ARTIST: Arch Enemy, Amorphis, Eluveitie & Gatecreeper
LOKAL: Partille Arena
DATUM: 07 november, 2025

En tidsmässigt i båda ändar något rumphuggen afton i Partille Arena visar sig ändå bli en ganska lyckad afton, med inslag av fina minneshyllningar, finsk umpa-umpa, vassa sångerskor och köttigt riffande. Gott så, trots ett och annat …lysande… misstag.

Gatecreeper

Då musicerandet drar igång påtagligt tidigt denna milda novemberkväll, första band redan på scen 18.00, trillar den här löneslaven in i Partille Arena något sent, under From The Ashes vilket är ungefär halvvägs genom Gatecreepers set.

Jänkarnas köttiga old school-döds, med tydliga influenser från stockholmskt 90-tal, funkar i sig hyggligt bra. Dock har man atmosfären emot sig en smula, då den stora hallen så här tidigt på kvällen fortfarande gapar tämligen tom. Därtill envisas ljusteknikern med att slå på de stora strålkastarna med vitt ljus alldeles för ofta, vilket tydligt lyser upp arenan och synliggör de tomma delarna av golvet.

Arizona-kombon tuggar dock på med gott humör, och under svulstiga Flesh Habit, röjiga Sick Of Being Sober samt avslutande Flamethrower (ett nummer som kvalitets-mässigt höjer sig över resten) börjar stämningen ändå arta sig ganska bra.

Eluveitie

Stafettpinnen lämnas över från Arizona-gänget till schweiziska Eluveitie efter en föredömligt kort paus. Arenan är väl fortfarande inte att betrakta som välfylld, men folk strömmar hela tiden till, och här är ljussättningen dessutom mer genomtänkt. Kvällen börjar så sakteliga ta fart.

Åtta-personers-kombon levererar också på ett fint sätt. En extra eloge skall ges till Fabienne Erni för en sånginsats som joggar hem titeln som kvällens bästa utförande – grymt stark pipa, om möjligt ännu bättre live än på skiva! Hon inkasserar ytterligare några stilpoäng för ett ganska långt mellansnack på inte helt oäven svenska, långt utöver de sedvanliga papegoj-fraser de flesta band brukar dra.

Sen skall förstås heller inte Chrigel Glanzmanns intensiva growl eller Lea-Sophie Fischers flinka trakterande av sin fiol förringas, att helheten blir stark är en laginsats. Personligen tycker jag att det är lite coolt att Fischer faktiskt spelar på en upp-mickad vanlig fiol, och inte en elfiol. Känns klassigt.

De låtar under setet som funkar bäst är nog The Prodigal Ones, mäktiga A Rose For Epona, svängiga Ambiramus, samt avslutande Inis Mona med sin (i en parallell verklighet) ESC-vinnande svulstighet. Den sistnämda en glad överraskning för undertecknad, jag befarade annars att den skulle vara för gammal och glömd för att få agera ankare, men den sitter som en smäck när den stänger setet.

Amorphis

Nästa akt på scen är Amorphis från vårt östra grannland, och visst är deras blandning av ångvälts-tyngd och skir, eterisk skönhet också ganska typisk för finska band.

De rutinerade finnarna har en gedigen katalog att välja från, men först ut är köttiga Bones från senaste given Borderland. I övrigt är det faktiskt bara Dancing Shadow som också plockas därifrån.

Initialt känns det som att Tomi Joutsen håller igen lite i sin rensång, särskilt tydligt framstår det som under Silver Bride. Oklart om det beror på dålig medhörning eller att han helt enkelt inte är riktigt uppvärmd?

Nåväl, det artar sig efterhand, och från Death of a King och framåt tänder bandet på alla cylindrar. Det är under de avslutande två trumfässen House of Sleep samt The Bee som kvällen peakar, åtminstone för mig. Ruskigt starka nummer! Följaktligen är också allsången som uppstår på House of Sleep kraftfull och tämligen unison.

Kul detalj från när bandet sedan går av, är att pausmusiken då utgörs av en umpa-umpa-version av just House of Sleep. Känns väldigt finskt, och får nog fler än mig att dra på smilbanden.

Arch Enemy

Innan huvudakten går på bjuds den vid det här laget ganska månghövdade publiken i Partille Arena till en fin hyllning till At The Gates och deras nyligen bortgångne frontman Tompa Lindberg. Med scenen dold bakom ett enormt skynke med texten ”PURE FUCKING METAL” ekar Blinded By Fear, komplett med metall-slammer-intro och allt, ut ur högtalarsystemet. På hög volym.

Detta övergår sedan i Deceiver, Deceiver, och showen är igång. Framförandet är tight och sångerskan Alissa White-Gluz en säker vokalist, men initialt är ljudbilden något lite grötig. Efter därpå följande Ravenous börjar det arta upp sig, och från Dream Stealer och framåt känns trycket och klarheten i riffandet på rätt nivå.

Förutom tight och drivet framförande rent musikaliskt, skall Arch Enemy och deras crew ha en eloge för en väldigt snygg ljusshow som lyfter upplevelsen. På det rent musikaliska planet funkar redan nämnda Dream Stealer bra, om än inte lika mycket så som klassiska dängan War Eternal som följer inte långt därefter. My Apocalypse sitter också tämligen välgjutet.

På grund av privata omständigheter har jag tyvärr inte möjlighet att stanna kvar kvällen ut, utan behöver något spår senare (efter The Eagle Flies Alone, lite drygt halvvägs genom bandet ordinarie set) lämna tillställningen. Synd, så klart, särskilt som det känns som att temperaturen i hallen nu är god både bokstavligen och bildligt, och jag föreställer mig att målrakan sedan bör ha varit klart tillfredsställande.

Personligen håller jag dock både Eluveitie och Amorphis som viktigare att ha bockat av, då deras musik talar mer till just mig. Och där får bägge akterna sägas ha levererat bra, även om Partille Arena var en något i överkant stor lokal sett till antalet sålda biljetter. Således ändå en trivsam afton i hårdrockens tecken!