Halva musikåret 2025 har passerat, och som vanligt har det funnits mycket nytt att ta del av på metalfronten. Här plockar vi WeRock-skribenter ut våra individuella favoritkarameller så här långt. Hoppas det skall smaka!
Alla pralinerna i gottepåsen hittar ni i spellistan här under. Varför respektive bit har valts ut kan ni läsa om ni scrollar ned!
Amelie
ALIZAM – The Infernal Bargin
Folk/doom metal från Iran hör kanske inte till vardagslyssningen. The Infernal Bargin är ett fint spår som i vissa delar, inte minst sången mot slutet, minner mig om TIAMAT. Bandet har släppt ett antal singlar och förra året kom EP:n ”Taedium Vitae”.
ANZV – Anzû
Avslutningsspåret från ANZVs andra album “Kur”. Black metal med inslag av death är vad vi får från portugiserna, melodiskt utan att ge upp det råa. En tung och finfin skiva rakt igenom, som inte är omöjligt att den kan återkomma i slutet av året då detsamma ska summeras. Älskar den distinkta avslutningen!
CALIBAN – Echoes
Metalcore är inte någon favoritgenre men det finns helt klart undantag. CALIBAN vann mitt hjärta med 2012 års ”I am Nemesis” och årets “Back from Hell” har en hel rad guldkorn däribland spåret Echoes som är väldigt calibanskt och med en Andreas Dörner som gastar i toppform.
CANDLEMASS – Black Star
Det här är lite av vaggsångsmetal med våra verkliga epic doom-veteraner. Först tänkte jag att detta är en nyinspelning av tidigare låt men så tycks inte vara fallet. I vilket fall gungas du tryggt i CANDLEMASS mjuktunga famn i Black Star.
CRASH NOMADA – Trasiga
Från bandets fjärde fullängdare ”Innan mörkret faller” plockar jag ett av många fina spår, Trasiga, som är en slags duett mellan sångaren Ragnar Bey samt basisten och sångaren Mathilda Sundin. ”Vi behöver detta” skrev jag i recensionen och det gäller både låten liksom hela albumets mjuka hopp-fullhet.
DEATHENING – Folkhemsslakt
Deathening är som oftast jävligt förbannade och tar ut ilskan i sin antifascistiska metal:
”Rättsstaten imploderar till förmån för makt
Marschera i takt när folkhemmet går till slakt
Stå upp mot skiten, gå ut på gatan
Kämpa emot, för satan!”
Dessutom är detta alldeles förbannat bra death metal!
EVEALE – The Enemy
Melodisk black metal fångar mig lätt i sitt grepp. Här i form av amerikanska Eveale med The Enemy från bandets första EP, ”Lament of the Dryads”. Det ska bli högintressant att följa bandets vidare framfart.
FRANTIC AMBER – Death Becomes Her
Här har vi titelspåret på senaste plattan, Death Becomes Her. Tungt, vackert och lite spöklikt med ett av Stockholms bästa melodic death metal-band idag. Elizabeth Andrews röst skickar sköna rysningar längs ryggraden.
THE HAUNTED – Death to the Crown
Ja men fy fasen, med åtta år sedan senaste albumet återkommer The Haunted med ett styrkebesked i form av albumet ”Songs of Last Resort”. Death to the Crown är ett ypperligt exempel på bandets fortfarande friskt explosiva dödsdoftande thrash metal.
SAOR – The Sylvan Embrace
Jag avslutar med flöjt och akustiskt med Skottlands finaste atmosfäriska black metal, från albumet ”Amidst the Ruin”. Andy Marshall med gästmusiker skapar lidelsefullt vacker musik på gränsen mellan folk och black metal, här i den mjukaste av skepnader.
Fredrik S
BLACK SPIKES – Sapnai
Konstnärlig ångest-metal från Litauen, minsann! Men anledningen till att du skall lyssna på BLACK SPIKES är inte för att bocka av majoriteten av årets creddighets-krav, även om du förvisso lär kunna göra detta. Nej, du skall lyssna på Sapnai för att det är en hiskeligt bra låt, med ruggig verkshöjd. Extra stilpoäng till sångerskan Agnieška Vrubliauskienė, som med sitt växlande mellan vacker rensång och sinnessjukt intensivt skrikande förmedlar desperation på ett sätt till och med akter som CULT OF LUNA och JULIE CHRISTMAS lär applådera imponerat över.
VUKOVI – SNO
Två skottar (och en tredje som sessions-trummis) med ett bandnamn som är serbiska för ”vargar”, och som spelar en säregen mix av pop, emo och metal? Japp, och näpp, du behöver inte gissa om det finns mängder av personlighet här. SNO är en låt som bygger upp från spröd sorgsenhet till en mäktigt malande avslutning, och som på något vis rakt igenom lyckas vara både luftig och svulstig samtidigt. Jag är förförd, det är bara att medge.
BEHEMOTH – The Shadow Elite
BEHEMOTH is back! Det gör mig sååå glad att polackerna har hittat rätt igen, med den där perfekta balansen mellan köttigt döds-riffande och brutal black metal-energi, där Infernos trumspel också verkligen får komma till sin rätt. The Shadow Elite är precis så där bra som BEHEMOTH kan vara, och det säger inte lite. All hail Satan!
VILT – Enslaved
Riff! Harmonier! Kulturarv! Slisk (but in a good way)! VILT langar i Enslaved fram ett nummer som väl förvaltar arvet efter göteborgsdödsens melodiska riffande och skrikiga growl, men som också bjuder på charmiga thrash-vibbar och en refräng som är så catchy att GHOST sätter sig i logen och tjurar av avundsjuka.
HARAKIRI FOR THE SKY – Keep Me Longing
Tonsatt sorg, desperation och uppgivenhet. HARAKIRI FOR THE SKY är alltid en mer eller mindre själavrängande upplevelse, och i det här fallet mer. Keep Me Longing är ett fantastiskt vackert stycke, som inte desto mindre riskerar att lämna dig med en diffus obehagskänsla i kroppen. Men du kommer i så fall ändå att vara tacksam.
DOMKRAFT – The Bane
Efter ett något för långt intro brakar tillställningen loss i en långsamt slingrande orgie av trivsamt skitigt och illasinnat doom-riffande. The Bane är en av årets mesta musikaliska ångvältar så här långt, och en distinkt pärla inom sin genre!
ALLEGAEON – Wake Circling Above
Stämningsfull, pompös och bitvis också ganska ångestladdad melodeath med en skamlöst insmickrande och därmed snyggt kontrasterande refräng. Vill även proppa för de i versen bitvis synnerligen eleganta basgångarna, som du gör klokt i att lyssna noga efter. Hypnotiskt mer än aggressivt, men tillräckligt av det senare och ljuvligt mycket av det förra.
DORMANT ORDEAL – Horse Eater
Halo of Bones är egentligen en ännu bättre låt (kanske årets allra bästa så här långt) med polackerna, men näst bästa kortet ur leken, Horse Eater, är verkligen inte fy skam det heller. Modern blackened death blir inte bättre än så här, med alla rutor (sång, trummor, komposition, arrangemang) ikryssade. Mumma!
LORNA SHORE – Oblivion
Åtta minuter av en lika stenhård som vacker musikalisk resa. Gott om nyanser, desperation, aggression och snygga arrangemang. LORNA SHORE lägger med Oblivion ribban högt för andra band inom den mer extrema sfären. 12 september kommer fullängdaren, och det är således ett datum att hålla i minnet.
ROYALE LYNN – WTCH
Ja, jo, jag vet – jag är själv förvånad över att jag plockar med något slags kärleksbarn mellan BRITNEY SPEARS, CHINCHILLA, RAMMSTEIN och VANA på den här listan. Men kanadensiska Lynn har en kompromisslöst uppkäftig och trotsig attityd i refrängen, och sagda refräng har också tämligen vassa och effektiva hooks. Det är således bara att medge – WTCH svänger!
Martin
MESSA – Immolation
Melankolin, det om 1980-talet minnande anslaget i inledningen på den här låten har sedan första lyssningen försatt mig i ett tillstånd av yttersta njutning. Det är en av de starkaste låtarna från året vi har att göra med här – vilket säger en del med tanke på att skivan den är tagen ifrån är en av de bästa som helhet betraktad.
DORMANT ORDEAL – Halo Of Bones
Polsk döds när den är som bäst. Detta är en känslomässig tsunami, till bredden fylld med stämning och ackuratess i leveransen. Det svänger, bänder och bjuder på en riff- och melodistinn åktur som får en att längta efter mer.
FALLUJAH – Kaleidoscopic Waves
När FALLUJAH får till det, då blir det oftast bättre än bra. Detta är ett sådant fall. Jag har inte tröttnat alls, snarare tyckt än mer om, den här låten för varje lyssning. Assnygga melodier, magisk sång och glimrande trumspel gör att valt att ha med låten i listan.
DANEFAE – P. S. Far Er Død
Låten resten av redaktionen älskar att hata, haha! Jag har inte slutat att uppskatta denna underbart vindlande, med ackuratess tryfferade låt sedan jag recenserade ”Trøst” i slutet av januari. Ett mikrouniversum av vad DANEFAE gör så bra – det har ni i den här låten.
XIAO – Servants
Exakt så här ska hardcore bedrivas! Vreden uppskruvad på max, sången som river i strupen, D-takt deluxe. När musiken känns så grundad i bandet att det blir som ett andra skinn, då blir det så bra att det är orimligt att inte ha med en låt i listan.
OBSTRUKTION – Death Comes Near
Bandet som vill, och kan, ge THE HAUNTED en match i att dyrka tvåtakten hårdast. Blev golvad från första lyssningen av skivan ”Ultimate Disaster” – låten är ett typexempel på vad som gör skivan så drabbande.
GHOST – Umbra
More cowbell! En låt som gör mig glad varenda gång jag lyssnar på den, och får mig att vilja dricka öl! Umbra är så löjligt lekfull i så stora partier att den nästan välter, men lyckas ändå överleva både koklocka och en blasfemiskt härligt orgel/gitarrsolo.
PATRISTIC – Catechesis I
Organisk meckig death metal som skaver rejält. Det blir ordentligt med njutbar ångeststämning – något av en motsägelse, ja – men det är i stort sett omöjligt för mig att tycka illa om det här italienska bandet. Att detta är en låt från en ruggigt stark debutplatta lovar dessutom gott inför framtiden.
PASTORATET – Kör För Fan!
Enkelheten! Det har släppts en hel massa bra punk i år, med vidare allvarligare budskap än vad som ryms i denna låt. Men varför krångla till det? När PASTORATET predikar, ja då lyssnar man. Speciellt när det sker i harmoniserad sång!
AVERSED – Cross To Bear
Melodisk döds med musikhögskoletvist – stört omöjlig att motstå såklart! Trumspelet i samspelet med sång och melodier gör att låten skjuter ut mig i yttre rymden varenda gång.
Fredrik A
AVATARIUM – I See You Better In The Dark
Efter att inte kollat in de senaste skivorna med AVATARIUM så gjorde jag det när nya albumet ”Between You, God, The Devil And The Dead” släpptes. Albumet gjorde ett sånt avtryck i mig att jag nu lyssnat in mig på samtliga plattor i bandets diskografi. Jennie-Ann Smiths förtrollande stämma till tunga och majestätiska doom-riff är svårt för mig att inte tycka om.
CHILDREN OF THE SÜN – Lilium
Lilium är en av årets bästa låtar som släppts. Alla kategorier inräknade. Det är svårt att inte dras med i bandets drömska och 70-talsdoftande rock. Jag kan inte värja mig från sången. Herregud vad den bara går rakt in i mig på ett sätt så jag blir helt stum. Snygga och bra låtar gör ”Leaving Ground, Greet The End” till en stark kandidat till årsbästalistan.
GHOST – Marks Of The Evil One
Jag har svårt för att inte dras med i GHOSTs poppiga hårdrock. Efter första lyssningen på ”Skeletà” kände jag att albumet var slätstruket men nu när jag fortsatt lyssna in mig på albumet kan jag inte annat än förstå bandets framgång. Hantverket är fenomenalt. Varenda låt är stark och snyggt paketerad av riff, catchiga hooks och stora refränger. Hatten av!
THE HELLACOPTERS – Leave A Mark
En otroligt stark låt från ett av Sveriges, sedan länge, bästa band. På “Overdriver” hör vi ett HELLACOPTERS som fortsatt utveckla sitt mognare sound. Men misströsta inte. Albumet är fullt av grym och medryckande rock ’n’ roll.
INDUSTRIAL PUKE – Biblical Corpse
Kan inte annat än att höja näven och gorma med i INDUSTRIAL PUKEs svängiga och samhällskritiska rens. Ett finger mot samtiden! Det är så jävla bra!
KOLLAPS\E – Undertow
Efter att ha slitit i många år i olika konstellationer är det kul för medlemmarna i KOLLAPS\E att de får uppmärksamhet. Det är de väl värda efter årets EP-släpp. Tung och stämningsfull sludge som jag bara vill stanna kvar i när jag lyssnar på den!
LIK – Morgue Rat
Det finns så himla många band som lirar Sthlm-döds. Men det är få som kan mäta sig med LIK. Det är välspelat och välkomponerat. Bandet kan sitt hantverk och låtarna sitter kvar i mig även när sista låten klingat ut. Ett starkt tecken!
THE NIGHT FLIGHT ORCHESTRA – Shooting Velvet
Jag kan inte påstå att 80-talet är min favorit-era av musik. Men när THE NIGHT FLIGHT ORCHESTRA går all in och leverar den ena starka låten efter den andra på senaste albumet “Give Us The Moon” då kan jag inget annat än att falla för deras musik. Sinnet för melodier och spelskickligheten gör att jag lyssnar på plattan gång efter gång.
NOVARUPTA – Endless Joy
Melankoli att drömma sig bort till. Otroligt vackert och olika sångare ger sin karaktär till “Astral Sands”. Ett sista album från NOVARUPTA och musikgeniet Alexander Stjernfeldt. Detta projekt kommer alltid ha en plats hos mig.
THE RIVEN – Crystals
Bandets musik har sina rötter i 70-talet men visst hörs det en del NWOBHM. Framförallt i gitarrspelet, vilket får mig såld på THE RIVEN och deras album “Visions Of Tomorrow”. Lägg där till en sångerska med en väldig power och träffsäker röst. Detta album kommer få många spelningar till i år.
Robert
THE HALO EFFECT – How The Gods Kill
Denna del av spellistan startar med en cover, och det finns två solida anledningar till det. Den första är för att lyfta fram svenska THE HALO EFFECT och deras spelglädje (årets platta ”March Of The Unheard är en okomplicerad glädjespridare!), och den andra är att påminna om hur sjukt bra de första tre plattorna med DANZIG var. Är. De finns ju fortfarande, och här har du en bra anledning att återgå till dem…
LIK – Deceased
Årets bästa döds serveras obduktionskall, och kommer från svenska bisvärmsriffande LIK. Årets giv ”Necro” är löjligt jämn i sitt utförande, och bjuder medryckande mangel. Digga särskilt det fina avbrottet med ett riktigt ”snart kommer helvetet braka lös”-riff som dyker upp runt två och en halv minut in!
AMORPHIS – Light And Shadow
Finlands sannolikt bästa band AMORPHIS är på gång med nytt, och håller resten av skivan samma nivå som denna försa singel är det bara att kapitulera – här träffar de precis sitt bästa jag. Den här låten skapar resonans i hela undertecknads bröst!
RIVERS OF NIHIL – Water & Time
Jänkarna i RIVERS OF NIHIL har släppt självbetitlat, och det är en skiva som innehåller ett par riktiga pärlor. Här visar man upp en mångfasetterad och dynamisk sida som omfattar såväl episk refräng och ballad som dubbeltramp, growl och… saxofon?!
H.E.A.T – Disaster
H.E.A.T är tillbaka, och gosse: det svänger och fäster som aldrig förr! ”Welcome To The Future” heter skivan, kör man den en 2-3 varv så går den sen inte att skaka av sig. Disaster är öppningsspåret, och du hör ju? Klart man vill ha mer.
MESSA – Reveal
Det var editor-and-chief Martin som hade med MESSA på Hot’or’Not i april, och snacka om att det gav mersmak! Detta är hårdaste låten från årets ”The Spin”, och framförallt det drivande riffet är geni i sin enkelhet.
BLACKBRAID – Wardrums At Dawn On The Day Of My Death
Det är svårt att värja sig mot det precisa svänget och träffsäkerheten som Sgah’gasowáh med anhang levererar. Sgah’gasowáh? Ja, huvudman och hjärna bakom BLACKBRAID alltså, och när denna låt medverkade i WeRocks Hot Or Not nyligen var det stora hyllningskören som sjöng. Ja, mestadels då. I sedvanlig ordning spretade åsikterna lite, men det är ju som det ska vara…
MORAX – Belial Rising
MORAX har medverkat i Hot Or Not under våren, men då med låten Seven Pierced Hearts. Detta spår är en aning ondskefullare och klingar mer av KING DIAMOND samtidigt som det klart och tydligt är heavy metal. Sånt gillar man ju!
PARADISE LOST – Silence Like The Grave
De brittiska dysterkvistarna fortsätter ånga på med kvalitetsmusik, och denna gång luktar det gamla härliga tider – singeln Silence Like The Grave minner om ”Shades Of God”-tiden, komplett med tuggriff och allt. Mumma!
THE HIVES – Enough Is Enough
Har du tagit dig hela vägen hit, 50 låtar från första halvåret i klassisk WeRock-mix av modeller och genrer får det vara nog. Nu kollar vi framåt mot fler spännande släpp istället.
Ni kanske minns att jag under en period utnämnde Heaven Shall Burn till det enda metalcore-bandet som är värt att lyssna på? Jag är nog beredd att fortsätta tycka det. Visserligen är bandet otroligt snackiga mellan låtarna, men när de väl spelar är det ruggigt bra. Att Marcus Bischoffs nackproblem tvingar honom att stå över spelningar har bandet löst genom att ta in Britta Görtz från bekanta Hiraes som gästande sångerska. Och hon löser uppgiften riktigt bra, trots att hon ibland verkar läsa texterna på en skärm, vilken drabbar publikkontakten något. Men rent vokalmässigt så är hennes insats stark. Jag har sett bandet flertalet gånger, och gårdagens insats var inte den starkaste, men inte den svagaste heller. Att bandet är uppskattat märks – publiken röjer mest hela tiden och jag lämnar konserten med en känsla av nöjdhet.
Deathcore-bandet Fit For An Autopsy från New Jersey är heltända – redan under den andra låten så ser bandet till att rejält få igång publiken med en wall of death med efterföljande moshpit – och bandet släpper inte greppet om publiken efter det. Jag blir djupt imponerad av detta, för även om bandet är fantastiskt tajt rakt igenom hela giget, så det publikkontakten som jag blir mest imponerad av. Ljudbilden är krossande – Pandemoniumscenen har emellanåt dragits av sämre ljud, men just under lördagens begivenheter så är det inte här ljudproblemen finns. Det vinner band som Fit For An Autopsy på. Det känns som ett soniskt vapen som avfyras gång efter gång. I låtar som Hostage, Pandora, Far From Heaven och avslutande Two Towers står jag mest och häpnar över hur bra FFAA presterar.
Jag har, såklart, ett långt förhållande till In Flames. Ett tag tyckte jag att de var ett av världens bästa band. Jag kunde inte få nog av bandets melodiska göteborgsmetal. Att bandet har gett ut skivor som kanske inte betyder så värst mycket för mig personligen fråntar inte bandet hedern att de har gjort skivor som sannerligen håller för många lyssningar. Den senaste plattan ”Forgone” var
En ren dröm. Jag har längtat efter att se Anaal Nathrakh oerhört länge. Bandets musik har varit en följeslagare under väldigt många år, och de år som de har gett ut musik, ja då har den skivan hamnat antingen överst, eller högt upp på årsbästalistan.