ARTIST: Between The Buried And Me
TITEL: The Blue Nowhere
RELEASE: 12/9 2025
BOLAG: InsideOut
BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch
Jag har, såklart, en lång historia med Between The Buried And Me – det kan ni om inte annat ta del av här om ni vill det – men nu har det gått ett helt decennium sedan jag recenserade någon skiva av bandet från Raleigh i North Carolina. Det är inte det att jag ogillar varken ”Automata” de två skivor bandet släppte 2018, eller ”Colors II” som kom 2021, men jag prioriterade uppenbarligen andra album den åren.
Men nu blev det ändå dags att ta sig an en skiva – och det måste jag tacka en jobbarkollega för – Jonas R – som hade stångat sig mot skivan ett tag, och påminde mig om att den faktiskt var ute.
Och som ni förstår på betyget – jag gillar detta en hel del. Jag märker att mycket är sig likt. BTBAM har alltid lekt och jag har alltid upplevt bandet som ett lekfullt band som inte räds att skruva till det. Så är det även här, men banne mig om bandet inte känns extra sugna på ystra krumsprång?
I vilket fall så dras jag med i bandets spelglädje, och jag gör det med frustande glädje. Redan under inledande Things We Tell Ourselves In The Dark så blir jag sugen på att fucking dansa! Ja, vem fan hade kunnat ana det? För detta spår svänger och gungar fram att det är ytterst svårt att inte bli glad.
Bandet växlar ledigt mellan brutala attacker av sonisk pugilism och mer melodiska passager – och det görs med osviklig ackuratess.
Och det fortsätter egentligen på detta sätt rakt igenom skivan. Den enda låt som jag uppfattar som något skavande är God Terror som mest är…irriterande? I vilket fall har jag tryckt mig förbi den varje gång efter de inledande lyssningarna.
Resten av ”The Blue Nowhere” är en i stort sett oavbruten lyssnarfest. Bandet växlar så självklart mellan olika känslolägen och sveper in mig i gastkramande teknikaliteter och ren mäktighet med melodier som flertalet band skulle döda för att få till. Till största delen ligger detta i det fina samspelet mellan sången, gitarrspelet och pianoliret, som i Absent Thereafter som dessutom har ett slut som fått mig att dra på smilbanden varje gång.
Att ”The Blue Nowhere” bara har fått mig att bekräfta min kärlek till BTBAM förstår ni nog. Jag skulle drista mig till att säga att skivan är en rätt bra punkt att starta från om man är ny inför den typen av progressiv metal som bandet lirar och sedan leta sig bakåt i diskografin. I vilket fall, den här skivan är värd er tid och uppmärksamhet – kolla in den.
ARTIST: 
ARTIST: