Listor

Hot or not? – Januari 2022

Lämna en kommentar

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt? Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: Wayward Opulence
ARTIST: Arkaik
VALD AV: Martin

Robert: Detta är musik som tarvar en hel del lyssnande för att sätta sig. Jag har en fem-sex varv med låten och känner ändå att det bara är i sin linda för att hamna rätt. Skickligt framfört och intensivt, och man undrar kanske framförallt hur en hel skiva med detta fungerar? Tröttande i längden, gissningsvis, men detta är skapligt bra på egen hand. Efter ett tag…
Fredrik: ARKAIK blandar och ger. Vissa partier i den här meckiga och brutala knogmackan teknisk döds är riktigt sköna, med härliga stackaton och dubbelkagge-virvlar. Sen är andra lite mer anonyma, och dryga sex minuter är lite i längsta laget för den här typen av låt. Jag landar trots det i att det är mer varmt än ljummet.
Amelie: Vi kastas rätt in i teknisk döds av den riktigt tunga typen. Ingen rast ingen ro, här maler det på i sina modiga sex minuter. Gôtt mos men lite utmattande i längden. Inget jag kommer återvända till alltför ofta. Och sen blir det konstigt de sista 20 sekunderna. Ska det vara så här eller blev fel version uppladdad?

LÅT: Save Us
ARTIST: Non Est Deus
VALD AV: Fredrik

Amelie: Det finns ingen gud. Rädda oss! Save Us inleder med liten manskör i kyrkostil och är sedan rakt igenom fint desperat draperad i skrik och ton. Gillar detta även om det inte är jätteoriginellt. Bäst bland kollegernas val denna gång ändå, om än inte glödgande hett.
Martin: Kyrkosång kan vara en make or brake-grej. Här blir det varken eller. Jag är ledsen att säga det, men trots att jag jag lyssnat på den här låten rätt så många gånger så har jag svårt att minnas annat än den fina desperata skriksången som jag gillar skarpt. I övrig är detta en låt som jag hört lite för många gånger för att jag ska tända till. Ljummet.
Robert: Episkt. Storvulet. Snyggt “omslag”. Kruxet är väl att det går 13 liknande försök på ett dussin, och NON EST DEUS når bara stundtals genom bruset. Trevligt, men inte så att det sticker ut och får mig att längta efter mer av denna vara.

LÅT: Reap A Hurricane
ARTIST: The Hellacopters
VALD AV: Robert

Fredrik: Jag noterar med rynkade ögonbryn och ett missnöjt smackande att mina kollegor inte har vett att uppskatta det oantastliga kulturarv THE HELLACOPTERS utgör. Är det nyskapande? Nej, inte ett dugg. Men det är inte whisky-tillverkning heller, men en vällagrad single malt är inte desto mindre en produkt att njuta av. Samma gäller Reap A Hurricane, det är klassisk rock med bootsen stadigt förandrade i 70-talsmyllan, ett taktfast Elvis-juckande med den jeansklädda höften, och en pianoslinga som kittlar ens ryggrad likt en rännil friskt källvatten. Lika närvarande trallvänlighet som frånvarande kulturella pretentioner, och gott så. Hett!
Amelie: ”Skulle vi inte välja nya låtar – den här gjorde ju HELLACOPTERS för 20-25 år sedan.” Inte? – nä just det, alla deras hits låter såhär. Det är så det ska vara och gillar man sin musik sån så gillar man detta. Nicke Andersson i all ära men vi andra får kolla nån annanstans. Iskallt.
Martin: Jag älskar THE HELLACOPTERS. Det är inte svårt att göra det. Men snälla ni, döper man en låt till Reap A Hurricane så får man ta i betydligt mer. Detta känns som en mild bris av musik som vi har hört på nästan alla plattor bandet gett ut. Jag förväntar mig betydligt mycket mer av ett band med denna kalibern än musik som alibi för att dra på turné och ha det lite trevligt. Ljummet mot kallt.

LÅT: The Slime Runs Down Your Throat
ARTIST: Darkened
VALD AV: Amelie

Martin: Inte alls svårt att gilla detta! Bra driv, sången sitter ju som en keps från helvetet, en del coola riff, plus att jag gillar det lite stämningsfulla nyttjandet av power-riff. Helt originellt är det ju inte men klart trevligt.
Robert: DARKENED gör det bra och har ett härligt driv, men..  det har slumpat sig så att det för undertecknads del är UNANIMATED och deras Victory In Blood som Spotify vill pusha som nästa låt när denna spellista tar slut. Varenda gång inser jag att den låten helt enkelt sopar banan med The Slime Runs Down Your Throat, och då känns inte detta lika kul längre. När det ställs mot vad som i övrigt bjuds där ute.
Fredrik: Köttig döds med guttural growl och hederligt rifftuggande. Absolut habilt, men i mina öron för slätstruket och utan tillräckligt mycket personlighet för att verkligen engagera. Man gör klokare i att lyssna på LIK eller GATECREEPER.

Skivor

Wilderun – Epigone

Lämna en kommentar

ARTIST: Wilderun
TITEL: Epigone
RELEASE: 7/1 2022
BOLAG: Century Media

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

2019 recenserade jag WILDERUNs “Veil Of Imagination”,  en skiva som fick mig att dela ut ett högt betyg, kasta om i årsbästalistan och längta intensivt efter mer musik från Boston-bandet. Att WILDERUN vid den här tiden var okontrakterade fann jag rent löjeväckande då bandets symfoniska progressiva death metal var bättre än många andras.

Jag vet inte om att ha ett skivkontrakt har förändrat mycket, eller ens alls, hur WILDERUN gör musik. Har ni lyssnat på bandet innan så vet ni flera saker vid det här laget: bandets skivor har blivit konsekvent längre för varje släpp. Det ryms en myriad av olika influenser i bandets musik, och det lånas friskt från alla möjliga håll. Spontant har jag tänkt på household names som, såklart, DREAM THEATER, OPETH, SYMPHONY X och RUSH när jag lyssnat på bandet senaste två skivor. Inget konstigt i det, och inget som WILDERUN behöver skämmas över. Det är  svårt att runda de tidigare nämnda banden, och jag känner ändå att bandet lyckas med bedriften att faktiskt hänföra, alltså inte bara få mig att tolerera, det jag hör på “Epigone”.

Vi tar det från början.

Exhaler är en oerhört stillsam inledning på skivan. Akustiskt, rensång, nästan sövande. Men det funkar ändå bättre än många andra intron för detta är en hel låt som faktiskt växer. Sedan kommer skivans tre bästa låtar i rak följd. Woolgatherer är en fullständigt episk uppvisning i OPETHsk metal, och det menar jag som en komplimang. Evan Anderson Berry har en fantastisk röst, och här kommer den till sin fulla rätt. Låtens uppbyggnad är majestätisk – det börjar trevande och växlar upp till en katedral av toner.

Passanger har ett underbart sväng med ett numera klassiskt grepp – blastbeats över rensång – och jag vill bara lyssna på låten om och om igen.

Identifier kommer ni kanske ihåg att vi hade med i “Hot or Not?” i december förra året?  

Då var det den korta versionen på runt 6 minuter som mina kollegor ondgjorde sig över. Fullversionen på 11 minuter kanske avskräcker, men den funkar mycket bättre i den längre versionen. Egentligen ska band som WILDERUN inte släppa förkortade versioner av låtar som “singlar”, det funkar bara inte. Identifier är en nästan poppigt svängande låt med mycket vokal mumma. Det lilla folkinslaget som finns här stör mig inte alls.

Efter detta kommer ett litet pausstycke kanske man skulle kunna säga. Ambitions roll på plattan förstår jag, men uppskattar inte och jag har mest tryckt mig vidare vid varje lyssning till avslutande fyradelarsmastodonten Distraction som är en i sammanhanget fullständigt logisk avslutning på skivan. Om ni har problem med progressiva band som tar i från tårna till fontanellen så kommer ni hata den här låten med stort hat. Är man som jag så kommer man gilla det storligen.

Det har varit många pointers mot OPETH i den här recensionen. Är det avgörande att gilla Åkerfeldt et cohortes för att gilla WILDERUN? Eller känner man att bostonbandet inte har något eget att komma med? Jag skulle svara nej på bägge frågorna. WILDERUN har något verkligt eget i sin musik – det är mäktigt att höra hur de använder sina symfoniska inslag på ett sätt som OPETH kanske inte kommer att göra. Sången är så fruktansvärt bra, och musikaliteten är top notch. “Epigone” är en till stora delar magisk skiva som jag kommer att återkomma till under året, det är jag helt övertygad om.

Listor

Årsbästalistan 2021 – Amelie

Lämna en kommentar

Tjoho, nu är andra pandemiåret till ända. Mycket elände överallt men ett sjujäkla musikår på albumfronten visade det sig bli. Här är min topplista för året, mycket svenskt och norskt såsom det brukar bli från min sida. Nedan listan återfinns några ytterligare musikrelaterade betraktelser med rubriker såsom Låtar som får mig att sjunga högt och skråla med och Årets bästa video – som du förmodligen inte kan se. Nöjsam läsning!

Topp 10 Skivor

10. Loss – DEVIL SOLD HIS SOUL
Vi startar topplistan relativt mjukt med brittiska DEVIL SOLD HIS SOUL, ett band jag haft nära hjärtat alltsedan debutskivan ”A Fragile Hope” 2007. Efter nästan tio års uppehåll var ”Loss” ett oväntat skivsläpp och vilket album det är! Det växer vid varje lyssning, känslorna och engagemanget i lyriken och musiken sköljer i våg efter våg över lyssnaren.

9. Death, Madness, Horror, Decay – THE LURKING FEAR
Traditionellt brutal döds med Sveriges mest trasigt growlande pipa manglar in THE LURKING FEAR på årslistan. Absolut inte en platta att lyssna på om och om igen utan paus, en får sprida ut lyssnandet lite för att mäkta med Tompa Lindbergs desperata growl och lurkarnas tungt malande döds. Men jäklar så bra detta är.

8. Visions of Trismegistos – NEKROMANTHEON
Norges metal må domineras av, men är absolut inte enbart, black metal. Det har inte minst NEKROMANTHEON visat förut och gör det igen med årets album. ”Visions of Trismegistos” kombinerar på utsökt sätt traditionell thrash metal med modern produktion. Det här är friska 33 minuters röj som stort förnöjer.

7. Lake Drinker – HORNDAL
En platta som med all rätt i år pryder samtliga av redaktionens topplistor. Riktigt lika till mig som ett par av kollegerna blev jag ändå inte av HORNDALs ”Lake Drinker” men visst är det läckert, ilsket och smart på ett sätt som visar att debuten ”Remains” inte var en engångsfullträff.

6. The Zornheim Sleep Experiment – ZORNHEYM
Kombinationen black/death kan ofta resulterar i något mycket tilltalande, däremot brukar jag inte falla för musik med alltför mycket pompa och symfoniska inslag. ZORNHEYMs andra platta utgör dock ett undantag och är ett av de album jag lyssnat som mest på sedan det släpptes i oktober. Temat med galna doktorer och mentalpatienter är inte heller det vad jag brukar önska mig. Men ”brukar” kan slänga sig i väggen här. Melodierna, svänget, medsångsvänligheten i ”The Zornheim Sleep Experiment” bara täpper till truten på allt motstånd.

5. Fortitude – GOJIRA
Skivorna på den övre halvan av årslistan är samtliga sådana att de kunnat toppa densamma vilket år som helst. Nu hamnar GOJIRA på en femte plats och det visar bara kvaliteten i årets albumutgivning. ”Fortitude” är musikaliskt experimenterande och lekfullhet, samtidigt så väldigt mycket GOJIRA. Som alltid är lyriken lika mycket värd din uppmärksamhet som musiken.

4. Arethe – NETHERBIRD
Det är alltid glädjande, och lite smånervöst, när ett favoritband som NETHERBIRD släpper nytt. Och åter har bandet gjort musik som är extremt vacker, samtidigt så vemodigt mörk och med ett existentiellt och filosofiskt djup. ”Arete” är extreme metal som sinnesvidgande drog, för att citera min egen recension. Som alltid får bandets musik mitt hjärta att darra.

3. Where The Gloom Becomes Sound – TRIBULATION
Jag har inte tidigare följt hyllningsströmmen gällande TRIBULATION, tycker att de första albumen inte var så värst intressanta. Men bandet har utvecklats och blivit allt starkare. Förra plattan ”Down Below” var riktigt, riktigt bra och med ”Where The Gloom Becomes Sound” kröner bandet sin karriär, åtminstone så här långt. Inanna, Daughter Of The Djinn, Dirge Of A Dying Soul; det går enkelt att rada upp en lång lista med fantastiska låtar från ”Where The Gloom Becomes Sound” och hela plattan är en njutning att lyssna till.

2. Wild North West – VREID
Det är hård kamp om de översta platserna i listan i år. VREID har gjort ett i stort sett fulländat verk med ”Wild North West”. Ett temaalbum som åtföljs av videor till samtliga låtar vilka tillsammans utgör en spelfilm med historiskt och filosofiskt anslag. Musiken är som alltid hos det norska bandet skickligt exekverad på gränsen till perfektion. Spännande och variationsrika utflykter i olika genrer, som progressivt 70-talssound, gör albumet exemplariskt varierat. Mäktigt.

1. Arkivet – WORMWOOD
Året 2021 toppas av svenska WORMWOOD och deras ”Arkivet”. Eller ”Vita Arkivet” som den skulle hetat innan ett visst begravningsbolag protesterade. En skiva som för lyssnaren steg efter steg ner i det helvete som vi håller på att skapa åt oss själva på vår döende planet. Sångaren Nine sprider med sitt kraftfulla och känslofulla growl ångest och desperation över lyssnaren. Bandet har varit mer sparsmakat med folkmusikinslagen denna gång vilket har lyft musiken ytterligare ett snäpp från tidigare verk.

Skivan har kanske inte den perfektion som VREIDs alster besitter men här segrar känslan, den mörka innerligheten i musiken som gör att varje lyssning är en njutningsfull plåga, eller en plågsam njutning, ett limbo där katharsis aldrig infinner sig. Faktum är att jag i min recension (i Gaffa) gav VREID högsta betyg men ändå placerar jag WORMWOOD i listans topp. Såar av speltid och lyssningsupplevelsen får avgöra här. Sällan har jag blivit lika känslomässigt berörd av låtar som här av exempelvis The Archive och The Gentle Touch Of Humanity. ”Arkivet” är utan minsta tvivel årets starkaste album.

Övriga betraktelser

Låtar som får mig att sjunga högt och skråla med
Jamen är det inte alltid en eller annan låt under året som får en att bara vilja lyssna på den om och om igen, sjunga högt och skränigt när ingen hör? Så är det i alla fall för mig och här är årets två värstingar i kategorin.

ECLIPSEs musik tror jag inte förekommit på WeRock tidigare och albumet ”Wired” har aldrig varit i närheten av att vara i åtanke för min årsbästalista. Men gör man en låt som Twilight ska man faen ha kredd i alla fall. Den snurrar på både kommersiella radiokanaler och i riksradion. Och är det någon gång en vill veva ner bilrutan, gasa på och bara gasta med så är det då. Lite kredd till Beethoven också 🙂

Keep The Devil Away har gått otaliga varv i mina spelare och är en starkt bidragande orsak till att ZORNHEYMs album “The Zornheim Sleep Experiment” faktiskt stoltserar på sjätteplats på årslistan. Också en perfekt ”alla kan inte sjunga men alla får”-låt att skräna med i. Spelar den om och om igen. Nästan så jag ibland längtar att få den ur systemet…

Årets nya skivbolag
Metalpodden har blivit med skivbolag! Eller åtminstone personerna bakom podden. I november släpptes första skivan, ”Eating The Swedish Underground: Vol. 1” med åtta tidigare osignade band, på bolaget Eat Heavy Records. Ett förbaskat bra tilltag om ni frågar mig och exempel på ett av flera band från skivan jag gärna följer upp framöver är AGE OF DYSTOPIA. Hoppas att “Vol. 2” snart följer.

Årets bästa video – som du förmodligen inte kan se.
Vad är nu detta? Ska det vara nödvändigt att länka en video som de flesta inte kan se? Ja, för det är en ganska unik video WORMWOOD presenterar, filmsekvenserna är mest dokumentära snuttar som du kan se även på andra håll. Tillsammans utgör de dock en skrämmande bild av mänsklighetens tillkortakommanden i att ta hand om vår enda planet och livet på den. Videon är åldersbegränsad och om du är över 18 år kan du begära tillträde till den. Gör det.

Wormwood – The Gentle Touch Of Humanity (Official Video)

Och här kan du så länge ändå lyssna till låten.

Worship the Riff!