Etikettarkiv: Century Media

Wilderun – Epigone

ARTIST: Wilderun
TITEL: Epigone
RELEASE: 7/1 2022
BOLAG: Century Media

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

2019 recenserade jag WILDERUNs “Veil Of Imagination”,  en skiva som fick mig att dela ut ett högt betyg, kasta om i årsbästalistan och längta intensivt efter mer musik från Boston-bandet. Att WILDERUN vid den här tiden var okontrakterade fann jag rent löjeväckande då bandets symfoniska progressiva death metal var bättre än många andras.

Jag vet inte om att ha ett skivkontrakt har förändrat mycket, eller ens alls, hur WILDERUN gör musik. Har ni lyssnat på bandet innan så vet ni flera saker vid det här laget: bandets skivor har blivit konsekvent längre för varje släpp. Det ryms en myriad av olika influenser i bandets musik, och det lånas friskt från alla möjliga håll. Spontant har jag tänkt på household names som, såklart, DREAM THEATER, OPETH, SYMPHONY X och RUSH när jag lyssnat på bandet senaste två skivor. Inget konstigt i det, och inget som WILDERUN behöver skämmas över. Det är  svårt att runda de tidigare nämnda banden, och jag känner ändå att bandet lyckas med bedriften att faktiskt hänföra, alltså inte bara få mig att tolerera, det jag hör på “Epigone”.

Vi tar det från början.

Exhaler är en oerhört stillsam inledning på skivan. Akustiskt, rensång, nästan sövande. Men det funkar ändå bättre än många andra intron för detta är en hel låt som faktiskt växer. Sedan kommer skivans tre bästa låtar i rak följd. Woolgatherer är en fullständigt episk uppvisning i OPETHsk metal, och det menar jag som en komplimang. Evan Anderson Berry har en fantastisk röst, och här kommer den till sin fulla rätt. Låtens uppbyggnad är majestätisk – det börjar trevande och växlar upp till en katedral av toner.

Passanger har ett underbart sväng med ett numera klassiskt grepp – blastbeats över rensång – och jag vill bara lyssna på låten om och om igen.

Identifier kommer ni kanske ihåg att vi hade med i “Hot or Not?” i december förra året?  

Då var det den korta versionen på runt 6 minuter som mina kollegor ondgjorde sig över. Fullversionen på 11 minuter kanske avskräcker, men den funkar mycket bättre i den längre versionen. Egentligen ska band som WILDERUN inte släppa förkortade versioner av låtar som “singlar”, det funkar bara inte. Identifier är en nästan poppigt svängande låt med mycket vokal mumma. Det lilla folkinslaget som finns här stör mig inte alls.

Efter detta kommer ett litet pausstycke kanske man skulle kunna säga. Ambitions roll på plattan förstår jag, men uppskattar inte och jag har mest tryckt mig vidare vid varje lyssning till avslutande fyradelarsmastodonten Distraction som är en i sammanhanget fullständigt logisk avslutning på skivan. Om ni har problem med progressiva band som tar i från tårna till fontanellen så kommer ni hata den här låten med stort hat. Är man som jag så kommer man gilla det storligen.

Det har varit många pointers mot OPETH i den här recensionen. Är det avgörande att gilla Åkerfeldt et cohortes för att gilla WILDERUN? Eller känner man att bostonbandet inte har något eget att komma med? Jag skulle svara nej på bägge frågorna. WILDERUN har något verkligt eget i sin musik – det är mäktigt att höra hur de använder sina symfoniska inslag på ett sätt som OPETH kanske inte kommer att göra. Sången är så fruktansvärt bra, och musikaliteten är top notch. “Epigone” är en till stora delar magisk skiva som jag kommer att återkomma till under året, det är jag helt övertygad om.

Unanimated – Victory In Blood

ARTIST: UNANIMATED
TITEL: “Victory In Blood”
RELEASE: 2021
BOLAG: Century Media

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Svenska UNANIMATED är genuint elaka, i alla fall musikaliskt. I två omgångar har man blästrat trumhinnor i en ohelig attack, och för de flesta kanske det är skivorna från de tidiga åren (“In The Forest Of The Dreaming Dead” från -93 och “Ancient God Of Evil” från -95) som satt sig mest, men då lurar man sig lite. “In The Light Of Darkness” från andra vågen, 2009, och framförallt 2018 års EP “Annihilation” är väldigt bra och sådana där släpp som förtjänar speltid. Årets “Victory In Blood” ställer sig i samma led, men kommer sannolikt i en feltajmad tid för att lyckas knö sig in på en massa årsbästalistor – ett skivsläpp i december är inte optimalt om målet är sådant. Fast det är det nog inte för UNANIMATED. De tycks ha ett annat syfte, mer kopplat till att sprida död, misär och elände.

Grafiskt är den här plattan genomarbetad och proppfull med direkt stötande och upprörande bilder i sin fysiska utgåva. Musikaliskt är det black metal som gäller, stundtals med bandets karaktäristiska uppblandning med thrashiga riff. Ofta är det en direkthet och en enkelhet som är det geniala i riffen och låtarna, där det bärande riffet i inledande titelspåret är ett bra exempel. Första gången det går, vid första lyssningen, så kanske det inte känns speciellt märkvärdigt – men ge det ett varv till. Sen ännu ett. Sen sitter du där och väntar på just det där enkla och träffsäkra.

“Victory In Blood” är ganska lång som helhet, speciellt som UNANIMATED är rätt intensiva, och har ett par riktiga höjdpunkter i låtar som As The Night Takes Us, The Devil Rides Out och XIII. Anders Schultz (trummor), Rickard Cabeza (bas), Micke Broberg (skrik) ,  Jonas Deroueche och Johan Bohlin har snickrat ihop en duktigt kaotisk men ändå träffsäker historia. En blodig seger. Kolla in den!

Lucifer – Lucifer IV

ARTIST: LUCIFER
TITEL: “Lucifer IV”
RELEASE: 2021
BOLAG: Century Media 

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Fjärde plattan för Johanna Sadonis LUCIFER och det är bara att erkänna: vi är inte helt kompatibla, bandet och jag. Alla plattorna står i skivhyllan – 2021 års “IV” såklart inget undandtag – men det är bara stundtals jag verkligen gillar bandets blandning av doom, 70-talsrock och ockultism. De rockiga delarna faller mig väl i smaken, men när det blir lite långsammare och mer “domedag” så går vi skilda vägar. Ett bra exempel på den här plattan är andra spåret Wild Hearses som mest känns… sävlig, medan efterföljande Crucifix (I Burn For You) har ett groove och en refräng som får mig att digga med. Singelsläppet Bring Me His Head är även det av ypperligt mått – klart starkast på skivan –  och  hamnar på “diggar-sidan” när jag nöter plattan.

Nöter?

Det låter kanske en aning märkligt, men så är det. Jag vill ju nämligen gilla LUCIFER hårt då det egentligen har samtliga karaktärsdrag som behövs för att det ska sätta sig hårt. I någon form av semi-desperat försök att överbrygga de där stunderna när det inte klickar riktigt har jag verkligen försökt nöta skivan. Upprepning är inlärningens moder och när man kan text och musik i även de låtar som inte riktigt tilltalar hjärtat från början så är de mer hanterbara, men så är det ju inte tänkt med musik? Att man ska behöva gnugga för att komma till statusen “okej”?

Nicke Anderssons trumspel till trots, den sköna produktionen och Johannas rena stämma till trots: för min del lyfter inte LUCIFER mot de höjder man teoretiskt utlovar, och såhär vid fyra fullängdssläpp utan att det lossnar är det väl antagligen dags att inse fakta: det är inte dem. Det är jag.