Etikettarkiv: 8/10

Skivor

The Haunted – Songs Of Last Resort

Lämna en kommentar

ARTIST: The Haunted
TITEL: Songs Of Last Resort
RELEASE: 30/5 2025
BOLAG: Century Media

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Hand upp ni som ser Adrian Erlandssons plågade ansikte med svetten pärlande framför er när ni lyssnar på ”Songs Of Last Resort”? Mannen som gett den till utseendet plågade tvåtakten en fysisk manifestation lär inte se mindre plågad ut när THE HAUNTED framför material från skivan vi väntat på i åtta år, låt det vara klart.

”Songs Of Last Resort” visar ett band som både söker sig tillbaka till hur de lät i början av sin karriär, och då tänker jag framför allt på ”The Haunted Made Me Do It” och till de band som de själva uppskattar. Ja, jag tänker såklart på SLAYER, haha!

Inledande Warhead och efterföljande In Fire Reborn och konstaterat magiska Death To The Crown är en trio som – parafras på ingång – det sprutar metal om. Riffen är lika feta som småländska isterband och det är sannerligen inte svårt att ryckas med, utan att bandet egentligen kommer med något nytt om det nu var någon som trodde eller ens begärde det. Speciellt inledningen av Death To The Crown är så helvetiskt bra att nävarna knyts i extas varje gång.

THE HAUNTED fortsätter den fina trend som vi återfann på ”Strength In Numbers” . 

Här finns så mycket underbart gitarrarbete från Jensen och Englund som ledigt växlar mellan tungt sväng – en grej som bandet blivit så oerhört bra på – och riff som får det att bränna till i skallen. Lägg till detta en hel del fantastiska melodiska slingor som lyfter låtar från en ”vanlig” låt av bandet till andra nivåer. Att ta tillbaka Marco Aro till bandet har visat sig vara ett magiskt bra grepp – jag gillade hans sång under hans första sejour i bandet, men här svarar han för den starkaste insatsen han gjort överhuvudtaget. Tydlighet, pondus och ett satans självförtroende gör att hans röst glöder rakt igenom skivan. Kolla bara in Unbound eller Hell Is Wasted On The Dead för att inte bara höra en sångare i toppform, utan ett helt band som tänder på alla cylindrar.

Ska jag hitta något att anmärka på så är det avslutande, tillika titellåten som mest känns som en utfyllnadslåt. I övrigt är ”Songs Of Last Resort” en skiva som visar att THE HAUNTED fortfarande är ett band med en fruktansvärt hög motivation att fortfarande göra musik – vi får bara hoppas att det inte dröjer åtta år till nästa skiva.

Skivor

Aversed – Erasure Of Color

Lämna en kommentar

ARTIST: Aversed
TITEL: Erasure Of Color
RELEASE: 21/3 2025
BOLAG: M-Theory Audio

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Melodisk döds – genren där många är kallade, men få är utvalda? Så kanske det var innan, men jag tycker att på senare år så har genren sett en pånyttfödelse som har gjort den gott. Inte minst med band som numera vet att det inte räcker med att härma Arch Enemy, Soilwork eller tidiga In Flames om du vill skapa musik som räcker mer än bara för stunden.

Aversed är ett band som har lärt sig läxan, och de gör det än mer imponerande med tanke på att stora delar av bandet är utbildat vid musikhögskolan Berklee. Detta hade kunnat få bandet att spåra ut fullständigt med att visa exakt hur fenomenala de är på sina instrument.

Istället får vi en skiva i ”Erasure Of Color” som är sjukligt varierad, fullpackad med känsla både för hantverket och som har låt efter låt som höjer sig betydligt över genomsnittet. Lägg till detta en rent makalös sånginsats av Sarah Hartman som ledigt växlar mellan olika sorters growl och bedövande rensång.

Ni har ett ypperligt exempel på vad som gör Aversed så bra i ovanstående låt, ett stycke musik så pass förträffligt att jag inte kunde låta bli att tycka att detta är en av årets hittills starkaste låtar. Energin, intensiteten och drivet är ju helt makalösa inslag i en låt som får tanken att sväva fritt i total njutning.

Och det tar ju inte slut med det – vill ni ha köttigt sväng och totalt rens i en och samma låt? Inga problem? Dra bara igång Inexorable så har ni den biffen kirrad.

”Erasure Of Color” är en skiva som jag har spelat om och om igen, och jag har inte tröttnat på den än. Snarare är det så att jag drar mig från att spela den mer, då den tar lyssnartid från andra skivor som jag kanske borde lyssna på. Kolla in den.

Skivor

Lik – Necro

Lämna en kommentar

ARTIST: Lik
TITEL: Necro
RELEASE: 18/4 2025
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Nästan fem år har vi fått vänta på att LIK har skapat ett nytt album, och med tanke på hur bra föregångaren ”Misanthropic Breed” var så har väntan varit seg. Det gick en rysning genom kroppen av förväntan när jag såg promon till ”Necro” dimpa ner i mejlkorgen.

Som ni förstår av betyget är detta en skiva som håller minst lika hög klass, och det på samtliga fronter. Återigen är det Lawrence Mackrory som styrt upp ljudet, och det går att konstatera att när det gäller den här typen av death metal så är han ett givet val. Maken till utmejslad köttighet som omsluter låtmaterialet, ja det är ju en ren njutning och rent audiellt är ”Necro” en av de mest välljudande skivor jag hört på hela året.

Medlemmarnas enskilda insatser är fruktansvärt bra. Tomas Åkviks sång, herrejävlar! Bara där har vi en insats som är värd många pengar – tydligheten i growlet är ju rent magisk. Precis som på alla LIKs plattor är det det drivna gitarrljudet som sticker ut. Likadant är det här, och även om riffen är av det fetare slaget så väver bandet in ack så snygga slingor. Kompet från trummisen Chris Barkensjö och Jonas Antman på bas är som ett instrument. Nämnde jag hur föredömligt basen ligger i ljudbilden?

Låtarna håller fin och framför allt jämn nivå. Jag går svinhårt igång på när bandet lägger sig i den massiva tvåtakten, och det händer ofta, men lika gärna när de kopplar in ett härligt grovt sväng som i Morgue Rat, en låt som redan från början var en favorit och som har fortsatt att hålla fortet som en personlig favorit många lyssningar senare.

Det jag har gillat med alla LIKs skivor är att bandet så tydligt älskar sin stockholmdöds, och vågar visa detta, utan att kännas stagnanta i kravet de ställer på sig själva att skriva riktigt bra låtar. Det blir aldrig trist att lyssna på ”Necro”. Snarare är detta en skiva som, om man uppskattar dylik musik, det är otroligt lätt att spela om och om igen.  Kolla in den.