Alla inlägg av Amelie Schenström

The Halo Effect – Days Of The Lost

ARTIST: The Halo Effect
TITEL: Days Of The Lost
RELEASE: 2022-08-12
BOLAG: Nuclear Blast

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Amelie

Du får aldrig nog av göteborgsmetal och slukar hungrigt allt av DARK TRANQUILLITY, GRAND CADAVER och äldre IN FLAMES-material? Då är detta definitivt något för dig. Med THE HALO EFFECT får du fem tidigare IN FLAMES-medlemmar som tillsammans tycks både lyckligare och mer på hugget än på länge.

Själv är jag oerhört glad att välkomna gitarrist Jesper Strömblad, basist Peter Iwers och inte minst favorittrummis Daniel Svensson tillbaka in i spelet. Jag ska glatt erkänna att det var just IN FLAMES som ledde mig in i de lite tyngre metalgenrerna efter att naivt och aningslöst ha konsumerat mer radiovänlig heavy metal i årtionden (jo, faktiskt). Tack för det! Här dessutom kryddat med Niclas Engelin, nyligen i IN FLAMES och älskad Mikael Stanne numera från DARK TRANQUILLITY.

THE HALO EFFECT är väldigt mycket tidig IN FLAMES – tacka framför allt Jesper Strömblad för det tänker jag – samtidigt för Mikael Stanne med sin röst, sina sångmelodier och sina texter in en försvarlig mängd DARK TRANQUILLITY i sammanhanget. Mycket från gamla säkra kort kan alltså tyckas men ändå lyckas bandet, kanske inte att slita sig från sina rötter, men ändå att med förutsättningarna för handen skapa tillräcklig variation och mycket hög kvalitet.

Visst har vi här spår med klara drag av typiska IN FLAMES-låtar, såsom titellåten Days Of The Lost, och samtidigt väldigt typiskt DARK TRANQUILLITY-sound i spår som The Needless End. Har finns också stunder som når en perfekt mix av de två veteranbanden inom melodisk dödsmetall som i A Truth Worth Lying For. Men vi finner också lite annat som bryter detta mönstret såsom Gateways och inte minst här ganska udda Last Of Our Kind med både fiol och cello samt vokal förstärkning av Matt Heafy från TRIVIUM.

Mikael Stannes melankoli återfinns dock överallt i lyrik och sång och den är alltid högst välkommen. Mellan djupgrowlen bjuder han dessutom emellanåt på sin vackra rena sångröst – exempelvis i fina In Broken Trust – vilken han även brukat i senare DARK TRANQUILLITY-plattor. Vad finns att inte älska här?

Riktigt roligt är att nuvarande IN FLAMES på något vis tyckts “anta utmaningen” och med sina senaste två singlar når en nivå de inte gjort på flera album. Kanske inser de att det inte går att leva på gamla lagrar hur länge som helst, kanske har Anders Fridén insett att den visserligen fantastiska utveckling hans rensång gjort inte kan ersätta growlet och det unika sound som bandet för många av oss egentligen står för? Men nog om IN FLAMES nu.

THE HALO EFFECT ger oss allt det vi kan önska av melodisk death metal. Varför ändå inte de allra högsta betygen? Jag väntar mig mer, ännu mer, av dessa pigga veteraner som tycks totalt lyckliga att ha (åter)funnit varandra i denna form. Det bästa av forna segrar i ny tappning. Jag förväntar mig kommande stordåd från detta band!

Darkened – The Black Winter

ARTIST: Darkened
TITEL:The Black Winter
RELEASE: 27 maj 2022
BOLAGEdged Circle

BETYG: 8
SKRIBENT: Amelie

Albumet inleder med stormljud och akustisk gitarr i introspåret, vilket ger rysningar av förväntan, innan det smackar på för fulla segel i första riktiga spåret Blood. ”The Black Winter” bjuder på skäppan rågad med traditionell death metal. Vill du ha din döds i grunden precis så som det länge låtit är det till DARKENED du ska vända dig. Med sitt andra album följer bandet samma linje som i debuten “Kingdom Of Decay” för två år sedan. Överraskningarna är få och igenkänningarna desto fler. Samtidigt lyckas bandet inom ramarna variera musiken på ett högst njutbart sätt.

Medlemmarna i DARKENED är erfarna musiker som kommer från spridda geografiska håll. Från Sverige gitarristerna Hempa Brynolfsson och Linus Nirbrant samt basisten Tobias Cristiansson. Bakom trummorna brittiska Andrew Whale och så kompletteras bandet med kanadensiska vokalisten Gord Olson. Sammantaget musiker med många års erfarenhet från band som BOLT THROWER, DISMEMBER, GRAVE, MEMORIAM och THIS ENDING.

Det här är traditionell döds med traditionellt dödssound, Dan Swanö är med i produktion och mixning. Inom dessa ramar lyckas DARKENED dock skapa en variation som stimulerar lyssnandet, det blir aldrig någonsin tråkigt. Anslaget må vara traditionellt men framförandet är piggt och engagerat. Inget lämnas åt slumpen. Produktion och musicerande är som förväntat förträffligt. Gord Olson growlar sig förtjänstfullt igenom låt efter låt, som sig bör i ungefär samma tonläge och vill man höra honom i ett bredare register rekommenderas ANGELBLAST där han, tillsammans med bland annat just Hempa Brynolfsson, bjuder på en mer svärtad metal.

Men här och nu rekommenderas varmt ”The Black Winter” för dig som aldrig tröttnar på väl genomförd, pigg och nutida traditionell döds.

Hot or not? – Maj 2022

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: Days Of The Lost
ARTIST: The Halo Effect
VALD AV: Amelie
Martin: Längtar ni tillbaka till hur IN FLAMES lät i början av karriären? Då gillar ni detta garanterat. För egen del blir min åsikt lite delad. Ja, jag älskar hur IF lät i början av sin karriär, det gör jag. Å andra sidan brukar jag också framhålla att jag är progressiv i mitt musiklyssnande och då blir det knivigare. För hantverket här är oantastligt, å andra sidan är det saker jag har hört förut och jag har högre krav på THE HALO EFFECT än vad som presteras här. Omdöme: Martin 2005: Självantänder, Martin 2022: stampar foten lite förnöjt.
Robert: Som förr, fast snyggare förpackat kan man säga. I alla fall om man med “förr” menar hur en av Göteborgsdödsens grundpelare IN FLAMES lät när det begav sig. Jag gillar detta, det är skönt svängigt och charmigt – men kanske är det så enkelt att världen (och undertecknad) har ändrat sig lite sen dess, och att den här typen av musik därför inte längre blir världsomvälvande? Ändå: när man finner sig nynna med och digga så är det bara att hala fram eldgaffeln och ge betyget: hett!
Fredrik: Snyggt nummer med läckra riff, aningen sliskigt förpackade. THE HALO EFFECT bjuder på habilt hantverke, och visst är resultatet objektivt sätt ganska bra. Men jag tycker nog ändå någonstans att de tidigare singlarna från “all star”-gänget varit vassare. Således: ljummet.


LÅT: Myrå
ARTIST: Purified In Blood
VALD AV: Fredrik
Amelie: Tio år sedan senaste plattan och musiken norska PURIFIED IN BLOOD bjuder på är inte revolutionerande men ett mycket gott hantverksarbete är Myrå ändock. Skön death metal att värma sig vid utan att det bränns.
Martin: Blir lite samma sak som med THE HALO EFFECT här. Driven HM2-döds kan man lapa i sig alla dagar i veckan till förnöjelse – det är som metallens spaghetti bolognese – man vet vad man får. PURIFIED IN BLOOD bjuder dock till med lite extra mumma, bruket av orgeln är ju helt fantastiskt, och stämningen under gitarrsolot är magiskt. Extra plus för den tunga mäktigheten som levereras i slutet av låten. Ja, det blir aningens hett ändå!
Robert: …tycker lite synd om PURIFIED IN BLOOD här. Det här är rätt bra och habilt, men i denna omgång av Hot’or’Not är konkurrensen och avigheten påfallande hög så… den här låten faller bort lite i just detta sammanhang. Det här är väl ihopskruvat och framfört, och borde rendera mungipor upp. Varmt!


LÅT: Leviathan
ARTIST: White Ward
VALD AV: Martin
Robert: Fantastiskt! Ny bekantskap för min del, och dessutom ett band som klarar av att leverera någon form av progressiv svärtad sludge utan att för en enda sekund förlora styrfart. Att dessutom lyckas inkorporera blåsarrangemang på ett sätt som får känslorna at svida är inte alla förunnat. Omgångens vackraste, sällsammaste och bästa inslag – stekhett!
Fredrik: Det är en väl lång minut innan tillställningen väl brakar loss, men sen gör den det med den äran. Vackert, ångestladdat, luftigt, hårt och (som ni hör) mångfacetterat. Det är sällan jag inte tycker att 13-minutersmonster är för långa för att orka bära sin egen vikt, men här funkar faktiskt formatet. En fin musikalisk resa, och omgångens starkaste kort!
Amelie: Ukraina är ”hett” på många områden i dessa tider och Martin ger oss här en snygg drapa från Odessas WHITE WARD. Här finns mycket att älska, inte minst det vackra kontrasterande trumpetsolot mitt i. Ge dig tid och ge dig hän så är bestens tretton varierade minuter en fantastisk lyssning. Hett!


LÅT: Hang ‘Em Low
ARTIST: Mantar
VALD AV: Robert
Fredrik: Skön desperation och fin ljudbild, med maffigt malande bas som bottenplatta för en aningen lo-fi-aktig gitarrmatta. Det som verkligen sticker ut är refrängen, som har hög allsångsfaktor. Extremt bra driv här. I övrigt ett nummer som håller fullt godkänd klass utan att fullt ut lyckas engagera mig.
Amelie: Den titeln! MANTAR skickar härliga rysningar längs ryggraden med Hang ‘Em Low (So the Rats Can Get ‘Em). Skön skriksång och snygg svartvit video med skräckstämning ökar på känslan. God glöd i detta.
Martin: Lite härlig desperation i sången! Jag gillar också ebben och floden i låtens struktur. Men då jag vet hur bra MANTAR kan vara så känns detta lite väl mellanmjölks-artat. Bra, men räcker inte hela vägen för mig.