Etikettarkiv: 8/10

Skivor

Kaunis Kuolematon – Kun Valo Minussa Kuoli

Lämna en kommentar

ARTIST: Kaunis Kuolematon
TITEL: Kun Valo Minussa Kuoli
RELEASE: 28/11 2025
BOLAG: Noble Demon

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Det finns vemod, och så finns det finskt vemod. Har man inte blivit varse detta innan så kan jag i det närmaste lova att det kommer man bli när man lyssnar på Kaunis Kuolematons senaste skiva ”Kun Valo Minussa Kuoli” som betyder när ljuset i mig dog.

Detta finska melodiska doom/dödsband har hållit igång sedan 2012, men detta är första gången jag stöter på bandet. Jag önskar att jag hade upptäckt bandet tidigare, för jag gillar verkligen det jag hör på den här skivan.

Det är musik så massivt fylld med känsla att det är en smula förunderligt att jag inte finner skivan utmattande. Kaunis Koulematon har nämligen en så självklar pondus i sin musik att den snarare kan upplevas som vilsam, ja, trösterik. Jag har inga svårigheter att spela plattan om och om igen.

Att all sång, oavsett om det gäller growlet från Olli Saakeli Suvanto eller den rena sången från Mikko Heikkilä (Dawn Of Solace), framförs på finska gör att ytterligare nerv tillförs skivan.

Riffen och solona från Mille Mussalo och tidigare nämnde Mikko Heikkilä sitter som en keps, och höjer flera av låtarna till fantastiska nivåer. Att man dessutom använder sig av piano gillar jag oerhört mycket.

Produktionen är rena drömmen – mustigt fullödig och helt rätt för låtmaterialet.

Trots att ”Kun Valo Minussa Kuoli” klockar in på 50 minuters speltid så känns ytterst lite överflödigt på skivan. Gillar man doomig och vemodig döds så är detta en skiva som man bör kolla in.

Skivor

Katakomba – The Second Death

Lämna en kommentar

ARTIST: Katakomba
TITEL: The Second Death
RELEASE: 12/10 2025
BOLAG: Majestic Mountain Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Lång dags färd mot recension, så hade man kanske kunnat säga om min senkommenhet att ta tag i finfina Katakombas andra skiva, ”The Second Death”.

2022 var året då detta stockholmsbaserade – inte bara geografiskt utan även musikaliskt – band bjöd upp till yster ringdans med sitt kaxigt självbetitlade debutalbum. Jag gillade det jag hörde då, och jag gillar även det jag hör nu tre år senare.

Mycket är sig likt, och det behöver sannerligen inte vara en dålig sak om man som rätt många gillar när det låter så här underbart historiskt grundat. Katakomba blir däremot inte ett stagnerat band bara för att de lirar stockholmsdöds. Samtliga låtar frustar fram med en stringent hög nivå, och jag blir liksom aldrig trött på att lyssna på den här skivan för låtarna är så satans bra, och dessutom så förtätade att hela skivan klockar in på strax över 32 minuter. Föredömligt bra, då det är extremt lätt att låta skivan gå på repeat.

Som bäst trivs jag med låtar som To Sow Dragons Teeth som har ett underbart fläskigt gung i början av låten för att sedan övergå i en ack så fin tvåtakt över bisvärmsriff med en utpräglad melodisk vurm. Är det något som jag tycker att bandet har blivit ännu bättre på så är det att väva in assnygga melodier i den annars rätt hetsiga musiken.

Att bandet dessutom har bibehållit sin avsevärda förmåga att få musiken att verkligen svänga, det är bara att gratulera till. Kolla bara in Asmodea för att få ett ypperligt exempel på detta.

Samtliga medlemmar är kvar sedan debuten, och det märks. Katakomba är ett löjligt samspelt band där medlemmarna drar åt samma håll. Jag tror att det är därför som jag gillar den här skivan så pass mycket. Trots att det går att hävda att bandet håller sig till en formel så övertygar bandet med sina låtar att ”The Second Death” känns oerhört fräsch och, ja, något som det varje gång känns oerhört kul att dra igång igen. Imponerande.

Skivor

Between The Buried And Me – The Blue Nowhere

Lämna en kommentar

ARTIST: Between The Buried And Me
TITEL: The Blue Nowhere
RELEASE: 12/9 2025
BOLAG: InsideOut

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Jag har, såklart, en lång historia med Between The Buried And Me – det kan ni om inte annat ta del av här om ni vill det – men nu har det gått ett helt decennium sedan jag recenserade någon skiva av bandet från Raleigh i North Carolina. Det är inte det att jag ogillar varken ”Automata” de två skivor bandet släppte 2018, eller ”Colors II” som kom 2021, men jag prioriterade uppenbarligen andra album den åren.

Men nu blev det ändå dags att ta sig an en skiva – och det måste jag tacka en jobbarkollega för – Jonas R – som hade stångat sig mot skivan ett tag, och påminde mig om att den faktiskt var ute.

Och som ni förstår på betyget – jag gillar detta en hel del. Jag märker att mycket är sig likt. BTBAM har alltid lekt och jag har alltid upplevt bandet som ett lekfullt band som inte räds att skruva till det. Så är det även här, men banne mig om bandet inte känns extra sugna på ystra krumsprång?

I vilket fall så dras jag med i bandets spelglädje, och jag gör det med frustande glädje. Redan under inledande Things We Tell Ourselves In The Dark så blir jag sugen på att fucking dansa! Ja, vem fan hade kunnat ana det? För detta spår svänger och gungar fram att det är ytterst svårt att inte bli glad.

Bandet växlar ledigt mellan brutala attacker av sonisk pugilism och mer melodiska passager – och det görs med osviklig ackuratess.

Och det fortsätter egentligen på detta sätt rakt igenom skivan. Den enda låt som jag uppfattar som något skavande är God Terror som mest är…irriterande? I vilket fall har jag tryckt mig förbi den varje gång efter de inledande lyssningarna.

Resten av ”The Blue Nowhere” är en i stort sett oavbruten lyssnarfest. Bandet växlar så självklart mellan olika känslolägen och sveper in mig i gastkramande teknikaliteter och ren mäktighet med melodier som flertalet band skulle döda för att få till. Till största delen ligger detta i det fina samspelet mellan sången, gitarrspelet och pianoliret, som i Absent Thereafter som dessutom har ett slut som fått mig att dra på smilbanden varje gång.

Att ”The Blue Nowhere” bara har fått mig att bekräfta min kärlek till BTBAM förstår ni nog. Jag skulle drista mig till att säga att skivan är en rätt bra punkt att starta från om man är ny inför den typen av progressiv metal som bandet lirar och sedan leta sig bakåt i diskografin. I vilket fall, den här skivan är värd er tid och uppmärksamhet – kolla in den.