Etikettarkiv: 8/10

Kanonenfieber – Menschenmühle

ARTIST: KANONENFIEBER
TITEL: “Menschenmühle”
RELEASE: 2021
BOLAG: Noisebringer Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Det här är ingen lek. Tyska KANONENFIEBER levererar med sin debut “Menschenmühle” (betyder ungefär “mänsklig kvarn” på svenska) en synnerligen dyster och blek sammanfattning av den misär som var första världskriget. I en samling svärtade dödslåtar samlar man texter, samplingar och noteringar från överlevare för att skildra eländet och skräcken i kombination med det kamratskap som krävdes för att ta sig igenom kriget. Det hela summeras kanske bäst av Platons citat som pryder insidan av skivans booklet: “Nur die Toten haben das Ende des Kriegs gesehen”. Bara de döda har sett krigets slut.

För oss som gillar att nörda ner oss lite är det en fantastisk skiva att fördjupa sig i. Inledande Die Feuertaufe (vilket översätts till eldsdop) är ett alldeles lysande öppningsspår som väl representerar skivan. Ett intro, sen brakar det loss på ett väldigt drivet och snyggt sätt. Man tänker lätt på band som MGLA eller för den delen 1914 (speciellt med den liknande lyriken), men de tyska texterna ger en extra dimension. Låtar som Dicke Bertha (tjocka Berta var en kanon så kraftig att den var tvungen att gå på tågräls!) eller Die Slacht Bei Tannenberg (som behandlar den blodiga slakten i Östpreussen år 1914) kombinerar historia och dödsmetall när den är riktigt bra. Och skivan håller hela vägen, det är lätt att man anser just den låten som pågår är den bästa. Der Letzte Flug (Det sista flyget), In’s Niemansland (i Ingemansland), Grabenlieder (skyttegravsmusik)… listan är lika lång som antalet låtar på skivan.

KANONENFIEBER har lagt ribban för krigsbeskrivande dödsmetall ruggigt högt i samband med den här plattan. Därför kör vi på den här recensionen båda: du får en historielektion & en låt i videoform. Håll till godo!

Hannes Grossmann – To Where The Light Retreats

ARTIST: Hannes Grossmann
TITEL: To Where The Light Retreats
RELEASE: 1/6 2021
BOLAG: Egen utgivning

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Jag har verkligen inte svårt att gilla det som Hannes Grossmann gör på sina soloskivor. Med tanke på den rent ruggiga graden av sysselsättning som denne trummis har i band som BLOTTED SCIENCE, ALKALOID, TRIPTYKON och ETERNITY’S END samt alla band som han har varit med och spelat i tidigare är jag rent förundrad hur han ens hinner med att skriva, spela in och producera eget material.

Han har tagit med sig ett rätt hyfsat gäng kompisar på den här skivan – Linus Klausenitzer på bas, Danny Tunker på gitarr och V. Santura på sång gör gedigna insatser. Plus att många solon spelas av Christian Muenzner och Morean gästar på en sång gör att meriterna står som spön i backen redan i startblocken. Men det behöver ju inte betyda att en skiva blir bra för det, eller hur?

Tur då att “To Where The Light Retreats” har en riklig mängd fantastiska låtar. Inledande trion The Great Designer, The Sun Eaters och The Symbolic Nature Of Terms är smockor som dignar av helt underbart spel. Framför allt öppningslåten har en oerhörd förmåga att övertyga mig om att den inte är 8 minuter lång, vilket den inte är ensam om här.

Överlag präglas skivan av en enorm spelglädje som det är svårt att inte imponeras av. Gitarrspelet är helt magiskt, och solona snuddar stundtals vid stratosfären.

Blir det inte för tekniskt? Nä, “To Where The Light Retreats” lyckas klara denna balansgång mellan det tekniska och det melodiösa oerhört väl. Som uppskattare av Grossmanns andra väldigt tekniska band kan jag hitta tillräckligt med mumma för att jag ska känna att den här skivan är verkligen värd att kolla in, men den kommer också att uppskattas av folk som dras åt melodisk dödsmetall.

Produktionen är ganska torr, men organisk. Framför allt känns allt som liggandes på rätt nivåer – inget instrument tillåts dominera och ser till att förstärka varandra.

Fullständigt helgjuten är inte “To Where The Light Retreats”, men det gör verkligen inte ont att lyssna på den. Kolla in den.

Vulture – Dealin’ Death

ARTIST: Vulture
TITEL: Dealin’ Death
RELEASE: 21/5 2021
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Ska man köra retro-racet, så ska man göra det fullt ut. Tyska VULTURE gör detta, och har gjort det sedan starten av bandet 2015. Prick allt med det här gänget är så välgjort att det inte är svårt att imponeras. Kolla bara på det omslaget! Det hade lika gärna ha suttit på en skiva som kom ut på 1980-talet även om den är en tydlig nickning till filmen “The pit and the pendulum” som kom ut 1961 och som baseras på ett verk av Edgar Allan Poe.

Även bandmedlemmarnas scenalias är så fruktansvärt helgjutna.

S. Castevet och M. Outlaw på gitarr,  A. Axetinctör på bas, G. Deceiver på trummor och L. Steeler på sång. Blir det för mycket för att ta på allvar? Lugn, dessa durm und strang-herrar från Dortmund kan sitt hantverk. “Dealin’ Death” fullständigt sprutar ur sig en helt underbar speed/thrash metal som i alla fall jag har oerhört svårt att värja mig emot.

Riffen sitter som en truckerkeps, det är bra driv i samtliga låtar och det matas på med både tvåtakt och gruvligt gött sväng genom hela skivan. Plus att jag älskar stämningen på skivan. Det är precis som att VULTURE har tagit prick allt som jag gillar med 1980-talets scen med IRON MAIDEN, METALLICA, MERCYFUL FATE och JUDAS PRIEST och ändå lyckas med att göra något eget av det arv dessa band har lämnat.

Framför allt är VULTURE skickliga på att underhålla. Hade jag gjort en årsbästalista över skivor som är perfekta partyplattor då hade “Dealin’ Death” tveklöst platsat på den. Kolla in den.