Jag tror inte att jag är ensam om att närma mig “Servitude” med en känsla av, ja vad egentligen?
Efter sångaren Trevor Strnads alltför tidiga död 2022 visste jag inte om det ens fanns ett band som hette THE BLACK DAHLIA MURDER. Jag tror inte bandmedlemmarna själva visste om de skulle fortsätta, eller i så fall hur.
Nu föreligger ett svar på detta. Att Brian Eschbach växlar över till sång och att Ryan Knight återkommer på gitarr. Det första är ju modigt, gränsande till dumdristigt. Strnad hade en stämma som var magisk och episk i omfattning, live var han en scenpersonlighet av stora mått. Hur svarar Eschbach upp mot detta?
Ja, han gör sannerligen inte bort sig, så mycket kan jag säga. Till stora delar imponerar han med sin sånginsats, kantad som den måste vara av en känsla att fler än jag – och tyngre – recensenter kommer att lyssna på ett sätt som kommer jämföra honom med Strnad. Men THE BLACK DAHLIA MURDER är ett band, och de visar detta med stor tydlighet på skivan.
“Servitude” är en skiva med en hög och jämn nivå rakt igenom. Låter det som det brukar? Ja, det gör det. Det osar av musikaliska krumsprång som jag känner igen från varenda skiva från bandet jag lyssnat på. Men bandet känns oerhört motiverade att göra en skiva som känns angelägen, vässad och relevant inte bara i bandets till stora delar förträffliga diskografi, utan som en skiva som nog kommer att slå sig in på flera årsbästalistor.
Ryan Knights återkomst har gett, så vitt jag kan bedöma, en skärpa till gitarrspelet som känns påtaglig. Jag tänker framför allt på solona i låtar som Mammoth’s Hand och Asserting Dominion som visserligen är korta men ack så effektiva. Riffen sitter där de ska, och samspelet med kompet från basisten Max Lavelle (vars bas ligger så ljuvt i mixen att det bara är att njuta) och trummisen Alan Cassidy som driver bandet framför sig med sväng, blasts och en rytmisk finess som får mig att salivera gör att varenda låt drämmer hem faktumet att THE BLACK DAHLIA MURDER är tillbaka. De är det på ett sätt som jag tror att de själva är både nöjda och stolta över.
Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.
Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt? Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?
LÅT: We Call Upon The Elements ARTIST: Yoth Iria VALD AV: Amelie
Martin: 3 års väntan är över. Detta är, glädjande som fan, helvetiskt bra. Stämningen, produktionen, liret – allt harmonierar till att lyfta musiken till skyhöga nivåer. Speciellt går jag igång på det fantastiska trumspelet av Vasilis Stavrianidis. Ligger resten av skivan på denna nivå, ja, då lär det bli yster ringdans runt soffbordet här hemma. Robert: Du vet den där känslan när man inte riktigt vågar kolla på nåt, och liksom kikar mellan fingrarna eller bakom en kudde för att det är så mycket på spel? Så känns det med den här låten – förväntan på grekerna efter den helt magnifika debuten är smått sagt enorma! Tur då att YOTH IRIA lever upp till dem, detta känns som en derbyseger, en vinst i slutspelet och fortsatt liv. Håller resten av plattan denna verkshöjd blir allt bra. Hett som en sommar på öarna i bandets hemland! Fredrik: Trivsamt tuggande signaturriff, bra desperation i sången, läckra gitarr-harmonier… Mycket som är bra här. Jag hade möjligen önskat mig något lite större tempo-variation i trumkompet, men det är inget som drar ner alltför mycket. Inte glödhett, men absolut ett fint nummer!
LÅT: Unknown ARTIST: Gaerea VALD AV: Fredrik
Amelie: Portugisernas melodiska svartmetall är mycket tilltalande. Unknown klickar i alla boxar och ändå är jag kanske inte lika begeistrad över bandet som några av kollegerna. Men visst eldar det på ordentligt i detta stycke. Hett, även om kanske inte glödlopporna hoppar ur spisen. Martin: Minst lika hudlöst drabbande som de smakprov vi fått från bandets kommande skiva. Att GAEREA är ett av de hetaste banden just nu förvånar mig inte – det finns en desperat innerlighet i det mesta som det här bandet gör. Detta är kokande hett! Robert: Jag har egentligen ingen relation med GAEREA ska jag erkänna. Ingen historik. Men det är okej – jag nöjer mig med att få en så intressant ny bekantskap. Detta är riktigt bra, och verkligen något som eggar sinnena inför kommande plattan…
LÅT: Mammoth’s Hand ARTIST: The Black Dahlia Murder VALD AV: Martin
Robert: Hög lägstanivå. Bara rätt bra grejer. Samtidigt – jag är en medelålders man som köper fysiska skivor av det mesta jag tycker är lite extra intressant… och jag har 0 skivor med THE BLACK DAHLIA MURDER. Den här låten kommer inte att ändra på den saken, trots att jag gillar det när jag hör det eftersom det ju är… bra? Märkligt. Fredrik: Snyggt intro, ett par högst trivsamma stackato-meckiga passager, ett oväntat elegant och smäktande (samt välfungerande) gitarrsolo. Även här, precis som i fallet YOTH IRIA, ganska mycket att uppskatta. Men ändå är det en växel som saknas, det stannar på “ja, nej, men det här var ju väl utfört” utan att skapa någon tydlig förälskelse. Men mera varmt än kallt, visst. Amelie: Mmm, bandet har ju varit med ett tag och släpper i dagarna sin tionde fullängdare. Bra skit men inget jag går igång sådär totalt på. Låten är kraftfull men tänder inga nya eldar. Inte glödande hett men varmt nog att ägna några lyssningar.
LÅT: Despoiled ARTIST: Anciients
VALD AV: Robert
Fredrik: Aningen svårgreppat men coolt nummer, med många olika uttryck och moment. Det finns verkshöjd här. Jag gillar växlingarna mellan spröd rensång och köttig growl, samt hur kompsektionen lyckas vara lekfull utan att ta över och tappa sin funktion som fond för sång och gitarr. Produktionen inte helt ideal på gitarrljudet som är lite grötigt och burkigt, men låten är intressant rakt igenom och växer över tid. Ett starkt bidrag! Amelie: Bra låt, inledningen får mig att tänka ett tyngre FOO FIGHTERS, och bra sångväxlingar. Första lyssningarna kändes rätt svala men låten vinner på alltfler lyssningar och – vilket förvånar mig själv – seglar till sist fram som detta varma startfälts allra hetaste! Martin: Mycket MASTODON, men ändå jävligt bra! Jag gillar ANCIIENTS sedan innan, och detta gör inte att jag gillar bandet mindre. Bra puls, riffen sitter som en keps, bra sång och produktion. Det finns mycket att gilla inte bara med den här låten, utan hela skivan är bra. Hett!
ARTIST: Burst, Tiamat, Eternal Evil m. fl. LOKAL: Close Up-båten metal, till Tallinn DATUM: 6-8 september 2024
“40 timmars metalkryssning! 19 band på tre scener!” som Close-Up själva uttryckte det inför båtresan. Så enkel och så fullmatat. Det här blir ingen recension på enskilda band utan mer en betraktelse kring upplevelser och intryck under två dygn fyllda med metal. Och några höjdpunkter.
Redan i terminalen dränktes vi i musiken med tung metal i barens bakgrundsmusik, och sedan följde den (om man ville) varje steg vi tog under resan. I båtens korridorer och även med oss in i hytten. Så vi kände oss genast hemma såklart. Och var det några luckor mellan scenframträdandena så var det Förfest eller Metal-disco i baren.
Tiamat, Close Up-båten 2024
Årets uppställning av band går inte av för hackor, med en mix av death, black, thrash och lite doom metal. Det planerade huvudbandet AT THE GATES fick ställa in, vilket de gjort med alla sina spelningar detta år. Tråkigt, men för mig personligen var ersättaren TIAMAT ett uppköp, utan att jämföra banden i sig men för att jag sett ATG fler gånger under senare år. För mig var också TIAMAT tillsammans med det relativt unga bandet ETERNAL EVIL och veteranerna i BURST de största musikupplevelserna på båten.
Burst, Close Up-båten 2024
Först ut av dessa var BURST relativt tidigt på fredagskvällen och på stora scenen. BURST är ett band som jag inte lyssnat till tidigare men den bristen ska repareras. Bandet la i princip ner verksamheten kring 2008 – 2009 för att återuppstå 2022 och Metal Archives kallar deras musik progressive/post metal och det är gott så för mig. På scen var bandet fruktansvärt intensivt och utstrålade en sån där scennärvaro och spelglädje som nästan går att ta på. Vilket naturligtvis avspeglade sig i publikens rusiga glädje. En toppspelning!
Johan Edlund
Fredagskvällen avslutades med TIAMAT som för mig är Johan Edlund. Denna märkliga och underbara sångare som ibland kan se ut som om han ska somna eller plötsligt trilla ner från scenen. Eller helt oväntat lämna den. Jag älskar Johan Edlund. Nu var det utannonserat ett old school-set och då får man tacka och ta emot. Det blev en fantastisk upplevelse. Även om det inte är de låtar som jag själv kan utan och innan (från bandets två senaste album) så är det detta TIAMAT jag en gång fastnade för. Spelningen gav allt jag kunde önska och lite till.
Även lördagen var fullspäckad med intressanta band. ETERNAL EVIL fick jag först ögonen på i samband med Eat Heavy Metals samlingsskiva 2021 med då osignade band. I oktober släpper det sitt andra album. De spelade på lilla scenen och jag hade tur att få se dem, och att fånga dem på bild, medan de gjorde sitt soundcheck någon halvtimme innan spelningen. Senare såg jag ingenting i princip, men kunde avnjuta det livfulla bandets blackened thrash metal lite från sidan utan att riskera skvimpa ut ölen. Ja, man blir lite lat med åldern 😉
Eternal Evil, Close Up-båten 2024
Ett stort antal andra bra spelningar bidrog till totalupplevelsen av vilken hög kvalitet av ung tung metal Sverige besitter! För att nämna några band njöt jag av spelningarna med ETT DÖDENS MASKINERI, ZOMBIEKRIG, MASS WORSHIP, LIK och AVSLUT. Banden växlade mellan två scener på båten vilket gjorde att det aldrig behövde bli dödtid nånstans om man inte ville. Enda nackdelen var den mindre scenens utformning där man, i stort sett, inte såg något alls av bandet om man inte stod i de allra främsta leden.
Livet dessa båtdagar i något slags ständigt metal-töcken var en verklig upplevelse. Ser fram emot att banden för nästa års metal-båt börjar släppas. Tack för denna gång, Close-Up!
ARTIST: The Black Dahlia Murder
