Etikettarkiv: Century Media

Skivor

Omnium Gatherum – May The Bridges We Burn Light The Way

Lämna en kommentar

ARTIST: Omnium Gatherum
TITEL: May The Bridges We Burn Light The Way
RELEASE: 7/11 2025
BOLAG: Century Media

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Omnium Gatherums musik har varit en stadig följeslagare under åren, det märks inte minst på att jag har recenserat alla bandets skivor sedan 2013 års ”Beyond”. Den vanliga invändningen är både det som är bra med bandet och det som talar mot det – melodisk dödsmetall av finskt snitt, ja jag har hört detta förut. Så varför ger jag väsentligt med tid till det här bandet?

Tja, mycket har att göra med att bandet är väldigt duktiga på sitt hantverk, och lyckas hålla majoriteten av låtarna på varje skiva på en så pass hög nivå att det verkligen inte känns som bandet stagnerar, eller inte får det att bränna till.

Ser jag på de skivor som bandet har släppt från 2013 och framåt så framstår framför allt ”The Burning Cold” som skivan som står sig starkast. Det är också den skiva som jag helst har satt på om jag känt ett sug att lyssna på bandet.

”…Bridges…” upplever jag som en skiva som har potentialen att verkligen nå upp till denna nivå, men som inte riktigt lyckas hela vägen. När bandet – sedan starten chefat av Markus Vanhala – lyckas som bäst, ja då är det fantastiskt bra musik som gång efter annan har fått mig att sluta ögonen i nästan fullkomlig njutning, medan andra låtar får mig att känna att ja, det är väl okej.

Som bäst är det i My Pain som har ett glimrande gitarrspel, inte minst i solodelen som är överjävligt bra, och ett fint och tungt sväng och avslutande kvartetten låtar på skivan där bandet vågar släppa på i stort sett alla spärrar och vräker på med assnygga melodier och rent magiskt fint trumspel. Det är inte det mest komplicerade trumspelet som Atte Pesonen bjuder på, men ack så effektivt tryfferat att jag hajar till mest hela tiden. Kolla bara in de accentuerande cymbalslagen i Streets Of Rage – ren mumma!

Det är bara att konstatera att Omnium Gatherum fortfarande är en extremt trevlig bekantskap som, även om ”…Bridges…” inte håller helt igenom, lyckas med att locka till lyssning med behållning.

Skivor

Baest – Colossal

Lämna en kommentar

ARTIST: Baest
TITEL: Colossal
RELEASE: 15/8-2025
BOLAG: Century Media

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Fredrik Andersson

Det har gått fyra år mellan ”Colossal” och bandets tidigare album ”Necro Sapiens”. Av flertalet lyssningar att döma, har det säkert givit bandet tid att tänka över och arbeta med sin musik. BAEST tar ut svängarna på ”Colossal” och kanske blir albumet en vattendelare för fansen.

I inledande låten Stormbringer flirtar gitarristerna tydligt med arenarocken från 80-talet. Att de influerats av bl.a. Eddie Van Halen och K.K. Downing råder det ingen tvekan om. Men så fort dubbelkaggarna och Simon Olsen’s rossliga stämma drar igång så känner vi igen BAESTS pansarvagnsdöds.

Singeln King of the Sun tycker jag är skivans starkaste komposition. Här har bandet skrivit en snygg låtstruktur med intressanta riff och flera hookar. Gästsången av Jesper Binzer (D-A-D) höjer låten ytterligare.

Rockdriv ligger som grund i låten Imp of the Perverse och är en av albumets doomiga låtar. Bryggan intill refrängen är mäkta snygg medan verserna är lite smått tråkiga. Även här är det vokalistens rossliga stämma som håller dödskänslan kvar i låten.

Låten som består av mest dödsmetal är Mouth of the River. Den smäller igång med snabba dubbelkaggar och ett snyggt bisvärms-riff. Bara att höja näven och mosha med.

I många fall kan det vara ett dilemma att utveckla sitt sound. Alla fans är inte för förändring medan man som band kan ha en hunger efter att utvecklas för att inte stagnera. Med ”Colossal” tar BAEST ut svängarna och sitter inte kvar och spelar samma riff som tidigare. All heder till dem, men låtmässigt faller det inte väl ut hela tiden.

Skivor

The Haunted – Songs Of Last Resort

Lämna en kommentar

ARTIST: The Haunted
TITEL: Songs Of Last Resort
RELEASE: 30/5 2025
BOLAG: Century Media

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Hand upp ni som ser Adrian Erlandssons plågade ansikte med svetten pärlande framför er när ni lyssnar på ”Songs Of Last Resort”? Mannen som gett den till utseendet plågade tvåtakten en fysisk manifestation lär inte se mindre plågad ut när THE HAUNTED framför material från skivan vi väntat på i åtta år, låt det vara klart.

”Songs Of Last Resort” visar ett band som både söker sig tillbaka till hur de lät i början av sin karriär, och då tänker jag framför allt på ”The Haunted Made Me Do It” och till de band som de själva uppskattar. Ja, jag tänker såklart på SLAYER, haha!

Inledande Warhead och efterföljande In Fire Reborn och konstaterat magiska Death To The Crown är en trio som – parafras på ingång – det sprutar metal om. Riffen är lika feta som småländska isterband och det är sannerligen inte svårt att ryckas med, utan att bandet egentligen kommer med något nytt om det nu var någon som trodde eller ens begärde det. Speciellt inledningen av Death To The Crown är så helvetiskt bra att nävarna knyts i extas varje gång.

THE HAUNTED fortsätter den fina trend som vi återfann på ”Strength In Numbers” . 

Här finns så mycket underbart gitarrarbete från Jensen och Englund som ledigt växlar mellan tungt sväng – en grej som bandet blivit så oerhört bra på – och riff som får det att bränna till i skallen. Lägg till detta en hel del fantastiska melodiska slingor som lyfter låtar från en ”vanlig” låt av bandet till andra nivåer. Att ta tillbaka Marco Aro till bandet har visat sig vara ett magiskt bra grepp – jag gillade hans sång under hans första sejour i bandet, men här svarar han för den starkaste insatsen han gjort överhuvudtaget. Tydlighet, pondus och ett satans självförtroende gör att hans röst glöder rakt igenom skivan. Kolla bara in Unbound eller Hell Is Wasted On The Dead för att inte bara höra en sångare i toppform, utan ett helt band som tänder på alla cylindrar.

Ska jag hitta något att anmärka på så är det avslutande, tillika titellåten som mest känns som en utfyllnadslåt. I övrigt är ”Songs Of Last Resort” en skiva som visar att THE HAUNTED fortfarande är ett band med en fruktansvärt hög motivation att fortfarande göra musik – vi får bara hoppas att det inte dröjer åtta år till nästa skiva.