Skivor

Draconian – In Somnolent Ruin

Lämna en kommentar

ARTIST: Draconian
TITEL: In Somnolent Ruin
RELEASE: 8/5 2026
BOLAG: Napalm Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Säffles sorgtyngda storheter Draconian är tillbaka med ny platta, som det tagit mig längre än vanligt att recensera, och detta trots att skivan ”In Somnolent Ruin” har gått oerhört varm under en lång tid.

Jag har en till och från relation till Draconian – det går lång tid mellan mina recensioner av bandets skivor. Den förra som jag tyckte till kring var ”Under A Godless Veil” från 2020, en skiva som – likt de flesta av bandets skivor – låg på en fin, hög och jämn nivå.

Likadant är det med ”In Somnolent Ruin”, som i sina bästa stunder berör mig till tårar. Det började dock inte så. Ni som hänger här på WeRock minns kanske att jag var något njuggt inställd till det första smakprovet från skivan, Cold Heavens, i april månads Hot Or Not? 

Tur då att detta inte avskräckte mig från att kolla in hela plattan , för det är inte långt ifrån att jag drar till med en betygsnia på den här skivan.

Har det med att Lisa Johansson är tillbaka på den rensång? Ja, det är en starkt bidragande orsak till att jag gillar skivan så mycket, så mycket står klart. Mångsidigheten i hennes vokala uttryck är rent magisk oavsett om det är ljuvt tillbakalutande gotisk sång, eller när hon släpper på sin fulla styrka och sjunger så att takstolarna hotar att rämna. Det blir i vilket fall aldrig tråkigt att lyssna på henne.

Och hon verkar ha dragit med sig bandet upp några snäpp också, för även Anders Jacobsson svarar för en growlinsats som hänför och gitarrspelet från Johan Ericson och Niklas Nord skickar ut mig i stratosfären regelmässigt under lyssningen.  Stämmorna bölar fram så mycket känsla att det är direkt orimligt att inte ta till lipen emellanåt.

Kolla bara in finfina Misanthrope River som verkligen bjuder på ett tvärsnitt av vad som gör den här skivan så bra.

”In Somnolent Ruin” är en ganska lång skiva – nästan en timmes speltid – och ändå är det inte svårt att imponeras av ett band som är tryggt i vad de är bra på, och som fortfarande kan leverera låtar som håller hela vägen trots att inte bandet uppfinner hjulet på nytt. Man vill helt enkelt lyssna på skivan om och om och om igen. Varje gång upptäcker jag något nytt, eller så är det ”bara” så att jag lugnt vaggas in i bandet tonkonst för att den känns så hemtam och trygg. Har ni inte kollat in skivan så tycker jag att ni ska göra det – jag utesluter inte att den kan dyka upp i årsbästalistan.

Listor

Hot or not? – Maj 2026

Lämna en kommentar

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: The Clash Of Forces
ARTIST: Emptiness
VALD AV: Amelie

Martin: Fint skavig och djupt murken dödsig doom. Dubbeltrampet i versen gillar jag skarpt! Sången är rutten på det rätta sättet, och ljudbilden är illasinnad och passar låten väl. Jag blir ganska sugen på att gräva vidare i detta, men helt hundra är inte den här dängan. Ljummen.
Robert: Ganska fin dödsdoom, detta – och föredömligt kort låt för genren. Sure, det får kanske inte blodet att rusa men visst höjs pulsen en del. Varmt!
Fredrik S: Luddig produktion, tämligen jämntjock intensitet, grötig och föga urskiljbar sång, ingen riktig hook. Någonstans under all glädjedödande gyttja finns det blinkningar till akter som Morbid Angel och Cathedral, och det är inte helt oävet. Men temperaturen når likafullt alls inte upp till önskad värme.

LÅT: Revana
ARTIST: Black Spikes
VALD AV: Fredrik S

Amelie: Jag gillar detta. Det må vara igenkännbart och o-unikt men framför allt vokalist-insatsen höjer detta över en mängd annat i genren. Lätt japanskt i tonen. Till skillnad från Martin (nedan) skulle jag boka in bandet som ”gärna, om tid finnes” på festivalen utifrån detta stycke 😊. Det känns fint att nicka med i melodin och det bestående intrycket blir genuint varmt.
Martin: Det ska mycket till för att jag ska gå igång på metalcore, och detta är inte en låt som gör att jag blir så värst sugen på att kolla upp mer av Black Spikes. Låter mest som ett utfyllnadsband som man antingen kan dricka öl till, eller missa på valfri festival. Kallt.
Robert: De anspelar på sin nationalitet, litauiska Black Spikes, och håller sig till modersmålet. Det är ett kul grepp. Tyvärr är musiken ganska basic metalcore, och följer standardmallen. Det kyler ner…

LÅT: Die Ahren Gleich als mit dem Huf
ARTIST: Horn
VALD AV: Martin

Robert: Ah! Black metal modell ”det här har gjorts förut men det är okej ändå”! Horn rör sig i samma fåra som polska Mgla och sina landsmän i Groza – eller för den delen mer sentida Kanonenfieber – och det är ju verkligen inget fel med det. Tremolo, sväng, feeling. Ja tack – värmen stiger helt klart!
Amelie: Utan att vara exceptionellt klickar detta i de rätta boxarna för melodisk svartmetall i historisk/mytologisk tung anda. Och även om google-översättningen av titeln konfunderar; ”öronen är desamma som med hoven” flyter sången väl. Trivsamt med god värme men ingen direkt risk för brännskada.
Fredrik S: Bitvis stämningsfullt, och produktionen känns ganska rätt för stilen.  Första minuterna känner jag att det går liiite för mycket på tomgång, men sen efter ungefär två och en halv minut rasslar det till med lite mer intensitet och råare svärta, vilket är precis vad anrättningen behöver. I slutänden är det ändå inte riktigt ångestladdat eller vackert för att nå kokpunkten, men ändå ganska ledigt det starkaste av de tre bidrag jag tycker till om denna runda. Gott så!

LÅT: One On One
ARTIST: Europe
VALD AV: Robert

Fredrik S: Ja, det här var ju en smula frustrerande… Låten är egentligen rätt bra, det finns en snygg melodi i refrängen och ett rätt trivsamt riffande i stora delar av låten, så det skulle kunna vara en rätt slagkraftig dänga, detta. Men produktionen känns lite… tam? Jag får intrycket av att framförandet sker med 85% av fullt engagemang, där det saknas  lite tryck i framför allt sången, men även lite i gitarrer och trummor i refrängen. Med lite mer tryck hade detta varit genuint bra, nu blir det mest en lite urvattnad kopia av vad låten borde ha varit.
Amelie: Jag har aldrig varit helt frälst av Europe, även om man naturligtvis med nöje kunnat gasta med i de där största hitsen vid några glada tillfällen. Detta stycke påverkar mig mycket lite. Är det filmmusik med tanke på introt? – som för övrigt känns konstigt påhängt på resten av låten. Ganska såsigt, trist och kylslaget.
Martin: Inte  helt tokigt detta. Först tänkte jag att låten inte alls var min kopp te, och då gillar jag verkligen Europe. Refrängen, i den mån man kan kalla den det, är den svagaste bandet gjort på bra länge. Att Tempest sjunger den slarvigt som ett ord sänker intrycket av denne annars så grannlaga sångare. Musikaliskt svänger detta riktigt fint. Bra trumspel, och gitarrspelet är ju guld som vanligt. Jag älskar att basen kommer fram så bra. Inte det bästa Europe gjort på långa vägar, men varmt är det i alla fall.

Skivor

Spell – Wretched Heart

Lämna en kommentar

ARTIST: Spell
TITEL: Wretched Heart
RELEASE: 1/5 2026
BOLAG: Bad Omen Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Urk, ännu ett ockult rockband tänkte jag när jag skulle ta mig an ”Wretched Heart” av Spell. Ja, det var orättvist – jag medger detta villigt. För detta är, med vissa skavanker, en riktigt trevlig platta som smyger sig in i skallen och myser in sig tillräckligt mycket för att jag ska trycka upp betyget till en sjua.

Mycket av Spells musik minner om 80-talet, och gillar man inte det årtiondet, ja, då kan det bli problematiskt att ta till sig den här skivan. Gillar man å andra sidan hur det kan låta om Ghost, Iron Maiden eller varför inte Tribulation då kommer man äta den här skivan med sked – och be om ytterligare portioner.

När bandet ser till att lägga sig på en nivå som i Savage Scourge, Oubliette eller titellåten då är det inte alls svårt att gå igång på allvar. Svinsnygga insatser i gitarrspelet – och då menar jag också basen som trakteras fint av Cam Mesmer – vid sidan av allt annat han sköter  – ser till att jag ofta sluter ögonen och bara njuter.

Spell kan sitt hantverk, och de ser till att fylla nästan alla låtar med en fantastisk stämning. Det krävs en del handlag med att göra en sån här skiva – hur lyckas man med att lira en smula antikverad rock utan att det känns ofräscht? Ja, Spell har tillräckligt med swagger för att ro hem detta på ett bra sätt.

Worship the Riff!