Etikettarkiv: 8/10

Skivor

Nyktophobia – To The Stars

Lämna en kommentar

ARTIST: Nyktophobia
TITEL: To The Stars
RELEASE: 5/7 2024
BOLAG: Apostasy Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Melodisk old school- döds; många är kallade, få är utvalda. Ja, ni känner till hur landet ligger. Att uppskatta den här typen av metal var, i alla fall under en period när genren var mättad av mediokra och usla band, som att gräva efter guld i slagghögar.

Men det var då, och även om genren är överfylld fortfarande så finns det numera gott om band som inte bara lyckas hålla liv i den, men också få känslan av vitalitet att pulsera.

Tyska NYKTOPHOBIA har – om vi ska tro Metal Archives recensenter – lyckats bra med detta sedan debuten “Fallen Empire” från 2017. För min del är ganska färska “To The Stars” mitt första möte med bandet. Och jag gillar, som ni förstår av betyget, det jag hör.

Ändå var inte detta kärlek vid första ögonkastet. Jag har återkommit till skivan oregelbundet sedan den släpptes, och som med så många sådana här skivor kändes en hel del kanske lite för hemtamt? Men jag fortsatte att lyssna, och det var klokt för det händer en hel del på den här skivan som gör att den tar lite mer tid att sjunka in i än your average melodic death metal record.

Här finns låtar som sticker ut direkt vid första lyssningen. Magiska Progenitor öppnar med naturljud och sparsamt pianospel – jag uppskattar bägge delarna –  innan bandet börjar mata på å det grövsta. Titellåten är också en dänga av rang som tydligt visar på det mäktiga sväng som bandet är kapabelt till.  Att här finns en episkt svindlande tonträff gör att det är svårt att inte låta sig svepas med. Gillar man blastbeats och ihärdigt spel på baskaggarna så kommer man verkligen gilla det som trummisen Michiel van der Plicht gör inte bara i denna låt, utan på resten av skivan. Det som jag också gillar med skivan är att NYKTOPHOBIA vet hur man skriver till synes enkla men ack så effektiva gitarrslingor. Det strösslas med dessa på hela skivan att jag tappar räkningen på hur många gånger som jag har slutit ögonen i total njutning över Michael Tybussek och Phillip Reuters spel.

“To The Stars” är en skiva som det är oerhört trevligt att återkomma till – jag upptäcker saker och detaljer efter en förfärlig mängd lyssningar – och det är svårt att inte uppskatta den höga och jämna kvaliteten på låtarna. Gillar man melodisk dödsmetall är detta man bör kolla in om man inte redan gjort det.

Skivor

Child – Shitegeist

Lämna en kommentar

ARTIST: Child
TITEL: Shitegeist
RELEASE: 29/3 2024
BOLAG: Suicide Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Det är härligt med band som knappt låter en hämta andan från förra släppet förrän nästa kommer. Det är bara lite mer än ett år sedan som CHILD släppte utmärkta “Meditations In Filth”,  en skiva som verkligen levde upp till hypen kring bandet.

Därför blev jag både glad och, det får erkännas, lite oroad över att en ny fullängdare skulle komma  så pass fort. Kunde bandet verkligen få ur sig en skiva som höll lika hög klass som debuten? Som ni förstår på betyget så är så fallet.

“Shitegeist” är, får vi anta, en ordlek på det tyska ordet Zeitgeist som betyder tidsanda, och vad bandet tycker präglar vår tid med rovartad kapitalism, förstörelse och allmän skitstämning. Everything sucks, everything’s fucked som den inledande textraden till titellåten lyder – jag tar det som en programförklaring till hela skivan – sätter den vredgade tonen. För “Shitegeist” är en lika förbannad skiva som debuten, låt vara med lite mer finess och – faktiskt – variation.

Här finns gott om klassisk grindcore för oss som gillar det. Mass Crowning är en direkt smocka som med sitt förträffliga driv och ack så korta av Hanneman-inspirerade solo klockar in på föredömliga 1:14 ren ljungeld.  Magiskt förträffliga Welfare Collapse är en låt som ser till att nackmuskulaturen får jobba och som dessutom är en snygg uppvisning i hur ruggigt effektiva gitarrslingor som CHILD bjuder på genomgående på “Shitegeist”.

Överhuvudtaget så svänger “Shitegeist” mer än föregångaren, och det är en bra sak om ni frågar mig. Här finns tillräckligt med bra skav för att jag ska gå igång rätt ordentligt på en låt som Time Island som är ett bra mikrouniversum på hur CHILD bygger hela skivan. Tungt sväng som följs av ett ljuvligt break med bara trummor och gitarr (det är sagolikt bra) för gitarrslingan följer med i nästa parti innan d-takten tar över. Svårt att gilla? Inte på långa vägar.

https://youtu.be/64WE-lFnPUw?si=bEb43zqVCZU_OkO7

“Shitegeist” är en väldigt balanserad skiva. Den enda radamärkningen jag har egentligen är inkluderandet av I Will Refuse, en cover på PAILHEADs låt med legenden David Sandström som gäst. Det har verkligen inget att göra med själva låten som är bra, men jag tar hellre en orginallåt till alla dagar i veckan än en cover, och då gillar jag verkligen covers.

Produktionen är rena drömmen – både härligt köttig, men med betydligt mer luft än debuten. Den gör att allt kommer fram så bra – framför allt sången av Jocke Lindström är det underbart att höra så tydligt.

“Shitegeist” är en skiva som befäster hypen kring CHILD – detta är ett band att hålla koll på även fortsättningsvis.

Skivor

Job For A Cowboy – Moon Healer

2 kommentarer

ARTIST: Job For A Cowboy
TITEL: Moon Healer
RELEASE: 23/2 2024
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Ett decennium har passerat sedan vi senast hörde från JOB FOR A COWBOY, ett band som stundtals tycktes bo i Europa med tanke på hur ofta jag hade tillfälle att se dem. Jag blev inte bara förvånad men genuint glad över att få livstecken från bandet i form av promon till “Moon Healer” som släpps imorgon, och det utan att ha lyssnat på en enda ton från skivan.

Med tanke på var bandet lämnade oss rent musikaliskt med ypperliga “Sun Eater” som kom 2014 så vattnades det i örontrakten vid blotta misstanken om att detta kunde komma att vara bra. Som ni förstår på betyget är detta så.

Att bandet började som någon sorts form av deathcore – för att få fördjupade tankar kring detta rekommenderar jag verkligen intervjun som Fredrik gjorde med Jonny Davy 2010 då bandet inte hade börjat sin utveckling än mot betydligt mer skruvade progressiva och, om ni frågar mig, intressanta tongångar. Rekryterandet av den i mitt tycke gravt undervärderade trummisen Navene Koperweis som samarbetade med Davy i projektet FLESHWROUGHT förstärkte bara min längtan av att få höra hur detta kunde arta sig.

Och detta är till stora delar fruktansvärt bra. Det är nästan total spelmässig ystra krumsprång från samtliga involverade medlemmar. Davy bänder sina stämband nästan lika mycket som gitarristerna Tony Sannicandro och Alan Glassman sina strängar och basisten Nick Schendzielos ligger inte långt efter. Jag älskar hur JOB FOR A COWBOY vågar släppa fram just stränginstrumenten så pass mycket som de gör, för trots att det hade kunnat urarta i strängonani så lyckas bandet alltid hålla kursen på vad som är viktigt – att presentera bra låtar med jämn och hög nivå.

“Moon Healer” är en skiva som verkligen har växt under lyssningarna. Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag lyssnat på den, för till en början tyckte jag att jag hade svårt att få grepp om den. Därför skulle jag nog råda er till att inte ge upp efter för få lyssningar, här föreligger en platta som det tar lite tid att uppskatta, men när poletten trillar ner då kan den göra det med besked.

Låtmässigt då, vad sticker ut som de lite starkare spåren? Öppningsduon bestående av Beyond The Chemical Doorway och Etched In Oblivion är jag oerhört svag för, men även avslutaren The Forever Rot är otroligt bra.

JOB FOR A COWBOY visar med akut finess att de är inte tillbaka för att mjölka nostalgi över hur de lät i början av karriären – detta känns fräscht, piggt och relevant i stort sett genomgående. “Moon Healer” känns som en logisk fortsättning på “Sun Eater” och om ni gillade den skivan så kommer ni äta “Moon Healer” med sked.