Etikettarkiv: Tribulation

Årsbästalistan 2024 – Amelie

Året 2024 var rakt av ett jäkligt bra hårdrocksår. Inte minst den mer melodiösa svartmetallen firade åtskilliga triumfer, vilket också avspeglar sig i min topplista nedan. Jag upptäckte ett togolesiskt metalband av hög kvalitet och kom att fundera över hur ofta mina ramar är geografiskt snäva när det gäller metal. Min ambition blir att framöver kolla upp mer musik från länder och delar av världen som inte är de mest förväntade. Hoppas kunna dela med mig en del av det här på WeRock under 2025. Men tillbaka till 2024, här har vi årets tio bästa album!

Topp 10 Skivor

10. Pro Xristou – ROTTING CHRIST
Att ett favoritband som ROTTING CHRIST hamnar först på tionde plats på min årsbästalista beror inte på brister i albumet ”Pro Xristou” utan enbart på den höga nivå så otroligt många utgivningar har i år. Albumet är ROTTING CHRIST exakt såsom jag vill ha det och som det i princip varit de senaste 30 åren. Starkt jobbat!

9. Djävulskorset – LASTKAJ 14
Mycket svartmetall är det i min lista i år (som ofta) men lika viktig som den genrens personliga djup, är behovet av band som också har utblick, överblick och ser människan som den samhällsvarelse hon är. Exakt detta och dessutom starkt personlig och varm är punken i LASTKAJ 14s ”Djävulskorset”. Man behöver verkligen i dagens mörka värld ibland få bli Försiktigt hoppfull som också ett av spåret heter.

8. Kinship – IOTUNN
Ett album fyllt med känslor som fyller lyssnaren med känslor. Och så den färöiske sångaren Jón Aldará som förgyllande grädde på moset. Kinship är en platta som kan belyssnas när som helst, hur som helst, lågintensivt eller högintensivt, och hur ofta som helst.

7. Blazing Inferno – YOTH IRIA
I den interna grekiska kampen går i år YOTH IRIA segrande ur striden i min lista, före kollegerna i ROTTING CHRIST. Debutalbumet ”As the Flame Withers” (2021) var uppseendeväckande och med årets ”Blazing Inferno” tar musiken ytterligare ett steg framåt. Mindre svettigt rå och mer av elegans får du i YOTH IRIAs goth-inspirerade black metal.

6. Dzikkuh – ARKA’N ASRAFOKOR
Så kul att få upptäcka högklassig metal från ett för mig helt nytt land i sammanhanget, Togo i Västafrika! ARKA’N ASRAFOKOR sägs också vara Togos enda aktiva metalband så kanske inte konstigt att landet är okänt i sammanhanget. Lyriken är på engelska, franska och folkets traditionella språk, ewe. Inslag av folkinstrument och tradition, javisst, men framför allt ett varierat och spännande album.

5. Head Hammer Man – HORNDAL
När metal även blir en kulturgärning, historiska studier och samhällskritik kanske några tilltänkta lyssnare drar sig ett steg bakåt, vad vet jag. För mig är det alltid ett steg framåt. På sitt tredje album känns bandets robust rockiga metal ännu mer intensiv och jag låter mig mer än gärna föras med i HORNDALs berättelse om fackföreningsledaren Alrik Andersson och Storstrejken 1909. Kampen går sannerligen vidare!

4. IIII – SOLBRUD
År 2024 upptäckte jag på allvar det danska bandet SOLBRUDs musik, de släppte sin kanske bästa skiva i hela karriären – och la ner bandet. Allt detta under loppet av året. Känslan att förlora något man alldeles nyss fått… SOLBRUDs black metal är elegant, melodisk och dubbelalbumets variation över dryga 90 minuter kunde ha verkat splittrande men kittas ihop alldeles utmärkt. Sätt dig bekvämt tillrätta och njut!

3. The Star – WORMWOOD
Efter helt fantastiska ”Arkivet” (2021) var förväntningarna skyhöga och årets ”The Star” gör nog heller ingen besviken. För egen del grep temat i föregångaren tag ännu hårdare än årets alster som tar oss igenom en total och oundviklig undergång. Musikaliskt är dock ”The Star” minst lika vass och höjdpunkterna många, inte minst de två övervägande svenskspråkiga spåren som ramar in verket, inledande Stjärnfall och avslutande Ro.

2. Reaperdawn – IN APHELION
Debutalbumet 2022 tog många, och däribland mig, med storm. Årets IN APHELION är ytterligare ett storslaget album som berör teman som ljusdyrkan, sekterism och kärnan i black metal. Bandmotorn och frontmannen Sebastian Ramstedt gör det inte alltid enkelt för lyssnaren men det är så en riktigt god skiva ska funka. Frågetecken uppstår och panna rynkas men upprepat och närgånget lyssnande rätar ut och fyller mig återigen med glädjen över att möta ett både intelligent och känslomättad skapande. Och ett album som har kraft att hålla dig fängslad i många, många lyssningar.

1. Aftryk – VÆGTLØS
Jag tänkte med SOLBRUD att jag hittat något unikt i det danska black metal-landskapet och absolut, det är det också. När jag sedan fick lyssna på VÆGTLØS debutalbum ”Aftryk” har jag insett att varken Norge eller Sverige kanske längre sitter på tronen i den nordiska svartmetallens högsäte.

Detta är tystlåten, ömsint och våldsamt vacker musik. VÆGTLØS musik rispar, skrapar och skär i själens djupaste vrår med sin bitterljuva shoegazande black metal och sina texter, djupa som Marianergravar, om döden, sorgen och livet i saknad av dem vi mist. Med risk att hamna i närmast religiösa övertoner känner jag mig djupt tacksam att få ta del av detta ytterst berörande musikaliska och mänskliga mästerverk.

Övriga betraktelser

Bästa live-upplevelsen

Jag har nästan tappat räkningen på hur många gånger jag sett BEHEMOTH nu, första gången var 2007. I år delade bandet scen med veteranerna i TESTAMENT på lilla Parksnäckan i Uppsala, snacka om bonus. En utomhusscen med 400 sittplatser (parkbänkar!) och ungefär lika många stående metallskallar visade sig vara ett perfekt forum för en intim upplevelse med dessa båda storheter. Underbar sommarkväll!

Bästa båtturen

Close Up-båten till Tallinn var en av höstens höjdpunkter på många vis. Njutfullt att tillbringa två dygn med en båtlast med metal-folk och fler konserter än, i alla fall jag, kunde mäkta med under den tidsrymden. Så det blev ett urval av tiotalet band med TIAMAT, BURST och ETERNAL EVIL i topp för min del. Ett fantastiskt arrangemang och en resa som jag mer än gärna upprepar kommande år.

Bästa låt

Albumet “The Star” nådde inte riktigt till översta pinnhålet av mina topplaceringar. WORMWOOD är dock ohotad med årets bästa låt. Njut av Ro.

Många fler album värda att nämna…

De som kom sent på året, inte fått nog lyssningstid eller som jag på andra sätt inte gett nog uppmärksamhet och rättvisa är många. Eller som gjort sig förtjänt av en plats på vilken topp 15-lista som helst. Av respekt vill jag åtminstone nämna albumen av HAMFERÐ, MALSTEN, MÖRK GRYNING, KVAEN, OPETH, SÓLSTAFIR, TRIBULATION, VANHELGD, ZEAL & ARDOR…

Tribulation – Sub Rosa In Æternum

ARTIST: Tribulation
TITEL: Sub Rosa In Æternum
RELEASE: 1/11
BOLAG: Century Media

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Nånting som jag alltid har gillat med TRIBULATION är att de sannerligen gör vad som faller dem in. De har en plan, och de är inte rädda att följa den. Att bandet mer och mer har dragit åt det gotiska sedan den traditionella death metal-debuten som ångade av 90-talet, gör att ”Sub Rosa in Æternum” känns ganska logisk.

Instället för att tänka på ENTOMED och DISMEMBER får vi nu tänka Nick Cave och  SISTERS OF MERCY. Dock med omisskännlig TRIBULATION-vibe.

”Sub Rosa In Æternum” känns framför allt som en extremt cool skiva. Inte på det där krystade sättet som motverkar syftet, utan på ett sätt som gör att jag hör ett band som låter fyllt med självförtroende. Tainted Skies har exempelvis så mycket sparsmakat men finessfyllt gitarrarbete att jag baxnar. Körerna och sköna GHOST-vibbar som samsas så bra med Johannes Anderssons fint raspiga sång (som jag är så glad över att de är med på skivan).

Här finns också ett härligt tillbakalutat sväng i både Saturn Coming Down och efterföljande Hungry Waters som jag gillar mycket, även om jag mer gillar när bandet drar på lite som i Drink The Love Of God som nog är den enskilda låt på skivan jag lyssnat mest på. Här finns vissa transportpartier – jag tänker framför allt på Murder In Red – som drar ner intrycket av skivan något. Men till stora delar känns ”Sub Rosa In Æternum” som en skiva som utan att övertyga lika mycket som ”Where The Gloom Becomes Sound” samlar ihop till så många triumfatoriska poäng att det inte är svårt att sätta en betygsåtta. Det är helt enkelt fortfarande ohyggligt intressant att följa med TRIBULATION.

Hot or not? – November 2024

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: Poison Pages
ARTIST: Tribulation
VALD AV: Amelie

Martin: Jag gillar detta! Att TRIBULATION har vandrat långt bort från den traditionella döds som kännetecknade debuten till detta ser jag bara som logiskt. Jag gillar den svala känslan, detta känns coolt och med rätt twang i gitarrspelet. Den rena sången är ju något som växer för varje lyssning, det gäller inte bara den  här låten utan hela skivan. Är det det bästa bandet gjort? Nä, inte på långa vägar, men intressant nog för att jag ska stampa takten förnöjsamt. Låten är ljummen, skivan är mer intressant som helhet.
Robert: TRIBULATION har varit på väg hit ett tag tycker jag, att göra sin ”goth-platta”. Underliggande har det musikaliska dragit hitåt, och den största skillnaden är väl egentligen sången och att det musikaliskt är mer avskalat. Det är måhända en aning ovant, men det sätter sig fint över ett par varv och blir bra. Ska vi gissa att vi ser tillbaka på den här skivan om ett par år och betraktar den som PARADISE LOST’s ”One Second” ungefär? Fin värme, men inte det starkaste i karriären.
Fredrik: Frågan är väl om ens DEPECHE MODE själva hade kunnat göra en platta som andats mer DEPECHE MODE än vad TRIBULATION gjort med ”Sub Rosa In Æternum”? Dödsmetall-rötterna lyser med sin frånvaro, här är det sval och aningen kultursvår gothpop som serveras. Det är dock alls inte oävet, utan tämligen trivsam och stämningsfull lyssning som initialt ser ut att kunna växa något över tid. Inte glödhett, men plusgrader, absolut.

LÅT: A Thousand Days
ARTIST: Entheos
VALD AV: Fredrik

Amelie: En bra låt är alltid en bra låt. Detta är inte unikt men allting sitter där det ska. Vokalisten Chaney Crabb besitter en säregen teknik jämfört med många andra kvinnliga growlare. Detta är fint rakt igenom och värmer gott med dragning mot det riktigt heta.
Martin: Löjligt bra. Ett tungt sväng i början, ashärliga riff. Det påminner om THE BLACK DAHLIA MURDER till viss del. Jag älskar sången som det är härlig variation på. Solot är det som får mig att njuta i fulla drag, bra uppbackning av trumspelet dessutom. Hett!
Robert: Inte oävet, och jag gillar att man tar ut svängarna – men ändå blir min bestående tanke att jag behöver lyssna på CATTLE DECAPITATION. Detta är lite som en ljummen version bara.

LÅT: Carmina
ARTIST: Bombus
VALD AV: Martin

Robert: BOMBUS är BOMBUS, varken mer eller mindre. Det är såklart bra – musikaliskt, produktionsmässigt, svängigt, lagom smutsigt – och överraskar vare sig negativt eller positivt. Höga förväntningar som möts: detta är hett som sig bör!
Fredrik: Detta låter ganska precis som förväntat. Bra driv, ganska snyggt riffande, stilpoäng för en lagom elak produktion som lyckas låta fet trots det där härligt nostalgiska (men egentligen ganska skräniga) replokals-distpedal-soundet på gitarren. Låten svänger bitvis riktigt fint, bitvis är den lite planlös. Detta är mer bra än inte, men BOMBUS kan bättre när de verkligen får till sina hooks.
Amelie: Jag har aldrig tillhört BOMBUS fans. Visst går det att lyssna på men det här är inget som verkar värmande på mig. Hela nya skivan doftar mycket av 70-tals-covers, tänk Alice Cooper (lyssna t.ex. på The Beast). Ljummet.

LÅT: Swarming Angels & Flies
ARTIST: Sarcator
VALD AV: Robert

Fredrik: I stora stycken charmigt betvingande energi här. Trummorna smattrar ikapp med tremolo-picking-riffandet, och det finns många fina blinkningar till musikhistorien (allt från thrash via old school-döds till tidig black metal) under låtens nästan sex minuter. Vilket, skall också sägas, är fler än vad som behövs, för så starkt och kreativt är inte spåret. Jag blir glad av låten vid första genomlyssningen, men sen svalnar intresset ganska raskt. Men, som sagt, bra frenesi.
Amelie: Skönt röjigt och en låt som fastnar direkt. När jag ser att de flesta av gossarna i SARCATOR är födda en bit in på 2000-talet blir jag även lite imponerad. Välspelat, fartfyllt och riktigt varmt!
Martin: Ruggigt bra detta! Gitarrspelet är ju glödhett. Att det är musik som dyrkar gammeldags dödsig thrash är ju bara ett plus, det ska bli kul att följa detta band i framtiden också. Hett!