Kategoriarkiv: Skivor

Hannes Grossmann – To Where The Light Retreats

ARTIST: Hannes Grossmann
TITEL: To Where The Light Retreats
RELEASE: 1/6 2021
BOLAG: Egen utgivning

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Jag har verkligen inte svårt att gilla det som Hannes Grossmann gör på sina soloskivor. Med tanke på den rent ruggiga graden av sysselsättning som denne trummis har i band som BLOTTED SCIENCE, ALKALOID, TRIPTYKON och ETERNITY’S END samt alla band som han har varit med och spelat i tidigare är jag rent förundrad hur han ens hinner med att skriva, spela in och producera eget material.

Han har tagit med sig ett rätt hyfsat gäng kompisar på den här skivan – Linus Klausenitzer på bas, Danny Tunker på gitarr och V. Santura på sång gör gedigna insatser. Plus att många solon spelas av Christian Muenzner och Morean gästar på en sång gör att meriterna står som spön i backen redan i startblocken. Men det behöver ju inte betyda att en skiva blir bra för det, eller hur?

Tur då att “To Where The Light Retreats” har en riklig mängd fantastiska låtar. Inledande trion The Great Designer, The Sun Eaters och The Symbolic Nature Of Terms är smockor som dignar av helt underbart spel. Framför allt öppningslåten har en oerhörd förmåga att övertyga mig om att den inte är 8 minuter lång, vilket den inte är ensam om här.

Överlag präglas skivan av en enorm spelglädje som det är svårt att inte imponeras av. Gitarrspelet är helt magiskt, och solona snuddar stundtals vid stratosfären.

Blir det inte för tekniskt? Nä, “To Where The Light Retreats” lyckas klara denna balansgång mellan det tekniska och det melodiösa oerhört väl. Som uppskattare av Grossmanns andra väldigt tekniska band kan jag hitta tillräckligt med mumma för att jag ska känna att den här skivan är verkligen värd att kolla in, men den kommer också att uppskattas av folk som dras åt melodisk dödsmetall.

Produktionen är ganska torr, men organisk. Framför allt känns allt som liggandes på rätt nivåer – inget instrument tillåts dominera och ser till att förstärka varandra.

Fullständigt helgjuten är inte “To Where The Light Retreats”, men det gör verkligen inte ont att lyssna på den. Kolla in den.

Spectral Wound – A Diabolic Thirst

ARTIST: Spectral Wound
TITEL: A Diabolic Thirst
RELEASE: 16/4 2021
BOLAG: Profound Lore

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Kanada har en av de bästa scenerna när det kommer till metal i hela världen. Jag kan på rak arm räkna upp BEYOND CREATION, BOREALIS, KONKEROR, ARCHSPIRE och såklart Devin Townsend som band som jag hade klarat mig illa utan i vardagen. Nu får jag lägga till ytterligare ett band till den listan – SPECTRAL WOUND från Montreal.

Som ni förstår på betyget är detta helt otroligt bra. SPECTRAL WOUND är en kvintett som lirar black metal på ett djupt berörande sätt. “A Diabolic Thirst” är bandets tredje platta, och det är precis som om bandet har tagit prick alla grejer som jag gillar med black metal och stuvat ihop dessa till en i det närmaste perfekt platta.

För det första, och kanske mest väsentligt, är stämningen på skivan. All bra black metal står och faller med något så oerhört påtagligt och svårfångat som stämning. Det ska såklart inte vara behagligt att lyssna på, men inte vara missljudande. Detta smäcker SPECTRAL WOUND in med emfas. De kusligt hemsökande gitarrslingor- och harmonier som gitarristerna Patrick och Sean fullständigt dräper på ligger som en underbar röd tråd genom hela skivan.

Produktionen är sagolikt bra. Här finns en rymd som är episk men kylslagen. Gitarrerna är exakt rätt isande, trummorna låter som de ska och jag gillar att jag kan höra basen tydligt. Sången ligger rätt i mixen.

Och på tal om sång – Jonah Campbells gastkramande ylande skickar den här skivan till yttre rymden.

Samtliga 6 låtar är fantastiska och spelas med total hängivenhet och emfas. “A Diabolic Thirst” är en djupt känslomässigt drabbande skiva. Jag kan faktiskt inte komma ihåg när jag lyssnade på en black metalskiva som känns så här otroligt genuin. Jag vill bara vara kvar i den och trycka på play igen så fort skivan tar slut. För det är min enda egentliga anmärkning på skivan, vilken ni kan bortse ifrån om ni vill, och snäppa upp betyget till det högsta – jag vill att den ska vara längre.  Solklar årsbästalistevarning.

Vulture – Dealin’ Death

ARTIST: Vulture
TITEL: Dealin’ Death
RELEASE: 21/5 2021
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Ska man köra retro-racet, så ska man göra det fullt ut. Tyska VULTURE gör detta, och har gjort det sedan starten av bandet 2015. Prick allt med det här gänget är så välgjort att det inte är svårt att imponeras. Kolla bara på det omslaget! Det hade lika gärna ha suttit på en skiva som kom ut på 1980-talet även om den är en tydlig nickning till filmen “The pit and the pendulum” som kom ut 1961 och som baseras på ett verk av Edgar Allan Poe.

Även bandmedlemmarnas scenalias är så fruktansvärt helgjutna.

S. Castevet och M. Outlaw på gitarr,  A. Axetinctör på bas, G. Deceiver på trummor och L. Steeler på sång. Blir det för mycket för att ta på allvar? Lugn, dessa durm und strang-herrar från Dortmund kan sitt hantverk. “Dealin’ Death” fullständigt sprutar ur sig en helt underbar speed/thrash metal som i alla fall jag har oerhört svårt att värja mig emot.

Riffen sitter som en truckerkeps, det är bra driv i samtliga låtar och det matas på med både tvåtakt och gruvligt gött sväng genom hela skivan. Plus att jag älskar stämningen på skivan. Det är precis som att VULTURE har tagit prick allt som jag gillar med 1980-talets scen med IRON MAIDEN, METALLICA, MERCYFUL FATE och JUDAS PRIEST och ändå lyckas med att göra något eget av det arv dessa band har lämnat.

Framför allt är VULTURE skickliga på att underhålla. Hade jag gjort en årsbästalista över skivor som är perfekta partyplattor då hade “Dealin’ Death” tveklöst platsat på den. Kolla in den.