Etikettarkiv: 8/10

Skivor

Draconian – In Somnolent Ruin

Lämna en kommentar

ARTIST: Draconian
TITEL: In Somnolent Ruin
RELEASE: 8/5 2026
BOLAG: Napalm Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Säffles sorgtyngda storheter Draconian är tillbaka med ny platta, som det tagit mig längre än vanligt att recensera, och detta trots att skivan ”In Somnolent Ruin” har gått oerhört varm under en lång tid.

Jag har en till och från relation till Draconian – det går lång tid mellan mina recensioner av bandets skivor. Den förra som jag tyckte till kring var ”Under A Godless Veil” från 2020, en skiva som – likt de flesta av bandets skivor – låg på en fin, hög och jämn nivå.

Likadant är det med ”In Somnolent Ruin”, som i sina bästa stunder berör mig till tårar. Det började dock inte så. Ni som hänger här på WeRock minns kanske att jag var något njuggt inställd till det första smakprovet från skivan, Cold Heavens, i april månads Hot Or Not? 

Tur då att detta inte avskräckte mig från att kolla in hela plattan , för det är inte långt ifrån att jag drar till med en betygsnia på den här skivan.

Har det med att Lisa Johansson är tillbaka på den rensång? Ja, det är en starkt bidragande orsak till att jag gillar skivan så mycket, så mycket står klart. Mångsidigheten i hennes vokala uttryck är rent magisk oavsett om det är ljuvt tillbakalutande gotisk sång, eller när hon släpper på sin fulla styrka och sjunger så att takstolarna hotar att rämna. Det blir i vilket fall aldrig tråkigt att lyssna på henne.

Och hon verkar ha dragit med sig bandet upp några snäpp också, för även Anders Jacobsson svarar för en growlinsats som hänför och gitarrspelet från Johan Ericson och Niklas Nord skickar ut mig i stratosfären regelmässigt under lyssningen.  Stämmorna bölar fram så mycket känsla att det är direkt orimligt att inte ta till lipen emellanåt.

Kolla bara in finfina Misanthrope River som verkligen bjuder på ett tvärsnitt av vad som gör den här skivan så bra.

”In Somnolent Ruin” är en ganska lång skiva – nästan en timmes speltid – och ändå är det inte svårt att imponeras av ett band som är tryggt i vad de är bra på, och som fortfarande kan leverera låtar som håller hela vägen trots att inte bandet uppfinner hjulet på nytt. Man vill helt enkelt lyssna på skivan om och om och om igen. Varje gång upptäcker jag något nytt, eller så är det ”bara” så att jag lugnt vaggas in i bandet tonkonst för att den känns så hemtam och trygg. Har ni inte kollat in skivan så tycker jag att ni ska göra det – jag utesluter inte att den kan dyka upp i årsbästalistan.

Skivor

Witch Ripper – Through The Hourglass

Lämna en kommentar

ARTIST: Witch Ripper
TITEL: Through The Hourglass
RELEASE: 10/4 2026
BOLAG: Magnetic Eye Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Ett kärt återseende skulle jag kunna inleda den här recensionen med. Jag gillade verkligen amerikanarna från Seattles förra skiva, ”The Flight After The Fall” som kom för tre år sedan.

Precis som då så finner jag bandets musik beroendeframkallande, men då jag fann föregångaren aningens mer omedelbar, så tycker jag att nya ”Through The Hourglass” förträfflighet har smugit sig på för varje genomlyssning. Detta är, upplever jag, en ännu mer matig skiva än vad bandet har presenterat tidigare. Jag vet inte om ni väljer att gå på mina kollegors aningens mer ljumma kommentarer om bandets musik, men i så fall tycker jag att ni gör er själva en stor otjänst.

För även om Witch Ripper är ett band som ni absolut kan finna beröringspunkter med band som Mastodon, Baroness eller varför inte Opeth så är detta en skiva som står fint på egna ben.

Det myllrar av detaljer som höjer låtarna till – ja faktiskt – rent episka nivåer. Proxima Centauri är en låt som visserligen ligger näst sist på skivan, men som ser till att ge känslan av att sväva fram. Mycket sker i den oerhört tilltalande och läckert orkestrerade uppbyggnaden. Snyggt och oerhört vemodsvackert gitarrspel inleder med Curtis Parkers fina sång. Jag gillar visserligen när han tar i, men jag tycker faktiskt ännu mer om hans rensång som ligger som en klar röd tråd genom skivan. När väl trummorna och disten kommer in vid 3:30 ungefär då är det som att kasta sig ut från ett berg och bara flyga. Gitarrspelet ser till att hålla mig i detta stadium inte bara i den här låten, utan genom hela skivan.

Det är ömsom vackert, ömsom mer brutalt men hela tiden med en så tydligt utvecklad känsla för melodier som bär bandets musik så magiskt bra och varierat.

Varje låt på skivan är både varierad i sig själv – jag tror att detta gör det så njutbart att lyssna på ”Through The Hourglass” om och om igen, för precis som föregångaren är detta en beroendeframkallande skiva som jag har skänkt försvarligt med speltid åt de gångna veckorna. Att lyckas med detta en gång är bra, men två plattor på raken – ja det är lite av en bedrift. Kolla in den.

Skivor

Myrath – Wilderness Of Mirrors

Lämna en kommentar

ARTIST: Myrath
TITEL: Wilderness Of Mirrors
RELEASE: 27/3 2026
BOLAG: earMUSIC

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Tunisiska Myrath har skvalpat runt i periferin hos mig ett tag, och när de, en smula retfullt, släppte tre låtar till ”Wilderness Of Mirrors” som åt sig in i hörselgångarna hos mig insåg jag att jag längtade efter att få höra mer av plattan.

Som ni förstår av betyget är detta en mycket bra skiva. Det kan vara värt att hålla i åtanke, också, att inslag av folkmusik i metal inte är något som jag gillar nämnvärt. Men Myrath gör detta så bra, och så grundat i den musikaliska identitet som bandet har odlat sedan innan.

”Wilderness…” är en mycket varierad platta. Här finns ett visst mått av lättillgänglighet som man kan tycka är lite för mycket stundtals, men som oftast slinker ner utan större motstånd. ”Wilderness…” upplever jag som en skiva som jag har svårt att tröttna på – här finns en tanke med varenda låt och bandet lyckas till största delen att leverera låtar som inte bara formar en angenäm helhet, utan också ligger på en hög och jämn nivå i varje låt.

När man tar in gästartister sker detta på ett sätt som höjer låtarna. Elize Ryds (Amaranthe) sång i Until The End är fantastiskt bra – en låt som jag har återvänt till många gånger.

Till och med när jag misstänker att bandet medvetet försöker gå över ostighetsgränsen som i Soul Of My Soul lyckas de ändå ro hem skutan med bravur. Att videon är som den är, ja, det kan man kanske bortse ifrån.

”Wilderness Of Mirrors” kläs i en produktion som gör att de enskilda instrumentalisterna kommer fram bra. Jag måste säga att det är inte speciellt svårt att gilla både hur trummisen Morgan Berthet (även i Klone) spelar och hur hans trummor låter. Likadant är det med gitarristen Malek Ben Arbia och sångaren Zaher Zorgati – finfina insatser som verkligen inte sänker min vilja att återkomma till skivan under resten av året.  Kolla in den.