Etikettarkiv: Industrial Puke

Listor

Årsbästalistan 2023 – Robert

4 kommentarer

Då var det äntligen dags – skivåret 2023 ska summeras! Överlag ett jämnt och starkt år med säkerligen 30-40 skivor som länge fanns med på den “korta listan” över de plattor som slutligen skulle kunna trona överst, och dessutom med en hel del skiftningar under årets gång. Topp 10-listan innehåller till slut en fin samling skivor med representanter från olika genrer, känslomässiga bomber och en hel del alster som verkligen vuxit upp och ut under årets gång. Sist men inte minst: en vinnare med närmast övernaturligt anslag!

Topp 10 Skivor

10. Born Into The Twisting Rope – INDUSTRIAL PUKE
Kort, effektfullt och med härligt skitig ljudbild står den där. Ena benet i dödsmetall, det andra i ett dike av crust och punk. “Born Into The Twisting Rope” har rensat skallen på undertecknad väldigt många varv de gångna året!

9. Foregone – IN FLAMES
En aning oväntat för egen del, det här att IN FLAMES 14:e (!) fullängdare skulle spöa skiten ur vad de gjort de senaste två decennierna, typ… men det ska man ju inte klaga över. Veteranerna visar var Göteborgs-skåpet ska stå!

8. But Here We Are – FOO FIGHTERS
För oss som har en svag sida för Dave Grohl och hans FOO FIGHTERS betyder årets “But Here We Are” lite extra mycket. Här kastar sig bandet ut i bearbetandet av sorgen över bortgångna trummisen Taylor Hawkins, och resultatet är en skiva som flödar över av känslor, från finstämd hyllning och sorg till stökigare ilska – allt draget i bandets sedvanliga filter och förmåga att förpacka musiken i episk arenarock.

7. Pale Existence – OCEAN OF GRIEF
Detta är inte bara ett av de snyggaste omslagen i år, det är också den snyggaste doom metal som serveras. Grekerna fortsätter blanda goth, döds och vemodiga slingor på denna sin andra platta, en skiva som vuxit stadigt under hela året.

6. Impii Hora – ASINHELL
Se där, årets fläskigaste dödsmetallriff är helt enkelt lite överblivna idéer som inte passade in i VOLBEAT? Ironiskt, då detta är det överlägset bästa som Michael Poulsen skrivit på bra länge, och inte blir det sämre av produktionen heller. Fläskigt som fan.. jag älskar’t!

5. Reign Of The Reaper – SORCERER
Svenskt på topp 5, och då snackar vi episk doom metal av yppersta snitt. “Reign Of The Reaper” är sannolikt den starkaste skivan som helhet bandet levererat efter sin återkomst. Bara att höja högernäven mot skyn och yla med i alla dessa fantastiska sångslingor och refränger.

4. Sonic Moons – DOMKRAFT
Wow! Svenska trion DOMKRAFT släpper lös urkrafter som får marken att skaka, och på fjärde plattan “Sonic Moons” överträffar de sig själva genom att lyckas träffa den perfekta mittpunkten i venndiagramet “hypnotiskt”, “”blytung doom metal” och “melodi”.  Bästa skivan so far från gänget, men det har man ju konstaterat med varje släpp de gjort hittills…

3. Sky Void Of Stars – KATATONIA
Länge trodde jag nog att det här, det är årets platta. Det är den som Spotify säger att jag spelat mest, bandet gjorde årets spelning när de avslutade turnén på Fryshuset i Stockholm och skivan är proppfull av låtar som är bland de bästa Renkse skrivit. Kort sagt: detta är en helt mästerlig platta!

2. Ghost At The Gallows – SPIRIT ADRIFT
Öppningslåten Give Her To The River säger och innehåller egentligen allt man behöver veta om den här skivan. Den har liksom allt, faktiskt. SPIRIT ADRIFT levererar med “Ghost At The Gallows” sin starkaste platta i karriären, och den har både dunderhits och jämnhet.  En sån där skiva som höjer sig vid varje lyssning!

1. II – BLACKBRAID

Enastående – mixen av driven, melodisk black metal och närmast esoteriskt svävande naturella inslag gör den här skivan beroendeframkallaNde. Dryga timmen full av spår som klättrar över mossbetäckta stenar, genom mystiska skogar och porlande forsar för att beskriva naturens koppling med den spirituella andevärlden och andarna som omger oss om vi kan stanna.. och lyssna. Bandets skapare och allena kraft John Krieger, eller Sgah’gahsowáh som han kallar sig om han använder Mohawknamnet, har på kort tid etableat sig som en supermakt inom black metal. “Blackbraid II” är en värdig vinnare av Topp 10 2023!

Honorary Mentions
Undertecknad tycker att listan borde innefatta fler placeringar, typ 20-talet, så att ett skivor som 2023 fick chansen att ta med plattor från exempelvis FROZEN SOUL, GYRDLEAH, BLACKSCAPE, SACRED OUTCRY, ONTBORG, OUTLAW, SHORES OF NULL eller CHILD, som ju med en CD-utgåva av sin rens-fest “Meditations In Filth” sannolikt knipit en plats på 10-listan.
Enda problemet om vi skulle gå till 20 skivor?
Då tjatar jag förmodligen om Topp 30 för att det finns fler som inte ryms…

Årets STIM-raket
Fan, man kan säga vad man vill men nog träffade de guld ändå, SMASH INTO PIECES! Deras Six Feet Under är något så ovanligt som en hybridlåt som lyckas få speltid på så spridda ställen som Melodifestivalen som radiokanalerna Bandit Rock och Mix Megapol samt Rix FM utan att tappa credd. Om inte annat lär STIM-pengarna ramla in för bandet!

Årets liveplatta
Jag tycker WATAIN har varit lite… trista (!) de senaste åren, och man kan ju undra om de läst mina tankar. Helskotta vad de smiskar stjärt och levererar på liveplattan “Die In Fire – Live In Hell”!

Årets roligaste!
Jorå, det har varit ganska skralt (to say the least!) med recensioner och bidrag från undertecknads penna under 2023, men ändå lite puls under året. Det beror helt och hållet på Hot or Not, det klart roligaste inslaget att skriva och leverera som skribent, likväl som att läsa de andras tankar om de brandfacklor som stundtals kastats in. Lätt roligast på WeRock 2023!

Listor

Årsbästalistan 2023 – Martin

Lämna en kommentar

2023 var ett år av episka skitdimensioner i världen. Krig i mängder, klimatkatastrofer, en skitregering i landet med allt vad det innebär, repression och folkmord. Jag nämner detta för att min årsbästalista är en klar reflektion av hur jag, musikaliskt, har försökt hantera all denna dynga som hänt i världen. Jag har nog aldrig haft så mycket grindcore med i någon av mina årsbästalistor som i årets lista. Och inte så mycket melodisk black/döds heller för den delen. Jag har mest gått omkring och varit omväxlande ledsen eller förbannad. Men nog ordat om detta – vi kör!

Topp 10 Skivor

10. Fires In The Fall – KRIGSGRAV
En sagolikt väl avvägd skiva som ledigt pendlar mellan djup melankoli och smäktande vrede. En skiva som andas så vansinnigt mycket av Finlands speciella tonkonst att jag imponerades av att KRIGSGRAV är från Texas. “Fires In The Fall” kom sent in i spelet för mig, och kommer att vara en skiva att återkomma till för min del under 2024.

9. The Flight After The Fall – WITCH RIPPER
En hisnande skiva som jag misstänkte hade en stark chans att knipa en plats i listan redan vid första genomlyssningen. “The Flight After The Fall” är en skiva som har fått associationerna att flöda, och trots att influenserna står som spön i backen lyckas det från Seattle bördiga bandet styra upp något väldigt eget.

8. Blackbraid II – BLACKBRAID
En ganska given skiva för mig, det tror jag inte att det är många som är förvånade över. BLACKBRAID har varit bandet med den mest explosionsartade utvecklingen under 2023. I en genre som bygger mycket på trovärdighet har Sgah’gasowáh detta i mängd. “Blackbraid II” är innerlig, triumfatorisk och fruktansvärt bra.

7. Shatter And Fall – HINAYANA
En av de vackraste skivorna jag hört på hela året. Och då pratar jag inte enbart om den fantastiska ljudbilden som skivan har, utan också om den svärtade melankoli som kännetecknar skivan. Melodisk döds/doom är, när den exekveras på detta sätt, fullständigt livsnödvändig.

6. We Poison Their Young – KARRAS
20 minuters förträfflighet. Så skulle man kunna sammanfatta den kortaste skivan i årets lista. Jag åt skivan med sked från första lyssningen, och har tappat räkningen på hur många jag har tipsat om skivan. Med ett helvetiskt driv, sväng och pisk lyckas KARRAS bevisa prick allt som är bra med kombinationen death metal/powerviolence/crust.

5. Born Into The Twisting Rope – INDUSTRIAL PUKE
En gravt beroendeframkallande skiva. Sjukt kul att lyssna på, jag blir alltid fruktansvärt sprudlande energifylld när jag lyssnar på den, benen börjar spritta omkring av sig själva och jag har tröttat ut familjen med att svara på frågan om vad jag lyssnar på med att – försöka – growla fram bandnamnet, haha! Med en ljudbild som gjort för att smeka uppskattare av gammal döds som jag och med en fräsch punkighet i utförandet är detta en given skiva på årsbästalistan för min del.

4. Meditations In Filth – CHILD
En mästerlig uppvisning i hur verkligt bra dödsig grindcore kan låta. Med en förödande hög och jämn nivå är “Meditations In Filth” en skiva som jag med stor säkerhet visste skulle ta sig in på årets årsbästalista. Det mesta klickar – riffen sitter som en smäck, utförandet är ren ljungeld, produktionen en dröm. Med tanke på vilken hype som omgärdade släppet så är det en ren triumf att bandet lyckas leverera en skiva som befäster hypens validitet.

3. Terrasite – CATTLE DECAPITATION
Skivan som får färgen att flagna från väggen. Så beskrev jag skivan när jag snackade om den med kompisar. När CATTLE DECAPITATION är så här bra, ja, då är det omöjligt att inte ha dem med på listan. Med en vrede som detroniserar bergskedjor lyckas bandet skapa en skiva som är väl avvägd mellan rens och tyngd. Att samtliga medlemmar lirar på ett sätt som förstärker deras styrkor gör sannerligen inte skivan sämre. “Terrasite” är en skiva som påverkar mig på ett oerhört känslomässigt sätt – här finns en kraft som förför och förfärar – och det gör att skivan hamnar så pass högt upp i listan.

2. Mazzaroth – SODOMISERY
Skivan som i september fick mig att inte lyssna på några andra plattor. Med stor ackuratess och glödande självförtroende lyckas bandet skapa sin andra så kallade svåra skiva med ett utförande som skickar den upp på rätt många årsbästalistor. Den rena mäktigheten i melodierna, den djupa känslomässiga berg och dalbananan som skivan bjuder på har fått mig att tro på den melodiska dödsmetallens relevans igen. Det går bevisligen att gjuta liv i en genre som är så inarbetad att den under några år stagnerade. Tack för det!

1. Apocalypse – ROTTEN SOUND
En magisk uppvisning i grindcore. Så är det, varken mer eller mindre, och detta är skivan som 2023 har gjort sig förtjänt av. En rungande, frustrerad, vredgad kross till platta som med sitt fullt rimliga budskap gjorde att jag kände en befriande känsla av samhörighet. En känsla av att det finns fler än jag som känner så här. “Apocalypse” är skivan som i alla hänseenden levererar. Vill man, idag, visa någon som inte har en hum om hur riktigt bra grindcore låter, då kan man lyfta fram “Apocalypse”.

Årets återkomst
Jag är inte överdrivet nostalgisk. Folk som hävdar att det var bättre förr brukar jag snäsa av med yttrandet att nä, det var det inte, det var bara annorlunda. I alla fall när det gäller musik. Men sen finns det ju vissa band som betyder lite extra. Jag minns euforin jag kände och upplevde när Dave Lombardo återvände till SLAYER 2001. Samma sak – blandat med förvåning – var det när nyheten att MIKE PORTNOY återtar sin plats i DREAM THEATER kablades ut. Jag är fortfarande helt till mig av detta, och har sedan nyheten kom idogt lyssnat mig igenom bandet diskografi.

Årets konsert
Jag går fortfarande inte på så många konserter sedan jag blev förälder, så kanske är det därför de jag kommer iväg på betyder lite extra? För mig var årets konsertupplevelse GAEREA på Copenhell. Bandets känslomässiga musik briserade majestätiskt än mer än på skiva, och hänförde på ett sätt som jag fortfarande tänker på med jämna mellanrum.

Årets sena upptäckter
Vi har ju inte samma pressläggningstider som den tryckta mediesfären, och därför ges det liiiite mer tid att upptäcka skivor väldigt sent in på året. För mig är det två skivor som jag med glädje lyssnade på i december. “Kulturkriget” av ETT DÖDENS MASKINERI och “Hermalausaz” av ÁRSTÍÐIR LÍFSINS. Två totalt olika skivor där den ena sysslar med råpunk, crust och extremt tydliga politiska texter och den andra är en två låtar lång skiva på 40 minuter och är black metal. Bägge helt makalöst bra!

Listor

Halfway to Hell 2023

Lämna en kommentar

Halva musikåret 2023 har passerat, och som vanligt har det funnits mycket nytt att ta del av på metalfronten. Här plockar vi WeRock-skribenter ut våra favoritkarameller så här långt. Hoppas det skall smaka!

Alla pralinerna i gottepåsen hittar ni i spellistan här under. Varför respektive bit har valts ut kan ni läsa om ni scrollar ned!

Amelie

ANGSTKRIEG – Vishedens Ulidelige Lethed
Vi inleder med en äktnorsk ångestvisa på black metal-vis. Titeln är snodd från Milan Kunderas bok ”Varats olidliga lätthet” och det ger ju extra pluspoäng! Det är bara att lyssna och njuta av rösten, gitarrsolot, helheten.

BLACK OAK – Conflict
Det inleder så förrädiskt vackert men att lyssna till BLACK OAK är ingen vilsam syssla. Här förbyts hastigt skönsång och mjuka gitarrer till growl, ångestskrik och gnissel. Debutalbumet ute nu. Varsågod och häng med på resan!

BLACKSCAPE – Suffocated By The Sun
Mer svärta och smärta. Här finns känslan från både death, black och thrash metal i ett nöjsamt konglomerat. Lyriken och sången höjer känslan ett extra snäpp. Vi välkomnar bandets kommande fullängdsdebut.

GRAND CADAVER – Vortex Of Blood
Nu blir det högklassig svensk döds. Och Mikael Stannes röst tackar jag aldrig nej till. Varken i sina delvis mer softare former som i DARK TRANQUILLITY eller som här, där det alltid välartikulerade growlet får fullt utrymme.

GYRDLEAH – Speak Of The Devil
Doomig black metal i första fullängdaren från brittiska GYRDLEAH. Ett ovanligt lyckat enmansprojekt i genren måste jag tillstå och som jag gärna hör mer av framöver.

THE HALO EFFECT – Path Of Fierce Resistance
Bandet visar här upp exakt det som är deras starka sida; traditionell melodisk göteborgsdöds i skärningspunkten mellan medlemmarnas båda ursprungsband IN FLAMES och DARK TRANQUILLITY. Och se här har vi Stanne åter i listan med sin alltid älskade röst <3 .

KATAKLYSM – Bringer Of Vengeance
Kanada bringar oss emellanåt fantastisk musik och KATAKLYSM är ett säkert kort inom den melodiska dödsen. Årets album är det femtonde i karriären och vi plockar här åt oss förstasingeln Bringer Of Vengance.

LOTAN – Ignis
Vi förflyttar oss tillbaka till black metal, tillbaka till Norden och denna gång till Danmark. LOTAN har hållit på sedan 2020 men släppte i mars sin första fullängdare. Älskar inledningen till Ignis med sina ”torra” trumslag och dominerande sång. Eller förresten, dessa inslag finns ju dess bättre med hela vägen 🙂

VAK – Bodies
Jag tokälskar VAKs förra album ”Loud Wind” från 2019. Äntligen kommer ny musik. I de första singlarna känner jag inte riktigt igen mitt VAK men i Bodies är bandets sludge metal precis så spooky och mystisk som jag längtat efter.

VREID – Flammen
Vi avslutar listan med norskt, såsom som vi inledde. VREIDs första nya låt sedan mästerverket ”Wild North West” 2021. Vi avnjuter bandets Sognametal i full episk kraft.
”Heller urein og fallen
Enn syndbunden av skriftas ord”

Fredrik

THE NIGHT FLIGHT ORCHESTRA – The Sensation
Jag brukar envetet hävda att det inte finns några guilty pleasures, man gillar det man gillar, och det är alltid okej. Men OM jag skulle hålla mig med guilty pleasures, hade The Sensation absolut varit ett sådant. Luftigt, insmickrande och hämningslöst glättigt – men därmed också ett spår med så mycket livsglädje att det inte går att undvika att charmas av det…

STONE OF DUNA – Stygian Slumber
Det här är ett spår som hardcore TOOL-fantaster sannolikt kommer att avsky, då likheterna är svåra att snacka bort. För undertecknad som inte har någon marker i den potten (TOOL är bra, men inga husgudar) är detta därför bara en jäkligt bra låt, med gott om nyanser och verkshöjd. Nerviga stackaton, svävande sångslingor och lekfulla trummor samverkar och bygger en imponerande helhet.

MAREKVIST – Myling
En lite udda och säregen låt, detta, i gränslandet mellan metal, folkmusik och 70-talsrock, men likafullt kanske min absoluta favorit så här långt detta år. Jag finner envetenheten i riffandet omöjligt att värja sig mot, och den hedonistiska kombinationen av kraft och känsla i sången är fantastisk.

SERMON – Golden
Artsy och kultursvårt, men med en uppenbar känsla för både finstämd melankoli och taggig trasighet. Ett hypnotiskt och förförande spår, utan att för den skull tappa sin energi. Lätt att låta sig vaggas in i musiken här.

KEEP OF KALESSIN – The Omni
En fantastisk tsunami av rå men vacker smärta, som kastar sig skoningslöst mot lyssnarens trummhinnor. Man hinner ändå tänka “herregud, vad vackert det är!” innan man översköljs och handlöst kastas runt i de mörka malströmmarna. Mäktigt!

SOEN – Unbreakable
Varje gång SOEN släpper nytt så är det med skräckblandad förtjusning som jag tar mig an en första lyssning. Inte kan de väl lyckas nå samma svindlande höjder ännu en gång? Förr eller senare måste väl ändå bubblan av konstnärlig perfektion spricka? Tja, den dagen kommer kanske – men inte med Unbreakable… Klassisk SOEN, vilket innebär intrikata gitarrer, perfekt accentuerande trummor, och ovanpå detta Joel Ekelöfs lika eteriska som kraftfulla stämma. Gåshudsvarningen finns alltid där, så även denna gång.

DÅÅTH – Purified By Vengeance
Verkshöjd och artistiska ambitioner är inget att förakta, men ibland behöver man inte krångla till det. DÅÅTH (här gästade av Mark Holcomb) fläskar på med köttig och vass stackato-döds av modernt snitt, och även om det är högst begränsat med ny mark som bryts, så är detta ett väl utfört värv. Ditt huvud kommer att nicka i takt, gott så.

BEYOND THE BLACK – Free Me
Ja ja, visst är det teatraliskt och högtravande på ett sätt som lär göra majoriteten av alla ESC-bidrag avundsjuka. Men det spelar liksom ingen roll när melodin och kraftfullheten i framförandet ligger på den här nivån. Det är pampigt värre, och jag gillar det, punkt.

WOLFNAUT – Brothers Of The Badlands
Förvånansvärt lite groove bland mina tio karameller denna första halva av 2023. Men här kommer det en riktigt trivsam pralin, i form av WOLFNAUT och deras taktfasta, skapligt flummiga men ändå drivna riffande. Rötterna är tydligt och tryggt förankrade i 70-talet, och det gungar så skönt, så skönt…

SWORN – Grand Eclipse
Jag får lite vibbar av ROTTING CHRIST och BATUSHKA i vissa partier, men överlag är det nog mer konventionell black metal som utgör stommen i Grand Eclipse. SWORN bjuder på krispig svärta, ångestladdat driv och vackert melankoliska mollharmonier, och då är det förstås svårt att inte gilla det man hör.

Martin

ROTTEN SOUND – Sharing
Bra, bättre, ROTTEN SOUND? Ja, när det finska grindcorebandet stämmer upp till yster ringdans på det här sättet kan det vara befogat att skriva så. “Apocalypse” är en rungande skiva, och Sharing en av de bästa låtarna inte bara på skivan, utan en av de bästa låtarna bandet gjort överhuvudtaget.

WITCH RIPPER – Enter The Loop
Magiskt bra och knäckande episkt! WITCH RIPPER bygger i Enter The Loop en majestätisk katedral till låt som framkallar njutningsfull svindel varje gång jag lyssnar på den.

CHILD – Manic Vortex
Dags att knyta näven i extas – satan så bra detta är! Med furiös HM-2 dyrkan dukar CHILD upp till en rejäl rensbuffé av yttersta kvalitet. En av årets bästa grindcoreplattor med råge, och – rätt gissat – Manic Vortex  är en av de bästa låtarna därpå.

RIVERSIDE – The Place Where I Belong
Otroligt vacker och majestätisk låt som på ett magiskt sätt koncentrerar vad RIVERSIDE gör bäst. Det svänger, berör och hänför. Total orgeldyrkan dessutom. Pretentiöst i ordets bästa bemärkelse!

KOLLAPS\E – Beautiful Desolate
Med tung känslomässig intensitet dräper helsingborgarna det mesta inom skrået. Den i stort sett episka inlevelsen i bandets tonkonst drabbar likt en kärvänlig och välbehövlig rivningskula.

IN MOURNING – The Broken Orbit
Dalabandet går från klarhet och visar med kraft att melodisk döds kan vara det bästa som finns. Det är orimligt svårt att sluta lyssna på den här låten som levererar i alla aspekter. Riffen, sången, stämningen, trumspelet – allt krokar i varandra på ett underbart sätt.

KATATONIA – Austerity
Refrängen. Där har ni ett starkt skäl till varför den här låten är med. Den är så helvetiskt vacker, och höjer en redan underbar låt till utomatmosfäriska nivåer. Antalet gånger jag lyssnat på denna låt är nästan oförsvarligt många.

HAKEN – Nightingale
HAKEN – ett band som bara blir bättre för varje skiva. Här levlar de upp något så djävulskt i en enda låt. Nightingale är en mästerlig uppvisning i inkluderande progressiv metal. Jag skriver inkluderande då HAKEN smeker trumhinnorna med verkligt bra produktion och episkt låtskriveri.

CATTLE DECAPITATION – Just Another Body
När CATTLE DECAPITATION är bra, ja då är de så överjävligt bra att man baxnar. Just Another Body är en av bandets bästa låtar i karriären. Den känns fullständigt logisk, men också lite skev. Ändå kan jag inte få nog av vare sig den, eller “Terrasite” som kan vara en av årets bästa skivor.

REZN – Hypersurreal
Åh, när den släpande tyngden sitter som en keps som i Hypersurreal då är det svårt att stå emot. REZN levererar en makalöst snygg – ja vacker – låt med enormt mycket stämning och känsla. Hypnotiskt bra!

Robert

IGGY POP – Frenzy
Gammal är äldst, men det märks inte när James Newell Osterberg, aka Iggy Pop bränner av ett sjuhelsickes uppror på nya albumet “Every Loser”. Hör och lär, kids!

INDUSTRIAL PUKE – Constant Pressure
Jomenvisst – detta låter ungefär som du kunde tänka dig när du lästa bandnamnet. Smutsigt. Som tur är så är det också löjligt medryckande och bra = alla rätt, med andra ord.

THE HU & Willim DuVall – This Is Mongol (Warrior Souls)
THE HU från Mongoliet har väl egentligen släppt den här låten tidigare, men jag tycker det först i årets remake där man lånar in ALICE IN CHAINS sångare William DuVall som det lyfter rejält. Nu är den här låten en sån där som sätter sig som berget och liksom inte går att sluta sjunga och nynna på…

FOO FIGHTERS – Under You
Klassisk rocklåt a la FOO FIGHTERS, men ååååååååhhhh: hjärtesorgen som är central i hela skivan “But Here We Are” är giganorm. Saknaden efter Taylor Hawkins, bandets spillevink och trummis utgör fond för en av årets starkaste plattor, oavsett om låten i fråga går i dur eller moll.

FROZEN SOUL  – Glacial Domination
Jänkarna med dille på snö, is och BOLT THROWER-döds tar här hjälp av Matt Heafy från TRIVIUM, och resultatet är duktigt mysig!

CHILD  – Burn As One
Fy satan vad bra CHILD och deras fullängdsdebut “Meditations In Filth” är! Känns som man kunde valt vilken låt som helst därifrån, och nu blev det denna. Skruva upp volymen och njut!

MEGATON SWORD – The Raving Light Of Day
Bra heavy metal gillar man ju alltid, och när Schweiz MEGATON SWORD väljer att förvalta arvet från MANOWAR på detta sätt är det väl bara att gilla läget?

UNTO OTHERS – The Fire Of Youth
UNTO OTHERS hade lite “leftovers” från plattan “Strength” och släppte dem som en EP med namnet “Strength II.. Deep Cuts”. Det lustiga är att det materialet nästan är snäppet vassar är nsjälva albumet…

NON EST DEUS – Written On Tombstones
Det har släppts ruggigt mycket bra black metal i år, och som representant för det första halvåret tar vi den här given. Gillar man MGLA och HARAKIRI FOR THE SKY (och vem gör inte det?!?) så är detta obligatorisk lyssning!

RIVAL SONS – Nobody Wants To Die
Rock’n’roll i form av RIVAL SONS är tillbaka, och den här låten är sådär underbart smittande som man vill! Sjunger du inte med i refrängen så är du trasig, typ. “Nobody Wants To Die, But They Know They Gonna Have To”….!