Alla inlägg av Amelie Schenström

Hot or not? – maj 2021

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: Spectre Of Extinction
ARTIST: At The Gates
VALD AV: Amelie

Martin: AT THE GATES är och förblir AT THE GATES och kan komma ganska långt med det. Det finns talang och hantverksskicklighet så det väser om det, men om resten av den kommande plattan låter så här blir jag lite oroad. Inte så att det inte är bra, men jag förväntar mig alltid att det här bandet är liiiiite bättre än alla andra.
Robert: Alla älskar AT THE GATES, själv köpte jag en biljett till sista spelningen på Suicidal Final Slaughter-turnén för makabra 2500 spänn. Eller… sista och sista. Det var ju startskottet till ett nutida AT THE GATES, och det bandet är bra – men inte fantastiskt. Det blir faktiskt mer och mer urvattnat för varje släpp, och det här är direkt oroande. Måtte resten av plattan vara intressantare än det här…!
Fredrik: Det är på fullt allvar synd om AT THE GATES. Det kan inte vara lätt att leva i skuggan av den gigant som är de själva. Som här, till exempel. Det klassiska introt är hur läckert som helst, det bitvisa stackato-meckandet effektivt och den närmast punkiga energin i versen (om än inte så on brand för bandet) ganska påtaglig. Så det är absolut en hyggligt bra låt, detta. Men det är ju inget som hade platsat på “Slaugther Of The Soul”, och då infinner sig lika automatiskt som orättvist en viss känsla av besvikelse…

LÅT: 40 Stories
ARTIST: Alluvial
VALD AV: Fredrik

Amelie: Inte helt tokigt även om det inte är något som fastnar mer än för stunden. ALLUVIAL är ett nytt band för mig men låter väldigt amerikanskt. Måste utse denna till månadens trevligaste – utöver mitt eget val då – även om inte heller denna är särskilt het.
Martin: Ja, men helt oävet är detta inte, men det är inte så att jag blir helt till mig i trasorna. Partiet strax innan gitarrsolot är bra, och solot är helt fantastiskt! Men resten känns aningen för tryggt för att jag ska tända till på allvar.
Robert: Omgångens intressantaste låt av för mig okända ALLUVIAL. Det finns något som lockar undertecknad tillbaka till 40 Stories, jag tror det är desperationen som stundtals glimtar fram i sången. Samtidigt: att detta är mest spännande av de låtar vi valt ut i panelen vittnar om en relativt svag månad.

LÅT: Perennial
ARTIST: Sojourner
VALD AV: Martin

Robert: Rätt intro och ganska lockande, fram till dess att man släpper fram Lucia Amelia Emmanueli på sång. Inte för att hon sjunger illa – tvärtom! – utan för att man hamnar rakt ner i klyschornas dike. Episkt, pompöst och samma sak som vi hört oändligt många gånger förr.
Fredrik: En låt som blandar och ger, ibland pompös och lite för sval, ibland maffig och betvingande. Personligen hade jag föredragit något större andel av dubbeltaktpartierna med growl och något mindre av de väna bitarna med kvinnlig operasång.
Amelie: Det finns partier här som jag gillar, även om de inte är vare sig många eller långa, men som helhet en alldeles för långrandig och ganska trist tillställning. I de bästa stunderna minner delar om svenska AGES och det är ju fint. Vokalmixen får mig att tänka på AMARANTHE och det är inget som gör mig gladare.

LÅT: Dead Things In Jars
ARTIST: Alastor
VALD AV: Robert

Fredrik: Traktordist som låter helt rätt för uppdraget, och ett riffande som förvisso är rätt monotont, men återigen på ett sätt som är tämligen kompatibelt med vad jag föreställer mig att ALASTOR vill åstadkomma. Har i och för sig varit lite febrig när jag lyssnat, men vaggas in i ganska behaglig trans av detta. Så låtlängden stör mig inte lika mycket som den gör mina kollegor. även om nio minuter för all del är ganska långt.
Amelie: Stonersurr och ”skönsång” som låter från… sextiotalet kanske? Har nog inte lyssnat till svenska ALASTOR tidigare. Och det här är heller inte min musik alls. Jag har en tendens att glida iväg från lyssnandet varje gång jag försöker koncentrera mig – och det bara håller på och håller på och håller på…
Martin: På plussidan så är produktionen helt magiskt bra för den typen av musik som ALASTOR lirar. Gött släp i tempot och sången är bra. Men satan så onödigt lång den här låten är! Jag tröttnar rätt ordentligt, och det är synd för här finns ett korn  som hade kunnat bli till guld.

Jordfäst – Hädanefter

ARTIST: Jordfäst
TITEL: Hädanefter
RELEASE: 7/5 2021
BOLAG: Nordvis

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Amelie

Långt, längre, för långt? Ofta kan en riktigt lång låt vara en både bärande och berikande beståndsdel för helheten i ett album. Men finns det någon gräns för när det trots allt ändå blir för långt? Nja, det tycker nog i alla fall inte JORDFÄST som på sitt debutalbum består oss med exakt två spår, drygt 18 respektive 14 minuter långa. Och det funkar finfint!

Min nyfikenhet på bandets musik triggades igång redan av det lekfulla användandet av orden i bandnamn och låttitlar; jordfäst är inte ett ord som ofta används i denna form, som ett verb i imperativ, utan ses oftare i olika former av substantivet jordfästning. Ena spåret heter Hädanförd vilket väl är att se som en adjektivform av hädanfärd, möjligen en egenskapad form. Jag tolkar det ungefär som ”förd bort från livet”. Det andra spåret heter Buren av loppor, också en titel jag uppskattar och som kan locka till många olika associationer. Liksom lyriken som helhet.

Musiken då? Ja, musiken har sin grund i svartmetall och är både melodisk och välproducerad utan att vara alltför välpolerad, råheten i mer traditionell black metal tillåts delvis bestå. Det är mörkt och melankoliskt på ett både spännande och behagligt sätt. Viss folkmusikkänning finns här och var men den slår aldrig igenom på något avgörande sätt utan är mer av en aning. De två långa spåren är vart och ett nog musikaliskt varierade för att hålla mitt intresse fångat hela skivan igenom – gång på gång.

Bandets två medlemmar härstammar från Småland men är för närvarande lokaliserade till Malmö respektive norska Tromsö. Elis är multimusiker och låtskrivare medan Olof står bakom lyriken och även framför merparten av sången. Texterna berättar om digerdöden, om människans litenhet gentemot naturen och om dåtidens umbäranden. I Hädanförd får vi en berättelse om häxförföljelserna och några av dess värsta konsekvenser. Mycket elände helt enkelt och detta som en uppfriskande kontrast till det vikingaheroiserande som ibland förpestar genren när nordens tidiga historia ska berättas. Väl värt att lägga tid på att ta till sig lyriken alltså.

Bandet säger sig redan nu ha material för ett kommande album och det blir något att se fram emot. Sammantaget är debutalbumet ”Hädanefter” en alltigenom angenäm bekantskap och JORDFÄST ett band jag mycket gärna hör mer av.

 

Gojira – Fortitude

ARTIST: Gojira
TITEL: Fortitude
RELEASE: 30/4 2021
BOLAG: Roadrunner

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Amelie

Det här är så satans läckert och uppfriskande! GOJIRA håller alltid hög standard och är mycket seriösa i allt de gör, både med och omkring sin musik. Jag var bland dem som hakade på beundrartåget någon gång vid ”The Way Of All Flesh” kring 2008 och älskar högt uppföljaren ”L’Enfant Sauvage”. Senaste fullängdsalbumet ”Magma” kom för fem år sedan och där släppte jag taget lite.

Nu är GOJIRA tillbaka och slår ner med full styrka. Som sagt alltid skyhög musikalisk standard och ”Fortitude” utgör inget undantag. Förstasingeln Another World släpptes redan sommaren 2020, innan ännu ett ord yppats om nytt album. Mhm? – en bra GOJIRA-låt tänkte en då, inget speciellt annorlunda men habilt. Nyfiken på vad som skulle följa.

”Fortitude” är ett fylligt album både till format och innehåll. Elva låtar och dryga 50 minuter ljuv musik. Låtarna är varierade till den grad att det kunde riskerat ha blivit rejält spretigt. Mjukt men tungt som i inledande Born For One Thing eller Sphinx, vilt och galet som i Into The Storm och avslutande Grind, catchigt som i Hold On, annorlunda tongångar och musikalisk lekfullhet som i Amazonia eller parleken Fortitude/The Chant. Men under, över och emellan alla spännande utflykter är det GOJIRAs omisskännligt charmiga metal som tränger upp mellan tiljorna.

Det här är en skiva som verkligen är ett album. Väl komponerat, där delarna förstärker varandra och även sådant som till att börja med kan tyckas som lite märklig egenheter i enskilda spår får sin fulla funktion i helheten. Fylligt, frodigt och generöst. En upplyftande känsla när musiken strömmar över en i fulla bjudningar som tar sig rakt in mot hjärtetrakten. Detta album kommer med säkerhet att följa mig både väl och länge.