Etikettarkiv: Domkraft

Årsbästalistan 2023 – Robert

Då var det äntligen dags – skivåret 2023 ska summeras! Överlag ett jämnt och starkt år med säkerligen 30-40 skivor som länge fanns med på den “korta listan” över de plattor som slutligen skulle kunna trona överst, och dessutom med en hel del skiftningar under årets gång. Topp 10-listan innehåller till slut en fin samling skivor med representanter från olika genrer, känslomässiga bomber och en hel del alster som verkligen vuxit upp och ut under årets gång. Sist men inte minst: en vinnare med närmast övernaturligt anslag!

Topp 10 Skivor

10. Born Into The Twisting Rope – INDUSTRIAL PUKE
Kort, effektfullt och med härligt skitig ljudbild står den där. Ena benet i dödsmetall, det andra i ett dike av crust och punk. “Born Into The Twisting Rope” har rensat skallen på undertecknad väldigt många varv de gångna året!

9. Foregone – IN FLAMES
En aning oväntat för egen del, det här att IN FLAMES 14:e (!) fullängdare skulle spöa skiten ur vad de gjort de senaste två decennierna, typ… men det ska man ju inte klaga över. Veteranerna visar var Göteborgs-skåpet ska stå!

8. But Here We Are – FOO FIGHTERS
För oss som har en svag sida för Dave Grohl och hans FOO FIGHTERS betyder årets “But Here We Are” lite extra mycket. Här kastar sig bandet ut i bearbetandet av sorgen över bortgångna trummisen Taylor Hawkins, och resultatet är en skiva som flödar över av känslor, från finstämd hyllning och sorg till stökigare ilska – allt draget i bandets sedvanliga filter och förmåga att förpacka musiken i episk arenarock.

7. Pale Existence – OCEAN OF GRIEF
Detta är inte bara ett av de snyggaste omslagen i år, det är också den snyggaste doom metal som serveras. Grekerna fortsätter blanda goth, döds och vemodiga slingor på denna sin andra platta, en skiva som vuxit stadigt under hela året.

6. Impii Hora – ASINHELL
Se där, årets fläskigaste dödsmetallriff är helt enkelt lite överblivna idéer som inte passade in i VOLBEAT? Ironiskt, då detta är det överlägset bästa som Michael Poulsen skrivit på bra länge, och inte blir det sämre av produktionen heller. Fläskigt som fan.. jag älskar’t!

5. Reign Of The Reaper – SORCERER
Svenskt på topp 5, och då snackar vi episk doom metal av yppersta snitt. “Reign Of The Reaper” är sannolikt den starkaste skivan som helhet bandet levererat efter sin återkomst. Bara att höja högernäven mot skyn och yla med i alla dessa fantastiska sångslingor och refränger.

4. Sonic Moons – DOMKRAFT
Wow! Svenska trion DOMKRAFT släpper lös urkrafter som får marken att skaka, och på fjärde plattan “Sonic Moons” överträffar de sig själva genom att lyckas träffa den perfekta mittpunkten i venndiagramet “hypnotiskt”, “”blytung doom metal” och “melodi”.  Bästa skivan so far från gänget, men det har man ju konstaterat med varje släpp de gjort hittills…

3. Sky Void Of Stars – KATATONIA
Länge trodde jag nog att det här, det är årets platta. Det är den som Spotify säger att jag spelat mest, bandet gjorde årets spelning när de avslutade turnén på Fryshuset i Stockholm och skivan är proppfull av låtar som är bland de bästa Renkse skrivit. Kort sagt: detta är en helt mästerlig platta!

2. Ghost At The Gallows – SPIRIT ADRIFT
Öppningslåten Give Her To The River säger och innehåller egentligen allt man behöver veta om den här skivan. Den har liksom allt, faktiskt. SPIRIT ADRIFT levererar med “Ghost At The Gallows” sin starkaste platta i karriären, och den har både dunderhits och jämnhet.  En sån där skiva som höjer sig vid varje lyssning!

1. II – BLACKBRAID

Enastående – mixen av driven, melodisk black metal och närmast esoteriskt svävande naturella inslag gör den här skivan beroendeframkallaNde. Dryga timmen full av spår som klättrar över mossbetäckta stenar, genom mystiska skogar och porlande forsar för att beskriva naturens koppling med den spirituella andevärlden och andarna som omger oss om vi kan stanna.. och lyssna. Bandets skapare och allena kraft John Krieger, eller Sgah’gahsowáh som han kallar sig om han använder Mohawknamnet, har på kort tid etableat sig som en supermakt inom black metal. “Blackbraid II” är en värdig vinnare av Topp 10 2023!

Honorary Mentions
Undertecknad tycker att listan borde innefatta fler placeringar, typ 20-talet, så att ett skivor som 2023 fick chansen att ta med plattor från exempelvis FROZEN SOUL, GYRDLEAH, BLACKSCAPE, SACRED OUTCRY, ONTBORG, OUTLAW, SHORES OF NULL eller CHILD, som ju med en CD-utgåva av sin rens-fest “Meditations In Filth” sannolikt knipit en plats på 10-listan.
Enda problemet om vi skulle gå till 20 skivor?
Då tjatar jag förmodligen om Topp 30 för att det finns fler som inte ryms…

Årets STIM-raket
Fan, man kan säga vad man vill men nog träffade de guld ändå, SMASH INTO PIECES! Deras Six Feet Under är något så ovanligt som en hybridlåt som lyckas få speltid på så spridda ställen som Melodifestivalen som radiokanalerna Bandit Rock och Mix Megapol samt Rix FM utan att tappa credd. Om inte annat lär STIM-pengarna ramla in för bandet!

Årets liveplatta
Jag tycker WATAIN har varit lite… trista (!) de senaste åren, och man kan ju undra om de läst mina tankar. Helskotta vad de smiskar stjärt och levererar på liveplattan “Die In Fire – Live In Hell”!

Årets roligaste!
Jorå, det har varit ganska skralt (to say the least!) med recensioner och bidrag från undertecknads penna under 2023, men ändå lite puls under året. Det beror helt och hållet på Hot or Not, det klart roligaste inslaget att skriva och leverera som skribent, likväl som att läsa de andras tankar om de brandfacklor som stundtals kastats in. Lätt roligast på WeRock 2023!

Julgodis 2023!

Design: A. Saleem

Musikåret 2023 är snart till ända, och som vanligt ligger redaktionens årsbästalistor runt hörnet. Men för att ni skall ha något att skämma bort era öron med nu under dagarna fram till dess, kommer här lite aptitretande julgodis i form av våra allra finaste individuella låtkarameller från året som gått. Se det som vår julklapp till er, kära läsare. God jul och god fortsättning!

Martin

OUTER HEAVEN – Fragmented Suspension
Tungt matande sväng, massiv tvåtakt och en dräpande genialitet i brutaliteten. Stört omöjligt att inte mosha till!

BLACKBRAID – A Song Of Death On Winds Of Dawn
Stämningen som får mig att rysa av välbehag varenda gång jag lyssnar på låten gör att den är given i listan.

CATTLE DECAPITATION – Just Another Body
När CATTLE DECAPITATION bryter mallen blir det, såklart, fantastiskt bra. Detta är en av de bästa låtarna bandet gjort – enbart den isande atmosfären i början av låten gör den självskriven i listan.

…AND OCEANS – As In Gardens So In Tombs
Drivet, atmosfären, melodierna – herrejävlar så bra detta är! Gåshud varenda lyssning!

ORBIT CULTURE – Sorrower
Bandet som har gått från klarhet till klarhet levererar en tungt svängande stänkare till låt. Med teknisk ackuratess levererar de en känslomässig projektil till låt.

CHILD – Manic Vortex
En av de bästa låtarna från en av årets bästa grindcoreplattor. Tro på hypen när det kommer till CHILD – det blir knappt bättre än så här om ni frågar mig.

ROTTEN SOUND – Sharing
Med frenetisk energi får finnarna mig att springa rundor runt soffbordet till denna magiska låt som innehåller prick allt jag älskar med grindcore.

WITCH RIPPER – Enter The Loop
En ljuvt vindlande låt som, likt skivan den ligger på, har bitit sig fast i skallen under året. Är det svänget? Är det produktionen? Är det sången? Är det variationen? Jag vet inte, men dessa element är starkt bidragande till låtens briljans.

WAYFARER – The Thousand Tombs Of Western Promise
Lysande kombination av Americana med sin starka vurm för historieberättande och metal gör detta till en magisk låt. Den känslomässiga tyngden matchas av ett känslomässigt sväng. Helvetiskt bra!

SKY EMPIRE – The Encomium Of Creation
Exakt så här gillar jag när progressiv metal låter – himlastormande vyer som öppnas, oförblommerat skickliga musiker som visar vad de kan.

Fredrik

GAEREA – Dormant
Finns nog inget band just nu som lika effektivt som GAEREA kan förpacka sin ångest i lika delar isande kall svärta och nervig, rå desperation. Gåshudsvarningen är konstant närvarande, så även i detta spår.

MAREKVIST – Myling
Personlighet och känsla, men framför allt ett väldigt betvingande , energiskt driv. MAREKVIST bjuder på något slags folk metal, antar jag att man får kalla det, men med en klart mer köttslig framtoning än vad genren brukar erbjuda.

SERMON – Golden
Ja, ja, visst – det här spåret är kultursvårt, aningen högtravande och så där närmast överintelligent eteriskt. Men det är också sjukt stämningsfullt och vackert, och allt eftersom även med fin rivighet i trumspel och sång. Mäktigt!

KEEP OF KALESSIN – The Omni
In i det nattsvarta mörkret – nu köööör vi! Symfoniskt och brutalt om vartannat, och vilande på en solid stomme av kompromisslöst mangel antingen i tvåtakt eller d-takt. Betvingande, minst sagt.

MDNGHTMASS – Rivers Of Blood
Egentligen en rätt repetitiv historia, detta, som vid en första anblick kanske inte är så märkvärdig. Men det finns en genuin känsla i framförandet, hooks i melodin, och en rytm i riffandet som är svår att värja sig mot. En låt som växt på mig under året.

SKYND – Edmund Kemper
Nu är väl SKYND kanske inte riktigt “rock/metal”, men jag plockar med denna pärla ändå. Vibben i de distade syntharna ligger tillräckligt nära ett metal-sound, och svärta och nerv finns det garanterat så det räcker. Refrängen erbjuder hur som helst bland årets skönaste gung, vilket förtjänar låten en plats i det här urvalet.

HAVARI – Ekkoloddet
Aningen artsy handen-på-höften-rock från vårt västliga grannland, och visst hörs ursprunget på något vis även i musiken, inte bara på språket. Trallvänligt utan att bli ytligt eller för luftigt, och med ruggigt fin känsla i framförandet.

SHORES OF NULL – Nothing Left To Burn
Maffig och trögflytande sorg i musikaliskt format. Vackert, gripande och dystert på ett sådant där bitterljuvt sätt som det är omöjligt att inte älska. En av årets absoluta höjdpunkter!

IMMORTAL – War Against All
Mangel! Thrashig black i den allra högsta skolan, ett monster som sliter, rycker och drar i kedjorna med krökt rygg och blodtörstig intensitet. Råaste låten i mitt urval, och likaså en av de bästa.

WOLFNAUT – Brothers Of The Badlands
Ingen blandad topplista utan lite hederligt svettig och dammig rock, också, och här får det arvet förvaltas av skönt svängiga stoner-gänget WOLFNAUT, vars Brothers Of The Badlands gungar på med taktfast tyngd och behaglig flummighet. Gott så!

Amelie

GYRDLEAH  – Six Hundred Threescore and Six
Enmans black metal-band som albumdebuterar – den kombon brukar skicka tydliga varningssignaler och ofta få mig att dra öronen åt mig. Men denna gång visade det sig vara nära en fullträff istället. Engelska GYRDLEAH och albumet Spellbinder är väl värt sin tid vilket detta spår ger en god fingervisning om.

KEEP OF KALESSIN – From the Stars and Beyond
Jag återvänder gärna till KEEP OF KALESSIN igen och igen när de släpper nytt. En del spår på årets platta minner en hel del om melodifestival-eran med Reptilian och ”The Dragontower” vilket jag älskar. From The Stars And Beyond är dock lite annorlunda och minst lika bra.

BLACK OAK – Collapse
Vokalisten Samuela Burestrand bär fram denna låt i skönsång, growl och desperat skriksång. En kraftfullt spår som på ett fint sätt representerar debutalbumets olika styrkor med betagande melodier, skrikande kaos och innerliga texter.

ORO – Siare
Bandet har varit igång i snart tio år men för mig är det ny lyssning i och med årets album Vid Vägs Ände. Ryser skönt när jag lyssnar till detta och svensk lyrik sitter som ofta mycket fint.

PRIMORDIAL – Ploughs to Rust, Swords to Dust
Att PRIMORDIALs nya album skulle vara representerat i min lista var givet från början. Ploughs to Rust, Swords to Dust är ett fint exempel på ett album fyllt av typiska men ändå fräscha PRIMODIAL-spår.

BLACKSCAPE – Colonized by the Dark
I somras albumdebuterande BLACKSCAPE gjorde då alla rätt och detta är bara en av ett antal fina melodiska pärlor på albumet Suffocated By The Sun. Kolla in om du inte redan gjort.

ZORNHEYM – Garde le diable éloigné
Detta godis bjöd ZORNHEYM strängt taget på redan förra året – då dock i engelskspråkig tappning. Jag kunde inte låta bli att plocka åt mig även den här franska godbiten.

IN FLAMES – End The Transmisson
Tidigt i år kom albumet Foregone, med ett välkommet igenkännande av olika inflameska epoker. End The Transmisson avslutar plattan på ett fint och känsligt vis.

VREDEHAMMER – The Joker
Det var nästan fyra år sedan norska VREDEHAMMER hördes av med nytt material. I första singeln här låter det mer ENSLAVED än kanske brukligt – och det kan ju aldrig bli fel.

MALSTEN – Larum
Första singeln inför kommande andra album från episkt berättande och tungt mässande MALSTEN. Precis som vi vill ha det från malmöiterna som nästa år följer upp debuten från 2020. Något att se fram emot till 2024.

Robert

SPIRIT ADRIFT – Give Her To The River
En växare, detta – både låten och skivan – som hela tiden höjer trycket. Innehåller allt man vill av en heavy metal-låt: chugga-chugga, bra solospel, grym sång med melodi och refräng!

ASINHELL – Island Of Dead Men
Köttardöds. Hela skivan är smockfull med köttardöds. Gillar man sånt (och det gör man ju!) är det här en pärla!

FOO FIGHTERS – Under You
Taylor Hawkins frånfälle hanteras som Dave Grohl och bandet brukar hantera tragedi, svårigheter och motgång: med musik. Favoritlåten på den här plattan har varierat under året, just nu är det arenarock-svulstiga Under You som har översta pallplatsen.

BLACKBRAID – The Spirit Returns
Det räcker nästan med det inledande riffet – speciellt om man lyssnar på inledande introt Autumnal Hearts Ablaze som ligger just innan på plattan – så är man fast. Bäst black metal i år!

KATATONIA – Colossal Shade
Spotify försöker ju i slutet av november att summera året för sina lyssnare (märkligt kort år, 11 månader långt bara…), och denna gång tronar Colossal Shade med flest spelningar – sannolikt för att det är et kanonlåt.

CHILD – Burn As One
Plockad från EP’n som kom tidigt under året släpper vi lös Burn As One, en riktig rensare i korsningen mellan döds och grind. CHILD är sannolikt årets upptäckt för undertecknads del!

DOMKRAFT – Slowburner
Svenska DOMKRAFT går från klarhet till klarhet, och årets platta “Sonic Moons” är en uppvisning i hur riff flyttar berg. Valet till denna lista är relativt poppiga Slowburner, men man kan ta nästan vilket spår som helst som representant – de låter ganska lika. Och bra.

FROZEN DAWN – Frozen Kings
Okej, det ska erkännas: detta är inte nyskapande, unik eller komplicerad black metal. Det spelar mindre roll. Det fastnar!

SORCERER – Thy Kingdom Will Come
Den här låten sågades hårt av övriga WeRock-panelen i Hot or Not. De har fett fel. Svulstig heavy metal med Crusader-wannabee-vibbar är aldrig fel!

DANKO JONES – Good Time
Det tar ca 5 minuter att gå från tunnelbanan till mitt kontor, och många gånger har just den här låten åkt på den där sista biten (ja, dessutom ofta i december, dvs i “limbo” enligt Spotify-året…) för att sätta scenen. “I came here to fuck shit up and have a good time”, som refrängen lyder! Juvenile? Absolut. Bra jädra pepp? Oooh… you know it!

Domkraft – Seeds

ARTIST: DOMKRAFT
TITEL: “Seeds”
RELEASE: 2021
BOLAG:  Magnetic Eye Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Att lyssna på DOMKRAFT påminner lite om att titta på tungviktsboxning. Varje slag landar med förödande kraft och tyngd, och likförbannat kan det stundtals kännas som om det är en fjäderlätt dans som pågår. Kan doom sväva?

“Seeds” är bandets tredje skiva, och den bästa de spikat ihop såhär långt i karriären. Framförallt kanske den mest lättillgängliga, och den skiva där bandets långsamma och lite drömmande doom metal verkligen kommer till sin rätt. 7 låtar från inledande titelspåret till avslutande Audiodome innefattar också 1:06 långa mellanspelet Krank Blekhet, men i övrigt så är det ett antal starka kort som presenteras. Into Orbit, Dawn Of Man och Tremors tillhör de personliga favoriterna där bandet gör det där magiska: dance like a butterfly, sting like a bee. Man skulle kunna dra paralleller till ett band som PALLBEARER, men jag anser nog att DOMKRAFT har mer fuzz i sin ljudbild och skapar något eget.

Trion (Martin Wegeland på bas och sång, Anders Dahlgren på trummor och Martin Widholm på gitarr) benämner sin musik som “psychedelic sludge metal” på Metal Archives även om undertecknad envisas med att kalla detta för doom. Kategorisering är inte viktigt: kvalitet är det, och det har “Seeds” så det räcker och blir över. Kolla in!