Etikettarkiv: Solstafír

Hot or not? – Oktober 2020

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: Mada Minuu Yuutopia
ARTIST: Paranoid
VALD AV: Amelie

Martin: Får sjuka vibbar av hur METALLICA lät runt tiden för “Kill ‘Em All”, och det betyder att jag gillar det här bandet. När retroanslaget görs så här hängivet så är det omöjligt att inte uppskatta.
Robert: Faller pladask direkt från första anslaget. Stenhårt med rakbladsmixning. Brutalt enkelt och det låter tysk billig stenhård thrash om detta som väl är…. japanskt? Delar antagligen lyssnarna i två läger, men jag gillar stilen. Stekhett!
Fredrik: Min första tanke är STORMTROOPERS OF DEATH-retro. Skramlig, energisk skrammelpunk gift med tidig thrash metal. Inte alls helt utan charm, även om vissa omständigheter (som till exempel att inspelningsutrustningen och trumsetet man köpt i leksaksaffären inte har stått i samma rum vid bandandet) förvisso drar ner intrycket märkbart. Ljummet.

LÅT: Tuskegee
ARTIST: Zeal & Ardor
VALD AV: Fredrik

Amelie:Ibland är verkligheten ett oerhört kraftfull inspel för att musik ska lyfta rakt mot skyn. ZEAL & ARDORs Tuskegee ingår i en serie släpp av akten med låtar på tema från Black Lives Matter-rörelsen. En fantastisk låt växer till rent mirakulös i sitt sammanhang. Jag har lyssnat hundratals gånger nu på trippeln Tuskegee, Vigil och I Can´t Breath. Rekommenderas varmt <3. Brinnande hett!
Martin: Bäst är mellanpartiet som har en as-skön grunge-känsla. Men ZEAL & ARDOR har gjort låtar som är betydligt bättre än den här som jag tycker är ganska tradig och intetsägande.
Robert: ZEAL&ARDOR är verkligen varierande – det går från vansinnesmetall till fläsksväng om man lyssnar på en platta. Det blir aldrig riktigt lika illa som med hårdrockshistoriens mest överskattade band SYSTEM OF A DOWN, och detta är en rätt bra låt till syvende och sist. Mittendelen är riktigt fin!

LÅT: Feeding The Death Machine
ARTIST: Anaal Nathrakh
VALD AV: Martin

Robert: Det här får man väl knappt säga, men jag har aldrig lyssnat på ANAAL NATHRAKH. Jojo, enstaka låtar, men aldrig en hel skiva. Jag har ingen aning om detta är bättre än vad de brukar prestera eller inte, men det låter väl helt okej. Dödsdrivet är skönt, men det finns väl tusen band som låter så. Refrängen skön med rensång, men jag kan inte påstå att det kommer bli mitt nya soundtrack…
Fredrik: Få band har samma högstanivå som ANAAL NATHRAKH när det gäller att gifta frustande, ångestdriven desperation med eleganta hooks. Här opererar bandet mycket nära denna högstanivå, så frågorna att ställa sig är två: Är detta en av årets bästa låtar hittills? Kommer den från en av årets hittills allra bästa skivor? Fråga ett är ett givet JA! Fråga två ett starkt jo, jag tror minsann det… Glödhett!
Amelie: Ett av Martins hjärtebarn det här sedan ett antal år, tror jag. Har själv aldrig gett ANAAL NATHRAKH så mycket speltid men lite i bakhuvudet kategoriserat musiken som allmänt hårt och stökigt. Hårt är det här också men även lite – ursäkta att jag svär i metalkyrkan – lite dansbandsstuk i refrängen. Trots detta faktiskt mycket trevlig lyssning.

LÅT: Her Fall From Grace
ARTIST: Sólstafir
VALD AV: Robert

Fredrik: SÓLSTAFIR kan ibland vara genuint imponerande, när de får till det har de en ruggig kapacitet avseende att skapa hypnotiskt finstämd, sorglig stämning. Den här låten är förvisso ganska behaglig, men de är inte nära islänningarnas maxkapacitet. Her Fall From Grace är ett något för intetsägande stycke, och om vi nu skall vara riktigt ärliga – sången i versen håller inte riktigt, va…?
Amelie: Na, na, na, na, na, na, na… gäääääsp…
nana…
na…
n… snaaark…
Martin: För det första, SÓLSTAFIR ska inte sjunga på engelska om ni frågar mig. För det andra är detta en låt som är provocerande enkel och jag kan helt uppriktigt säga att jag förväntar mig betydligt mer från islänningarna än detta.

Enslaved – Roadburn Live

ARTIST: ENSLAVED
TITEL: “Roadburn Live”
RELEASE: 2017
BOLAG: By Norse Music

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Det är skillnad på att se världsklassidrott live och på TV. En TV-sändning må ge möjlighet att visa alla vinklar, alla repriser och detaljer. Möjlighet att spola tillbaka och se speciella moment igen, och erbjuder tittaren full kontroll när det gäller att förstå allt som händer och gör det möjligt att med hjärnan analysera vad som sker. Men man missar också saker om bara går att uppfatta live, där och då. Som den oerhörda skickligheten som en världsklassidrottare uppvisar när man klarar av smått fantastiska prestationer i enorm fart. Att se en skidåkare forsa fram live ger en helt annan respekt för farten eller lutningen på en backe. Ser man lagsporter är fascinerande hur alla dessa individuellt skickliga medlemmar ingår i ett lag som känns nästan perfekt synkroniserat. Den känslan går igen när undertecknad lyssnar på norska veteranerna ENSLAVED och deras “Roadburn Live”.  Inspelningen är klanderfri och ger helt andra saker än vad man antagligen upplevt om man var där. På plats för att se ett band i världsklass agera live på scenen.

“Roadburn Live” är bandets skivdebut på egna bolaget By Norse Music, och em ganska enkel sak på så sätt. 8 låtar i en sober förpackning och med en närmast perfekt ljudbild. Låtmaterialet har fokus på senare år, och man får Building With Fire, In Times och Daylight från förra plattan “In Times” samt Death In The Eyes Of Dawn från “Rittiir” som kom just innan. För egen del är det bara bra, jag tycker sentida ENSLAVED är bra mycket intressantare och starkare än i forna dagar, och när publiken utbrister i nästan klagomål när bandet förkunnar att sista låten är en cover så känner jag istället att det är ett läckert grepp – speciellt som covern är “Immigrant Song” från LED ZEPPELIN. Precis då blir det supertydligt vilket världsklassband ENSLAVED är, för man levererar en egen och alldeles grym version av den gamla klassikern. Det är bara ett band i fullständig kontroll (synkroniserade som grupp, individuellt skickliga) som kan ta sig an en sådan sak på ett lekfullt sätt och ändå levererar med sådant driv.

Herrar Grutle Kjellson (sång, bas), Cato Bekkevold (trummor), Ice Dale (gitarr) och Ivar Bjørnson (gitarr och sång) serverar en väldigt fin liveplatta, helt enkelt. Man får grymma låtar (versionen av In Times är fantastisk!), man får gästartister i flera spår (bland annat gäster Per Wiberg från CANDLEMASS och Aðalbjörn Tryggvason från SÓLSTAFIR), man får ett band som levererar på högsta nivå. Det enda som saknas är att man faktiskt var där också. Live, på riktigt…

 

 

Solstafír – Berdreyminn

ARTIST: Solstafír
TITEL: Berdreyminn
RELEASE: 2017
BOLAG: Season Of Mist

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Fredrik Sandberg

När isländska SOLSTAFÍR 2014 släppte sin femte platta “Ótta”, hade både jag och WeRock-kollegan Robert med verket på våra topp tio-listor när året skulle summeras. Förväntningarna är därmed ganska höga när årets släpp, “Berdreyminn”, skall avlyssnas. Inledande Silfur-Refur vill inte riktigt lyfta, men redan i andra spåret Ísafold känns öbornas karga men drömska post-metal lika välbekant som slagkraftig. Det är vackert, intrikat och med fler lager än en riktigt ambitiös streber till lök. En snygg detalj just här är det läckra, snabba basriffet som återkommer några gånger under låten.

Det vackra, intrikata och känslosamma är omständigheter som håller i sig över långa, känslosamma och delvis pianobaserad Hula, och som egentligen aldrig frångås under skivans 57 minuter. Apropå långa låtar, förresten, så är dessa 57 minuter fördelade på bara åtta spår, varav Ísafold med sina 4:59 är det enda under sex minuter…

Givet musikens beskaffenhet är det också en platta som kräver en del av lyssnaren. Även om det är en för det mesta mjuk och lugnande ljudkuliss, är det inte pausmusik att ha på i bakgrunden utan ett verk som ger mest tillbaka om man ägnar det sin odelade uppmärksamhet. Kanske lite som Island självt, som vid en första anblick framstår som kargt, vindpinat och stenigt, för att vid en närmare granskning avslöja vulkanisk aktivitet, varma källor och sprittande forsar?

Att Aðalbjörn “Addi” Tryggvason sjunger på isländska gör förstås sitt till för stämningen. Det märks att språket är uråldrigt, och det känns på något vis som att man kommer lite närmare naturen, andarna eller vad tusan det nu är; något djupgående, hur som helst. Det passar åtminstone de vackert mollklingande ackorden och de malande, lågfrekvent desperata riffen som svärdet i skidan.

Bland övriga starka kort kan nämnas Hvít SængDýrafjörður samt avslutande Bláfjall, plattans klart mest ångestladdade och intensiva spår och möjligen även dess bästa. Övriga spår som ännu ej nämnts, Nárós och Ambátt, når inte riktigt samma verkshöjd och framstår i sammanhanget därför som något av utfyllnad för den som verkligen lyssnar koncentrerat.

Det mesta som går att sägas om “Berdreyminn” är alltså av godo, men hur bra är plattan egentligen – är det frågan om en topp 10-kandidat även denna gång? Svårt att säga. Det beror nog väldigt mycket på humöret vid lyssning och vilket fokus man orkar uppamma. Vissa dagar hade jag absolut svarat ja, medan jag andra kan tycka att det hypnotiska lugnet blir lite väl “snällt”. Det är när SOLSTAFÍR fäller ut klorna något lite och låter ångesten skina igenom som de är allra vassast, och det kunde de ha gjort oftare.

Detta är nu för all del ändå en platta som inte bör missas av de som gillar krispig, karg och vacker post-metal.  bra är åtminstone “Berdreyminn”…