ARTIST: Heriot, Darkest Hour, Sylosis, Fit For An Autopsy
LOKAL: Pustervik, Göteborg
DATUM: 3 december 2024
Det var en ganska svulstig kombo som äntrade Pustervik denna kylslagna decemberkväll, med inte mindre än fyra distinkt folkilskna akter i form av HERIOT, DARKEST HOUR, SYLOSIS och FIT FOR AN AUTOPSY (hädanefter FFAA). Följaktligen var publikuppslutningen också ganska god och stämningen med den. Kvällen skulle visa sig erbjuda en arbetsseger, en hedersam insats utan medaljer att visa upp för det, samt två klang-och-jubel-föreställningar.
Först ut brittiska HERIOT, vars aningen hardcore-minnande metal under ett par låtar jobbar i uppförsbacke. Visst är energin god, och frontkvinnan Debbie Gough röjer loss med den äran, men ljudbilden är ganska grötig och det mesta av eventuella nyanser i detta lite snabbare låtmaterial går därmed förlorade.
Under andra halvan av setet sänks dock tempot, och fokus läggs mer på tyngd och meckiga stackaton än på allmänt röj. Här kommer bandet också bättre till sin rätt, och avslutande Mourn samt Demure fungerar riktigt, riktigt fint. Under avslutningsnumret drar till och med kvällens första (men alls inte sista) circle pit igång, till bandets synliga förtjusning.
Sedan dags för Washington-veteranerna i DARKEST HOUR, som drar ner lite kärlek från publiken när sångaren John Henry berättar att det var när bandet strax efter sitt grundande för snart trettio år sedan hörde AT THE GATES och IN FLAMES som deras musikaliska bana fann sin form. Frontmannen uttrycker sin varma uppskattning för staden som gett världen så mycket kvalitets-metal, vilket självfallet uppskattas av åskådarna.
Själva gigget är heller inte oävet, även om det inte når samma höjder som kvällens senare nummer. Dock inte på grund av bristande inlevelse eller intensitet. När spelningen börjar tänker jag för mig själv att det inte är någon slump att trummisen Travis Orbin sportar bar överkropp, givet att karln är en påtagligt biffig och skulpterad herre – klart han vill visa upp the goods! Tre låtar av skoningslöst hypertempo-smatter senare inser jag att ja, det kan ju vara det att han svettas kopiöst också…
Även i detta set är det avslutningen som funkar bäst, här i form av With A Thousand Words To Say But One samt Goddess of War, Give Me Something To Die For, som bägge har en elegant melodiös ådra som skapar fin atmosfär.
Efter detta är det dags att växla upp kvällen en nivå, när brittiska SYLOSIS tar över scenen. All heder åt samtliga inblandade för hur oerhört tight och exakt allt exekveras, och särskilt gäller detta frontmannen Josh Middleton som drar löjligt snabba och komplicerade solon med noll felprocent, för att sedan sömlöst växla över till lika snortight riffande och högkvalitativ sånginsats sekunden senare.
Publiken är hyggligt med på noterna redan från början, väl uppvärmda sedan tidigare akter. När sedan det ack så härligt elaka riffandet i tredje numret The Path följs av gamla klassikern Conclusion Of An Age med sina eleganta orientaliska understråk, är slaget vunnet. Poison For The Lost och A Sign Of Things To Come svänger riktigt, riktigt fint de med, och det moshas ganska flitigt framför scenen.
När spelningens sista moshpit skall triggas igång av Middleton, en bit in i avslutande Deadwood, är jag och mitt sällskap för kvällen sedan oense om vad sångaren faktiskt sade, när han räknade ner till kaosets startskott. Var det ”one, two, three… burn it down!” eller som jag tyckte mig höra, det något mer ordvitsiga ”one, two, three… fournicate!”…? Oavsett vilket, så brakar det loss rejält i publikhavet när nedräkningen når noll. En värdig avslutning på en riktigt solid och vass insats!
Kvällens ur ett humoristiskt perspektiv roligaste ögonblick inträffar när FFAA skall äntra scenen en föredömligt kort paus senare. Lokalen släcks ner, allt blir mörkt. Ett par färgglada spotlights tänds uppe i scentaket, och målar dimman från rökmaskinerna med regnbågar. En läcker visuell backdrop för den låt som sedan öser ut ur högtalartornen – det (ähum) självklara valet i form av 90-talsdängan What is Love? med Haddaway…
När New Jersey-sönerna i FFAA väl sparkar igång kvällens avslutande set är tongångarna dock aningen andra. Det som slår mig allra tydligast direkt från start är hur mycket hårdare bandet är live än på skiva, och då är de ju inte direkt några mjukisar på skiva heller. Den soniska smocka som delas ut är stenhård och ofrånkomligen golvande.
När jag inte förlorar mig i intrikata, rytmiska spasmer noterar jag att sångaren Joe Badolato har en helt galet bra pipa, där både det desperat ångestladdade skrikandet och den köttigt gutturala growlen håller världsklass, samt att gitarristen Pat Sheridan (som med sitt bredvid resten av bandet jämförelsevis farbroderligt snälla utseende, och med sin självlysande orangea gitarr, är en uppenbarelse i sig) har en mängd små, lustiga miner för sig mest hela tiden. En underhållare, helt klart!
Låtmässigt dominerar FFAA med spår som A Higher Level Of Hate, Red Horizon, The Sea Of Tragic Beasts och Pandora. Personligen blir jag dock lyckligast när monstruöst starka och mångfacetterade Far From Heaven dyker upp; här peakar åtminstone min kväll.
Kvällen hamras sedan hem med ömsom tunga, ömsom vackra Hostage innan meckiga Two Towers stänger aftonen. Givet att fyra akter skall hinna få plats under kvällen, och att Pustervik har en relativt tidig sluttid att respektera så här på en vardagkväll, blir det inga extranummer utan butiken förblir stängd trots röststarka rop från publiken på ”en gång till!”…
Efter en fistbump med Badolato under hans segervarv längst med kravallstaketet styr jag således kosan ut i den kyliga tisdagskvällen, påtagligt nöjd. Death metal FTW!
