Etikettarkiv: In Vain

In Vain – Solemn

ARTIST: In Vain
TITEL: Solemn
RELEASE: 19/4 2024
BOLAG: Indie Recordings

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin Bensch

IN VAIN är ett av Norges mest stringenta band i fråga om kvalitet. Ja, man får vänta på material från bandet mellan varje skiva, men när det dyker upp ny musik från bandet så har det varit värt väntan. Som ni förstår av betyget så är det så även denna gång, och ni får ursäkta att jag än en gång spär på den höga inflationen i höga betyg, men “Solemn” är en nästan fullständigt magisk skiva.

Den fina tradition som Norge har befäst med band som BORKNAGAR och LEPROUS fortsätter IN VAIN med en väl utpräglad känsla för både det episka och det svärtade. Inledande Shadows Flap Their Black Wings kan vara den bästa öppningslåt jag hört på hela året. Det känns som om bandet har skrivit ett helt landskap i toner i en enda låt, från de djupaste av fjordar till de högsta av fjäll kavlar IN VAIN ut en episk dänga på över 7 minuter där inte en enda ton känns överflödig. Och det finns en hel del  toner från framför allt gitarristerna Pedersen och Håland när de går loss med riff och solon som till stora delar känns överjordiskt bra.

Efterföljande To The Gallows följer fint med vad som kan vara det läckraste trumspelet på hela skivan, och detta är i stor grad diminutivt utfört av Solbakk. Rytmiken som kommer vid 3.38 är så djävulskt effektiv att jag hajade till redan vid första lyssningen.

Att IN VAIN lyckas hålla denna höga och jämna nivå genom hela skivan är smått vidunderligt. Jag har lyssnat på “Solemn” i stort sett varje dag sedan den släpptes, och jag kan inte få nog av den. Den är helt enkelt så fullsmockad med känsla att det är svårt att ta in allt vid en enda genomlyssning.

Att skivan innehåller en massa olika element skulle i andra händer än IN VAINs kunna bli hur dåligt som helst. Här sammanfogas allt till en enhet av galaktiska dimensioner. Oavsett om det är sväng, aggressivitet, inslag av folkmusik eller symfoniska inslag, eller saxofon – IN VAIN syr ihop detta mästerligt. Precis som med “Currents” som kom 2018 så känns IN VAIN som ett band som är omöjligt att förbise de år de kommer ut med musik. Jag kommer inte bli förvånad om “Solemn” dyker upp på många årsbästalistor när 2024 ska summeras, och då fattar ni att detta är ett helvetiskt bra album. Kolla in det om ni inte redan gjort det.

Hot or not? – Januari 2024

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: Its Explanation Is Your God
ARTIST: Morcrof
VALD AV: Amelie

Martin: En sjukt skruvad, men inte helt oäven låt. Jag både avskyr och uppskattar den skevhet som är mellan den traditionella black metal-skruden och vad det nu är för vansinnigt irriterande instrument i bakgrunden. Hade jag orkat en hel skiva? Nä, det hade blivit för jobbigt för mig, men som enskild låt är detta, tja, intressant.
Robert: Det här är.. udda. Det skaver, det är en disharmonisk märklig mix mellan black metal och.. tja, nån form av udda stråkinstrument (?) som glider mot ryggraden ungefär som naglar mot glas. På det hela mer intressant och udda som experiment än vad det är bra dock, och efter ett par, fyra varv eller så har även den glansen mattats. Kallt!
Fredrik: I konvolutet till “Bloody Kisses” har TYPE 0 NEGATIVE skrivit med frasen “Don’t mistake lack of talent for genious”. Man får (möjligen inte helt orelaterat) ge MORCROF att de är extremt säregna, och ingen kan anklaga dem för att inte våga ta ut svängarna. Som med det ostämda pianot som gör sitt bästa för att riva hela inredningen i detta musikaliska rum, falsettskriket ur tonart, eller hur sången har så mycket reverb att det låter som att sångaren står i nästa postnummer-område… Nu säger jag inte att MORCROF inte har talang, och jag menar på riktigt att jag vill uppmunta alla att hitta sitt eget uttryck. Men det här är likafullt med god sannolikhet det allra sämsta bidraget som någonsin varit med i våra “Hor or Not?”-rundor.

LÅT: Season Of Unrest
ARTIST: In Vain
VALD AV: Fredrik

Amelie: Jag lyssnade en hel del på ”Ænigma” när det albumet kom för tio år sedan. Däremot gick mig ”Currents” (2018) ganska obemärkt förbi trots kollega Martins hyllningar i recension och årslista det året. Season Of Unrest får mig att vilja reparera detta. Hett!
Martin: Fruktansvärt efterlängtat material från IN VAIN. Jag blev så till mig att jag dök ner i bandets tidigare musik, och det kanske var oklokt, för jag tycker att den är skarpare än detta. Och då är detta väldigt bra. Kanske lite väl riskfri rensång, men i övrigt är detta mycket njutbart. Att bandet har med en saxofon är, för mig, enbart ett plus.
Robert: IN VAIN är ett band som jag – enligt alla världens regler över vilken sorts musik som tilltalar undertecknad – verkligen borde gilla. Däremot har det faktiskt aldrig inträffat. Det är snyggt. Det är rätt. Det är inget som träffar mig i hjärtat, och så snart låten är slut har jag glömt den. Kroppstempererat, man känner liksom ingen skillnad om man har fingret i vattnet eller inte…

LÅT: Masterpiece
ARTIST: Poseydon
VALD AV: Martin

Robert: Finfin låt detta, med friskt blandning av thrash, black och attityd. POSEYDON tycks ha varit igång rätt många år om jag fattar saken rätt, men det märks inte tycker jag – det vilar en vibb av skön “do it yourself” över det hela, och Masterpiece lovar gott för mer musk. Hett, ju!
Fredrik: Ganska burkig produktion som känns lite lågbudget, men bitvis riktigt fint riffande i detta stycke thrashig döds. Breaket som börjar just innan tvåminuters-märket är snyggt på ett charmigt old school-vis, och delar av låten är riktigt ösig. Inget banbrytande eller häpnadsväckande med POSEYDON, men klart godkänd låt.
Amelie: Belgisk metal är vi inte helt bortskämda med och POSEYDON är ett nytt namn för mig trots att bandet har funnits, till och från, i ett femtontal år. Det här är riktigt bra om än inte nydanande. Kanske inte ett mästerverk i sann bemärkelse men detta är varmt, dragandes mot det heta.

LÅT: Voideath
ARTIST: Vorga
VALD AV: Robert

Fredrik: Kvalitets-black från Tyskland, som fint balanserar stämningsfull atmosfär med rå svärta. Bitvis kanske aaaningen för safe i sin elegans, ett hack mer elakhet och ett mindre melankoli hade lyft detta ytterligare en nivå. Men likafullt ett genuint starkt nummer, bästa denna runda.
Amelie: VORGA släpper sitt andra fullängdsalbum i februari och bandets black metal är av det riktigt trivsamma slaget; melodiskt men utan att tappa svärtan och delar av råheten i soundet. Voideath pekar mot att albumet blir något att verkligen se fram emot. Omgångens hetaste!
Martin: Löjligt bra, och VORGA bevisar att de verkligen är ett band att hålla koll på. Nerven, stämningen och inlevelsen i låten får det att vattnas i munnen över fullängdaren. Detta är, gott folk, hetare än helvetet.

Årsbästalista 2018 – Martin

Ytterligare ett år har lagts till handlingarna, och banne mig om inte 2018 bjöd på extraordinärt många toppar och känslomässiga bråddjup inom musiken vi alla älskar. Jag hade tidigt koll på minst en skiva som jag tyckte hade mycket goda, ja rent av sannolika, skäl att slå sig in på en plats på den övre halvan, men i övrigt har jag slitits mellan olika känslor när det gäller min lista. Och som vanligt så kommer det alltid minst en skiva som omkullkastar ordningen väldigt sent in på året. Ska jag våga uttala mig om någon trend i min lista, så är det kanske att melodierna har varit mycket viktiga för mig i år, samt att storvulna känslor i musiken också har premierats. Vi kör!

Topp 10 skivor

10. SLAEGT – The Wheel

Att Danmark på senare år har seglat upp som ett land med en stark metalscen är jag inte ensam om att tycka, och SLAEGT hör till den grupp band som verkligen har lyckats sammanfoga historien med nuet på ett helt fantastiskt sätt. “The Wheel” fullständigt ångar och frustar av kärlek till metallens 1980-tal med svinsnygga melodier och tydligt fokus på gediget riffande, men lyckas också inkorporera element som growl och råare tongångar på ett sätt som verkar helt självklart.

9. HARAKIRI FOR THE SKY – Arson 

En av årets mest efterlängtade skivor för min del, då jag misstänkte att det österrikiska post-black metalbandet minst sagt skulle våga att vräka på än mer känslor än på “III: Trauma”. Och jag kan inte säga att jag blev besviken, då “Arson” på i stort sett varje lyssning har svept med mig i känslornas vindlande stormar med en grad av angelägenhet som fortfarande tar andan ur mig.

8. OMNIUM GATHERUM – The Burning Cold

Från första lyssningen av “The Burning Cold” kände jag att jag förälskade mig i den. Bättre, och mer storslagna melodier, bättre riff, bättre solon, ja i stort sett bättre allt än vad den här finska dödsorkestern har presterat tidigare. Jag får fortfarande ett brett leende på läpparna när jag lyssnar på solona i Gods Go First. Detta är en av de bästa melodiska dödsskivorna som har släppts under 2018, mycket beroende på att OMNIUM GATHERUM är sin genre väl förtrogen, men också har kapacitet att fylla en ganska välfylld kostym med relevant innehåll.

7. OCEANS OF SLUMBER – The Banished Heart

En av årets absolut mest belönande och känslomässigt krävande skivor är, utan tvekan, “The Banished Heart”. Jag är oerhört imponerad av i stort sett allt på den här skivan: det storslagna anslaget som märks framför allt i titellåten, bandets mod att tillåta sig strövtåg ut i andra genrer än metal, och även inom metal, bruket av piano och en vokal insats som verkligen sveper bort alla invändningar.

6. GUTTER INSTINCT – Heirs Of Sisyphus

Jag är inte så lite stolt, kanske lite mallig till och med, att dela hemstad med GUTTER INSTINCT – Helsingborg. Detta minst sagt kompetenta band som med lätthet navigerar i dödsmetallens 90-tal utan att det känns stelt och träigt tar oss på “Heirs Of Sisyphus” ut på en svärtad, kaosartad, bakvänd Borstahusare (slang för rejäl örfil med utsidan av handen) till skiva. Med ett sanslöst gediget gitarrarbete, genomarbetade låtar och total kompromisslöshet är “Heirs Of Sisyphus” en av årets bästa dödsmetallplattor.

5. IN VAIN – Currents

Norska IN VAIN fick med “Currents” mig att famla efter livbojen med sitt monumentala episka anslag. Jag har dyrkat den här skivan från första lyssningen, för att den så lysande vågar bre på med de verkligt stora penseldragen. Storvulen, modig och helt hänförande är “Currents” en skiva som jag vet att jag kommer återkomma en hel massa till under de kommande åren.

4. SVAVELVINTER – Mörkrets Tid

“Mörkrets Tid” är årets komma in sent i spelet-skiva för mig, och fick mig att ändra om i min lista. Det här är melodöds med en litterär twist som fick mitt hjärta att smälta fullständigt. Att Christian Älvestam är en sjukt begåvad vokalist visste jag sedan innan, men här växlar han ut på ett sätt som dräper – mycket beroende på att texterna i sig ger en sådan sällsam kraft till musiken. Att jag blir väldigt sugen på att läsa Svavelvinterserien av Erik Granström ser jag endast som en bonus då musiken räcker fullt tillräckligt. Den svävar till stora delar helt majestätiskt och matar på med riff som är ren ljungeld.

3. BOREALIS – The Offering

Det kan tyckas lite märkligt att ni återfinner “The Offering” på plats 3 i min lista då jag bara gav skivan en betygssjua när jag recenserade den. Men jag har återvänt allt oftare till den här skivan under året, och tvingas inse att den är värd betydligt mycket mer. BOREALIS finfina episka och djupt sympatiska melodiska power metal får här låtdräkter som ömsom mjukt, ömsom oerhört mäktigt omsluter Matt Marinellis sång. Det märks att bandet vill väldigt mycket med den här skivan – och de lyckas sannerligen ro ambitionsnivån i hamn med framför allt skivans senare hälft där jag märker att jag blir, fortfarande, helt hänförd av bandets musik.

2. HAMFERÐ – Támsins Likam

Uråldrig svärta. Det är nog de två orden som mest dyker upp i skallen på mig när jag tänker på färöiska HAMFERÐs “Támsins Likam”, en skiva som likt en tidvattenvåg fick inte bara mig att häpna över den totala känslan av angelägenhet av att sådan här musik verkligen behövs i vår värld, men också både erbjuda motstånd och tröst på samma gång. Jag har återkommit väldigt ofta till skivan, mest då jag vaknat i vargtimmen och av olika anledningar legat och funderat på tillvaron. Då har “Támsins Likam” känts som både vän och livboj.

1. BARREN EARTH – A Complex Of Cages

Årets i särklass bästa skiva var egentligen bara hotad av skiva nummer två på den här listan. “A Complex Of Cages” visar ett BARREN EARTH som på ett hänsynslöst förträffligt sätt har snickrat ihop låtar som när de paras med Jon Aldarás mästerliga sång växer samman till ren magi. Alla massiva känslolägen som representeras på skivan gör att jag som lyssnare känner mig både trygg och utmanad hela tiden, och jag upptäcker för varje lyssning nya detaljer. BARREN EARTH känns här som ett än mer sammansvetsat band än någonsin under bandets karriär – det signifikativa finska melodiska anslaget finns här såklart, och också en fullständigt hänförande känsla för sväng i varenda låt. Faktum är att jag aldrig har hört bandet bättre än på “A Complex Of Cages”.

Övriga utmärkelser & betraktelser

Årets gitarrsolo
Kjetil D. Pedersen i Seekers Of The Truth. Solot börjar vid 4:15 in i låten, och första gången jag hörde det höll jag på att trilla av stolen på jobbet! Inte för att det är det mest tekniskt avancerade ni kommer att höra, men kanske det mest episka.

Årets konsert
SUFFOCATION på Copenhell. Maken till prygling var det längesen jag var med om!

Årets sångare
Jon Aldará i BARREN EARTH och HAMFERÐ. Jag är oerhört imponerad av färöingens vokala färdigheter vilket tog både “Támsins Likam” och “A Complex Of Cages” till himlasvävande nivåer. I min bok är Aldará en sångare jag numera håller lika högt som Mikael Åkerfeldt för hans mycket personliga uttryck, och totala kontroll över både rensången som growlet.

Årets tekniska dödsmetall
“Liquid Anatomy” av ALKALOID och “Algorythm” av BEYOND CREATION. Jag valde andra skivor till min årsbästalista i år, och med tanke på hur bra båda dessa skivor är så säger det en hel del om hur bra musikåret 2018 var.