Etikettarkiv: Century Media

Insomnium – Argent Moon

ARTIST: Insomnium
TITEL: Argent Moon
RELEASE: 17/9 2021
BOLAG: Century Media

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Som regel tycker jag att samtliga skivor från INSOMNIUM borde ha kommit ut under hösten, denna årstid som mer än någon annan kännetecknas av melankoli, årets gång mot förruttnelse och död. Då behövs finländarnas oerhört trösterika och episka melodiska döds mer än någonsin.

Trots genrens ganska strikta parametrar har INSOMNIUM aldrig fått slut på riktigt bra idéer, och har på skiva efter skiva inte bara lyckats skapa rungande bra musik, de har dessutom lyckats tillfredsställa sin publik och recensenter som undertecknad. Jag kan inte minnas att jag har tyckt att någon av bandets skivor har känts dålig.

Så är det även med nya EP:n “Argent Moon”. EP:n är ett både knivigt och belönande format. Det finns lite utrymme för fillers när det bara handlar om fyra låtar, men när materialet är bra lämnar det alltid lyssnaren med känslan av att man vill ha mer. Så är det här. Jag har lyssnat varv efter varv på den här skivan, och just den upplevelsen har bara ökat i styrka.

Redan 30 sekunder in i The Conjurer så känner jag att detta är en EP som kan ge KARDASHEVs “The Baring Of Shadows” en rejäl match. Den lyckas nästan med detta.

Samtliga låtar på “Argent Moon” liras i mellantempo – jag stör mig inte alls på detta då samma rent magiska känsla löper som en röd tråd genom alla fyra låtarna, vilket gör att de antingen kan ses som fyra separata låtar, men också som ett enda långt stycke musik, något som INSOMNIUM har bevisat att de är rätt så bra på.

Såklart lirar samtliga musiker på en jämn och hög nivå. Jag hade inte förväntat mig något annat. Och, såklart, de har en samsyn på vad de vill göra med sin musik vilket gör att skivan, såklart, lyfter sig mycket över genomsnittet. Det här är en magiskt EP som ständigt lämnar mig med känslan att jag vill ha mer.

Aborted – Maniacult

ARTIST: Aborted
TITEL: Maniacult
RELEASE: 10/9 2021
BOLAG: Century Media

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Ett riktigt härligt återseende – exakt så känns “Maniacult”.

Om ni, liksom jag, hör till skaran musiklyssnare som i grunden har ett gott förhållande till denna europeiska dödsorkester, men som inte följer bandet slaviskt, vågar jag påstå att ni kommer känna er som hemma med den här skivan.

Det känns som ett ganska slitet påstående – man vet vad man får – men det finns flera band som detta yttrande går att använda med den äran. ABORTED kan i alla fall i min bok räknas till skaran. Det finns en tydlig idé i bandets musik – rens – och tillräckligt med skicklighet för att inte bara fånga in mig som lyssnare, utan också få mig att haja till över vart kvartetten driver sin musik. ABORTED brukar jag förknippa med ett helvetiskt rens, och tro mig detta finns här, men när bandet ser till att verkligen svänga som i A Vulgar Quagmire exempelvis då är det inte svårt att njuta å det fullaste.

“Maniacult” känns som en skiva som ABORTED har engagerat sig mycket i. Här finns en fin atmosfär genomgående, och bandet lyckas att förstärka det fartfyllda liret med att våga dra ner på tempona. Det gör att skivan går att uppleva som rimligt variationsrik. Att bandet dessutom har tagit in hela fyra gästsångare att komplettera Sven de Caluwés straffande sånginsats gör att “Maniacult” är den med råge mest varierande i bandets diskografi vad gäller sång. Extra glad är jag för att Fredrik Danielsson från lokala HUMANITY’S LAST BREATH står för en grym insats i Drag Me To Hell.

Produktionen då? Jo, den är finfin. Samtliga bandmedlemmars instrument kommer fram fint. Gitarrtonen är fullständigt mosande.

Gillar man ABORTED sedan innan så ska man absolut kolla in “Maniacult”. För alla andra är detta album en utmärkt startpunkt.

Lorna Shore – And I Return To Nothingness

ARTIST: Lorna Shore
TITEL: And I Return To Nothingness
RELEASE: 13/8 2021
BOLAG: Century Media

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Deathcore är en genre som det kostar på att lyssna längre perioder på. Jag känner mig oftast ganska dränerad efter hela fullängdare med flertalet av banden som befolkar foran. Undantag finns naturligtvis – WHITECHAPEL, JOB FOR A COWBOY och RED CHORD  exempelvis – men annars så blir priset för högt för mig.

Därför är just EP-formatet perfekt anpassat för att jag ska gå igång ordentligt på LORNA SHOREs “And I Return To Nothingness” som är bandets första musik på ett tag och den första plattan som nye sångaren Will Ramos medverkar på. Och han vill sätta ribban högt – det är nästan plågsamt att lyssna på den bestraffning han utsätter sina stämband för – framför allt i de episkt, ja nästan parodiskt tunga breakdowns som förekommer här.

Men LORNA SHORE ser till att fläska på med rejält med symfoniska inslag också. De tycks besatta av körer som tydligt kontrasterar mot det rens som trummisen Austin Archey bjuder på här.

Jag har lyssnat om och om igen på dessa tre låtar – är klart imponerad, så till den milda grad att jag ser fram emot att se vad bandet kommer att hitta på när väl en fullängdare släpps. Inte bara lyckas bandet tillfredsställa genrekonformisterna som sannerligen har gått igång på To The Hellfire som i skrivande stund har närmre 3 miljoner visningar, de ser till att leverera en starkt känslomässig urladdning som känns både genuin och kraftfull.