ARTIST: Soen, Xandria och Vulkan
LOKAL: Filmstudion, Göteborg
DATUM: 26 februari, 2026

Det är ju egentligen helt orimligt. Helt. Orimligt. En kosmisk orättvisa och en gudagiven ynnest på samma gång.

Vad som avses med ovanstående ingress, och hur det relaterar till denna förhållandevis milda februarikväll på ett snöfritt och mörkt Hisingen? Vi kommer till det. Men det han hända lite annat tidigare under kvällen som vi först behöver avhandla…

Vulkan

Jag anländer till Filmstudion aningen för sent för att riktigt hinna få ett bra grepp om värmländska Vulkan, men det tycks mig som att Karlstad-kombon blandar och ger. Consequence of Ignorance och Blinding Ornaments känns lite för planlösa för att riktigt ta skruv, medan avslutaren The Madness Sees No End erbjuder genuint skönt gung. Oavsett specifik låt är det tämligen flummigt, bitvis lite doomigt, med tydliga rötter i 60- och 70-talets psykedeliska strömningar. Inte utan potential, men inget som riktigt lyfter för mig.

Xandria

Det börjar i ärlighetens namn inget vidare för tyska Xandria heller. Under de inledande spåren har man problem med ljudet både ut (det är luddigt och gitarrerna ligger alldeles för lågt) och avseende medhörning, vilket signaleras av både välgymmade Dimitrios Gatsios på trumpallen och sångerskan Ambre Vourvahis. Det är så pass att Vourvahis under andra låten ut, Ghosts, har lite svårt att träffa helt rätt med tonerna. Med tanke på att hon senare i setet (och, spoiler alert, även ännu senare under kvällen) kommer att leverera med den äran, så kan vi nog tryggt anta att det var svårigheter att höra var hon borde hamna som var problemet, inte förmågan.

Nåväl, teknikern får faktiskt ganska bra ordning på grejerna vad det lider, och andra halvan av setet fungerar fullt godkänt. Ja, Xandria är absolut schlager-metal av det pompösa, svulstiga snitt som hade gjort sig utmärkt på en ESC-scen, men om man lägger creddigheten åt sidan för ett ögonblick så finns här inte helt oävna melodier, och Vurvahis är en stark sångerska. Paradise gör sig helt okej, men avslutande Nightfall gör sig klart bättre live än på skiva och ger ett genuint mäktigt intryck. Värdig avslutning, även om gigget som helhet inte når riktigt lika högt som sångerskans register.

Soen

Dags för kvällens huvudakt, och som alltid mästerligt dirigerade av Martin Lopez eminenta trumspel rivstartar Soen med Mercenary och Antagonist. Att den senare kommer redan som andra spår förvånar en smula, ett så starkt kort sparar många band annars på. Men allsången i det där break-partiet (ni som kan er Soen vet vilket jag menar) ekar oerhört starkt redan här, och sätter tonen för en fin kemi mellan band och publik resten av spelningen igenom.

–”Vi släppte vår debutplatta ’Cognitive’ för fjorton år sedan”, berättar Joel Ekelöf med en lurigt litet leende. ”Det finns de som hävdar att vi är inspirerade av Tool…” flinar sångaren och låter den uteblivna fortsättningen förmedla att den teorin nog äger sin beskärda del av giltighet. Efterföljande Fraccions gör heller inget för att ändra på den uppfattningen, för visst hörs influensen tydligt i många av de tidigare alstren.

Innan därpå följande Memorial går Ekelöf bokstavligen upp i rök, någonstans i dimmorna av kolsyrerök där i scenens utkant. När han kommer tillbaka är den svarta tishan och likaledes färgade kavajen utbytta mot en synnerligen diktator-vibbande paraduniform, väl valt sett till låtens tema. Ekelöf känns för övrigt som ännu mer av en rockstjärna än vanligt denna afton, påtagligt taggad och teatralisk. Och, till skillnad från senast de beträdde en scen i Göteborg, utan fusklapp…

Soen väljer här sen att ta ner tempot lite, och växla över till en mer intim atmosfär. Finstämda Illusion följs av Hollowed, som framförs i duett med Ambre Vourvahis som gör ett lyckat gästspel. De två vokaliserna har fint samspel och bra kemi, utöver att de bägge är duktiga på sitt värv.

Efter detta växlas det upp igen, först genom Discordia från färska plattan ”Reliance”, ett spår som vuxit till en personlig favorit och vars tunga, meckiga break är riktigt, riktigt maffigt live. Sedan genom Martyrs, som möjligen får sägas vara kvällens peak – herrejösses vilken stark låt det är!

…och när det gäller det där med styrkor, så är vi tillbaka till ingressen. För det är ju egentligen helt orimligt att så många galet skickliga musiker samlats i ett och samma band, och faktiskt också lyckas skriva musik som hamnar på kreativ och konstnärlig nivå med medlemmarnas individuella skicklighet, och inte bara blir ett visningsrum för instrumental färdighet.

Lopez på trummor och Ekelöf på sång behöver kanske ingen ytterligare introduktion, men de andra skall heller icke förglömmas. Cody Ford bidrar inte bara med skickligt och oerhört känslosamt gitarrspel, hans alltid lycksaligt väna ansiktsuttryck bidrar också till den goda stämningen. Multi-instrumentalisten Lars Åhlund kan spela precis vad som helst, och det är nog ingen slump att Ekelöf i något intervju-sammanhang beskrivit Åhlund som den mest musikaliskt begåvade medlemmen i bandet. Stefan Stenberg på bas gör kanske inte lika mycket av ett intryck, men lyssnar man noga är den musikaliska ryggrad han lägger ner i musiken vig och böjlig, den med.

Lotus har vid flera tillfällen agerad avslutslåt för bandet, men icke så denna afton.  Den avhandlas redan här, innan en stark trio spår i form av Primal, Lascivious och Violence stänger det ordinarie setet. Riffandet i Primal är trivsamt tungt i live-format, men rampljuset stjäls lite av frontmannens humoristiska presentation (något så när korrekt utergiven ur minnet) av Lascivious från ”Lotus”-plattan:

–”Den här låten är för er hårda snubbar i publiken. För de av er som gillar de där lugna och vackra låtarna lite… i smyg.”, busflinar Ekelöf. Själv gillar jag förvisso inget i smyg, det här är bara ännu ett av många starka kort, men visst, kanske låtens bitvisa hårdare inslag kan funka som ”alibi” för de finstämda partierna – för de som nu behöver ett sådant.

Efter en ganska kort frånvaro från scen kommer Soen tillbaka på för en avslutning bestående av pianoballaden Indifferent från senaste plattan, följd av Unbreakable med sin välregisserade stämsångsavslutning. Helt ärligt kanske inte den perfekta avslutning som Lotus har brukat vara, men visst fungerar det. Som helhet skall det också sägas att bandet är i riktigt, riktigt god form denna afton. Rent utförandemässigt tror jag baske mig att det är deras bästa insats av de fyra gånger jag nu hunnit se dem, vilket säger en hel del. Magiskt!