Etikettarkiv: Spirit Adrift

Listor

Hot or not? – Juli 2023

Lämna en kommentar

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: Granada
ARTIST: Demoniac
VALD AV: Amelie

Martin: Alltså, detta är ju så bra! Hur kan man göra thrash metal progressivt? DEMONIAC lyckas rätt bra! Med sin kletzmerinfusion ser de till att få mig att rycka till. Sax har ju blivit metals go-to instrument när det gäller blås, men klarinett funkar ju också bra. Kul låt, och de rena thrash-elementen är också riktigt bra. Stekhett för mig detta!
Robert: Påminner mig lite om klassiska skräckisar 70-talet, detta. Det skaver, liksom. Första varvet fastnade det inte alls för min del, men det ska också erkännas att det tagit sig över tid och att den där skevheten faktiskt gör att det bildas lite gnistor.
Fredrik: Får erkänna att jag har påtagligt svårt för detta. Jag uppskattar att chilenarna tar ut svängarna och vågar sig på något nytt och eget (för detta är verkligen eget) men Finlandsfärje-loungejazz-thrash är nu tydligen inte min kopp chicha… Planlöst, kultursvårt och med ganska ihålig produktion. Nja, nä.

LÅT: Detachment
ARTIST: Vacant Voice (ft. Rory Rodriguez of Dayseeker)
VALD AV: Fredrik

Amelie: Trivsamt melodiskt i häradet av death och metalcore. Inget jag springer benen av mig för precis men duger att ha i bakgrunden till vardagssysslorna. Ljummet.
Martin: Inte det mest originella i månadens startfält. Det är inte en låt som kommer att vara med på speciellt många årsbästalistor, den är för genrekonformistisk för detta, och den funkar mest för stunden. Ljummet.
Robert: Se där ja, det är ju inte varje dag det spelas metalcore i undertecknads lurar, så det bidrar säkert till glädjeflinet jag får av detta. Fattar att det inte är originellt eller nydanande, men kom igen nu katten – det svänger ju!

LÅT: The Spirit Returns
ARTIST: Blackbraid
VALD AV: Martin

Robert: Wow! Nytt för mig (trots att det då tydligen enligt Martins recension av plattan är bland det mest hypade i black metal-världen… något som kanske säger mer om hur illa inkopplad jag är med vad som händer än något annat?) och snorbra är det! Fick tipset av en annan vän och var lite dryg mot honom och sa “jaja, vi får se om jag har tid att kolla in det”, typ. Ord jag fått äta upp sen dess…. stekhett, omgångens lysande stjärna!
Fredrik: Trivsam om än inte särskilt nydanande black i (mestadels) mellantempo. Snygg produktion och bra sånginsats, behaglig atmosfär. Men lite för “safe” under delar av låten, det är de snabba partierna där svärtan tillåts bli lite mer framträdande det verkligen berör. Varmt, men inte tokhett.
Amelie: Eld och lågor! Nu tänder det till ordentligt och jag blir riktigt såld på native american-musikern Sgah’gasowáhs black metal. Här ska utforskas både tidigare och nysläppt alster. Detta är glödande hett!

LÅT: Barn Burner
ARTIST: Spirit Adrift
VALD AV: Robert

Fredrik: Snyggt intro och en del eleganta harmonier, och visst är detta nummer tämligen retro-charmigt. Riff-tuggandet i breaket känns ganska gjort, och solot lite för radio-amerikanskt för min smak, men som bakgrundsfond till en nedcabbad road trip funkar SPIRIT ADRIFT alldeles utmärkt. Betyget får bli som fartvinden i ansiktet, ljummet.
Amelie: Inte helt tokigt detta. Det finns andra i redaktionen som har bandet närmre sitt hjärta än jag och visst låter detta som något man hörde redan på 70- och 80-talen men som lättsam sommarlyssning funkar det helt ok. Ljummet mot det varma.
Martin: Trevligt! Robert vet att jag är svag för SPIRIT ADRIFT, och trodde att jag skulle självantända av glädje över låten. Och ja, den är ju trevlig, men långt ifrån det bästa som SPIRIT ADRIFT har hävt ur sig. Jag hoppas att skivan som helhet håller högre klass än detta. Refrängen är det som fastnar för mig, och solot är svinbra! Ljummet, mot varmt skulle jag säga.

Listor

Hot or not? – Juli 2022

Lämna en kommentar

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: State of Slow Decay
ARTIST: In Flames
VALD AV: Amelie

Martin: Ett klart fall framåt! Riktigt gött att höra IF mata på med tvåtakt, patenterade melodeath-riff och en stark insats av Anders Fridén. Att det inte rör upp himlar och helveten kan jag leva med, faktiskt!
Robert: IN FLAMES verkar – i alla fall med den här singeln – gå ett steg tillbaka mot tiderna runt “Reroute To Remain”/”Soundtrack To Your Escape”. Det är hårdare och mer återhållsamt jämfört med det episka/luftiga vi hört på senare tid, och det är rätt bra. Växer med varje lyssning detta… hett, blir det nog!
Fredrik: Det finns några partier här och var, som den innan solot, som känns lite planlösa. Men refrängen, om än i sliskigaste laget, är nu jäkligt trallvänlig. Och när det “riktiga” riffandet brakar loss där femton sekunder in i låten? Då är det en ren Gothenburg Sound Orgasm™ i öronen – det är precis så där man vill höra Fridén & Co låta!

LÅT: Aidus
ARTIST: Eluveitie
VALD AV: Fredrik

Amelie: Älskar verkligen schweiziska ELUVEITIE när de träffar rätt i sin mix av melodisk döds och folkmusikinslag. Och det gör de i Aidus. Jag ser fram emot den ännu obetitlade(?) uppföljaren till 2019 års fina ”Ategnatos”. Hett detta!
Martin: Riktigt bra till stora delar. Det ganska sega mellanpartiet med folk metal-inslag är bara aningens för långt och drar ner intensiteten i låten, vilket är synd, för satan vilken rökare detta är. Refrängen är episkt bra!
Robert: Den största frågan av alla är såklart: hur uttalar man egentligen bandnamnet? Det här är ett sånt där gäng som jag personligen inte klarat av givet dess folk metal-inslag, och det är glädjande att höra den relativa nedtoningen av densamma här – ändå finns den ju där. Bra låt egentligen, men att det luktar finsk folkdans gör ändå att detta faller ur som omgångens svagaste spår…

LÅT: Mass Formation Psychosis
ARTIST: Spirit Adrift
VALD AV: Martin

Robert: Dyngbra, detta! Det är känsla, det är sväng, det är allt man kan önska sig av hårdrock! Min Weber-grill brukar stå på 300 grader Celsius innan det är dags att börja tagga ner och lägga på så här i sommartider… detta är lite likadant. Tssssssssssssss…. stekhett!!!
Fredrik: Störtskön produktion, och skönt gung. Bitvis lite för påtagliga vibbar av amerikansk biker metal i sångstilen, och den känslan förstärks av den akustiska gitarren som smyger med i vissa partier. Men det lite mer svulstiga riffandet håller hög klass, och låten som helhet svänger med den äran.
Amelie: ”Det är inte SPIRIT ADRIFT det är fel på, det är mig.” Jag gillar bara inte sludgig doom i allmänhet och i synnerhet med denna typ av påfrestande sång. Visst, jag kan höra att låten i grunden är rätt bra – den instrumentala inledningsminuten – men sången förstör allt. Isande kallt.

LÅT: God Is Silent
ARTIST: Avatarium
VALD AV: Robert

Fredrik: Jennie-Ann Smith har en väldigt säregen och skön röst, med påtagligt mycket värme och kraft. Kombinationen av hennes pipa och Leif Edlings (även i CANDLEMASS) doomiga riffskrivande gör AVATARIUM i sina bästa stunder till en oerhört stark akt. God Is Silent når kanske inte samma episka höjder som The Starless Sleep eller Rubicon, men det är baske mig inte långt ifrån. När titelfrasen levereras med ångande eftertryck är detta så, sååå mäktigt!
Amelie: AVATARIUM har inte fångat mig i sina tidigare verk, men detta… Detta är så mäktigt, så storslaget, med sången som den glänsande kronan på verket. En låt som slår sig igenom och förbi alla trånga genrebegrepp och står grundligt rotad på egna ben. Glödhett!
Martin: Ooooooh – jag får vibbar av både BLACK SABBATH och (kanske föga förvånande, givet att Leif Edling är med på ett hörn och skriver materialet) CANDLEMASS av detta. Riffövergången till solot är svinbra, och solot – späckat med känsla – skjuter iväg den här låten till stratosfären för mig. Mer tack!

Skivor

Spirit Adrift – Enlightened In Eternity

Lämna en kommentar

ARTIST: Spirit Adrift
TITEL: Enlightened In Eternity
RELEASE: 16/10 2020
BOLAG: Century Media

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Att SPIRIT ADRIFT och dess primus motor Nate Garrett har hållit ett i det närmaste absurt arbetstempo sedan starten – fyra skivor på lika många år – har gjort att jag har undrat när snarare än om det kommer en skiva från bandet som jag inte kan hylla lika förbehållslöst som de föregående. Som ni förstår av denna inledning så är “Enlightened In Eternity” den skivan.

Mycket är sig likt – Nate visar fortfarande upp sin enorma kärlek till 1980-talets hårdrock som den gestaltades av METALLICA och IRON MAIDEN, två band som har återkommit med influenser sedan andra skivan “Curse Of Conception”.  

Inget fel i det, för när det görs rätt som i Cosmic Conquest så funkar det så fruktansvärt bra. Värre är det att SPIRIT ADRIFT ibland inte levererar ett lika jämt låtmaterial som på de föregående plattorna. Inledande Ride Into The Light har en bedrövligt tunn och repetitiv refräng, och texten till Astral Levitation får mig att obehagligt rysa till av det mer än lovligt new ageiga som här halas fram.

Helt utan poänger är såklart inte “Enlightened In Eternity”. Garrett har fortfarande en stundtals magisk förmåga att få mig att känna att bryggan mellan 2000-talets doom och NWOBHM inte alls är speciellt lång. Avslutande Stronger Than Your Pain och United In The Void ger skivan en verkligt fin avslutning och gör att jag ändå tycker att trots att SPIRIT ADRIFT i vissa låtar verkligen kör i diket så finns här ändå förmåga att beröra.