Kategoriarkiv: Skivor

Aborted – Maniacult

ARTIST: Aborted
TITEL: Maniacult
RELEASE: 10/9 2021
BOLAG: Century Media

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Ett riktigt härligt återseende – exakt så känns “Maniacult”.

Om ni, liksom jag, hör till skaran musiklyssnare som i grunden har ett gott förhållande till denna europeiska dödsorkester, men som inte följer bandet slaviskt, vågar jag påstå att ni kommer känna er som hemma med den här skivan.

Det känns som ett ganska slitet påstående – man vet vad man får – men det finns flera band som detta yttrande går att använda med den äran. ABORTED kan i alla fall i min bok räknas till skaran. Det finns en tydlig idé i bandets musik – rens – och tillräckligt med skicklighet för att inte bara fånga in mig som lyssnare, utan också få mig att haja till över vart kvartetten driver sin musik. ABORTED brukar jag förknippa med ett helvetiskt rens, och tro mig detta finns här, men när bandet ser till att verkligen svänga som i A Vulgar Quagmire exempelvis då är det inte svårt att njuta å det fullaste.

“Maniacult” känns som en skiva som ABORTED har engagerat sig mycket i. Här finns en fin atmosfär genomgående, och bandet lyckas att förstärka det fartfyllda liret med att våga dra ner på tempona. Det gör att skivan går att uppleva som rimligt variationsrik. Att bandet dessutom har tagit in hela fyra gästsångare att komplettera Sven de Caluwés straffande sånginsats gör att “Maniacult” är den med råge mest varierande i bandets diskografi vad gäller sång. Extra glad är jag för att Fredrik Danielsson från lokala HUMANITY’S LAST BREATH står för en grym insats i Drag Me To Hell.

Produktionen då? Jo, den är finfin. Samtliga bandmedlemmars instrument kommer fram fint. Gitarrtonen är fullständigt mosande.

Gillar man ABORTED sedan innan så ska man absolut kolla in “Maniacult”. För alla andra är detta album en utmärkt startpunkt.

Portrait – At One With None

ARTIST: Portrait
TITEL: At One With None
RELEASE: 3/9 2021
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Martin Bensch

PORTRAIT. De har aldrig hymlat med vad för sorts musik och vilket årtionde denna gjordes under de gillar och hämtar sin inspiration ifrån.

1980-tals referenserna står som spön i backen på varenda skiva som bandet från Kristianstad har gett ut under karriären, och även om det rena kopierandet (se debuten från 2008 som var en ren MERCYFUL FATE-skiva utan att vara orginalbandet) har tonats ut allt mer så tror jag inte många kommer att missa att PORTRAIT dyrkar JUDAS PRIEST, IRON MAIDEN och MERCYFUL FATE/KING DIAMOND på ett i det närmaste religiöst sätt.

Kan man köpa detta faktum är kommande “At One With None” en skiva som man kommer gilla. Entusiasmen och hantverksskickligheten är det i alla fall inget fel på. Att sångaren Per Lengstedt dessutom har kopplat in ytterligare en växel är klart märkbart. Sången är den bästa som bandet har presenterat på samtliga plattor.

Men såklart är detta också bandets akilleshäl. PORTRAIT blir ett alibiband alternativt en musikalisk snuttefilt eftersom man saknar att bandets inspirerande band inte skriver sådan här musik längre, framför allt då inte IRON MAIDEN, och då måste det till en satans leverans om man ska behålla sin relevans. PORTRAIT har i alla fall för mig med denna skiva visat att ja, de kan sitt hantverk, men börjar alltmer slira ut ur bild för mig. Vill jag verkligen ha JUDAS PRIEST, MERCYFUL FATE och IRON MAIDEN, ja då lyssnar jag på originalen. Mitt behov av ett band som så stringent kollar bakåt som PORTRAIT gör har blivit allt mindre, och de är inte längre ett band vars skivor jag ser fram emot, utan ett band som “bara” underhåller för stunden. Gott så, men hela vägen räcker det inte.

Leprous – Aphelion

ARTIST: Leprous
TITEL: Aphelion
RELEASE: 27/8 2021
BOLAG: InsideOut 

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

För fyra år sedan kollade jag in LEPROUS “Malina”, och tyckte att bandet med den skivan hade producerat en fin progressiv skiva som fick mig att kolla in bandets övriga diskografi. Bara för att tappa bort bandet igen – “Pitfalls” från 2019 ägnade jag inte en sekund fram tills för en vecka sedan, och då gillade jag den betydligt mindre än “Malina”. När jag närmade mig “Aphelion” var det därför med ett ganska blankt sinnelag.

Som ni förstår av betyget så har norrmännen återigen lyckats fånga mig i sitt nät.

“Aphelion” är en skiva som jag har stångats med under den gångna veckan – det beror inte på hantverket som i vanlig ordning är på en väldigt hög och jämn nivå. Nä, snarare är det för att LEPROUS vägrar följa en rak linje i sin musik, som brukligt är inom den progressiva musiken. Det flörtas med funk, med pop, med symfoniska inslag, metal och triumfatorisk förkunnande musik av gospelkaraktär i det närmaste.  Ni förstår att det drar och sliter åt väldigt många håll här.

Ofta klaffar det på ypperliga vis. Inledande Running Low är en i det närmaste katedralliknande låt. Den börjar inte trevande, utan med ett angeläget tonläge, bara för att växa till ett fruktansvärt episkt och eklektiskt stycke. Det är också här som LEPROUS fängslar som mest – de är så skickliga på att bygga låtar som fascinerar och är oerhört dynamiska, som All The Moments där bandet tänder på alla cylindrar och där sångaren Einar Solberg visar upp sin oerhörda kapacitet.

Ibland drar bandet ut på vissa moment som gör att mitt fokus slinter. Alldeles odelat hur många gånger jag lyssnar på On Hold så förmår den inte gripa tag i mig på samma sätt som de övriga låtarna.

Men på det stora hela har LEPROUS, igen, lyckats skapa en skiva som är storvulen, egen och ändå omisskännligt LEPROUS – ett i sanning starkt vittnesmål från ett av Norges mest fascinerande band. Kolla in den.