Triosphere – Oceans Above, Stars Below

ARTIST: Triosphere
TITEL: Oceans Above, Stars Below
RELEASE: 28/8 2026
BOLAG: Frontiers

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Nu när vi med besked kommit över till det sista kvartalet av året börjar i alla fall jag mer intensivt tänka på den där årsbästalistan som vi alla vet kommer allt närmare. Och då framför allt på den där skivan som man missat, och som man vet kommer leda till konsekvenser på listan – ommöbleringar är en ofrånkomlig del av listmakande.

I år är jag ganska övertygad om att skivan som detta gäller i år är ”Oceans Above, Stars Below” som är den norska progressiva/power metalkombon Triospheres fjärde album.

När den kom ut i slutet av augusti missade jag den helt, och jag är både tacksam och lite kallsvettig över att jag upptäckte den, trots att det har gått en ganska försvarlig tid sedan den kom ut.

Som ni förstår på betyget är detta en pärla till skiva, fylld till brädden av musik som känns lika självklar som utmanande. Letar ni efter avantgardistisk och kanske dissonant musik så kommer ni bli bittert besvikna på den här skivan. Letar ni däremot efter, och inte kan få nog av, musik som excellerar i maffiga melodier, drivet trumspel, magisk sång och glödande gitarrspel – då kommer ni äta ”Oceans Abobe, Stars Below” med sked.

Med ett trevligt intro undanstökat drar skivan på allvar igång med Of Tyrants, en rivig, dubblabaskaggedyrkande låt. Vi har anledningar till att ta upp det rent magiska trumspelet av Kenneth Tårneby som driver sitt band med en självklar pondus rakt igenom skivan – sväng, tyngd, underbara fills – allt sitter som en smäck. Och han gör detta, såklart, utan att trampa på vad hans andra bandkompisar gör. Resultatet blir en uppvisning i trumspel som höjer skivan till episka nivåer.

En annan faktor som höjer skivan till extrema nivåer är Ida Hauklands både sång och basspel. Tillsammans med Tårnebys trumspel utgör hennes bas ett enda instrument – att hon då dessutom levererar en sånginsats utöver det vanliga är inget annat än imponerande. Gitarrspelet är galet bra, om ni nu undrade. Bara faktumet att riffen sitter mer än lovligt fint hade räckt till, men lägg till solona så blir det ännu bättre.

När i stort sett varenda låt känns som en present blir det svårt att välja ut några som jag gillar aningen mer – men Lightning In A Bottle och Cadence of Chaos sticker ut lite extra, inte bara för att de är två låtar som visar på två sidor av Triospheres musik. Den första för att den har ett underbart driv, den andra på grund av sin episka mäktighet.

”Oceans Above, Oceans Below” ligger snubblande nära det högsta betyget – ni gör er själva en stor otjänst om ni inte kollar in den här skivan.

Hot or not? – Oktober 2026

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: Vile
ARTIST: Sacrilegious
VALD AV: Amelie

Martin: Går ju inte att inte uppskatta dyrkan av tvåtakten i denna låt. I övrigt är det ju småtrevligt puttrande och lagom elaka riff för att hålla intresset uppe. Trots detta känns det som om jag har hört låten innan, och det blir mest underhållning för stunden. Ljummet.
Robert: Det här har ju gjorts förr (SLAYER skapade minst sagt en karrär på det!), men vad gör väl det? Omgångens bästa bidrag, och det är bara att kasta sig ut i moshpiten. Fint detta!
Fredrik S: Alltså, om vi skall vara lite verklighetsförankrade för ett ögonblick, och inte krystat trve, så är produktionen här i ärlighetens namn inget vidare. Ljudbilden är ganska luddig på det där vagt vadderade sättet, och framförandet är inte alltid heeelt snortight. Med det sagt är riffandet som sådant riktigt bra, låten erbjuder fin variation utan att bli spretig, och det finns en härligt energisk, rå nerv i stora delar av låten, särskilt de envetna tvåtaktspartierna. Slutresultatet håller därför en charmigt hög temperatur, skönhetsfläckarna till trots.

LÅT: Ride Of The Valkyries
ARTIST: Mental Cruelty
VALD AV: Fredrik S

Amelie: Känslan hamnar omedelbart i “gilla”-läge när jag lyssnar första gången på det här. Enligt Metal Archives spelar tyskarna en ”symfonisk blackened deathcore” – är det genrebeteckningarna som blir alltmer intrikata, eller är det bara jag?! – i alla fall är det rårivigt från start och med mycket melodi, gôtt så. Ändå kanske inte helt unikt och känslorna svalnar något efter ett antal rundor men detta är ändock gott nog för att värma en kylig höst som denna.
Martin: Det är ju inget större fel på den här låten, rätt anslag och riffen sitter ju där de ska. Mäktigheten och det episka anslaget klär låten väl. Ändå har den svårt att fastna på allvar, lite kanske för att den känns som så många andra låtar inom genren? Ljummet blir det ändå, för själva hantverket har jag inget att anmärka på.
Robert: Det här är sån där musik som låter fantastisk första gången man hör den, men som man sen aldrig återkommer till. Minns inget, har samma effekt som att stoppa ett tuggummi i munnen: smaken är fin direkt, sen bara maler man på utan tänka så mycket på det. Fin start – trist i längden, tyvärr.

LÅT: The Drifter Returns
ARTIST: Clutch
VALD AV: Martin

Robert: Alltså… Clutch svänger ju i stort sett alltid, men man har nu kommit till ålderns höst. Det innebär inte bara att Neil Fallon &  company börjar ha lite lägre energinivå, det innebär också att de är ett av de där banden som ständigt kommer att jämföras med fornstora dar. Och där är vi inte riktigt. Mysigt för stunden ändå, så… ljummet!
Amelie: Nej, och nej. Gammal gubbig rock vill jag inte ha, inte heller om den är alldeles ny och bandet är Clutch. Det här är nästan krampaktigt svängigt. Och ”avslutet” – drog någon ut sladden? Mycket svalt på gränsen till riktigt kallt.
Fredrik S: Kebabpizza. Och det menar jag i både bra och dålig bemärkelse. Ja, det är same old, you’ve had it before, och den konstnärliga verkshöjden är väl så där. Men det mättar, och det smakar nu faktiskt inte så dumt – och klassiker blir klassiker av en anledning. Inte glödhett, detta, men visst svänger det på ett sätt som någonstans ändå är ganska enkelt att tycka om.

LÅT: A’int fit to live
ARTIST: Sarcator
VALD AV: Robert

Fredrik S: Det behagliga introt som skallerormar sig fram i gränslandet mellan country, americana och boogie metal träffar mig på rätt ställe, bådar gott och lovar mer. När låten kommer igång, då mer i skepnad av förhållandevis långsam thrash med inslag av black i sången, hålls väl det där löftet inte riktigt helt ock hållet. Det är alls ingen dålig låt, men den hade nog faktiskt stått sig ännu bättre i en mer renodlad countryrock-version. Mer Black Stone Cherry och mindre lågbudget-Kvelertak, liksom. Men ändå, jag kan inte riktigt ogilla detta, det finns något där.
Amelie: Sarcator är det där bandet som ”redan som 14-åringar släppte sin första demo” och imponerade då. Men gamla lagrar kan man inte leva på hur länge som helst och hur står sig det mer ”mogna” Sarcator nuförtiden och i denna låt? Ja, jag har inget emot vilda genreblandningar i sig. Det kan både vara kraftfullt och spännande. Men den här rätt mysko inblandningen av tydliga country-vibbar i metal känns bara knasig. Om jag kapar lite i introt kan det ändå nå upp till ljummet på skalan.
Martin: Något skaver så fruktansvärt fel med den här låten för mig. Blandningen mellan nån sorts country och heavy ligger helt fel. Sen tuggar låten på i tid och evighet, även ifall den klockar in på 4:38. Nä, detta funkar inte för mig. Iskallt.

Knivad – Lilla vackra människa

ARTIST: Knivad
TITEL: Lilla vackra människa
RELEASE: 10/9 2026
BOLAG: Suicide Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Ibland är det skönt att ge efter, och inse att den frustration, vanmakt och rena vreden blir lättare att bära när man inser att fler går runt och letar utlopp. Därför är det livsnödvändigt att band som Child, Industrial Puke, Ett Dödens Maskineri och Knivad finns. Att dessa band också ligger på ett och samma bolag – Suicide Records – visar också att skivbolag kan ha känsla för feeling.

Jag har inte lyssnat på Knivad innan, och snubblade över bandets senaste skiva ”Lilla vackra människa” mest av en slump. En lycklig sådan får jag säga, för detta är riktigt bra.

Knivad verkar i gränslandet mellan hardcore, sludge och grind och även om just dessa subgenrer känns mer eller mindre hemtama för mig, så har Knivad något speciellt som gör att deras musik sticker ut lite extra. Jag tror att det handlar om en väl utvecklad kärna för hur man skriver känslomässigt drabbande musik.

Att det inte bara är en enda känsla förstärker bara upplevelsen av ”Lilla vackra människa”. Antingen är det den rena desperata angelägenheten i titellåten tydligt manifesterad i de mer än lovligt effektiva gitarrslingorna av Jonas Larsson Brevik. Eller varför inte den köttigt aggressiva vreden i efterföljande Det de vet?

Knivad är ett band som vet vad de sysslar med. Med en trummis i Andreas ”Agge” Johansson som tycks dyrka både tvåtakten och d-takten drivs bandets musik framåt av en obeveklig kraft som visserligen i det mesta drar åt det hastiga hållet, men som också ser till att ha tyngd och sväng. Kolla bara in Statistiskt sett för ett prima exempel på detta.

”Lilla vackra människa” är en skiva som sätter känslorna i svallning på många sätt. Det är sannerligen inte alltid jag har haft ork eller kraft att lyssna på skivan då den textmässigt handlar om jobbiga saker. Det är psykisk ohälsa, sorg och suicid i drivor, och det kostar på att lyssna på av dessa anledningar. Detta är inte en ”typisk” hardcore-platta. Det är också, delvis, det som gör skivan så galet bra. Knivad väjer inte för det som är jobbigt, allvarligt, påfrestande.

Vill man ha en skiva som med kraft belyser det stundtals bottenlösa mörker det kan innebära att vara människa, då ska man kolla in ”Lilla vackra människa”.

Worship the Riff!