BEHEMOTH är, om ni ursäktar skämtet, en behemoth inom metal. Den polska orkestern har så mycket kvalitativ musik i sin katalog att det är lätt att baxna. Jag har dyrkat detta band så förbehållslöst att jag delat ut högsta betyg till en av bandet skivor, “Evangelion”. Men nu är det slut med det.
“Opvs Contra Natvram” är nämligen en riktigt dålig skiva, kanske inte vad gäller de flesta band, men definitivt när det gäller BEHEMOTH.
Det börjar med ett till låt förklätt intro – 3 minuter såsighet i Post-God Nirvana som försätter mig i ett tillstånd av svårartad tristess. Om bandet vill skapa sig en uppförsbacke så här i början av skivan så lyckas de väldigt bra.
När det väl stampas på gasen så tänker jag att jag borde tycka att skivan lyfter. Men till och med detta grepp känns totalt oinspirerat och, tragiskt nog, bekvämt. Var är intensiteten? Var är känslan av total hängivenhet och livsnödvändighet? Den dyker upp, ack så kort, i solot i Disinheritance. Då bränner det till och känslan av det BEHEMOTH som fanns förr känns närvarande.
“Opvs Contra Natvram” känns helt ärligt som en ren ursäkt till att få komma ut på vägarna med någon sorts relevans för att spela det mer briljanta äldre materialet. Låtskriveriet utgör två steg av betyget, Infernos trumspel ett, och produktionen ett.
Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.
Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt? Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?
LÅT: Hysteria ARTIST: Witch Club Satan VALD AV: Amelie
Martin: Älskar bandnamnet! Jag misstänker att det här bandet klickar i rätt många rutor för de som gillar den här typen av metal. Till viss del funkar det även för mig, men jag har så ytterligt svårt för den ljudbild som finns här. Växlar mellan totalt iskallt och ljummet för min del. Robert: Vår vän Amelie hade lite problem med att sätta ner fötterna och välja låt ett tag, och till slut känns det som om valet blev ett uppror mot.. ja.. allt. Energiskt bråkigt och ilsket, attityd som säger “ner med allt” och allt i skärningen mellan black metal och punk. Sånt gillar man ju såklart, men det ska erkännas att jag hört bättre alster i just den typen av musik. Varmt ändå! Fredrik: En rå och energisk käftsmäll någonstans mitt emellan black metal och skrammelpunk. Aningen planlös och kaosartad, bitvis, och svår att få grepp om. Men det finns något coolt här, det gör det, så jag skulle absolut säga mer varmt än kallt! Stilpoäng även för en video som på engelska bäst hade beskrivits som “disturbing”…
LÅT: Mantle ARTIST: Gaerea VALD AV: Fredrik
Amelie: Portugisiska GAEREA är inte mitt allra bästa band inom melodisk black metal, har aldrig riktigt fastnat för dem. Men genren älskar jag och det här är ett mycket bra bidrag i den. Upplev hettan! Martin: Jag föll direkt för detta. Detta är så satans episkt vemodigt! Blandningen mellan det hetsiga och det lugna är klockrent, och då är jag beredd att släppa faktumet att helt originellt är ju detta inte. Hett! Robert: Fin black metal som vill vara MGLA eller kanske HARAKIRI FOR THE SKY, ungefär. Det är episkt, vackert och lite vemodigt. Jag gillar det, och trots att genren är proppfull med mästare tycks det som om det kan finnas plats för fler. Hett!
LÅT: Compulsion For Cruelty ARTIST: Dying Fetus VALD AV: Martin
Robert: DYING FETUS är fortsatt pålitliga. Man vet vad man får och att det man får är bra som attan: döds/grind av högsta snitt! Det största problemet med en låt som Compulsion For Cruelty och detta band? Sin egen backkatalog och alla ess man helt naturligt jämför med! Fredrik: Snortight, stenhårt och med hög teknisk finess – det råder ingen tvekan om att DYING FETUS är skickliga på det de gör. Men det hjälper liksom inte, den här typen av tämligen känslokallt tekniskt manglande med extremt guttural gyttje-growl och jag har aldrig riktigt blivit vänner. Så inte heller här. Visst, jag nickar i takt emellanåt, stackato-riffandet i de lite lugnare delarna gungar rätt skönt, men jag kommer sannolikt inte att återkomma till Compulsion For Cruelty. Amelie: Alltså, djupgrowl och maniskt trumdunk i alla ära men när det är så här enahanda blir det verkligen inte roligt efter ett par minuter. Eller ärligt talat, det räcker med halvminuten. Alltihop är lite för brötigt för mig…
LÅT: Behind The Walls ARTIST: Queensrÿche
VALD AV: Robert
Fredrik: En låt som växer på mig. Vid en första genomlyssning känns den polerade retro-ytan lite väl sliskig och tam, men efterhand äter sig låten fast mer och mer i mitt sinne. Produktionen ÄR sliskig, men också elegant. Sånginsatsen helgjuten, och refrängen genuint hit-klistrig. Jag gillar detta! Amelie: Har aldrig haft något större intresse för detta band. Låter för mig som en gammal Iron Maiden-låt, inte minst vad gäller sången. Rätt schysst låt egentligen men lite för städat för min smak… Martin: En helt okej låt från QUEENSRŸCHE. Når, såklart, inte upp till hur bra bandet var kring “Operation: Mindcrime” eller “Empire” men det förväntar sig ingen heller. En låt som förrädiskt smyger sig på och nästlar sig in i hjärnan på det här sättet lovar gott inför fullängdaren.
ARTIST: Watain TITEL: The Agony & Ecstasy Of Watain RELEASE: 29/4 2022 BOLAG: Nuclear Blast
BETYG: 8/10 SKRIBENT: Martin Bensch
Det är väl lika bra att jag säger det direkt: Det här är den bästa skivan WATAIN har gjort sedan “Lawless Darkness”. Det känns helt fantastiskt att bli så uppläxad av ett band som jag trodde hade sina bästa dagar bakom sig. Ack, vad man kan bedra sig.
Jag vet inte om min magkänsla stämmer, men det känns som att WATAIN har hittat tillbaka till vad det nu var som gjorde bandet så oerhört bra i början av sin karriär. Här finns de episka katedralbyggena till låtar. Inledande trion (Ecstasies In The Night Infinite, The Howling och Serimosa) visar med en otrolig variationsrikedom på vad bandet är kapabla till. Riffen, rytmiken och kanske viktigast – stämningen. Mer än någonting annat så är det detta som drar mig tillbaka till den här skivan gång efter annan.
Ni kanske tycker att jag är orättvis mot WATAIN, då “The Wild Hunt” och “Trident Wolf Eclipse” var helt habila skivor? Jag skulle snarare säga att det är WATAIN själva som har satt sin kravbild så oerhört strängt för sitt eget skapande att andra black metalband gång efter andra får se sig själva krälande i stoftet då det alltid finns någon eller några detaljer som inte skaver på rätt sätt. Då kan det bli så att även WATAIN själva inte hela tiden når upp till de nivåer bandet är kapabelt till.
Här kan vi kasta alla sådana farhågor över bord – med en förfärande stringens pulvriserar bandet alla högt ställda förväntningar som man kan ha på dem.
ARTIST: Behemoth
