Kategoriarkiv: Skivor

Skivor

Oromet – The Sinking Isle

Lämna en kommentar

ARTIST: Oromet
TITEL: The Sinking Isle
RELEASE: 7/11 2025
BOLAG: Hypaethral Records

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Två år har gått sedan jag till min stora förtjusning upptäckte Oromet och deras självbetitlade debutskiva.

Att jag längtat efter nytt material från denna kaliforniska duo är lite av en underdrift, då debuten satte sig något alldeles för djävligt i skallen. Som ni förstår är uppföljaren – även den med tre långa låtar – oerhört bra.

Såklart är mycket sig likt. Bandet består fortfarande av Patrick Hills på trummor, bas, keyboards och bakgrundssång och Dan Aguilar på gitarr och sång. Bandet lirar fortfarande en extremt tilltalande version av funeral doom som dryper av atmosfär och dystert tröstande stämning.

Att den här duon inte räds att ta i och skriva rejält långa låtar tycker jag bara är grymt imponerande. Det är ytterst få stunder jag känner att nån ton är överflödig. Snarare är det så att varje låt dryper av tyngd och känslomässig stringens. När bandet brassar på med ack så berörande melodier – oftast i gitarrspelet – som i Marathon ja, då är det inte mycket jag har att sätta emot. Tårarna kommer nästan av sig själva, det är så magiskt vacker musik som presenteras här.

Likadant är det i avslutande låten Forsaken Tarn som nästan har något utomvärldsligt över sig. Stämningen av storslagen ödslighet är så massiv att det bara är att fortsätta att ta till storlipen.

Jag brukar hävda åsikten att många band kan få till en bra skiva. Oromet kan bevisligen prestera än mer än så. Det är bara att konstatera att det här bandet är så ohyggligt bra på sitt hantverk att det hade varit tjänstefel att inte sätta ett mycket högt betyg på ”The Sinking Isle”. Kolla in den.

Skivor

Katakomba – The Second Death

Lämna en kommentar

ARTIST: Katakomba
TITEL: The Second Death
RELEASE: 12/10 2025
BOLAG: Majestic Mountain Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Lång dags färd mot recension, så hade man kanske kunnat säga om min senkommenhet att ta tag i finfina Katakombas andra skiva, ”The Second Death”.

2022 var året då detta stockholmsbaserade – inte bara geografiskt utan även musikaliskt – band bjöd upp till yster ringdans med sitt kaxigt självbetitlade debutalbum. Jag gillade det jag hörde då, och jag gillar även det jag hör nu tre år senare.

Mycket är sig likt, och det behöver sannerligen inte vara en dålig sak om man som rätt många gillar när det låter så här underbart historiskt grundat. Katakomba blir däremot inte ett stagnerat band bara för att de lirar stockholmsdöds. Samtliga låtar frustar fram med en stringent hög nivå, och jag blir liksom aldrig trött på att lyssna på den här skivan för låtarna är så satans bra, och dessutom så förtätade att hela skivan klockar in på strax över 32 minuter. Föredömligt bra, då det är extremt lätt att låta skivan gå på repeat.

Som bäst trivs jag med låtar som To Sow Dragons Teeth som har ett underbart fläskigt gung i början av låten för att sedan övergå i en ack så fin tvåtakt över bisvärmsriff med en utpräglad melodisk vurm. Är det något som jag tycker att bandet har blivit ännu bättre på så är det att väva in assnygga melodier i den annars rätt hetsiga musiken.

Att bandet dessutom har bibehållit sin avsevärda förmåga att få musiken att verkligen svänga, det är bara att gratulera till. Kolla bara in Asmodea för att få ett ypperligt exempel på detta.

Samtliga medlemmar är kvar sedan debuten, och det märks. Katakomba är ett löjligt samspelt band där medlemmarna drar åt samma håll. Jag tror att det är därför som jag gillar den här skivan så pass mycket. Trots att det går att hävda att bandet håller sig till en formel så övertygar bandet med sina låtar att ”The Second Death” känns oerhört fräsch och, ja, något som det varje gång känns oerhört kul att dra igång igen. Imponerande.

Skivor

Orm – Guld

Lämna en kommentar

ARTIST: Orm
TITEL: Guld
RELEASE: 31/10 2025
BOLAG: Indisciplinarian

BETYG: 5/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Det är inte bara An Abstract Illusion som för tre år sedan golvade mig med en fantastisk platta, danska Orm såg också till att rucka på cirklarna med sin otroliga skiva ”Intet · Altet”. Men här upphör likheterna, det förstår ni när ni ser betyget.

Jag har den största respekt för band som vill förnya sig, för det försöker verkligen Orm med ”Guld”. Där föregångaren lyckades med att med en i det närmaste övermodig speltid övertyga mig om att varenda ton, frasering och trumslag var en nödvändighet, och på vilken allt detta lyckades samspela till en helhet av sjudande kreativitet, där känns ”Guld” som en skiva som jag stångar mig mot, utan att få speciellt mycket tillbaka.

När Orm lyckas med att närma sig magin de är kapabla till, som i Undfangen, då klänger jag mig fast vid detta med en frenesi som mest kan liknas vid en person som hotar att kastas av ett skepp i en storm. Jag vill ju så gärna gilla vad Orm gör att det blir som att tömma bitterhetens kalk när de inte lyckas med detta, utan plogar på och mest låter som så många andra black metalband.

Att ljudbilden är så kompakt hjälper inte heller till när trummorna plöjer på med generiska blastbeats – en mer organisk ljudbild hade kunnat rädda upp ”Guld” till en nivå som hade fått i alla fall öronen att glädjas åt hur det lät, även ifall låtmaterialet lämnar mer att önska.

Jag önskar att jag gillar ”Guld” mer än vad jag nu gör, men ibland blir det ju dessvärre så att en emotsedd skiva inte svarar upp mot förväntningarna. Kanske är det så att jag ska ge skivan mer lyssnartid, att här faktiskt finns något att uppskatta som jag inte gör just nu, men magkänslan är just nu att detta inte är en skiva jag är speciellt sugen på att återvända till.