Etikettarkiv: Dawn Of Disease

Hiraes – Solitary

ARTIST: HIRAES
TITEL: “Solitary”
RELEASE: 2021
BOLAG: Napalm Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Tyska HIRAES är vad som rest sig ur askan från  DAWN OF DISEASE efter att bandet splittrats och gått skilda vägar med sångaren Thomasz Wisniewski. Bandet består av samtliga övriga medlemmar (Oliver Kirchner och Lukas Kerk på gitarr, Christian Wösten på bas samt Mathias Blässe på trummor) tilsammans med nya vokalissan Britta Görtz och är alltså rutinerade långt bortom denna debutplatta. Bandnamnet HIRAES kommer det walesiska ordet “hiraeth” vilket översätts ungefär som “nostalgi och längtan efter förlorade platser eller ett hem som aldrig riktigt fanns där”.  Man håller sig också inom samma melodiska dödsmetall som det tidigare bandet, och över hela “Solitude” finns ett stråk av bitterhet över det som varit.

Kort sagt, HIRAES verkar ganska förbannade och tycker det kan få skina igenom. Den här typen av musik skadas ju inte av lite underliggande ilska, och “Solitary” är en bra skiva. Låtskriveri och produktion vittnar om kunskap, spår som 1000 Lights, Eyes Over Black, Under Fire och Grain Of Sand är snygga och medryckande på det där sättet som man vill att just melodisk dödsmetall ska vara.

Däremot lyckas man kanske inte riktigt med att skapa en skiva som är mer än just “bra”, därtill sticker den inte ut tillräckligt mycket. Konkurrensen inom genren är mördande överlag, och det finns väletablerade akter som tagit konceptet till högre höjder (ARCH ENEMY är väl ett fint exempel på just det?). Lyssnar man dessutom på senaste (sista?) skivan med just DAWN OF DISEASE, “Procession Of Ghosts” direkt efter “Solitary” så inser man att det var intressantare då. Med det sagt är HIRAES ändå ett välkommet tillskott i skivhyllan, och “Solitary” en fin platta att spisa!

Årsbästalistan 2019 – Robert

Det brukar ju talas om “det dekadenta 20-talet”, så det är med tillförsikt och livsaptit vi på WeRock-redaktionen ser fram emot det nyfödda decenniet. Innan vi ger oss i kast med det, återstår dock att summera vad som var störst, bäst och vackrast under det förra årtiondets avslutande musikår. Dagens analys presenteras av Robert!

Topp 10 skivor

10. MGLA – Age Of Exuse
Allt dessa polacker gör borde komma med en varningstext – har man väl fastnat för det här bandets grymma sväng och egna black metal så är man fast. För alltid. Det är som en drog snarare än musik – och “Age Of Exuse” är inget undantag.

9. CATTLE DECAPITATION – Death Atlas
Snyggast omslag i år. Snyggast blandning av vansinnigt hård dödsgrind och snygga rensjungna refränger med en melodisk fingertoppskänsla. Åh, de sjunger om jordens undergång också, det som vi människor håller på att ombesörja. Såklart är det underbart bra!

8. POSTHUM – Like Wildfire
Jodå, de drog in som en vild brand utom kontroll, norska POSTHUM. Den här plattan kom liksom från ingenstans, men innehåller precis allt du kan önska dig. Grymma riff, fantastiska låtar, coola titlar, och melodier som vägrar släppa taget.

7. MURG – Strävan
Detta är tredje skivan i den svarta och ödesmättade trilogi som svenska MURG levererat, och baske mig – det är inte bara den bästa av dem, det är också bland det mest intressanta som black metal-Sverige hostat upp på bra länge.

6. ONTBORG – Within The Depths Of Oblivion
Svärtad döds i rakt nedstigande led från DISSECTION – men det här kommer från Italien. ONTBORG kan konsten att slipa knivarna på ett sådant sätt att man vill bli skadad!

5. HORNDAL – Remains
Detta är otvivelaktigt årets mest spännande historia – och den hämtar sin kraft från verkligheten. HORNDAL berättar om hur det gick till när fabriken stängde och bygden dog, allt tonsatt till hård sludge metal.

4. DAWN OF DISEASE – Procession Of Ghosts
Lite oväntat kanske, men årets klart bästa melodeath kommer från tyska DAWN OF DISEASE. Den här skivan äter exempelvis IN FLAMES och INSOMNIUM till frukost när du väl börjat lyssna på den. Det säger faktiskt det mesta – in med dig och kolla in den!

3. KRYPTOS – Afterburner
Det här är inte bara årets klart bästa thrash metal – det är en av de bästa thrash metal-plattorna som släppts på de senaste åren! KRYPTOS från Indien blir bara starkare och starkare, och baske mig: det finns inte ett enda medelsvagt spår på “Afterburner”. Bara urstarka låtar. Bronsmedalj!

2. IDLE HANDS – Mana
Det här är pop. Svart rock. Black metal och goth i en enda röra. Det luktar THE CURE, DANZIG och IGGY POP samtidigt som det har ett svart driv och mörker i sig. Det är också helt fantastiskt, och under året har undertecknad verkligen förälskat mig i “Mana” från IDLE HANDS. Så annorlunda, så bra!

1. NUMENOREAN – Adore
And then there was one. I slutänden, efter alla dessa våndor och funderingar och extralyssningar så känns det ändå ganska givet att årets bästa platta kommer från Kanada. NUMENOREAN levererar en resa från första spåret till sista, och “Adore” kommer för alltid att ha en plats i mitt hjärta. Ståpäls, eufori och tårar i en enda röra – detta lämnar ingen oberörd.

Övriga utmärkelser & betraktelser

Close-Up Magazine tar avsked
En epok, och vad som känns som en barndomsvän somnade in under 2019. Close-Up Magazine landar inte längre i lådan, proppfull med attityd, nya musiktips och ett vaksamt öga på scenen. Sweden Rock Magazine gör ett behjärtansvärt försök att plocka upp och stötta förvirrade läsare, men det är inte samma sak. Tack för allt, Close-Up. Vila i Frid.

Kungen är fortfarande kungen!
KING DIAMOND kom till Stockholm med hela scenbygget och en extravagant show – och herrejistanes vad karl’n levererade! Sången satt perfekt, humöret var på topp och låtarna var ett underbart pärlband av ess, ackompanjerade av så där lalom mycket teaterföreställning. Vuxna män grät av lycka i publiken!

2019 – ett brett musikår!
Topp 10-listan ovan har alster från hela världen (Indien, Kanada, USA*2, Norge, Polen, Sverige*2, Italien och Tyskland), och då har vi inte ens pratat om plats 11-20 som du ser på bilden här bredvid.  2019 har varit ett galet brett musikår, och extra roligt har WeRocks egna “Hot or Not” varit eftersom det verkligen fångar essensen av allt spret. Inte ens vi fyra som älskar hårdrock är i närheten av att dra jämnt eller ha koll på allt!

Årets överkörning: JUNGLE ROT live på Gefle Metal Festival
Jag hade inte koll på dessa jänkare sedan innan, men herre min skapare och geten han red in på: vilken överkörning till spelning de bjöd på i Gävle i somras! Så pass att undertecknade gjorde ett helhjärtat försök att svämma över sociala media med emojisar av glädje och kärlek för att sen börja köpa på sig hela bandets back-katalog.

Årets “Där fick man så man teg”: EVERGREY
Jahapp. EVERGREY. Pretentiösa muppar som spelar musik för musiker. Kvasispännande och högtravande. Jodå – förutfattade meningar kan sätta sig ivägen för mycket – ändå till dess att de blir utmanade. Och… så blev det. Hela skivan “The Atlantic” är bra, men framförallt är låten Weightless hela jävla magisk. Där fick jag verkligen så jag teg och fick äta upp allt – till bandets stora glädje. Det får man bjuda på…

…sist men inte minst: varför hittade jag inte den här tidigare?
Det rasar ju ut ny fantastisk musik, och den härgodbiten av RIOT CITY smet mellan fingrarna på mig när den kom. Tyvärr, för detta är underbar heavy metal som luktar JUDAS PRIEST och AGENT STEEL. Lyssna på In The Dark så förstår du att man önskat att den inte dykt upp på radarn de sista självande dagarna av året – den här hade mna ju gärna sett på Årsbästalistan…!

Dawn Of Disease – Ascension Gate

ARTIST: Dawn Of Disease
TITEL: Ascension Gate
RELEASE: 2017
BOLAG: Napalm Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Fredrik Sandberg

Det finns fantastiskt mycket spännande, konstig och (potentiellt) läcker mat där ute. Råbiff med varsamt uppvända vakteläggulor, perfekt fermenterad koreansk kimchi, laxmoussé-tartarer och mustiga långkok ångande av allehanda exotiska pepparfrukter. Är man gourmet tar resan aldrig slut, det finns alltid mer att upptäcka. Men ibland vill man, även om man så är världens matfantast, faktiskt bara ha en hederlig kebabpizza. Helst en från stammis-stället på hörnet, så där lagom flottig, kryddstark, med rejält med lök och en lagom syrlig kebabsås – och som man äter ur kartongen…

Säg hej och välkomna in i diskussionen till DAWN OF DISEASE. De är, som ni antagligen redan har listat ut, något av en dödsmetallens motsvarighet till den där kebabpizzan. “Ascension Gate” som platta erbjuder inte särskilt mycket nytt, utan de stigar som vandras är tryggt uppvandrade av föregångare inom genren. Tyskarnas anrättning innehåller en redig dos Göteborgs-sound, med eleganta moll-harmonier draperade över tungt malande riff varvat med snabba blastbeats. Sången är mörk och ganska guttural, men med fint djup och utan att bli grötig.

Produktionen är tämligen snygg, och låtmaterialet är habilt, jämnstarkt snarare än med tydliga toppar och dalar men ändå med rimlig variation i tempo och anslag. De spår som möjligen sticker ut något är medryckande Leprous Thoughts, långsamt pampiga titelspåret Ascension Gate, bitvis brutalsnabba Akephalos samt taktfasta Lucid.

DAWN OF DISEASE kommer sannolikt aldrig att få en stjärna i den musikaliska motsvarigheten till Guide Michelin, men det är kvalitativt hantverke och en ganska angenäm upplevelse likafullt. Precis som den där kebabpizzan från favorithaket, alltså…