Etikettarkiv: 7/10

Skivor

Omnium Gatherum – May The Bridges We Burn Light The Way

Lämna en kommentar

ARTIST: Omnium Gatherum
TITEL: May The Bridges We Burn Light The Way
RELEASE: 7/11 2025
BOLAG: Century Media

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Omnium Gatherums musik har varit en stadig följeslagare under åren, det märks inte minst på att jag har recenserat alla bandets skivor sedan 2013 års ”Beyond”. Den vanliga invändningen är både det som är bra med bandet och det som talar mot det – melodisk dödsmetall av finskt snitt, ja jag har hört detta förut. Så varför ger jag väsentligt med tid till det här bandet?

Tja, mycket har att göra med att bandet är väldigt duktiga på sitt hantverk, och lyckas hålla majoriteten av låtarna på varje skiva på en så pass hög nivå att det verkligen inte känns som bandet stagnerar, eller inte får det att bränna till.

Ser jag på de skivor som bandet har släppt från 2013 och framåt så framstår framför allt ”The Burning Cold” som skivan som står sig starkast. Det är också den skiva som jag helst har satt på om jag känt ett sug att lyssna på bandet.

”…Bridges…” upplever jag som en skiva som har potentialen att verkligen nå upp till denna nivå, men som inte riktigt lyckas hela vägen. När bandet – sedan starten chefat av Markus Vanhala – lyckas som bäst, ja då är det fantastiskt bra musik som gång efter annan har fått mig att sluta ögonen i nästan fullkomlig njutning, medan andra låtar får mig att känna att ja, det är väl okej.

Som bäst är det i My Pain som har ett glimrande gitarrspel, inte minst i solodelen som är överjävligt bra, och ett fint och tungt sväng och avslutande kvartetten låtar på skivan där bandet vågar släppa på i stort sett alla spärrar och vräker på med assnygga melodier och rent magiskt fint trumspel. Det är inte det mest komplicerade trumspelet som Atte Pesonen bjuder på, men ack så effektivt tryfferat att jag hajar till mest hela tiden. Kolla bara in de accentuerande cymbalslagen i Streets Of Rage – ren mumma!

Det är bara att konstatera att Omnium Gatherum fortfarande är en extremt trevlig bekantskap som, även om ”…Bridges…” inte håller helt igenom, lyckas med att locka till lyssning med behållning.

Skivor

Revocation – New Gods, New Masters

Lämna en kommentar

ARTIST: Revocation
TITEL: New Gods, New Masters
RELEASE: 26/9 2025
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Det har gått tid sedan jag recenserade någon skiva av Revocation – 2016 kollade jag in ”Great Is Our Sin”, men det innebär inte att jag inte har lyssnat på bandet från Boston. Jag tyckte att både ”The Outer Ones” och ”Netherheaven” hade sina förtjänster – och det är symptomatiskt att så har jag tyckt om nästan alla skivor som bandet har stått bakom. Flera redigt bra låtar som har väckt en hel del förnöjsamhet, och så ett antal låtar där jag känt att bandet kunnat bättre. Ofta har jag landat på en betygssjua, vilket ju inte är att förakta, och så blir det också nu.

”New Gods, New Masters” luras lite – den inledande duon med först titellåten och Sarcophagi Of The Soul är nämligen svinbra. Strängarbetet flyger här på en i det närmaste stratosfärisk höjd – det är bett i riffen, och solona – herrejävlar – skjuter ut låtarna i rymden. Detta kombinerat med ett flyhänt trumspel, ja, jag blir helt lyrisk. Tänk ändå om hela skiva hade legat på denna nivå har jag kommit på mig själv med att tänka flera gånger!

Som roligast blir det när bandet bjuder in en lite oväntad gäst som Gilad Hekselman som främst är känd som en jazzgitarrist i The All Seeing – då bryts formen och det blir verkligen aningen mer intressant än när det ”bara” är Travis Ryan från Cattle Decapitation, Jonny Davy från Job For A Cowboy eller Luc Lemay från Gorguts – musiker som jag verkligen uppskattar men som känns mer typiska för en metalskiva.

För det är när Revocation låter sin kreativitet löpa fritt som bandet blir verkligt intressant. Vem minns inte det fantastiska inslaget av blås och orgel i The Watchers utan att tänka på hur briljant det var?

Hantverket på ”New Gods, New Masters” är som vanligt utmärkt – att bandet kan lira precis så bra som behövs för den här typen av musik det räcker såklart ett gott stycke på vägen, men när jag känner att det finns så mycket mer oförlöst potential i Revocation som jag vill ha mer av, då blir det inte ett högre betyg än så här.

Gillar du bandet sedan innan, då är denna skivan sannolikt en som du kommer gilla lite mer än vad jag gör – och då gillar jag den en hel del.

Skivor

Avantasia – Here Be Dragons

Lämna en kommentar

ARTIST: Avantasia
TITEL: Here Be Dragons
RELEASE: 28/2
BOLAG: Napalm Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Ibland tänker jag att det är en smula bra att jag är sölig med att recensera skivor. ”Here Be Dragons” är AVANTASIAs tionde album. Inte dåligt med tanke på att bandet/projektet mest började som en grej för Tobias Sammet att göra mellan EDGUYs skivor, och mängden vokalister som gjort inspel på både skivor och konserter är, ska vi säga, försvarligt.

Jag drog igenom skivan en gång. Herrejävlar, tänkte jag, detta är ju svinbra! Betygsåttan började fladdra i skallen. Som ni ser landar skivan på ett betyg ner. Fortfarande bra, men inte lika bra som några av bandets andra skivor. Som ”Moonglow” från  2019 som jag tyckte var så bra att jag satte den på plats två på årsbästalistan över det året. Eller, såklart, ”The Metal Opera” del 1 och 2.

Men ”Here Be Dragons” är en bra skiva, det fula omslaget till trots, och att Jørn Lande inte är med.

Ni kan konceptet vid det här laget. Det är prima power metal med många gästande vokalister. Ofta lyfter de låtar till otroliga nivåer, ibland känner jag att de förtjänar bättre låtar. Som Tommy Karevik från KAMELOT i The Witch som ju inte är direkt dålig, bara lite meh!

Eller Roy Khan, också med ett förflutet i KAMELOT i avslutande Everbody’s Here Until The End.

Men vad är då bra?  I stort sett allt annat. Michael Kiske, Ronnie Atkins, Bob Catley, Adrienne Cowan, Kenny Leckremo, Geoff Tate och Tobias Sammet svarar för besjälade sånginsatser i de låtar de är med i. Jag smälter inombords av både Tate och Catleys röster på grund av deras insatser i QUEENSRŸCHE och MAGNUM, två band med viss betydelse för mig, och det är ju stört omöjligt att inte bli helt yster till sinnes, vilja dricka öl och hoppa i takt till en låt som Against The Wind som har ett magiskt driv, en svinbra refräng och satans fina symfoniska melodier. Eller varför inte Avalon där Adrienne Cowan får driva upp oktaverna i en nästan patenterad AVANTASIA-låt.

Men jag kan inte annat än undra varför Sammet inte har valt att till exempel välja bort Creepshow till förmån för Return To The Opera som ligger som en sorts extralåt på den version av skivan jag lyssnat på.  Maken till ystert spel på basen får ni leta efter på den här skivan.

Tobias Sammet har gjort bättre skivor än denna, men det går inte att komma undan från faktumet att ”Here Be Dragons” är en förbannat sympatisk skiva – en skiva som har fått mig att återvända till den dagligen sedan den släpptes. Jag tycker att ni ska ge den en chans om ni inte redan gjort det.