ARTIST: Kvaen & Night Crowned
LOKAL: Musikens Hus, Göteborg
DATUM: 13 november, 2025
Utanför Musikens Hus varma mörker bet novemberkvällen omilt i torsdags, men där inne bjöds publiken på två doser kvalitativ black metal i form av Night Crowned och Kvaen. Det ena gänget kämpade förvisso lite i uppförsbacke, men som helhet var kvällen ändå klart trivsam. All hail Norrbotten!
Night Crowned
Det är skönt att äntra mörkret inne på Musikens Hus denna aningen ruggiga novemberkväll, det är verkligen höst där utanför. Väl på plats dröjer det inte länge innan Night Crowned drar igång, och gör sitt bästa för att ytterligare höja temperaturen. Skall man vara brutalt ärlig så går det, åtminstone till en början, så där.
Bandets melodiska black metal är framför allt vinande snabb, och bygger mer på ljusa melodier än tyngd i riffandet. När då baskaggen som denna kväll ligger lite för högt i mixen, dränks mycket av övriga intryck under denna flodvåg av blastbeats.
Varken Your Sacreligious Flesh eller Nattkrönt, som bägge är tidigt ut i setet, är dåliga nummer. Den senare är tvärtom en favorit bland många fans, men ändå arbetar Night Crowned initialt något i uppförsbacke då bristen på nyanser i det som hörs ut från scenen gör det lite svårt att få publiken med sig.
Inte för att bandet inte jobbar för det, de skall ha eloge för den intensitet de hamrar loss på sina instrument med. Ett par guldstjärnor skall här delas ut, och den första går till gäst-gitarristen Andreas Lindgren, som förutom att vara en herrejösses-duktig lead-gitarrist också lirar på en vackert pastellrosa gura. Något i detta som kontrast till musikens svärta värmer min novemberfrusna själ; jag tycker det är vackert att på detta vis bråka lite med genrens annars ganska rigida konventioner.
Sångaren Ken Romlin skall även han ha cred, för hur han konstant försöker få med sig publiken, och upprepat talar om för oss hur fantastiska vi är. Denna kväll är det förvisso något av en vit lögn, vi är inte fantastiska, och giget lyfter aldrig riktigt till den nivå som Night Crowneds egentliga nivå hade förtjänat. Men Romlin ger aldrig upp hoppet om oss, utan röjer vidare.
En annan liten motgång är att något tekniskt krånglar med trumsetet vid två olika tillfällen, och en roddare får hukande springa in på scen för att försöka åtgärda. Vid andra tillfället är skinnpiskare Janne Jalomas irritation högst synbar. Vad problemet än var, syns det tydligt att förväntansnivån nog var ”du borde ha fixat detta på första försöket”…
Nåväl, allt är givetvis inte elände. När både de mekaniska och (delvis) de akustiska utmaningarna har styrts upp, följer en rad trivsamt hårtslående nummer i form av till exempel Flickan Som Förvann, Gudars Skymning, Strandvaskarens Hymn och avslutande De Namnlösa, och även om ljudet fortfarande inte är perfekt, så ges bandet ändå lite bättre möjligheter att göra sig själva rättvisa.
Helt lyfter giget i ärlighetens namn inte, men det landar ändå på godkänt. Inte lika episkt som basisten Eldor Petterssons helt makalösa mustasch, det medges, men det hade också varit en hög nivå att aspirera på…
En sista avslutande, kul detalj, är att bandet efter spelningen vill ta en sådan där ”selfie med publiken” med gänget vända mot trumpallen och ryggarna utåt. Här håller dock planerna på att grusas av en kvinnlig anställd i lokalen, som myndigt bestämmer sig för att dra för scendraperiet trots publikens ivriga protester. Först när bandet själva fysiskt tar tag i tyget och håller emot inser kvinnan läget, och tillåter fotot att tas. Sen är det ridå på riktigt, och en kort väntan innan Kvaen skall äntra scenen.
Kvaen
Det är på sätt och vis lite lustigt, men det finns mindre att säga om Kvaens spelning denna afton än om Night Crowneds. Detta trots att Kvaen utan tvekan gör ett bättre gig, och får ett bättre gensvar. Men kanske beror det på att det liksom bara… funkar? Den live-lineup som för ut bandskaparen Jacob Björnfots musikaliska vision till världen levererar på ett kompetent och stabilt, samt kanske på gott och ont även ett tämligen odramatiskt, vis.
Det är väl om möjligt det man kan hålla emot Kvaen denna afton, att det ganska fåordiga snack som mellan eller under låtar levereras på trivsam norrländska antingen är hyllningar till Göteborg som metal-stad eller uppmaningar till publiken att skicka upp armarna för en ny omgång ”hey, hey” med pumpande nävar. I övrigt tuggar giget mest på. Inget fel på det i sig, men kanske att det ändå hade funnit en växel till att hämta i en snäppet vassare publik-interaktion?
Nåväl, en marginell skönhetsfläck. Redan från start sitter nämligen setlistan som en smäck, och allt eftersom starka kort som Tornets Sång, The Formless Fires och De Dödas Sång spelas ut vaggas publiken alltmer in det betvingande, köttiga mörker som pumpas ut från scenen.
Det är lite oklart om ljudteknikerna får till det bättre här än under föregående akt, eller om det helt enkelt är så att detaljerna i den bitvis aningen thrashiga black metal den Kalix-födda best vi känner som Kvaen lirar är enklare att uppfatta?
Hur som helst är åtminstone undertecknad behagligt förlorad i den maffiga flodvåg av svärtade riff och svulstiga pukrullningar som sveper över mig, långt innan spelningen når sitt avslutande crescendo. The Funeral Pyre, Ensamvarg och tämligen givna publikfavoriten Revenge By Fire stänger kvällen, och gör så med lika gott eftertryck som gensvar.
En summering av kvällen blir väl därmed kanske något av en oturlig stolpe ut för ett Night Crowned som hade förtjänat mer, samt en stabil nednötningsseger för Kvaen. Med den analysen tillsammans med De Dödas Sång (min personliga höjdpunkt från kvällen) i sinnet, säger jag farväl till Musiken Hus och gör min återgång till novembernattens omilda bett…
10. 
9. 
8. 
7. 
6. 
5. 
4. 
3. 
2. 
Att ett favoritband som ROTTING CHRIST hamnar först på tionde plats på min årsbästalista beror inte på brister i albumet ”Pro Xristou” utan enbart på den höga nivå så otroligt många utgivningar har i år. Albumet är ROTTING CHRIST exakt såsom jag vill ha det och som det i princip varit de senaste 30 åren. Starkt jobbat!
Mycket svartmetall är det i min lista i år (som ofta) men lika viktig som den genrens personliga djup, är behovet av band som också har utblick, överblick och ser människan som den samhällsvarelse hon är. Exakt detta och dessutom starkt personlig och varm är punken i LASTKAJ 14s ”Djävulskorset”. Man behöver verkligen i dagens mörka värld ibland få bli Försiktigt hoppfull som också ett av spåret heter.
I den interna grekiska kampen går i år YOTH IRIA segrande ur striden i min lista, före kollegerna i ROTTING CHRIST. Debutalbumet ”As the Flame Withers” (2021) var uppseendeväckande och med årets ”Blazing Inferno” tar musiken ytterligare ett steg framåt. Mindre svettigt rå och mer av elegans får du i YOTH IRIAs goth-inspirerade black metal.
Så kul att få upptäcka högklassig metal från ett för mig helt nytt land i sammanhanget, Togo i Västafrika! ARKA’N ASRAFOKOR sägs också vara Togos enda aktiva metalband så kanske inte konstigt att landet är okänt i sammanhanget. Lyriken är på engelska, franska och folkets traditionella språk, ewe. Inslag av folkinstrument och tradition, javisst, men framför allt ett varierat och spännande album.
När metal även blir en kulturgärning, historiska studier och samhällskritik kanske några tilltänkta lyssnare drar sig ett steg bakåt, vad vet jag. För mig är det alltid ett steg framåt. På sitt tredje album känns bandets robust rockiga metal ännu mer intensiv och jag låter mig mer än gärna föras med i HORNDALs berättelse om fackföreningsledaren Alrik Andersson och Storstrejken 1909. Kampen går sannerligen vidare!
År 2024 upptäckte jag på allvar 
Efter helt fantastiska ”Arkivet” (2021) var förväntningarna skyhöga och 