Listor

Hot or not? – April 2026

Lämna en kommentar

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: Beyond the Dream
ARTIST: Sepultura
VALD AV: Amelie

Martin: ”Sepultura” – ja jag skriver det så, för detta är inte Sepultura för mig. Borta är sedan länge vad som gjorde bandet till den urkraft det var vid ”Arise”, ”Beneath The Remains” och ”Chaos A. D.” Detta är så uselt och ovärdigt att jag knappt mäktar med att skriva om detta haveri och totala brist på nerv. Iskallare än permafrosten.
Robert: Ja, men se där – det var ju länge länge sedan man avfärdade Sepultura, Brasiliens föregångare och stolta thrashlegendarer. Det visar sig att det finns anledning till det, för det här är alltså en ”Bandit Rock-ballad” av det snitt som gett exempelvis Five Finger Death Punch en massa radiotid. Oväntat ovärdigt, får man säga!
Fredrik S: Trivsamt behaglig basröst på sången i versen, och snyggt gitarrljud i refrängen. Låten i sig är aningen småtrist, även om inte lika brutalt dålig som mina kollegor gör gällande här ovan. Men visst, jättesexig är väl inte denna korsning av powerballad och amerikansk radio-hårdrock…

LÅT: Confluence
ARTIST: Incandescence
VALD AV: Fredrik S

Amelie: Skön och stabil kanadensisk black metal utan några särskilda utsvävningar. Det är ju inte Numenorean såklart (snart måste jag släppa dem!) men ett fint hantverk, tungt och melodiskt. Riktigt varmt blir det.
Martin: Inte så tokigt, men jag vet inte om det är så mycket mer egentligen. Stämningen ok, jag gillar det instrumentella, framför allt gitarrspelet är bra. Sången är ju fullt habil. Men är detta något jag kommer återkomma till? Nä, det är för ljummet.
Robert: Jag gillar’t! Känns franskt, visar sig vara kanadicker (men från Quebec så franska delen åtminstone!) och med en härlig stämning. Visst finns det risk att en hel platta kan vara lite mycket – det återstår att se! – men överlag tillräckligt varmt för att få mig att leta upp skivan för den kompletta erfarenheten!

LÅT: Raptors of Anzu
ARTIST: Melechesh
VALD AV: Martin

Robert: Okej, nu är det så här att vi behöver acceptera en obehaglig sanning: när Melechesh inleder sina låtar och gör det sådär infernaliskt genialiskt som de gör här, då vill man knädyrka och det med rätta. Det har vi hört tidigare om åren också (det är fortfarande darr på läppen av upphetsning när man tänker på första gången man hörde Ghouls Of Nineve som introduktion till bandet… oooohhhhh…!!).
Men. Det är också så att man blir en aning mindre relevanta, mindre träffsäkra, mindre överväldigande geniala allt eftersom låter fortgår. Den där gåshuden man har i början – när riffen, arrangemangen, inledningen är nya – går liksom ALLTID över litegrann, och personligen slutar jag aldrig lika ”hög” på låten som jag börjar.
Missförstå mig rätt: detta är stekhett och omgångens starkaste med råge, men… fan.. den kunde fått vara liiiite kortare och mer koncis för min del.
Amelie: Så härligt att bandet äntligen är tillbaka med sin orientaliskt influerade metal! Senaste albumet var ”Enki” som kom 2015. Och det vi får här är 100% Melechesh. Kanske inte så mycket av det orientaliska som det kan vara i bandets musik. Lyriken bygger, som ofta, på den sumerisk-babyloniska mytologin. Hett som vreden hos en bevingad gud!
Fredrik S: Utan att behöva stretcha innan joggar Melechesh åtminstone hem titeln som bästa alster av de tre jag lyssnar in denna runda. Sen hade deras thrashiga black metal absolut kunnat ha ytterligare en växel, om anslaget tillåtits att vara ännu lite råare och mer blastbeats-drivet än det nu är. Nu lutar det emellanåt liiite för mycket åt det ”snällare” hållet i hur trummor och gitarrer samverkar. Men, som sagt, likafullt ett tämligen starkt nummer som absolut tål att lyssnas på även framöver.

LÅT: Cold Heavens
ARTIST: Draconian
VALD AV: Robert

Fredrik S: Bitvis lite för teatraliskt och utstuderat, bitvis tämligen mäktigt i sin kombination av svulstighet och mollklingande sorgsenhet. Inte glödhett, men absolut godkänt för de som kan uppskatta genren.
Amelie: Inte min kopp te, som di säger. Visst har hon en vacker röst och visst growlar han kraftfullt men låten tar ändå aldrig riktigt fart och blir något av. Och nog har vi hört det här väl många gånger förr. Knappt ljummet ens.
Martin: Jag gillar Draconian, och bandet har knåpat ihop skivor och låtar som verkligen är något att hänga i julgranen. Detta känns mer som en vanlig formula 1a-låt för bandet. Inte lysande, men inte heller dåligt. Ljummet.

Skivor

Riket – 2026

Lämna en kommentar

ARTIST: Riket
ALBUM: 2026
UTGIVNING: 10 april 2026
BOLAG: Black Lion

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Amelie

En death metal-platta, snyggt formad kring olika historiska skeenden i Sverige – detta är Rikets debutalbum. Bandet har funnits ett tiotal år och ett par av spåren har getts ut tidigare på EP:er från 2016 (Avarter) respektive 2020 (”Ofärder”). Detta är dock första fullängdaren, utgiven på Black Lion. Samtliga låtar benämns med ett årtal, i allmänhet pekande på en händelse det året som behandlas i låten. Albumets titel, ”2026” – ja händelsen då är således att Riket släpper sitt debutalbum 😊

Utöver rent historiska händelser har vi 1948 Att döda ett barn. – för övrigt ett av mina favoritspår – som bygger på Stig Dagermans novell med samma namn. Novellen publicerades just år 1948 – läs den! En annan favorit är det avslutande spåret 2009, en cover på Stefan Sundströms Alla ska i jorden utgiven året enligt titeln. Originalet är fantastiskt. Riket, och sångaren Johan Fridell, framför sin metal-version med största genuinitet. Jag har med tiden kommit att föredra denna version av de två.


Ytterligare en favorit är 1991 – 2000 år (Saliga äro de tålmodiga) om alla dessa stackare som ännu väntar på Jesu återkomst. Här finns ett humoristiskt stråk, ”kungen i djungeln” osv, samtidigt som religionskritiken är köttig och frän. Musiken inleds också mer lekfullt innan vi är tillbaka i djupet av death metal. Mina efterforskningar i Sveriges religionshistoria leder mig till att 1991 var det år Svenska kyrkan slutligen skiljdes från staten. Idag höjs röster för att vi ska återgå till tidigare status.

Som helhet är detta en gedigen dödsmetall-platta med en rad historiska teman, som man gärna fördjupar sig i. Konceptet kunde till och med höjt sig ännu ett snäpp med något ytterligare mer än den historiska röda tråden mellan spåren. Visst finns det ett embryo till samhällsanalys här men den kunde gärna fått drivas ett steg längre, enligt mitt tycke. Men å andra sidan, aldrig fel att låta varje lyssnare dra sina egna kopplingar.

Då jag är en sedan länge mycket stor beundrare av Johan ”Nephente” Fridells tidigare band Netherbird och dess black metal-ljudande sound, kan jag inte låta bli att jämföra. För mig personligen når inte Rikets album upp till riktigt samma känslomässigt starka nivåer som Netherbird gjorde. Jag saknar fortfarande det bandet…

Som dödsmetall står sig ”2026” mycket väl i dagens konkurrens och jag tror på ett rejält genomslag för denna finurliga koceptplatta. Svensk dödsmetall 2026 bli Rikets år!

Skivor

Witch Ripper – Through The Hourglass

Lämna en kommentar

ARTIST: Witch Ripper
TITEL: Through The Hourglass
RELEASE: 10/4 2026
BOLAG: Magnetic Eye Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Ett kärt återseende skulle jag kunna inleda den här recensionen med. Jag gillade verkligen amerikanarna från Seattles förra skiva, ”The Flight After The Fall” som kom för tre år sedan.

Precis som då så finner jag bandets musik beroendeframkallande, men då jag fann föregångaren aningens mer omedelbar, så tycker jag att nya ”Through The Hourglass” förträfflighet har smugit sig på för varje genomlyssning. Detta är, upplever jag, en ännu mer matig skiva än vad bandet har presenterat tidigare. Jag vet inte om ni väljer att gå på mina kollegors aningens mer ljumma kommentarer om bandets musik, men i så fall tycker jag att ni gör er själva en stor otjänst.

För även om Witch Ripper är ett band som ni absolut kan finna beröringspunkter med band som Mastodon, Baroness eller varför inte Opeth så är detta en skiva som står fint på egna ben.

Det myllrar av detaljer som höjer låtarna till – ja faktiskt – rent episka nivåer. Proxima Centauri är en låt som visserligen ligger näst sist på skivan, men som ser till att ge känslan av att sväva fram. Mycket sker i den oerhört tilltalande och läckert orkestrerade uppbyggnaden. Snyggt och oerhört vemodsvackert gitarrspel inleder med Curtis Parkers fina sång. Jag gillar visserligen när han tar i, men jag tycker faktiskt ännu mer om hans rensång som ligger som en klar röd tråd genom skivan. När väl trummorna och disten kommer in vid 3:30 ungefär då är det som att kasta sig ut från ett berg och bara flyga. Gitarrspelet ser till att hålla mig i detta stadium inte bara i den här låten, utan genom hela skivan.

Det är ömsom vackert, ömsom mer brutalt men hela tiden med en så tydligt utvecklad känsla för melodier som bär bandets musik så magiskt bra och varierat.

Varje låt på skivan är både varierad i sig själv – jag tror att detta gör det så njutbart att lyssna på ”Through The Hourglass” om och om igen, för precis som föregångaren är detta en beroendeframkallande skiva som jag har skänkt försvarligt med speltid åt de gångna veckorna. Att lyckas med detta en gång är bra, men två plattor på raken – ja det är lite av en bedrift. Kolla in den.

Worship the Riff!