Etikettarkiv: Behemoth

Hot or not? – Juni 2022

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?
LÅT: Ov My Herculean Exile
ARTIST: Behemoth
VALD AV: Amelie

Martin: En klart godkänd låt från titanerna. Men inte så mycket mer. Jag gillar det lågintensiva puttrandet, om man nu kan kalla det för det, när Inferno släpper på blastbeatsen i slutet under en ganska sparsmakad gitarrmatta. Ändå är det svårt att gå igång fullständigt för mig – i alla fall på studioversionen. Live kommer den här låten att vara fan så mycket mäktigare.
Robert: Polackerna BEHEMOTH är såklart mästerliga (framförallt live!), men de gör ibland märkliga singelval. Blow Your Trumpets Gabriel är en av de svagare låtarna på i övrigt mästerliga “The Satanist”, och detta släpp av Ov My Herculian Exile som första smakprov från kommande “Opvs Contra Natvrvm” har lite samma vibb. Mellanakt som bäst, och klarar inte riktigt av att stå på egna ben – man får hoppas att det lyfter när den hamnar i rätt sammanhang. Eller live!
Fredrik: Låten hade nog mått bra av någon mer tempoväxling, ett genuint snabbt parti någonstans, kanske? Men det är en acceptabel skönhetsfläck, BEHEMOTH levererar i övrigt ett stycke högkvalitativ svärta med bandets tydliga signum. Bra tryck i denna! Stilpoäng också för videon, en liten skräckfilm i kortformat, som dock inte är något för de lätt illa berörda…

LÅT: Heksedans
ARTIST: Sahg
VALD AV: Fredrik

Amelie: Norska SAHG bjuder upp till dans med mycket sväng och melodi. Trevligt att gunga med i och sjunga högt till och Heksedans växer med lyssningarna. Tror kanske jag får lov att ge bandet en extra chans i oktober när ”Born Demon” släpps.
Martin: Svårt att inte gilla detta. Påminner det om HELLACOPTERS? Jo, fast SAHG har ett, om ni frågar mig, aningens mer sväng än det svenska bandet just nu. Detta är långt ifrån det bästa norrmännen har släppt ifrån sig, men som stampa takten låt är detta klart nöjsamt. Ljummet mot varmt.
Robert: Som av en slump manglade jag norrmännens första tre plattor (finurligt döpta “I” till “III”) i våras, utan att veta att det vankades nytt. Järtecken månne? Med åren har bandets tydliga Black Sabbath-dyrkan blandats upp med ren rock’n’roll och smak av allt från Mastodon-riff till Clutch-uppkäftighet. Jag dansar lätt Heksedans till detta – omgångens bästa spår!

LÅT: Electrified Brain
ARTIST: Municipal Waste
VALD AV: Martin

Robert: Läckra riff. Rätt produktion. Refräng som lockar till allsång. What’s not to like? Hett!
Fredrik: Visst, det är charmigt old school, och det är snortight. MUNICIPAL WASTE är bra på det de gör. Men med undantag av den lite mer matiga avslutningen är det ändå inte en låt som riktigt talar till mig och min musiksmak. Känns för… meh, liksom.
Amelie: Här var det både fart och viss tyngd och sångaren Tony Foresta bjuder på skön skriksång. Låten kommer nog inte få mig att fördjupa mitt förhållande till MUNICIPAL WASTE ytterligare men duger gott till en stunds lyssning.

LÅT: Get In The Ring
ARTIST: Amon Amarth
VALD AV: Robert

Fredrik: Egentligen en rätt stabil och trivsam dödsmetall-låt, detta. Köttig ljudbild rakt igenom, och feta riff. Synd då bara att jag har svårt att bestämma mig för vilket som är töntigast, texten eller videon… Okej, videon har ju ändå en rätt cool steampunk-vibb, så texten, då.
Amelie: Har aldrig varit ett stort fan av bandets ”viking” metal. Icke heller här är det något annat än bröligt growl till lagom taktfast melodisk döds vi får. Jag är inte besviken då förväntningar saknas men fortfarande förvånad hur AMON AMARTH är ett av de större svenska metalbanden internationellt.
Martin: Hade detta varit ett debuterande band så hade jag tyckt att detta lovar gott. Nu är det ju inte det, utan ett av landets mest meriterade band. Därför känns detta som en alibilåt av ett band som kan betydligt bättre. Fisljummet.

Hate – Rugia

ARTIST: HATE
TITEL: “Rugia”
RELEASE: 2021
BOLAG:  Metal Blade Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Visst, det var SLAYER som ylade “I deny, defy, and spread a little hate, worldwide!” i sin dänga Hate Worldwide, men det borde vara allmän samling runt det slagordet – och det borde syfta till polska HATE och inget annat. De här veteranerna är nämligen sorgligt underskattade och förbisedda. Ber man någon hyggligt insatt extremmetallsupporter räkna upp ett knippe dunderband från just Polen lär man troligen få höra akter som BEHEMOTH, VADER, DECAPITATED, BATUSHKA eller Mgła innan just HATE omnämns, och det är bra synd. Den här kvartetten har nämligen såväl äkthet som rutin och förmåga att snickra låtar av allra yppersta rang.

“Rugia” är bandets 12:e fullängdare och avviker i sin formula inte en millimeter från det bandet står för: svärtad döds med ett jäkla driv. Lyriken är mörk, ockult och elak som sig bör och gitarrspelet är löjligt snyggt. Det ges föga pardon när Domin och Adam The First Sinner (även sång) filar sträng för glatta livet! På strax under 36 minuter skapar de tillsammans med Nar-Sil (trummor) och Tiermes (bas) en atmosfär och självförsörjande tornado som man inte gärna vill ska ta slut.

Låtar som The Wolf Queen , Awakening The Gods Within, Resurgeance, Velesian Guard eller Exiles Of Pantheon visar med tydlighet att HATE är minst lika bra 2021 som förr, och att vi verkligen borde sprida ordet om HATE. Det här är trve och snyggt producerad musik som smiskar allt motstånd.

Hot or not? Cover-special!

WeRock-skribenterna älskar att gnabbas om musik, och var månad går åsikterna isär om färskt material. Är det smält stål eller ljummen folköl? Få typer av låtar kan nog dela dessa åsiktsmaskiner lika grundligt som en cover, vilket är anledning nog  för att ge just fyra stycken sådana ett helt eget inlägg.

Det som tycks enkelt vid första ansatsen utvecklas lätt till en svår balansgång. Det ska vara likt originalet… men inte för likt. Likt artistens egna sound… men inte för likt. Låten i sig ska dessutom vara bra. Kort sagt: när de här artisterna tolkar covers är det upplagt för HOT OR NOT cover-special!

LÅT: A Forest
ARTIST: BEHEMOTH feat Niklas Kvarforth
ORIGINALARTIST: THE CURE

 

Martin: När jag vaknade i torsdags morse tänkte jag att en låt av BEHEMOTH och SHINING-Niklas nog kunde få mig att vakna rejält. Nä, den fick mig att nästan somna om. Enough said!
Robert: Jag hade aldrig hört originalet innan den här låten släpptes, och kan konstatera att även det är en låt som går lite på tomgång. Vanligtvis älskar jag BEHEMOTH, men inte ens de kan koka soppa på en spik. Trist låt, trist cover.
Amelie: Oavsett vad BEHEMOTH gjort tidigare, vad Nergal respektive Niklas Kvarforth gjort, gör, stått och står för på gott och på ont, oavsett en totalt hopplös video – gör dig själv en tjänst och lyssna utan att titta på den – ja, oavsett allt runtomkring är detta en jäkligt bra version av en 40 år gammal låt.
Fredrik: Originalet är väl egentligen rätt tråkigt, men det finns potential i den här covern. Gillar verkligen hur de bygger upp det instrumentala, det blir väldigt stämningsfullt. Sen tycker jag kanske inte riktigt att Kvarforths sånginsats funkar rakt igenom, det blir bitvis väl åt det kraxiga hållet.

LÅT: Rainbow In The Dark
ARTIST: KHEMMIS
ORIGINALARTIST: DIO

Amelie: En bra låt blir aldrig dålig. Och det är väl just därför andra band lockas göra covers på dem. KHEMMIS version ligger här (för) nära originalet och måste jag välja så blir det ändå DIO alla dagar i veckan…
Fredrik: Säger som Amelie, en bra låt är en bra låt är en bra låt… Att matcha Ronnie James sånginsats är så klart en i princip alla övermäktig utmaning, men KHEMMIS produktion är i allt övrigt oklanderlig. Sliskig? Absolut. Alltså, verkligen otroligt over-the-top-sliskig? Ja, verkligen. Men också betvingande? Ni vet svaret – japp!
Martin: Modigt att göra covers på låtar av DIO. Oavsett hur bra man anser sig vara är det omöjligt att bräcka originalet. Och visst, KHEMMIS version är trevlig, men bidrar inte till att göra något eget av låten.
Robert: Rainbow In The Dark är en låt där varenda not, riff och ord sitter inpräntat i hjärnbarken sedan urminnes tider. Att KHEMMIS gör en egen version med små variationer som gör att de helt äger låten blir väldigt bra. Stekhett!

LÅT: Fighters
ARTIST: KATATONIA
ORIGINALARTIST: ENTER THE HUNT

Martin: En helt okej version av en otroligt bra låt. Men då originalet är så vansinnigt bra och nästan hemsökande förträffligt blir KATATONIAs version lite av en axelryckning.
Robert: KATATONIA gör den här låten till sin, och på senaste skivan “City Burials” låter man Fighters avsluta plattan på ett fint sätt. Hett!
Fredrik: Jag har inte riktigt samma nära relation till originalets upphovsmän i ENTER THE HUNT. Följaktligen är jag helt bekväm i att konstatera att KATATONIAs version, som lyckas med att vara  mer mjukt drömsk och ändå ha hårdare gitarrer, överträffar originalet. Snygg låt, detta!
Amelie: Låten är alltså en cover på Fighters av det under sin aktiva tid alldeles för lite uppskattade ENTER THE HUNT, ett svenskt unikum i hårdrockens historia som vi vill ha tillbaka – nu!
Nå, KATATONIAs version är helt ok men gör inte denna fantastiska låt full rättvisa. Lyssna helst på originalversionen med ETH, obs inte de senare remixerna utan ursprungsmixen. ETH sover för övrigt en djup törnrosesömn men är enligt uppgift inte helt avlivat. Hoppet består!

LÅT: Needles And Pins
ARTIST: JORN
ORIGINALARTIST: Jackie DeShannon/The Searchers

Fredrik: Originalet är i mitt tycke en påtagligt charmig 60-talspärla med både visst vemod och en samtidigt pigg och luftig framtoning. JORN lyckas konservera den andan ganska väl i sin tolkning av låten, som visar sig passa oväntat fint som 80-tals-radiorock. Lättsamt skval, javisst, men likafullt ett trivsamt guilty pleasure för soliga sommardagar.
Robert: JORN brukar ju ge sig på covers helt besinningslöst, och när jag såg att den här klassikern fanns med på “Heavy Rock Radio 2” var jag orolig för ett magplask. Så blir det inte. Jörn Lande gör den här typerna av låtar av kärlek till musiken han växte upp med på radio, och banne mig om han inte ror i land den här låten riktigt bra. Oväntat hett!
Amelie: Om en bra låt aldrig blir dålig som cover (se kommentar till KHEMMIS-spåret ovan) blir heller aldrig en högst medioker popdänga från 60-talet särskilt het i en rockversion som visserligen svänger lite grann men helt saknar tyngd och intresse.
Martin: Någon mer än jag som kom att tänka på filmen “The Commitments” och den formliga slakten som coverbandet AND AND AND anställer på denna låt? Låt mig säga så här – JORN gör en version som är mycket mer värd att lyssna på. Att bandet inte tycks ha lämnat 80-talet tycker jag bara är charmigt, och gör att jag blir glad av den här versionen.