Etikettarkiv: Primordial

Årsbästalistan 2023 – Amelie

Nu firar vi av 2023! Det har som vanligt varit svårt att besluta årets albumlista även om skivorna på den övre halvan varit givna ganska så länge. Vilka ska med, vilka ska bort? Som ofta blir det mycket svenskt och mycket nordiskt på min lista. Och inte mindre än tre albumdebuterande band bland de tio som gjort starkast intryck på mig i år. Detta ser bra ut för framtiden!

Topp 10 Album

10. Heimdal – ENSLAVED
I år tar sig ENSLAVED med knapp nöd in på listan efter att vanligtvis belamra någon av de högsta placeringarna varje gång de släpper album. Är detta inte en bra platta då? Jo, absolut men kanske inte lika spännande som tidigare alster. Eller så beror det helt på mig. Bra nog att knipa en tiondeplats på listan är i varje fall norrmännens “Heimdal”.

9. Spellbinder – GYRDLEAH
Spännande debutalbum från engelska GYRDLEAH. Melodisk black metal med sin egna touch. Singeln Speak of the Devil från våren gav mersmak och albumet ”Spellbinder” visade sig ha mer spännande att ge, så pass att debuten tar sig ända upp på listan i år.

8. Goliath – KATAKLYSM
KATAKLYSM är tillbaka efter fem år och deras melodiska döds är igenkännlig på det trevligaste sätt. Jag har alltid varit svag för kanadensarnas version av ”göteborgsdöds” och som alltid levererar de med årets ”Goliath”,

7. Katharsis – KEEP OF KALESSIN
Åtta år sedan förra plattan som då var den första med grundaren och låtskrivaren Obsidian C. själv på sång. Då saknade jag ändå tidigare vokalisten Thebon. Årets album ”Katharsis” känns fräscht och rent av som något av en nytändning. Inte illa av ett band med nästan 30 år i branschen!

6. Foregone – IN FLAMES
Gammal kärlek… osv. Det är roligt att få skriva att ”Foregone” är kanske det bästa IN FLAMES kommit med sedan 2011 års ”Sounds Of A Playground Fading”. Bandet vågar återvända till sina rötter och samtidigt bejaka det bästa i sitt nyare sound. Inte en ”Clayman” men väl en platta som kan leva med länge i diskografin.

5. Egolution– BLACK OAK
Först på övre halvan av topplistan finner vi en svensk debut. BLACK OAK har som band funnits relativt länge och gett ut några singlar och en EP under åren. 2023 blev året då bandet äntligen släppte sin debutfullängdare. Inte alltför lättillgängligt utan tvärtom ganska krävande lyssning, men det ger också en oerhört stark upplevelse. Vokalisten Samuéla Burenstrand bidrar starkt till detta.

4. Deities Of Deathlike Sleep – GRAND CADAVER
“Supergruppen” som både känns tryggt bekant och som ändå med andra fullängdsalbumet lyfter ytterligare med sin grundmurade death metal. Jag ska inte förneka att Mikael Stanne på sång för mig är en stor del i detta. Inget revolutionerande med GRAND CADAVER men ack så njutbar lyssning.

3. Suffocated By The Sun – BLACKSCAPE
En svensk debutant tar sig in på topp tre! BLACKSCAPEs melodiska metal med doft av både death, black och thrash är tilltalande på alla sätt. Albumet ”Suffocated By The Sun” har fått en försvarlig mängd speltid sedan den landade i somras och är en prydnad för svenska modern metal.

2. Blackbraid II – BLACKBRAID
Mörkt, vackert, berörande och emellanåt upphov till rent meditativ lyssning.  Ett för mig nytt band för i år och på köpet finns även bandets första albumet, också det med fantastisk musik. BLACKBRAIDs atmosfäriska och melodiska svartmetall landar precis i mitt musikaliska hjärtas centrum.

1. How It Ends – PRIMORDIAL
Jag hade noll koll på att PRIMORDIAL var på gång med nytt album innan det damp ner i oktober. Och vilket album det är! En skiva som upprör känslorna om och om igen när jag lyssnar på den. Och som jag aldrig tröttnar att lyssna till utan låter gå ett varv till så snart sista tonerna avslutat suveräna albumet “How It Ends“.

Och en EP…

The Forgotten Inmates – ZORNHEYM
Topp tio-listan ska innehålla fullängdsalbum vilket gör att denna EP inte kommit på fråga i det avseendet. ZORNHEYM släppte 2021 albumet ”The Zornheim Sleep Experiment” som tog sig upp till plats sex på min topplista det året. I år kom så ”The Forgotten Inmates” med fem låtar från det tidigare albumet. Är det verkligen värt att nämna då? Jo, låtarna är desamma men på EP:n får vi både ett par akustiska versioner samt favoriten Keep The Devil Away på franska(!); Garde Le Diable Éloigné. Det som kunde känts som ”gammal skåpmat” blir istället en ny fin musikupplevelse.

Julgodis 2023!

Design: A. Saleem

Musikåret 2023 är snart till ända, och som vanligt ligger redaktionens årsbästalistor runt hörnet. Men för att ni skall ha något att skämma bort era öron med nu under dagarna fram till dess, kommer här lite aptitretande julgodis i form av våra allra finaste individuella låtkarameller från året som gått. Se det som vår julklapp till er, kära läsare. God jul och god fortsättning!

Martin

OUTER HEAVEN – Fragmented Suspension
Tungt matande sväng, massiv tvåtakt och en dräpande genialitet i brutaliteten. Stört omöjligt att inte mosha till!

BLACKBRAID – A Song Of Death On Winds Of Dawn
Stämningen som får mig att rysa av välbehag varenda gång jag lyssnar på låten gör att den är given i listan.

CATTLE DECAPITATION – Just Another Body
När CATTLE DECAPITATION bryter mallen blir det, såklart, fantastiskt bra. Detta är en av de bästa låtarna bandet gjort – enbart den isande atmosfären i början av låten gör den självskriven i listan.

…AND OCEANS – As In Gardens So In Tombs
Drivet, atmosfären, melodierna – herrejävlar så bra detta är! Gåshud varenda lyssning!

ORBIT CULTURE – Sorrower
Bandet som har gått från klarhet till klarhet levererar en tungt svängande stänkare till låt. Med teknisk ackuratess levererar de en känslomässig projektil till låt.

CHILD – Manic Vortex
En av de bästa låtarna från en av årets bästa grindcoreplattor. Tro på hypen när det kommer till CHILD – det blir knappt bättre än så här om ni frågar mig.

ROTTEN SOUND – Sharing
Med frenetisk energi får finnarna mig att springa rundor runt soffbordet till denna magiska låt som innehåller prick allt jag älskar med grindcore.

WITCH RIPPER – Enter The Loop
En ljuvt vindlande låt som, likt skivan den ligger på, har bitit sig fast i skallen under året. Är det svänget? Är det produktionen? Är det sången? Är det variationen? Jag vet inte, men dessa element är starkt bidragande till låtens briljans.

WAYFARER – The Thousand Tombs Of Western Promise
Lysande kombination av Americana med sin starka vurm för historieberättande och metal gör detta till en magisk låt. Den känslomässiga tyngden matchas av ett känslomässigt sväng. Helvetiskt bra!

SKY EMPIRE – The Encomium Of Creation
Exakt så här gillar jag när progressiv metal låter – himlastormande vyer som öppnas, oförblommerat skickliga musiker som visar vad de kan.

Fredrik

GAEREA – Dormant
Finns nog inget band just nu som lika effektivt som GAEREA kan förpacka sin ångest i lika delar isande kall svärta och nervig, rå desperation. Gåshudsvarningen är konstant närvarande, så även i detta spår.

MAREKVIST – Myling
Personlighet och känsla, men framför allt ett väldigt betvingande , energiskt driv. MAREKVIST bjuder på något slags folk metal, antar jag att man får kalla det, men med en klart mer köttslig framtoning än vad genren brukar erbjuda.

SERMON – Golden
Ja, ja, visst – det här spåret är kultursvårt, aningen högtravande och så där närmast överintelligent eteriskt. Men det är också sjukt stämningsfullt och vackert, och allt eftersom även med fin rivighet i trumspel och sång. Mäktigt!

KEEP OF KALESSIN – The Omni
In i det nattsvarta mörkret – nu köööör vi! Symfoniskt och brutalt om vartannat, och vilande på en solid stomme av kompromisslöst mangel antingen i tvåtakt eller d-takt. Betvingande, minst sagt.

MDNGHTMASS – Rivers Of Blood
Egentligen en rätt repetitiv historia, detta, som vid en första anblick kanske inte är så märkvärdig. Men det finns en genuin känsla i framförandet, hooks i melodin, och en rytm i riffandet som är svår att värja sig mot. En låt som växt på mig under året.

SKYND – Edmund Kemper
Nu är väl SKYND kanske inte riktigt “rock/metal”, men jag plockar med denna pärla ändå. Vibben i de distade syntharna ligger tillräckligt nära ett metal-sound, och svärta och nerv finns det garanterat så det räcker. Refrängen erbjuder hur som helst bland årets skönaste gung, vilket förtjänar låten en plats i det här urvalet.

HAVARI – Ekkoloddet
Aningen artsy handen-på-höften-rock från vårt västliga grannland, och visst hörs ursprunget på något vis även i musiken, inte bara på språket. Trallvänligt utan att bli ytligt eller för luftigt, och med ruggigt fin känsla i framförandet.

SHORES OF NULL – Nothing Left To Burn
Maffig och trögflytande sorg i musikaliskt format. Vackert, gripande och dystert på ett sådant där bitterljuvt sätt som det är omöjligt att inte älska. En av årets absoluta höjdpunkter!

IMMORTAL – War Against All
Mangel! Thrashig black i den allra högsta skolan, ett monster som sliter, rycker och drar i kedjorna med krökt rygg och blodtörstig intensitet. Råaste låten i mitt urval, och likaså en av de bästa.

WOLFNAUT – Brothers Of The Badlands
Ingen blandad topplista utan lite hederligt svettig och dammig rock, också, och här får det arvet förvaltas av skönt svängiga stoner-gänget WOLFNAUT, vars Brothers Of The Badlands gungar på med taktfast tyngd och behaglig flummighet. Gott så!

Amelie

GYRDLEAH  – Six Hundred Threescore and Six
Enmans black metal-band som albumdebuterar – den kombon brukar skicka tydliga varningssignaler och ofta få mig att dra öronen åt mig. Men denna gång visade det sig vara nära en fullträff istället. Engelska GYRDLEAH och albumet Spellbinder är väl värt sin tid vilket detta spår ger en god fingervisning om.

KEEP OF KALESSIN – From the Stars and Beyond
Jag återvänder gärna till KEEP OF KALESSIN igen och igen när de släpper nytt. En del spår på årets platta minner en hel del om melodifestival-eran med Reptilian och ”The Dragontower” vilket jag älskar. From The Stars And Beyond är dock lite annorlunda och minst lika bra.

BLACK OAK – Collapse
Vokalisten Samuela Burestrand bär fram denna låt i skönsång, growl och desperat skriksång. En kraftfullt spår som på ett fint sätt representerar debutalbumets olika styrkor med betagande melodier, skrikande kaos och innerliga texter.

ORO – Siare
Bandet har varit igång i snart tio år men för mig är det ny lyssning i och med årets album Vid Vägs Ände. Ryser skönt när jag lyssnar till detta och svensk lyrik sitter som ofta mycket fint.

PRIMORDIAL – Ploughs to Rust, Swords to Dust
Att PRIMORDIALs nya album skulle vara representerat i min lista var givet från början. Ploughs to Rust, Swords to Dust är ett fint exempel på ett album fyllt av typiska men ändå fräscha PRIMODIAL-spår.

BLACKSCAPE – Colonized by the Dark
I somras albumdebuterande BLACKSCAPE gjorde då alla rätt och detta är bara en av ett antal fina melodiska pärlor på albumet Suffocated By The Sun. Kolla in om du inte redan gjort.

ZORNHEYM – Garde le diable éloigné
Detta godis bjöd ZORNHEYM strängt taget på redan förra året – då dock i engelskspråkig tappning. Jag kunde inte låta bli att plocka åt mig även den här franska godbiten.

IN FLAMES – End The Transmisson
Tidigt i år kom albumet Foregone, med ett välkommet igenkännande av olika inflameska epoker. End The Transmisson avslutar plattan på ett fint och känsligt vis.

VREDEHAMMER – The Joker
Det var nästan fyra år sedan norska VREDEHAMMER hördes av med nytt material. I första singeln här låter det mer ENSLAVED än kanske brukligt – och det kan ju aldrig bli fel.

MALSTEN – Larum
Första singeln inför kommande andra album från episkt berättande och tungt mässande MALSTEN. Precis som vi vill ha det från malmöiterna som nästa år följer upp debuten från 2020. Något att se fram emot till 2024.

Robert

SPIRIT ADRIFT – Give Her To The River
En växare, detta – både låten och skivan – som hela tiden höjer trycket. Innehåller allt man vill av en heavy metal-låt: chugga-chugga, bra solospel, grym sång med melodi och refräng!

ASINHELL – Island Of Dead Men
Köttardöds. Hela skivan är smockfull med köttardöds. Gillar man sånt (och det gör man ju!) är det här en pärla!

FOO FIGHTERS – Under You
Taylor Hawkins frånfälle hanteras som Dave Grohl och bandet brukar hantera tragedi, svårigheter och motgång: med musik. Favoritlåten på den här plattan har varierat under året, just nu är det arenarock-svulstiga Under You som har översta pallplatsen.

BLACKBRAID – The Spirit Returns
Det räcker nästan med det inledande riffet – speciellt om man lyssnar på inledande introt Autumnal Hearts Ablaze som ligger just innan på plattan – så är man fast. Bäst black metal i år!

KATATONIA – Colossal Shade
Spotify försöker ju i slutet av november att summera året för sina lyssnare (märkligt kort år, 11 månader långt bara…), och denna gång tronar Colossal Shade med flest spelningar – sannolikt för att det är et kanonlåt.

CHILD – Burn As One
Plockad från EP’n som kom tidigt under året släpper vi lös Burn As One, en riktig rensare i korsningen mellan döds och grind. CHILD är sannolikt årets upptäckt för undertecknads del!

DOMKRAFT – Slowburner
Svenska DOMKRAFT går från klarhet till klarhet, och årets platta “Sonic Moons” är en uppvisning i hur riff flyttar berg. Valet till denna lista är relativt poppiga Slowburner, men man kan ta nästan vilket spår som helst som representant – de låter ganska lika. Och bra.

FROZEN DAWN – Frozen Kings
Okej, det ska erkännas: detta är inte nyskapande, unik eller komplicerad black metal. Det spelar mindre roll. Det fastnar!

SORCERER – Thy Kingdom Will Come
Den här låten sågades hårt av övriga WeRock-panelen i Hot or Not. De har fett fel. Svulstig heavy metal med Crusader-wannabee-vibbar är aldrig fel!

DANKO JONES – Good Time
Det tar ca 5 minuter att gå från tunnelbanan till mitt kontor, och många gånger har just den här låten åkt på den där sista biten (ja, dessutom ofta i december, dvs i “limbo” enligt Spotify-året…) för att sätta scenen. “I came here to fuck shit up and have a good time”, som refrängen lyder! Juvenile? Absolut. Bra jädra pepp? Oooh… you know it!

Hot or not? – Oktober 2023

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje Oktober 2023för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?


LÅT: Watcher in the Dark

ARTIST: Guyođ
VALD AV: Amelie

Martin: Inte så tokig, men för lång för att hålla mitt intresse uppe hela vägen. Jag ogillar verkligen inte långa låtar, men det finns vissa tomgångspartier som drar ner låten i seghetsträsket. Bra stämning, jag gillar sången, och produktionen riktigt mycket. Ljummet mot varmt.
Robert: Detta är lite sådär lagomt raspigt och stämningsfullt, och precis den typ av black metal jag egentligen gillar. Däremot fäster det inte riktigt av någon anledning, och kanske är det lite för lång speltid jämfört med hur mycket som händer i låten? Inte dåligt, men det känns samtidigt som om det hade kunnat bli närmast briljant!
Fredrik: Blackened death i stadigt lunkande mellantempo. Snygg och stämningsfull produktion (jag älskar de reverb-stora pukorna!) och överlag ganska trivsam svärta. Men riktigt fullt ut lyfter det aldrig, det blir lite för jämntjockt i längden. Ett par D-takts-partier hade nog höjt detta till varmt, nu stannar det på ljummet.

LÅT: Victory Has 1000 Fathers, Defeat Is an Orphan
ARTIST: Primordial
VALD AV: Fredrik

Amelie: Detta gör mig lycklig! Jag hade helt missat att det irländska bandet hade en platta på gång när albumet damp ned. Nytt och vågat? Nej, inte alls men exakt det PRIMORDIAL åtminstone jag vill ha. Med A.A. Nemtheanga troget vid micken. På ett plan är det nog specifikt krig och elände låtarna åsyftar men för mig berättar albumet som helhet om mänsklighetens nutida tillkortakommanden och vandring mot vårt gemensamma öde och oundvikliga(?) slut. Hett!
Martin: Fruktansvärt bra! Ett underbart pulserande sväng och en, som vanligt, grym sånginsats av A. A. Nemtheanga gör att jag sväljer detta med hull och hår. Kokhett!
Robert: Ett säkert kort, detta är (som vanligt med PRIMORDIAL) rasande bra… och då är detta faktiskt inte alls plattans starkaste spår i mitt tycke! Stekhett, såklart!

LÅT: Carbon Based Misery
ARTIST: Terra Builder
VALD AV: Martin

Robert: Detta gillar jag, det är lite sådär lagom galet utan att skeva iväg fullständigt ner i diket a la SYSTEM OF A DOWN-vansinne. Helt klart ett lovande smakprov och något som väcker den musikaliska läckergommen till liv – det här vill man ha mer av!
Fredrik: Fin, rivig energi i anslaget, och köttig tyngd. Här finns en del rätt sköna partier, men precis som med föregående akt så hittar det inte riktigt rätt sträng hos mig att slå an. Det är inte dåligt på något sätt, det är bara inget jag känner något uppenbart behov av att återkomma till. Men stilpoäng för hög röj-faktor!
Amelie: Småmysig dödsmetall med lätt inslag av black. Trivsam ljudbild, allmänt tilltalande och lagom lättillgänglig. Ja ni hör, inga storslagna överraskningar, men TERRA BUILDER skickar oss en varm hälsning från debutplattan i form av  Carbon Based Misery.

LÅT: Stutter
ARTIST: Empire State Bastard
VALD AV: Robert

Fredrik: Punkrockigt skrammel med helt hämningslös skriksång. Låter lite som att CANCER BATS, THE HIVES och MINISTRY fått ett kärleksbarn tillsammans (ja, på tre) men att den havande parten druckit lite mer alkohol än lämpligt under graviditeten… (Och då menar jag inte nödvändigtvis det som något dåligt i det här fallet, även om ni inte skall pröva det hemma i verkligheten.) Den lite lugnare avslutningen är snygg, även om synthen som smyger med låter lite malplacerad. Ganska varmt, detta, ändå!
Amelie: Känner att jag ”borde” gilla det här mer än jag gör… Rytmiskt och melodiskt. Skramliga trummor och skriksång på det. Det är bara det att skriksången i detta fall skär som gnissel i mina öron. Inte alls den där sköna vokala desperationen som efterfrågas. Nej, det här funkar inte något vidare. För mig. Svalt.
Martin: Härligt stökig låt som gör mycket rätt. Jag gillar den illskrikande sången, ger en härlig nerv till låten. Bra sväng också stundtals, och så är det frenetiska riffandet svinbra. Jag gillar detta – hett!