för safe i sin elegans, ett hack mer elakhet och ett mindre melankoli hade lyft detta ytterligare en nivå. Men likafullt ett genuint starkt nummer, bästa denna runda.
Amelie: VORGA släpper sitt andra fullängdsalbum i februari och bandets black metal är av det riktigt trivsamma slaget; melodiskt men utan att tappa svärtan och delar av råheten i soundet. Voideath pekar mot att albumet blir något att verkligen se fram emot. Omgångens hetaste!
Martin: Löjligt bra, och VORGA bevisar att de verkligen är ett band att hålla koll på. Nerven, stämningen och inlevelsen i låten får det att vattnas i munnen över fullängdaren. Detta är, gott folk, hetare än helvetet.

Årsbästalistan 2022 – Robert

2022, ett år av utmaningar avseende världsläget – och ett helt knippe starka skivor! Faktum är att detta år varit extra utmanande när det gäller att dra gränsen – det finns säkert en 25-30 skivor till som är i stort sett lika bra som nummer 9-10 på listan nedan.  Det kan man välja att se som ett jämntjockt år utan extrema toppar (t.e.x. om man jämför med förra årets tiopoängare HORNDAL), eller som att det finns oerhört mycket bra musik. 

Valet är ditt. Listan här nere är min!

Topp 10 Skivor

10. Days Of The Lost – THE HALO EFFECT
Löjligt trallvänligt och klistrigt så det fastnar stenhårt  – modell Göteborgsdöds. Det är vad man får av THE HALO EFFECT, och vi vanliga dödliga kan mest bara hoppas att detta inte är ett tillfälligt projekt och istället ett riktigt band. Snyggt!

9. Sweet Evil Sun – CANDLEMASS
Gammal är äldst? Kanske – eller så håller undertecknad på att bli gammal och söker den trygga och oförändrade famn som är CANDLEMASS efter att man återförenats med originalsångaren Längqvist. Oavsett: “Sweet Evil Sun” är såväl jämnstark utan svaga punkter som spetsig med ett par höjdare.

8. Halo – AMORPHIS
Den här plattan kom hyggligt tidigt på året, och när den gavs ut hade jag knappats föreställt mig att den skulle landa på årsbästalistan; det kändes okej men inte suveränt. Korrigeringen har skett successivt under året, och den här plattan har växt… och växt… och växt. En av de bästa AMORPHIS-plattorna i diskografin, vill jag påstå.

7. Striving Toward Oblivion – VORGA
Årets snyggaste digipack kommer från tyska black metal-orkastern VORGA och deras giv “Striving Toward Oblivion” från Transcending Obscurity Records. Dessutom är den farligt bra, med ett helt knippe spår som tillhör årets starkaste i genren (Starless Sky och Last Transmission kanske främst). Med rymdtema dessutom – what’s not to like?!?

6. The Great Below – KVAEN
Enmans-black metal när det är som bäst, och Jacob Björnfots uppföljare “The Great Below” är osannolikt nog till och med bättre än debuten “The Funeral Pyre”! Antalet varv denna skiva har snurrat i år äro legio, och detta är en sån där skiva som man kan välja nästan vilken låt som helst från för att representera på en spellista.

5. Digital Noice Alliance – QUEENSRYCHE
 Nä – dra mig baklänges?!!? Det här bandet har inte varit relevanta på flera årtionden, och diskografin innehåller såväl världshistoriens genom tiderna bästa skiva (“Operation: Mindcrime”) som en av de värsta lågvattenmärkena (“Dedicated To Chaos”), och att “Digital Noice Alliance” skulle vara så jävla bra som den är..? Inget mindre än ett smärre mirakel. Och miraklet bygger i sin helhet på låtmaterialet, där det kanske finns färre super-ess, men bara låtar i spannet riktigt bra till skitbra!

4. Moribund  – IN APHELION
Årets bästa black metal är svensk, och det är en skiva som flirtar lika mycket med utkanterna av genren som den driver och skapar sin egen plats i metalli-versum. IN APHELION och fullängdsdebuten “Moribund” är ett säreget stycke musik att drunkna i. Imponerande.

3. Of Kingdom And Crown  – MACHINE HEAD
Helt klart årets återkomst, givet att förra plattan “Catharsis” var så pass usel att den fick undertecknad att tappa levnadslusten en aning och det här är… förbluffande starkt och bra. “Of Kingdom And Crown” innehåller inga svaga delar och ett helt knippe tokbra spår

2. Unlimited Love/Return Of The Dream Canteen – RED HOT CHILI PEPPERS
Va!! Det är ju fusk, det där är två skivor och inte en?!! Jo, det är sant i sak – men ändå inte. Under nådens år 2022 har nämligen RED HOT CHILI PEPPERS återförenats med gitarristen John Frusciante och därmed träffat en kreativ vulkan som resulterat i inte en, utan två stycken helt fantastiska fullängdare! Utmaningen? Att skilja dem åt. Det går inte, och därför behöver de hållas samman i detta sammanhang. Enbart tanken av att slå samman dessa två släpp och kondensera bort de aningen svagare spåren kan ge en bild av hur en enad platta skulle kunna stå sig. Hade vi haft en annan nummer ett då?

1. Ström – STRÖM
Det finns, 2022, inget som liknar detta. Det är svensk progg som möter AC/DC. det är sväng och jävlar-anamma som möter poesi. I alla fall när man har så pass många varv med plattan som jag har – för det ska erkännas att vid första avlyssningen var det en närmast chockartad upplevelse. Bra? Anus? The jury was out. Grejen är dock att detta vinner med tiden, och när/om man släpper sina pretentiösa sarger så kan man inte annat än att tokgilla detta. Ta mig tillbax, för fan!

Övriga Betraktelser

Drudkh levererar!
Krig. Elände. Misär. Ukrainska DRUDKH levererar trots det (eller tack vare?) en av karriärens starkaste plattor med sin “All Belong To The Night”. En liten ljusglimt i allt mörker.

Tack för allt och RIP, David!
David Andersson finns inte mer, och världen är en nyans fattigare. SOILWORK släppte fina “Övergivenheten”, som om det var meningen att ett värdigt minne skulle stå som monument över David.

So Sorry I Could Die!
Allvarligt talat – att det inte fanns plats för HELLACOPTERS och deras “Eyes Of Oblivion” på årets lista beror verkligen inte på låten So Sorry I Could Die.  Det är ett stycke modern klassiker som till och med lyckats lura sig in på spellistan som gäller på kontoret. Vemodig rock’n’roll-klassiker i vardande!

Gott om konserter – ont om liveskivor
Sannolikt är det en efterbörd av pandemin, men detta år har bjudit på fler möjligheter att se musik live i samband med (uppskjutna) konserter än tillfällen att ta del av inspelade liveframträdanden. Två som står ut som extra fina är BLACK STONE CHERRY med sin “”Live From The Royal Albert Hall… Y’All!” samt kanske framförallt EVERGREY med sanolikt årets bästa liveplatta: “Before The Aftermath (Live In Gothenburg)”.

På tvärs med WeRock-kollegorna
WeRocks editoriella del brukar vara stolta över den spretighet och mångfald som dominerar vårt tyckande, men detta år har undertecknad verkligen maximerat den skalan. Eller vad sägs om kommentarerna som övriga skribenter hade när exempelvis RED HOT CHILI PEPPERS eller STRÖM medverkade i den alldeles underbara följetången “Hot or Not”? Det är minst sagt en bra bit från de översta platserna på topplistan…