Etikettarkiv: melodic black metal

Skivor

In Aphelion – Moribund

Lämna en kommentar

ARTIST: In Aphelion 
TITEL: Moribund
RELEASE: 11/3 2022
BOLAG:  Edged Circle

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Kreativ frihet. En sak som de flesta som sysslar med konstnärliga uttryck strävar efter att uppnå. För oss som undrat hur det skulle låta om Sebastian Ramstedt släpptes loss från de parametrar som råder i NECROPHOBIC finns här nu ett svar: ren musikalisk ljungeld som det glöder om något så fruktansvärt.

När IN APHELION kom in på min radar så var det genom Amelie, och låten Draugr i novembers “Hot or Not?” från 2021. Jag var så fruktansvärt till mig över hur bra den låten var. När World Serpent släpptes så minskade inte direkt längtan efter att höra hela skivan.

För er som gillar NECROPHOBIC sedan innan, och vem gör inte det, så kommer ni att känna igen er till största delen. Men här ryms så mycket mer att “Moribund” blir till ett ymnighetshorn av episka dimensioner. Ramstedts kärlek till klassisk heavy metal skiner igenom på ett oerhört fint sätt. Ta inledningen till World Serpent som andas så mycket 80-talsskräck att det hade kunnat bli nästan pinsamt – när låten väl drar igång och temat fångas upp i gitarrspelet blir man varse vilket utpräglat sinne för melodier som ryms i det här bandet.

 

Stämningen vidmakthålls med oerhörd stringens skivan igenom. Det känns som att varenda ton, nerslag och vokal insats är livsnödvändig och till brädden fylld med känsla. Upplevelsen av att lyssna på en skiva gjord av människor med både koll på sin historia inom metallen och med bibehållen nyfikenhet på mer moderna uttryck blir påtagligare för varje lyssning. Jag har, hittills, inte stött på någon som hört hela skivan som inte haft avsevärda problem att slita sig från den.

För mig är det att varenda låt på skivan känns genomtänkt och genomarbetad och satt i relation till helheten som gör “Moribund” så väldigt bra. Här finns en variation som hänför, en hantverksskicklighet i de enskilda insatserna från Ramstedt, Bärgebeck och Prij och en helt underbar produktion. Sammantaget gör detta “Moribund” till den hittills bästa skivan under 2022. Kolla in den.

Skivor

Jordfäst – Hädanefter

Lämna en kommentar

ARTIST: Jordfäst
TITEL: Hädanefter
RELEASE: 7/5 2021
BOLAG: Nordvis

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Amelie

Långt, längre, för långt? Ofta kan en riktigt lång låt vara en både bärande och berikande beståndsdel för helheten i ett album. Men finns det någon gräns för när det trots allt ändå blir för långt? Nja, det tycker nog i alla fall inte JORDFÄST som på sitt debutalbum består oss med exakt två spår, drygt 18 respektive 14 minuter långa. Och det funkar finfint!

Min nyfikenhet på bandets musik triggades igång redan av det lekfulla användandet av orden i bandnamn och låttitlar; jordfäst är inte ett ord som ofta används i denna form, som ett verb i imperativ, utan ses oftare i olika former av substantivet jordfästning. Ena spåret heter Hädanförd vilket väl är att se som en adjektivform av hädanfärd, möjligen en egenskapad form. Jag tolkar det ungefär som ”förd bort från livet”. Det andra spåret heter Buren av loppor, också en titel jag uppskattar och som kan locka till många olika associationer. Liksom lyriken som helhet.

Musiken då? Ja, musiken har sin grund i svartmetall och är både melodisk och välproducerad utan att vara alltför välpolerad, råheten i mer traditionell black metal tillåts delvis bestå. Det är mörkt och melankoliskt på ett både spännande och behagligt sätt. Viss folkmusikkänning finns här och var men den slår aldrig igenom på något avgörande sätt utan är mer av en aning. De två långa spåren är vart och ett nog musikaliskt varierade för att hålla mitt intresse fångat hela skivan igenom – gång på gång.

Bandets två medlemmar härstammar från Småland men är för närvarande lokaliserade till Malmö respektive norska Tromsö. Elis är multimusiker och låtskrivare medan Olof står bakom lyriken och även framför merparten av sången. Texterna berättar om digerdöden, om människans litenhet gentemot naturen och om dåtidens umbäranden. I Hädanförd får vi en berättelse om häxförföljelserna och några av dess värsta konsekvenser. Mycket elände helt enkelt och detta som en uppfriskande kontrast till det vikingaheroiserande som ibland förpestar genren när nordens tidiga historia ska berättas. Väl värt att lägga tid på att ta till sig lyriken alltså.

Bandet säger sig redan nu ha material för ett kommande album och det blir något att se fram emot. Sammantaget är debutalbumet ”Hädanefter” en alltigenom angenäm bekantskap och JORDFÄST ett band jag mycket gärna hör mer av.

 

Skivor

Sinira – The Everlorn

Lämna en kommentar

ARTIST: Sinira
TITEL: The Everlorn
RELEASE: 26/6 2020
BOLAG: Egen utgivning

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

När jag ser att SINIRA kommer från Nacogdoches som ligger i Texas tänker jag direkt på filmen “Charlie Wilson’s War” som handlar om kongressledarmoten Charles Wilson som var en av arkitekterna bakom att ryssarna fick däng i Afghanistan. En av hans bidragsgivare besöker honom för att protestera mot att det har blivit snack om en julkrubbas placering i just Nacogdoches. På många sätt känns det bra för egen del att SINIRA finns i just Texas, om inte annat för att vara en nagel i ögat på det jag förknippar Texas med: reaktionär kristendom, vapen och en allmänt inskränkt syn på det mesta.

Det andra jag tänker på är att SINIRA har lyssnat sjukt mycket på DISSECTION, ett faktum som infinner sig snabbt när Where Starlight Does Not Shine, en låt som är en njutning från början till slut. Faktum är att “The Everlorn” som helhet är en till stora delar magisk skiva, under förutsättning att man inte förväntar sig några enorma framsteg i utveckling av den melodiska black metal som den har sett ut sedan starten av subgenren. Just med tanke på detta är “The Everlorn” en enda stor gosefilt i en tillvaro som kanske ter sig dyster.

Bakom SINIRA står en enda person, Knell, som spelar alla instrument och sjunger samt gör allt annat. Med tanke på detta är “The Everlorn” både resultatet av en singulär artistisk vision, och ett fint bevis på att anpassa mål efter medel – dock kan jag säga att de instrumentella insatserna inte går av för hackor. Gitarrspelet är effektivt och oerhört stämningsskapande, trumspelet ligger åt det hastigare hållet vilket jag uppskattar och produktionen är mycket bra.

Att jag ens upptäckte SINIRA var en ren slump – ett klick på Bandcamp. Som ni förstår av betyget är jag ganska glad över detta.