ARTIST: Enslaved TITEL: Caravans To The Outer Worlds RELEASE: 1/10 2021 BOLAG: Nuclear Blast
BETYG: 8/10 SKRIBENT: Amelie
Veteraner, genreledande, genreinovatörer, Spellemannmästare (har vunnit norska Grammis fem gånger), ja många epitet kan fästas på norska ENSLAVED, bandet som med Grutle Kjellson och Ivar Bjørnson vid rodret seglat över de norska metalhaven i jämnt 30 år.
EP:n ”Caravans To The Outer Worlds” är en nätt sak på dryga 18 minuter bestående av två egentliga spår och två instrumentala ”intermezzon”. Kortare låtar är i och för sig en trend hos ENSLAVED sedan förra albumet där låtlängden hölls nere kring 5-6 minuter vilket får anses kort i bandets diskografi där snittlängden på spåren annars konstant ökat de senaste 20 åren. Lyriken är tematiskt en sorts utlöpare från förra årets fullängdare ”Utgard”. Starkast är titelspåret som bjuder allt du förväntar från bandet av progressiv metal med rötter i svartmyllan, och även Ruun II – The Epitaph är tät, spännande och knyter an till bandets historia (titellåten på albumet ”Ruun” 2006).
Således en liten fin munsbit från ett alltid beundransvärt varierat och musikaliskt exakt band som ändå har kvar känslan från sina rötter. Otillfredställande kort ja men en EP som fortsätter ta bandet vidare på sin till synes oändeliga utvecklingsstig.
Jag vet inte hur ni förhåller er till fortsättningsskivor, men för min del så är de verkligen ett tveeggat svärd. Skräckexempel: METALLICAS “Load” och “Reload” och QUEENSRŸCHES “Mindcrime”-plattor. Nu spelar TNFO i en lite annan liga än banden bakom dessa plattor, men jag blev ändå tveksam när de annonserade att det skulle bli en sorts fortsättning på “Aeromantic” som kom förra året.
Jag gillade den skivan, men inte lika mycket som de andra skivorna i bandets diskografi. Jag har konsekvent delat ut betygsåttor till bandet förutom just “Aeromantic”. Nu är detta, som ni ser på betyget, åtgärdat.
Och det är av den enkla anledningen att TNFO har sett till att majoriteten av låtarna på “II” håller en genomgående hög och jämn kvalitet. Det finns två, i mitt tycke, svagare låtar på den här skivan – och det är Change och Zodiac som mest är tjatig utfyllnad.
Resten, gott folk, är ren mumma. Den mäktiga inledaren Violent Indigo med en så satans fin inledning, de två rakt på varandra följande partyrökarna Midnight Marvelous och How Long. Framför allt den sistnämnda har jag tokdyrkat sedan lyssning ett. Det grymt hängande breaket innan gitarrsolot är ren magi.
Burn For Me visar upp bandets kärlek till boogien, fast med omisskännlig touch av vad TNFO handlar om. Chardonnay Nights tyckte jag var ett märkligt singelval i förstone, men låten har växlat upp några snäpp för mig.
Amber Through A Window ångar av 80-tal och refrängen är så satans bra att bandet hade kunnat mata på varv på varv.
I Will Try andas för mig så mycket 80-tals TOTO att bandet nästan borde skämmas, men den funkar ändå.
You Belong To The Night är skivans solklara discovinnare och White Jeans funkar trots sin ganska tjatiga refräng mycket beroende på Björn Strids envetna sång och Moonlit Skies känns som en lång vemodig kram.
Sen är det ju, som vanligt, så att det här bandet lirar med en sjuk samspelthet och kompetens. Strid sjunger som en gud, gitarrspelet är så groteskt varierande och inspirerande och kompet är tajt och svängigt. Ska jag nämna en sak som har blivit snäppet bättre så är det keyboardspelet. Det knyter samman den här skivan så vansinnigt bra, och används så skickligt av bandet för att både särskilja och utmärka låtarna. Att bandet bandet måste ha spenderat timtal på att leta vilka ljud de ska använda i vilka låtar visar på graden av hängiven nördighet som präglar TNFO.
“Aeromantic” är en sjukt underhållande skiva som kommer logga fler lyssningstimmar från mig under resten av året.
Som regel tycker jag att samtliga skivor från INSOMNIUM borde ha kommit ut under hösten, denna årstid som mer än någon annan kännetecknas av melankoli, årets gång mot förruttnelse och död. Då behövs finländarnas oerhört trösterika och episka melodiska döds mer än någonsin.
Trots genrens ganska strikta parametrar har INSOMNIUM aldrig fått slut på riktigt bra idéer, och har på skiva efter skiva inte bara lyckats skapa rungande bra musik, de har dessutom lyckats tillfredsställa sin publik och recensenter som undertecknad. Jag kan inte minnas att jag har tyckt att någon av bandets skivor har känts dålig.
Så är det även med nya EP:n “Argent Moon”. EP:n är ett både knivigt och belönande format. Det finns lite utrymme för fillers när det bara handlar om fyra låtar, men när materialet är bra lämnar det alltid lyssnaren med känslan av att man vill ha mer. Så är det här. Jag har lyssnat varv efter varv på den här skivan, och just den upplevelsen har bara ökat i styrka.
Redan 30 sekunder in i The Conjurer så känner jag att detta är en EP som kan ge KARDASHEVs “The Baring Of Shadows” en rejäl match. Den lyckas nästan med detta.
Samtliga låtar på “Argent Moon” liras i mellantempo – jag stör mig inte alls på detta då samma rent magiska känsla löper som en röd tråd genom alla fyra låtarna, vilket gör att de antingen kan ses som fyra separata låtar, men också som ett enda långt stycke musik, något som INSOMNIUM har bevisat att de är rätt så bra på.
Såklart lirar samtliga musiker på en jämn och hög nivå. Jag hade inte förväntat mig något annat. Och, såklart, de har en samsyn på vad de vill göra med sin musik vilket gör att skivan, såklart, lyfter sig mycket över genomsnittet. Det här är en magiskt EP som ständigt lämnar mig med känslan att jag vill ha mer.
ARTIST: Enslaved
