Soen – Memorial

ARTIST: Soen
TITEL: Memorial
RELEASE: 1/9 2023
BOLAG: Silver Lining Music

BETYG: 4/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Det har varit hemskt att lyssna på “Memorial”, för hur mycket jag än vill tycka om den så är känslan till stora delar ett “meh!”. Sedan jag började lyssna på SOEN när “Tellurian” kom så har varje album från bandet känts som en livsnödvändighet, varje ton i stort sett som en nypa frisk luft efter för mycket tid utan.

“Memorial” är inte en skiva som känns så. SOEN verkar ha blivit ett band som dyrkar mellantempot, arenarock med stora gester utan så mycket innehåll, hockeykörer, för många ballader, för lite nerv och skevt bruk av något som låter misstänkt som autotuning (avgör själva i slutet av Unbreakable). 

Framför allt känns “Memorial” provocerande trygg och säker.

Finns det inget bra med den kanske ni undrar? Jo, det finns ljusglimtar. Inledande Sincere är svinbra, har ett underbart driv och fantastiskt spel från samtliga medlemmar. Den känns också väldigt fanfarartad och storslagen.

Fortress är också en fin låt, här finns det lite puls, ett ljuvligt sväng men jag kan inte slita mig från att jag gillar låten eftersom den för in lite fart efter – ni gissade det – två ganska mellanmjölksartade låtar.

Icon har ett härligt snärjigt riff som det inte går att värja sig emot.

Resten av låtarna lever inte upp till måttet, och känns alibiartade.

Det som är bra är att som vanligt lirar bandet stabilt och bra, och Joel Ekelöf har fortfarande en röst som berör. Men “Memorial” är i mina ögon den sämsta skivan SOEN har gjort.

Sodomisery – Mazzaroth

ARTIST: Sodomisery
TITEL: Mazzaroth
RELEASE: 8/9 2023
BOLAG: Testimony Records

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Om jag kollar tillbaka på den senaste tiden så har nya skivor släppts från, bland andra, DYING FETUS, TESSERACT, TOMB MOLD och ALKALOID. Band vars släpp jag vanligtvis skulle ha kastat mig över med stor iver.

Men september har inte varit en normal månad, och då tänker jag inte enbart på hur vädret har varit, utan ett visst band från Stockholm har släppt sin andra skiva. “Mazzaroth” är SODOMISERYs “svåra” andra skiva. Det brukar ju heta så. Jag uppskattade storligen “The Great Demise” när den kom för tre år sedan. Den kändes som att komma hem till mammas gata, hade många fina låtar, underbar produktion och – utan att egentligen förta sig – bjöd på fina stunder av lyssnande.

Så är det även på “Mazzaroth” men här har bandet ytterligare vässat till låtarna så att i stort sett varenda spår på skivan känns totalt livsnödvändig, och alltså har sett till att inga andra skivor har känts värda att lägga tid på. Jag ska vara ärlig att erkänna att jag hoppas på att skrivandet av denna text kommer få skivan ur mitt system, haha!

Det brukar ju heta att delarna gör helheten, och så är det verkligen här. Det finns på “Mazzaroth” en röd tråd, en självklarhet i utförandet som gör att trots att bandet plogar vidare i den melodiska, men svärtade, dödsmetallforan gör att skivan pulserar av en underbar kreativitet med vansinnigt snygga hooks i melodierna, ett frenetiskt driv, underbart sväng och en till stora delar majestätisk värdighet i nästan varenda låt. Den enda låten som jag inte älskar förbehållslöst är Delusion – alla andra låtar ligger på en nivå som gör “Mazzaroth” en en av de bästa skivorna jag hört under 2023.

Samtliga medlemmar lirar på en individuell nivå som skulle få rätt många att bli gröna av avund – sammantaget känns SODOMISERY som ett komplett band. Harris Sopovics gitarrspel briserar av skaparkraft med ett eftertryck som får mig att häpna, kompet bestående av basisten Paul Viscolit och trummisen Viktor Eklund är ett enda instrument – otroligt bra, och även om Eklund tryfferar sitt spel med rikligt med små finesser hela tiden så litar SODOMISERY på att de har ett tillräckligt starkt grundmaterial för att inte gå till överdrifter på individnivå. Lägg till detta ett orkestralt raster som ytterligare förhöjer nivån av min upplevelse, och ni får en skiva som kommer vara med i tävlan om årsbästalisteplats. Kolla in den.

Hot or not? – September 2023

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: Concrete And Steel
ARTIST: Svartkonst
VALD AV: Amelie

Martin: Habilt hantverk, men det blir extremt stadig uppförsbacke för SVARTKONST efter den majestätiska “Black Waves”. Jag älskar produktionen som det ju inte går att inte gilla. Tjockt med gitarrer och trummorna – ja, för satan så bra de låter. Låten i sig blir aningens tjatig i slutet och låter resten av plattan så här så kanske jag blir tvungen att konstatera att nja, nära men ingen hare. Ljummet.
Robert: Alltså.. detta är med lätthet omgångens jobbigaste låt. Varför? Jo, för att man ju VILL gilla detta, och eftersom förra given “Black Waves” var rätt up my alley så hoppas man ju att det är magiskt. Men… det är ju inte det. Ingen av singlarna från kommande “May The Night Fall” har övertygat undertecknad då det varit lite… “black metal 1A, standardformat” över det. Och det gör det knepigt! Hjärnan vill säga att detta är stekhett, men hjärnan och själen säger att det är rätt… ja.. mellanmjöök och ganska trist. Pyspunka. Svalt…
Fredrik: Egentligen varken särskilt nyskapande eller säregen historia, detta. Men den kolmörka reptil som i form av Concrete And Steel slingrar sig i gränslandet mellan mellantempo-black och blackened death har inte desto mindre ganska imponerande huggtänder. Eller, för att tala lite mer klarspråk – svärtan är kompakt, ljudbilden maffig, och låtens avslutande del betvingande tung. Så överlag är temperaturen här kanske inte i paritet med helvetets allra innersta krets, men ändå hög nog för att svedja skinnet på en och annan syndare!

LÅT: Jaded
ARTIST: Spiritbox
VALD AV: Fredrik

Amelie: Jodå, jag gillar hannes emellanåt härligt desperata skriksång men i rensången låter LaPlante väldigt generisk. Trist. Detta är ett slags pop-dänga som försöker vara metal – om jag får raljera lite. Inte långt över kylskåpstemperatur i min värld.
Martin: Refrängen sätter sig, men så mycket mer är det inte. SPIRITBOX har hajpats en del, men jösses så oerhört standard 1A detta är. Lite tuff skriksång och, såklart, rensång har blivit så uttjatat att jag storknar. Ljummet, med dragning åt svalt.
Robert: Unikt är det inte, men det försöker man ju inte påstå heller. Och då funkar det! Visst, knappast det bästa och coolaste du kan höra, men refrängen sätter sig och det är mysig lyssning. Ljummet!

LÅT: Fresh Chaos Greets The Dawn
ARTIST: Woe
VALD AV: Martin

Robert: Fint detta, och trots (eller tack vare?) total avsaknad av överraskningar så är det finfin lyssning med härlig hetta från start till mål. Jag gillar’t!
Fredrik: WOE är WOE, och det är väl nästan snudd på att jag kunde nöja mig med det som kommentar? Som sedvanligt möts lyssnaren av frenetiskt piskande trummor, vackert melankoliska mollslingor, och en desperation som känns så rå att det är omöjligt att inte bli känslomässigt påverkad. Det aktuella spåret är möjligen aningen i överkant långt, alternativt hade behövt en liten gnutta variation ytterligare, men ärligt talat, vem bryr sig? Detta är ju ack så hett!
Amelie: Ber om ursäkt men så mycket tråkigare än såhär kan väl knappast metal bli? Det maler och maler… samma melodi, samma röstläge… Och inte måttligt heller utan i åtta och en halv dryga minuter! Om jag inte nästan somnade ifrån det hela skulle jag bli lite förbannad. Isande kallt.

LÅT: The Agony Seeping Storm
ARTIST: Job For A Cowboy
VALD AV: Robert

Fredrik: JFAC är ett sådant där band som jag borde gilla mer än jag gör. De är snortighta, stenhårda, och tekniskt synnerligen kompetenta. Men likafullt är det något som inte riktigt fullt ut vill lira ihop med det musikaliska belöningscentrat i min hjärna. Så även här, låten är snygg, de snabbaste partierna rejält röjiga, och de subtilt frygiska inslagen genuint läckra. Men ändå är detta låten av de tre jag tar del av denna omgång som jag förmodligen kommer att återvända till minst antal gånger. Ljummet, för mig åtminstone.
Amelie: När jag såg valet i listan tänkte jag att jaha, Robert såklart <3. En gång i tiden var detta band rätt heta för mig. Icke så nu. Och ändå, i detta bleka startfält (egna valet oräknat då) är JFAC ändå det minst tråkiga. Riktigt behagligt ljummet!
Martin: Ett mycket kärt återseende! Efter 10 års väntan kommer äntligen JOB FOR A COWBOY tillbaka med en riktig scorcher till låt. Jag kan inte värja mig mot detta, och ser extremt mycket fram emot att få höra mer. Är det den långa väntan som gör det? Kanske det, men vem bryr sig? Stekhett!

Worship the Riff!