Etikettarkiv: In MOURNING

Hot or not? – oktober 2021

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?


LÅT: At The Behest Of Night
ARTIST: In Mourning
VALD AV: Robert

Martin: IN MOURNING fortsätter sin fina trend. Det här bandet har gått från klarhet till klarhet under hela karriären. Det jag hör här får mig att salivera kring hur magiskt bra fullängdaren kan bli. Stekhett!
Amelie: Finfin låt med väl avvägda tempoväxlingar och likaså växling mellan growl och skönsång. När bandet var aktuellt i Hot or Not för ett par år sedan påpekade jag att rensången då var ”något oskön”. Den är klart bättre här. Detta hettar till.
Fredrik: Jag blev lite full i skratt när jag insåg att Robert hade hunnit först med att tinga den låt jag själv först hade tänkt välja som bidrag denna månad. Anledningen till att jag hade tänkt välja just At The Behest Of Night är förstås att det är en sjuhelsickes bra låt! Köttig, melankolisk, varierad, elegant och desperat. Håller resten av den kommande plattan (“The Bleeding Veil”, 26 november planerat släppdatum) samma klass som helhet, är det nog en rätt given plats på årsbästalistan som gäller.


LÅT: Legion
ARTIST: Carchosa
VALD AV: Martin

Amelie: Sympatiska CARCHOSA är Henrik Nygrens soloprojekt där han hanterar det mesta av sång och musik själv även om han på aktuella andraplattan också har flera gästsångare/-musiker såsom Andy Gillion som gästar på gitarr i just Legion. Emellanåt låter growlet som Anders Fridén i hans glans dagar. Hett även detta.
Fredrik: Hyggligt charmig och i grunden ganska thrashig döds, trots en och annan tremolo-plockad melodislinga á la black metal. Låten är bra utan att briljera, det finns inget att anmärka på, men kanske heller inte någon unik hook att falla pladask för. (Även om solot förvisso är riktigt snyggt!) Ljummet plus.
Robert: Detta river skönt. Det är kanske inget nytt under solen, men så behövs inte det heller då CARCHOSA håller sig till välbeprövade och poplära vandringsleder: dödsig thrash. Eller thrashig döds, vilket du nu föredrar. Jag gillar’t, samtidigt som det finns en överhängande risk att detta faller in i anonymitet över tid. Hyggligt varmt ändå!


LÅT: Dead World
ARTIST: Hypocrisy
VALD AV: Amelie

Robert: HYPOCRISY levererar som vanligt. Oklanderligt musikaliskt, och man får hoppas att texten är ett försök att provocera snarare än ett uttryck för bandets egentliga åsikter. Bra låt!
Fredrik: Ursäkta franskan, men fanken också! Det börjar ju så bra, intro-riffet är stenhårt och påtagligt energiskt, och även resten av låten är skönt aggressiv och mörk. Refrängen är stark. Rent musikaliskt alltså ett värdigt HYPOCRISY-verk. Men, precis som min kollega Martin också har noterat, så gör man (som vän av rationalitet och vetenskaplighet) klokt i att inte lyssna på texten om man vill kunna fortsätta uppskatta låten… To each his own, så klart, men åtminstone för mig så blir en “anti-vaxxer theme song” lite svårsmält.
Martin: Denna låt lämnar en bitter eftersmak i munnen. Musikaliskt är detta oantastligt – HYPOCRISY kan sitt hantverk. Textmässigt osar detta av konspirationsteorier och faktaresistens. Det känns inte bra.


LÅT: Far From Heaven
ARTIST: Fit For An Autopsy
VALD AV: Fredrik

Robert: Låtstöld! Rakt av! Jag har försökt och försökt att lyssna på den här låten i sig självt, men det går ju inte. Hallå?!? GOJIRA ringde och vill ha tillbaka sina riff! Iskallt. Eller, rätt bra låt men det är ju nästan en cover stundtals…!
Amelie: Jag gillar det här mycket även om jag är lite bekymrad över inledningen som nästan rakt av är snodd från GOJIRAs Another World på deras album ”Fortitude” från i våras. Som helhet är dock både låt och framförande här riktigt jäkla hett!
Martin: Tungt sväng! Detta är riktigt bra. Att det låter som GOJIRA stundtals kan jag leva med när det görs så här bra. Vill höra mer!

Årsbästalistan 2019 – Martin

Det brukar ju talas om “det dekadenta 20-talet”, så det är med tillförsikt och livsaptit vi på WeRock-redaktionen ser fram emot det nyfödda decenniet. Innan vi ger oss i kast med det, återstår dock att summera vad som var störst, bäst och vackrast under det förra årtiondets avslutande musikår. Den fjärde och avslutande analysen presenteras av Martin!

Topp 10 skivor

10. COGNIZANCE – Malignant Dominion
En gastkramande stark debut räcker hela vägen in på årsbästalistan – COGNIZANCEs “Malignant Dominion” är en lyssnarfest från början till slut. Man kastas omkring som en liten vante i den rifftornado som utgör kärnan i bandets musik.

9. ALLEGAEON – Apoptosis
Ytterligare en rent ljuvligt nördig skiva från ALLEGAEON gör att en plats på årsbästalistan är i det närmaste given, något som jag trodde skulle bli fallet redan vid recensionstillfället. Trots ett löjligt starkt år blev det så. Teknisk döds med vetenskapligt innehåll – vem kunde ana att det är ett vinnande koncept?

8. OPETH – In Cauda Venenum
Märkligt hur val av språk kan spela en sådan avgörande roll. För prick så är det – att Åkerfeldt sjunger på svenska och vilken skillnad detta gör – “In Cauda Venenum” hade inte hamnat på min årsbästalista om det inte varit så. Nu finns här en helt annan ärlighet som gör att OPETH känns mer närvarande än innan.

7. PYRAMIDO – Fem
En triumf till platta. “Fem” är en skiva som inte bara överträffar det PYRAMIDO gjort på tidigare plattor, den gör det på ett oerhört vackert sätt. Packad med känsla övertygar bandet med att kunna skriva vansinnigt, livsnödvändigt vacker musik. En skiva jag kommer bära med mig till slutet av mina dagar, banne mig!

6. TOMB MOLD – Planetary Clairvoyance
En fullständigt dräpande uppvisning i murken dödsmetall. “Planetary Clairvoyance” är en skiva som påminner mig om varför jag älskar death metal så mycket som jag gör. Skivan håller hela vägen och gör det på ett sådant stringent sätt att jag har tryckt igång den igen omedelbart efter att den spelat färdigt.

5. IN MOURNING – Garden Of Storms
När IN MOURNING får till det, då lyckas de i allmänhet få till det lite extra. “Garden Of Storms” är så pass stark att den slår sig in på top 5 – med en övertygelse som kan försätta berg plöjer bandet fram med lika delar frenesi som melankolisk känsla.

4. ABNORMALITY – Sociopathic Constructs
Audiell pugilism har aldrig låtit bättre 2019 än “Sociopathic Constructs” en skiva som bevisar precis hur väsentligt geniala ABNORMALITY är. Med en klar vision och en glödande röd tråd genom hela skivan är detta det bästa du kan höra inom den tekniska/brutala dödsmetallen just nu.

3. INSOMNIUM – Heart Like A Grave
Varje gång jag lyssnar på INSOMNIUM så inser jag hur mycket vi har att tacka Finland för – “Heart Like A Grave” pulserar med en innerlighet, en sentimentalitet utan övertoner och en rent helvetisk närvarokänsla som förhöjer känslan av att leva. Detta är INSOMNIUM när de är som allra bäst, vilket säger en hel skopa om hur svindlande underbar “Heart Like A Grave” är.

2. AVANTASIA – Moonglow
En i stort sett fulländad power metalskiva. Det märks att Tobias Sammet har styrt sitt AVANTASIA till rent stratosfäriska nivåer lagom till 20-årsjubileumet. Det är inte bara det att alla gästande sångare sjunger som om deras liv berodde på det, “Moonglow” är en skiva som, om uttrycket accepteras, glöder så fullständigt av magiska låtar fyllda med episka känslor.

1. Devin Townsend – Empath
Jag blev förälskad i “Empath” från första lyssningen, och skivan har följt mig under hela den tid som den funnits. Med sitt rent majestätiskt spretiga anslag lyckas Devin Townsend snickra ihop en skiva som har en tydlig röd tråd om man följt mannens eskapader sedan innan. Här balanseras intrycken, utan att vi tappar kompositören ur sikte. Överhuvudtaget så känns “Empath” som en enda lång njutningsfull promenad med en ömsint ledsagare som både vill hänföra och trösta. Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag har lyssnat på “Empath”, men likväl upptäcker jag nya saker vid varje lyssning. Det, gott folk, är magi.

Övriga utmärkelser & betraktelser

Årets “jag vill dricka öl, och headbanga!”
“From Hell With Love” av BEAST IN BLACK, och då i synnerhet Cry Out For A Hero som varje jävla gång jag  lyssnar på låten får mig att frikoppla från alla krav och måsten.

Årets dråpslag.
Såklart. Att en institution som Close-Up Magazine lägger ner är inget annat än ett dråpslag. Jag var prenumerant under 15 år, och läste innan dess tidningen på mina lokala bibliotek. Den kulturgärning som skribenterna på tidningen stod för är svår att överskatta.

Årets konsert!
CLUTCH på Copenhell. Jag hade längtat så länge efter att få se bandet att förväntningarna kanske var för högt ställda? Nehejdå! Anförda av Neil Fallon levererade CLUTCH en konsert av så löjligt hög nivå att den kändes som en kärleksfull omfamning av alla som fanns i publiken.

Årets frontman!
Daniel Tompkins i TESSERACT. Förutsättningarna för att ultranördiga och svårt instrumentella TESSERACTs konsert skulle bli introvert ställdes på skam av en frontman som dompterade sin publik under bandets konsert på Copenhell.

Årets kärleksfulla hejdå!
SLAYER. Bandets långa farväl till sin publik kom till sin ände med två konserter på Forum i Los Angeles.

Årets 1980-tal!
PALADINs “Ascension”. En skiva som får mig att tänka på både HELLOWEEN och MEGADETH!

Hot or not? – September 2019

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: High Spirits
ARTIST: Pijn/Conjurer
VALD AV: Amelie

Martin: Jag gillar verkligen CONJURER! Jag har följt bandet sedan debut-EPn, och det här bandet strålar verkligen av självförtroende. Detta är så helvetiskt bra – i vanlig ordning. Stekhett!
Robert: Åh så udda och härligt! Det är lite BARONESS över det, från tiden då det bandet var bra – fast ändå inte alls. I skärningspunkten mellan rock och sludge träffar man rätt på sitt eget sätt. Smokin’ hot!
Fredrik: Ett finstämt men onödigt långt intro övergår i något slags väldigt luftig och upplyftande sludge, med drag av BARONESS och ett KYLESA på ovanligt gott humör. Musik som gjord för en sådan där solig höstdag när luften är krispigt klar och takhöjden utomhus sträcker sig ända upp till rymden. Dock ganska lättviktigt och definitivt humörberoende, detta.

LÅT: The Sea Of Tragic Beasts
ARTIST: Fit For An Autopsy
VALD AV: Fredrik


Amelie: Grovgrowl och sång i en fin mix. Inget utanför ramarna detta men det de gör gör de bra, FIT FOR AN AUTOPSY. Fint gung men kanske lite mycket “effekter” för att det ändå riktigt ska locka mig vidare i bandets diskografi.
Martin: Bra länge sedan jag lyssnade på det här bandet, men jag gillar vad jag hör. Det är kanske inte så förbannat nydanande, men hantverket är väldigt bra, och det tunga svänget är svårt att motstå.
Robert: Det här inte alls vad jag brukar konsumera, men jag gillar det. Växelsång som faktiskt funkar, bra refräng och ett snyggt driv. Har det gjorts liknande musik förr? Ja. Är det bra ändå? JA!

LÅT: Black Storm
ARTIST: In Mourning
VALD AV: Martin


Robert: …i samma klass som alldeles glimrande “The Weight Of Oceans” kanske de aldrig mer kommer, svenska IN MOURNING – men det är okej. Black Storm som föregår kommande plattan “Garden Of Storms” lovar otroligt gott och ger mersmak. Riktigt hett och bra!
Fredrik: Vackert och elegant, men samtidigt med bitvis trivsam aggression och tyngd. Både growl och rensång håller god klass, vilket även gäller för såväl trakterandet av instrument och produktion. Tämligen prententiöst och polerat för att vara dödsmetall, men inte desto mindre riktigt, riktigt bra!
Amelie: Riktigt trevlig dödsmetall med ett lockande intro som skapar förväntning. Lagom melodiskt och ett growl med bra artikulation – medan “skönsången” är något oskön ibland. Annars på det hela taget rätt exemplariskt för genren. Men, ärligt talat, nog blir det lite tradigt i längden?

LÅT: Tempter’s Call
ARTIST: Cloak
VALD AV: Robert

Fredrik: Jag gillar produktionen, mollklangerna i gitarrackorden ges utrymme att färga musiken på ett fint sätt. CLOAK’s ganska mjuka tolkning av black metal är även i övrigt vacker och välproducerad, men jag har en liiiten aning svårt för det konstanta mellantempot. Hade gärna sett något lite råare, snabbare parti som bröt av de nästa sex minuterna.
Amelie: Amerikansk black metal är inte alltid lika angenäm, den nordiska varianten brukar vara åtminstone för mig att föredra, men CLOAK lyckas verkligen hitta den rätta tonen i balansen mellan tradition och modernt sound. Kul, ska hållas koll när fullängdaren släpps!
Martin: Jajamensan, jag blir glad av det här gängets musik! Bra atmosfär, schysta melodislingor, och aningens retroartad produktion gör att jag blir nyfiken på att höra mer!