Etikettarkiv: melodic black metal

Jordfäst – Hädanefter

ARTIST: Jordfäst
TITEL: Hädanefter
RELEASE: 7/5 2021
BOLAG: Nordvis

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Amelie

Långt, längre, för långt? Ofta kan en riktigt lång låt vara en både bärande och berikande beståndsdel för helheten i ett album. Men finns det någon gräns för när det trots allt ändå blir för långt? Nja, det tycker nog i alla fall inte JORDFÄST som på sitt debutalbum består oss med exakt två spår, drygt 18 respektive 14 minuter långa. Och det funkar finfint!

Min nyfikenhet på bandets musik triggades igång redan av det lekfulla användandet av orden i bandnamn och låttitlar; jordfäst är inte ett ord som ofta används i denna form, som ett verb i imperativ, utan ses oftare i olika former av substantivet jordfästning. Ena spåret heter Hädanförd vilket väl är att se som en adjektivform av hädanfärd, möjligen en egenskapad form. Jag tolkar det ungefär som ”förd bort från livet”. Det andra spåret heter Buren av loppor, också en titel jag uppskattar och som kan locka till många olika associationer. Liksom lyriken som helhet.

Musiken då? Ja, musiken har sin grund i svartmetall och är både melodisk och välproducerad utan att vara alltför välpolerad, råheten i mer traditionell black metal tillåts delvis bestå. Det är mörkt och melankoliskt på ett både spännande och behagligt sätt. Viss folkmusikkänning finns här och var men den slår aldrig igenom på något avgörande sätt utan är mer av en aning. De två långa spåren är vart och ett nog musikaliskt varierade för att hålla mitt intresse fångat hela skivan igenom – gång på gång.

Bandets två medlemmar härstammar från Småland men är för närvarande lokaliserade till Malmö respektive norska Tromsö. Elis är multimusiker och låtskrivare medan Olof står bakom lyriken och även framför merparten av sången. Texterna berättar om digerdöden, om människans litenhet gentemot naturen och om dåtidens umbäranden. I Hädanförd får vi en berättelse om häxförföljelserna och några av dess värsta konsekvenser. Mycket elände helt enkelt och detta som en uppfriskande kontrast till det vikingaheroiserande som ibland förpestar genren när nordens tidiga historia ska berättas. Väl värt att lägga tid på att ta till sig lyriken alltså.

Bandet säger sig redan nu ha material för ett kommande album och det blir något att se fram emot. Sammantaget är debutalbumet ”Hädanefter” en alltigenom angenäm bekantskap och JORDFÄST ett band jag mycket gärna hör mer av.

 

Sinira – The Everlorn

ARTIST: Sinira
TITEL: The Everlorn
RELEASE: 26/6 2020
BOLAG: Egen utgivning

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

När jag ser att SINIRA kommer från Nacogdoches som ligger i Texas tänker jag direkt på filmen “Charlie Wilson’s War” som handlar om kongressledarmoten Charles Wilson som var en av arkitekterna bakom att ryssarna fick däng i Afghanistan. En av hans bidragsgivare besöker honom för att protestera mot att det har blivit snack om en julkrubbas placering i just Nacogdoches. På många sätt känns det bra för egen del att SINIRA finns i just Texas, om inte annat för att vara en nagel i ögat på det jag förknippar Texas med: reaktionär kristendom, vapen och en allmänt inskränkt syn på det mesta.

Det andra jag tänker på är att SINIRA har lyssnat sjukt mycket på DISSECTION, ett faktum som infinner sig snabbt när Where Starlight Does Not Shine, en låt som är en njutning från början till slut. Faktum är att “The Everlorn” som helhet är en till stora delar magisk skiva, under förutsättning att man inte förväntar sig några enorma framsteg i utveckling av den melodiska black metal som den har sett ut sedan starten av subgenren. Just med tanke på detta är “The Everlorn” en enda stor gosefilt i en tillvaro som kanske ter sig dyster.

Bakom SINIRA står en enda person, Knell, som spelar alla instrument och sjunger samt gör allt annat. Med tanke på detta är “The Everlorn” både resultatet av en singulär artistisk vision, och ett fint bevis på att anpassa mål efter medel – dock kan jag säga att de instrumentella insatserna inte går av för hackor. Gitarrspelet är effektivt och oerhört stämningsskapande, trumspelet ligger åt det hastigare hållet vilket jag uppskattar och produktionen är mycket bra.

Att jag ens upptäckte SINIRA var en ren slump – ett klick på Bandcamp. Som ni förstår av betyget är jag ganska glad över detta.

Naglfar – Cerecloth

ARTIST: Naglfar
TITEL: Cerecloth
RELEASE: 8/5 2020
BOLAG: Century Media

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Att NAGLFAR ger sin skiva namnet efter ett tyg som behandlades eller impregnerades med vax med syfte att paketera döda kroppar i känns helt rimligt.  I övrigt är sig mycket likt i NAGLFAR-land. Det är fortfarande trion Kristoffer W. Olivius på sång och gitarristerna Andreas Nilsson och Marcus E. Norman som utgör kärngänget i bandet, och som tidigare lägger Alex “Impaler” Friberg bas och Efraim Juntunen på trummor som rundar ut bandet på skiva.

NAGLFAR har tagit god tid på sig att göra en skiva som låter som NAGLFAR brukar låta – och det är inte nödvändigtvis en dålig sak. Bandets forte har alltid varit gitarrspelet som lyckas låta både iskallt och inkännande på samma gång. I mångt och mycket låter gitarrspelet som rena fanfarerna, och det är oftast med majestätiskt resultat som följd.

Rent låtmässigt så är “Cerecloth” en riktigt bra platta, här finns tillräckligt med mustighet och löd för att jag ska gå igång till och med på det lite folkmusikmässiga som kan dyka upp emellanåt i bandets låtar. Men jag kan ändå inte låta bli att känna att hur skivan låter drar ner helhetsintrycket. Gitarrerna låter exakt som jag tycker att de ska låta på en NAGLFAR-skiva. Men basen hade hemskt gärna fått komma fram betydligt mer. “Cerecloth” hade kunnat bli en helvetiskt mycket starkare upplevelse om detta hade korrigerats. Men det som sänker intrycket rejält är hur bastrummorna låter – absolut ingen kropp eller ton alls. De passar inte alls ihop med resten av instrumenten, och blir till ett irritationsmoment av faktiskt ganska stora mått.

Mitt intryck av “Cerecloth” blir därför väldigt splittrat – här finns så mycket förtjänster som nu hamnar i skymundan av en liten detalj. Det är synd.