Etikettarkiv: 7/10

Haradrim – Death Of Idols

ARTIST: Haradrim
TITEL: Death Of Idols
RELEASE: 23/6 2023
BOLAG: Trust No One Recordings/EAT Heavy Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Jag blir alltid glad när det kommer promos från Tomasz och Erik – de har hittills visat sig ha ett rätt bra korn för att leta upp band som ligger och puttrar i undervegetationen redo att brisera.

HARADRIM (såklart bonuspoäng från undertecknande bibliotekarie för referensen till Tolkien) från de norra delarna av landet har kokat ihop en till stora delar riktigt sympatisk skiva.

Det som jag mest går igång på är det rent fantastiska gitarrspelet från Anton Palmborg. Här finns en otroligt fin stringens i både riffen som ledigt pendlar mellan de crustiga delarna till de svärtade ditona. Lägg därtill en kuslig skicklighet att väva in rent infernaliskt snygga melodislingor och vi får en skiva som detta hänseende smeker trumhinnorna på rätt sätt.

Och det börjar bra direkt – titellåten är en av de bästa låtarna på plattan, och det är lite av ett tveeggat svärd att öppna med en så pass stark låt med ljuvlig stämning och furiösa blastbeats som triggar igång nackmuskulaturen hos mig direkt. Jag skriver tveeggat för det är svårt att följa upp en dylik låt, och trots idogt lyssnande så faller jag inte lika hårt för Venus Falling som visserligen har en till stora delar nöjsam musikalisk båge, men där refrängen aldrig riktigt lyfter för mig.

Ska jag hitta en akilleshäl hos HARADRIM så är det faktiskt – för en refrängdåre som mig – just refrängerna. Här finns några som jag tycker drar ner helhetsintrycket, och som om bandet hade kört låtarna ytterligare ett varv med sträng blick på detta hade fått mig att höja betyget ett snäpp. Så pass bra är nämligen “Death Of Idols” i övrigt.

Här finns ett underbart driv i härligt stökiga Tyrant, furiösa Nero som med emfas visar att korthet är en dygd, brutalt drivande Conquest och snyggt snirkliga Acheron som jag verkligen gillar. Jag uppskattar också hur sömlöst Palmborg och Dennis Sjögren (bas) går mellan black metal och crust på ett väldigt balanserat och bra sätt. Sången är en ren dröm – brötigt och köttigt, men med en tydlighet i fraserna som gör att det går att höra vad som sjungs. Produktionen är föredömligt uppstyrd.

Jag ser, med tanke på hur sympatisk “Death Of Idols” är, fram emot att få höra mer från den här duon.

Wiegedood – There’s Always Blood At The End Of The Road

ARTIST: WIEGEDOOD
TITEL: “There Is Always Blood At The End Of The Road”
RELEASE: 2022
BOLAG: Century Media

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Belgiska WIEGEDOOD släpper sin fjärde skiva, och den första att kliva ur ramarna på inledande trilogin “De Dooden Hebben Het Goed I-III” vad gäller namnet. “There Is Always Blood At The End Of The Road” är inte bara ett riktigt tufft namn på en skiva, det är också mer av den aningen hypnotiska och stundtals nästan mässande black metal den här kärva trion producerar. Ömsom får man en argsint attack där bandet går på med frenesi – nästan ett tordön av soniska krigsförklaringar – och ömsom mässande riff. Knappa 45 minuter lång är plattan, och personligen är det en ganska lagom portion WIEGEDOOD. Inte så mycket att orken tryter, och inte för lite så att det inte hinner bli en bra upplevelse. Allra bäst tycker jag bandet är i låtarna Until It Is Not, Now Will Always Be och Nuages på denna platta, och det beror kanske bara delvis på att det är bra låtsnickeri – kanske är det också för att de ligger i mitten av alstret och då är undertecknad som mest samstämmig med musiken?

Inledande FN SCAR 16 skaver kanske lite då det är som att kasta sig ut för en klippa, på samma sätt som avslutande Carousel också är en stark låt – det är de förresten till stor del alla 9 låtarna – men skaver för att det är på upploppet och uppmärksamheten trubbats lite. Smart i så fall av WIEGEDOOD att lägga de starkaste låtarna i mitten, och en höjdpunkt att se fram mot varje gång skivan spelas.

“There Is Always Blood At The End Of The Road” släpps visserligen på ett kommersiellt starkt bolag i form av Century Media, men det är inte med ett lättlyssnat kommersiellt anslag. Det är mer ett smutsigt finger i ögat och blodig näsa efter ett slagsmål än glättiga och lättillgängliga selfies över den här musiken. Prova!

 

Knights Of The Realm – S/t

ARTIST: KNIGHTS OF THE REALM
TITEL: “Knights Of The Realm”
RELEASE: 2021
BOLAG: Playground Music

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Huruvida du tar den här skivan på blodigt allvar eller inte avgör sannolikt vad du tycker om den. Vill du se detta som en MANOWAR-allvarlig och dödligt seriös inlaga i dagens musiklandskap så finns en uppenbar risk att du retar dig på hur passningarna till hårdrockens stora klassiker som JUDAS PRIEST eller ACCEPT fördelas på ett sätt som helt skamlöst flörtar med allsång och inställsamhet. Väljer du en mer avslappnad hållning och låter fuck off-fingret som pryder omslaget leda vägen så har du knappa 40 minuter klacksparkande glädje framför dig. Valet är ditt. Den här recensionen är skriven utifrån utgångspunkten att musik av detta snitt inte alltid behöver vara blodigt allvar och lika gärna kan vara skapad för att.. ja, det är kul och lättlyssnat.

För så är det. Det självbetitlade albumet från svenska trion KNIGHTS OF THE REALM är lättlyssnat och roligt.  Trion Lars Sköld – här kallad Larry “The Hammer” Shield – på trummor, Marcus von Boisman (a.k.a “Mean Machine”) på sång och Magnus Henriksson (eller här “Megalomagnus”) på stränginstrumenten gitarr och bas har också kul, och det lyser igenom.

9 låtar (+ett intro) som alla har skrattretande klyschiga titlar som Chains Of Metal, Blood On Steel, Steel My Heart, Heavy Metal (!) eller Metal Attack är ett enda stort lekland för den som vill ha nitar och jeansjacka på sig medan man headbangar till lättlyssnad heavy metal. Fields Of Fire, When Metal Meets The Beast och i sammanhanget finstämda (nåja…) Standing At The Gates Of Hell är de personliga favoriterna, men överlag är detta en platta som lätt hänger sig kvar för ett varv till. Och ett varv till. Inte för att det krävs för att du ska komma in i skivan och musiken, utan tvärtom: för att det inte krävs alls, och att du helt enkelt ganska snart kommer finna dig själv spelandes luftgitarr och digga klyschor!