Halva musikåret 2024 har passerat, och som vanligt har det funnits mycket nytt att ta del av på metalfronten. Här plockar vi WeRock-skribenter ut våra individuella favoritkarameller så här långt. Hoppas det skall smaka!
Alla pralinerna i gottepåsen hittar ni i spellistan här under. Varför respektive bit har valts ut kan ni läsa om ni scrollar ned!
Amelie
VÆGTLØS – Først da vi bar din kiste, gik det op for mig, hvor meget tungt du skulle igennem, før du blev så let
Med sitt debutalbum fick VÆGTLØS mig att just nu förbehållslöst älska allt som är danskt, till och med språket. Kanske just språket, som tidigare aldrig varit mitt förstaval i den nordiska språkgemenskapen. Här är allt allvarsamt tungt och bittert vackert till bristningsgränsen. Lyssna, lid och lättna.
ROTTING CHRIST – La Lettera Del Diavolo
Ren glädje över att bandet firar sin 30-åriga tillvaro med att släppa en skiva som återför mig till min kärlek till bandet efter senaste något svagare album. La Lettera Del Diavolo är en karaktäristisk ROTTING CHRIST-låt med de ingredienser som fortfarande gör bandet högintressant med sin världsmusikinspirerade black metal.
LASTKAJ 14 – För Dig
Svensk punk lever i högsta välmåga. Glädje, ångest och motstånd samsas i LASTKAJ 14. Låten För dig är att gott exempel på bandets nutida musik, musik som stärker och lyfter. Och jag älskar Bultens sång, här som alltid!
SOLBRUD – Hvile
Glädjen i att upptäcka ett fantastiskt band en bra bit in i dess karriär – och sorgen när de samma år lägger ner… Nåja, SOLBRUDs musik har vi kvar och Hvile är ett gott exempel på danskarnas vackra, spröda, melodiska svartmetall.
DARKENED – Just Close Your Eyes
Svensk-kanadensiska DARKENED bjuder oss i Just Close Your Eyes skön death metal just såsom death metal ska vara. Inga konstigheter här. Gord Olsons growl ligger inom den perfekta skalan. Du känner dig hemma i traditionen och önskar bara mer.
HAMFERÐ – I Hamferð
Snacka om att ett band sätter ett land på kartan, i detta fall metal-kartan. Färöiska HAMFERÐ dök upp på min radar med 2018 års album ”Tamsins Likam” och med årets platta ”Men Guðs hond er sterk” visar de ytterligare sin styrka. Valda låten I Hamferð besitter både det mjuka, spröda och det tyngre, hårdare i bandets musik.
DAGOBA – Minotaur
Fransmännens tilltalande grove/industrial/death metal presenterar sig väl i spåret Minotaur. Behaglig tyngd och samtidigt melodiskt och svängigt. Hela skivan ”Different Breed” är finfin lyssning som ändå inte kräver alltför mycket av dig. Precis så som en ibland vill ha det.
IN APHELION – A Winter Moon’s Gleam
Jag har så fullständigt orimliga förväntningar på IN APHELIONs kommande skiva efter debuten MORIBUND. Första singeln, When All Stellar Light Is Lost, var… bra, javisst, men inte så överdjävligt bra som jag önskade. A Winter Moon’s Gleam återgav mig sinneslugnet. Det här är riktigt bra, det här blir bra. Med tillförsikt inväntar jag nu albumet “Reaperdawn” den 9 augusti.
CRASH NOMADA – Öppna En Till
Bandets internationella folkpunk öppnar alla dörrar och uppmuntrar lyssnarens alla känslor av glädje, ilska, sorg, motstånd och solidaritet. Senaste singeln Öppna En Till hör till de mer personliga låtarna i bandets katalog och så är det, vi är alla både individer och delar i en gemenskap. Och musik kan förena.
WORMWOOD – Stjärnfall
Jag avslutar denna glimt av första halvårets musik med inledande spåret på WORMWOODs senaste mästerverk, ”The Star”. Vackert, melodiskt, med övervägande svensk sång och redan i detta spår får vi del av det varierade men genomgående vemodiga i albumets musik. Låt gärna Stjärnfall bli inledningen till din lyssning av hela plattan. Den är väl värt din tid.
Fredrik
ORECUS – Culminating
Skoningslöst mangel och guttural aggression, men ändå inte utan ett medsmygande finstämt vemod, och med en stämningsfull atmosfär i det stora hela. Det är klart att en sådan kombo blir vinnande.
PERSEFONE – One Word
Mångfacetterat, intrikat, meckigt, men inte överarbetat. Här finns verkshöjd utan att det blir pretentiöst eller skitnödigt, och en väldigt fästande refräng. En smocka i silkeshandskar, helt enkelt.
DVNE – Reaching For Telos
DVNE är ofta riktigt bra, och aldrig dåliga, utan som sämst intressanta. Reaching For Telos tillhör den förra kategorin, och har därmed den där rätta DVNE-touchen av flummig intensitet. Det är nervigt, kaosartat, men ack så elegant och vackert.
ROTTING CHRIST – The Apostate
Om förra spåret var klassisk DVNE, är The Apostate klassisk ROTTING CHRIST. Den malande rytmen, de mässande manskörerna, de mollklingande lead-gitarrerna, och inte minst den svulstiga produktionen. Mäktigt!
HAMFERÐ – Ábaer
Jag inser att första halvan av karamellerna i min personliga gottepåse har lite av samma smakprofil, för även HAMFERÐ är ju aningen pompösa och har mer av skönhet än aggression att erbjuda, kanske mest så hittills. Men jisses vilka mängder skönhet färöingarna har att erbjuda i sin musik! Stark gåshudsvarning här…
MAC GLOCKY – Never Get Nowhere
När sådana där cover-artister som är bra på att stöpa om låtar i samma stil som en given annan artist ger sig på att göra egen musik, är det långt ifrån alltid som det blir bra. MAC GLOCKY är dock ett undantag, givet att hans Never Get Nowhere är en påtagligt catchy liten historia som svänger fint. Något för fans av BILLY TALENT, kanske, även om här också finns en subtil ådra av grunge.
GATECREEPER – Tears Fall From The Sky
Köttig och tämligen rakt-på-sak dödsmetall av den gamla skolan, här i ett sakta malande tempo. (GATECREEPER brukar annars riffa loss med något mer intensitet). Mäktig tyngd, svulstigt gitarrljud och vackert mollklingande harmonier ovanpå de feta riffen kittlar nostalgi-nerven fint!
SIAMESE – Through My Head
Lite otippat, kanske, att jag skulle ha med något med ett så ”samtida” sound i mitt urval, men även om detta nummer kanske kan sägas tillhöra en annan generation än min, är refrängen löjligt fästande. Och att en stark refräng kan slå hårt är väl ändå att se som tidlöst. Sen gillar jag den råare aggressionen i breaket också. Maffigt.
KVAEN – The Formless Fires
Så här. Det är precis så här bra black metal kan låta. Rått, elakt, mörkt, men samtidigt inte utan ett vackert mollklingande vemod. Kul också att man vågar leka lite med formatet, och slänga in ett atypiskt elegant gitarrsolo mitt i den svaveldoftande, oljiga gyttjan. Bra så inihelv… detta!
OCTOHAWK – Decode
Lekfullt, respektlöst och väldigt representativt för vad som känns som en levande norsk metal-scen. Här finns vibbar av allt från GOJIRA via MASTODON och BARONESS till KVELERTAK. Hög verkshöjd, men med tillräckligt jordnära hooks för att vara bra, inte bara intressant. Spännande band!
Martin
IN VAIN – To The Gallows
En förbryllande och myllrande låt som med ackuratess visar att varje gång IN VAIN släpper nytt så blir man bortskämd. Jag älskar den här låten i stort sett förbehållslöst. Den har en känslomässig tyngd, en desperation och angelägenhet som berör. Men den är också smäcker och nästan folkmusikartad ibland. Desto märkligare att jag gillar den? Ja, kanske.
CALIGULA’S HORSE – The World Breathes With Me
En orgie i musiknörderi? Jo, men det är också låtens styrka om ni frågar mig. Från den kontemplativa rytmiken till de svävande melodierna är detta en låt som imponerar med sin bredd.
CHILD – Welfare Collapse
CHILD visar att skaparkraften inte sinar trots att vi knappt hann att hämta andan från första skivan. Maniskt och vredgat driv i den här låten som varit en favorit sedan första lyssningen. För mig är den soundtracket till den motrörelse mot det rådande samhällsklimatet som vi behöver.
HAMFERÐ – Glæman
Hade kunnat välja vilken låt som helst från den här plattan, men jag tycker att den eftertänksamhet som HAMFERÐ visar upp här är så underbar. Att den ljuvliga färöiskan kommer fram så fint är ett extra plus.
NESTOR – Caroline
Smart, effektiv och oerhört ostig (på ett förträffligt sätt). En vattendelare, kanske, men jag har svårt att bortse från NESTOR som med emfas visar att de behärskar sitt hantverk till perfektion.
HORNDAL – Famine
Såklart dyker HORNDAL upp här. Den skönt skavande känslan i Famine är beroendeframkallande. Känslan i den trötta och nästan desperata uppgivenheten som bandet framkallar i låten får den att sticka ut på ett sätt som är svår att greppa. Det ypperliga gitarrspelet i slutet av låten är ytterligare ett plus.
LASTKAJ 14 – Dubbelt Så Mycket Hälften Så Bra
Soundtracket till att göra politiskt motstånd inte bara uthärdligt, men också kul! LASTKAJ 14s musik gör att jag blir glad och sammanbiten på samma gång. Detta är så satans bra, upplyftande, och det är orimligt svårt att inte stampa takten till.
DARK TRANQUILLITY – Unforgivable
Har vi hört detta innan? Ja, men det är kört ändå. När DT mosar på med massiv tvåtakt, episka gitarrer, melodier att knyta näven i eufori till och en – i vanlig ordning – storpresterande Stanne då är det givet att de slår sig in på listan. Total kärlek!
KVAEN – Traverse The Nether
Ett givet val för mig. KVAEN är, helt enkelt, för bra för att inte hamna på listan. Driv, finessrikt trum- och gitarrspel, melodierna och ett solo som jag knyter nävarna i extas till.
JUDAS PRIEST – The Serpent And The King
Gammal är äldst, och Halford dominerar de geriatriska åldermännen med emfas. Det är omöjligt att inte gilla PRIEST när de levererar låtar som de på ”Invincible Shield”.
Robert
SMOKING SNAKES – Angels Calling
Upplägget för denna avslutande del av spellistan är lite som en platta. Tänk fräscht, samma upplägg som en skiva du aldrig hört – och då startar man med en rökare, det är sen gammalt! SMOKING SNAKES är ohämmat W.A.S.P-älskande och passar såklart utmärkt till att få lite fart på tillställningen. Höj volymen: festen är här!
XION – Death Cap
Vi håller oss kvar i Sverige i vårt botaniserande utanför de (kanske?) väntade och givna akterna. Uppkäftiga Borlängekidsen i XION bjuder på thrashkarameller från start till mål på debutskivan ”Between Shadows And Gods”, och här får vi inte en av singlarna. Det är lika bra ändå. Bara mosha på.
SLOPE – It’s Tickin’
Beastie Boys. Red Hot Chili Peppers. Fuck-you-fingret till allt! SLOPE får vem som helst att vilja sluta vara en medlem i det organiserade etablissemanget/livet och bara… ge fan i allt. Tick-tick-time is up!
COUNTING HOURS – Starlit / Lifeless
…du minns det där med att denna del av spellistan skulle ses som en klassisk LP? Spår 4 är viktigt. Nästa sista låten på sidan, och det måste vara en låt med djup och lång hållbarhet. Som växer. Där finner vi COUNTING HOURS, vars finska vemod mixas med lite härligt dubbeltramp för att bjuda på precis exakt nyans av mörker.
HULDER – Verses In Oath
Okej, nu stänger vi del ett med lite black metal. HULDER’s ”Verses In Oath” är en platta som växer vid varje lyssning, och här är det titelspåret som får representera.
CRAWL – Undead Crypts
B-sidan heter det på vinyl. Det har enligt CRAWL inte ett smack med kvalitén att göra, för helvetet vad de ställer skåpet rakt av.
THE WATCHERS – Garden Tomb
Gillar du Black Sabbath? Eller, ja – vem fan gör inte det? THE WATCHERS gör det i alla fall, och det får vi lyssnare tacka för. Nya plattan ”Nyctophilia” innehåller flera ess, nu blev det den här. Kolla in!
THERMALITY – Stranger
Nu rör vi oss i gamla Göteborgska trakter. Det luktar inte så lite gamla IN FLAMES av pratsången, och visst hör man ekon av DARK TRANQUILLITY. Sämre förebilder kan man ha, right?
FREEDOM – Eye Of The Storm
Okej, vi går vidare med en stänkare som luktar Bryan Adams, replokal, ångest, Bruce Springsteen och liv. Har du inte koll på FREEDOM sen innan är det hög tid att skaffa det nu. Detta är sommarens soundtrack!
CRYPT SERMON – Scrying Orb
Dags att stänga butiken – och det gör vi såklart bäst med doom. Heavy metal-anstruken episk doom. Jänkarna i CRYPT SERMON är aktuella med sin tredje platta. Ett perfekt slut, precis som man vill ha det.
