Etikettarkiv: progressive metal

Kardashev – Liminal Rite

ARTIST: Kardashev
TITEL: Liminal Rite
RELEASE: 10/6 2022
BOLAG: Metal Blade 

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin Bensch

För lite mer än ett år sedan så kollade jag in KARDASHEVs EP “The Baring Of Shadows”, skivan som egentligen kom ut 2020, men som Metal Blade gav ut ett år senare. Att säga att jag var i det närmaste överväldigad av den skivan är lite av ett understatement, precis som det är ett kanske ett ännu större understatement att skriva att “The Baring Of Shadows fick mig att längta intensivt efter mer musik från Arizonabandet. EP:n var nämligen alldeles för kort, och det kändes som att bandet bara hade visat en del av sin potential, både känslomässigt såväl som hantverksmässigt.

Som ni förstår av betyget så är detta verkligen fallet. “Liminal Rites” ligger snubblande nära det högsta betyget vi kan dela ut här på WeRock – hade vi sysslat med decimaler så hade jag lagt till 0.5.

För er som inte var med i förra vändan så lirar KARDASHEV en otroligt intressant blandning av döds, shoegaze och post-metal som de verkligen gör till sin egen. Att det blir ganska många lager i bandets musik kanske avskräcker en del, för det krävs tid att upptäcka och ta in allt det bandet gör på “Liminal Rite”. Är man å andra sidan redo att faktiskt ge det här albumet ett antal lyssningar så ger det tillbaka i drivor. Är det obegriplig musik som stöter ifrån? Nä, jag blev såld redan vid första lyssningen, och den satte standarden för en rent världsfrånvänd repeatlyssning – jag tror att jag lyssnade på skivan rakt igenom tre gånger – och så hade tre timmar gått. Att lyckas göra en skiva som är så lång, och ändå få den att kännas som att den skulle kunna vara lite längre är något av en bedrift.

Vill man så går det att lyssna på skivan som en sammanhållen berättelse om en man på väg ner i demens som ser tillbaka på sitt liv. Detta parat med musiken lyfter sannerligen upplevelsen av “Liminal Rite” på ett rent känslomässigt plan, för detta är en känslomässig skiva. Mycket av det har att göra med sångaren Mark Garrett. Han är en sångare som bemästrar alla sina uttryck till perfektion. Det är black metalyl, avgrundsdjupa growl och rensången. Samtliga exekverar han med en förkrossande tydlighet, och på en nivå som får mig att utnämna hans insats här som den starkaste sånginsatsen för hela 2022.

Trodde ni att det var slut där? Nä, ni får ju lägga till resten av bandet också, för är det något som KARDASHEV visar här så är det att samtliga medlemmar drar åt samma håll. Trummisen Sean Lang, som även står för en del spoken word, växlar lika lätt som ledigt mellan blasts till oerhört finkänsligt spel. När vi ändå pratar trummor så måste jag skriva att hans virvel är rena drömmen att lyssna på. Basisten Alex Rieth och gitarristen Nico Mirolla väver sina mattor på ett rent magiskt sätt. Det är hela tiden melodiskt och med sväng de spelar.

Låtmässigt finns här bara höjdpunkter. Det sätt som bandet växlar mellan olika uttryck men ändå lyckas hålla den röda linjen är vad som gör “Liminal Rite” så bra. Jag känner mig hela tiden både lamslagen av känsla och oerhört omhändertagen när jag lyssnar på den här skivan som kan  vara årets bästa. Kolla in den.

The Great Discord – Deam Morte

ARTIST: The Great Discord
TITEL: Deam Morte
RELEASE: 17/2 2022
BOLAG: Pazuzu Recordings

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Gör man sökningar på THE GREAT DISCORD på WeRock så får man ett antal träffar – intervjun jag gjorde med Fia och Axel i maj förra året, recensionerna av “Duende” och “The Rabbit Hole”, plus en hel massa annat. Det är inte en överdrift att säga att vi, och kanske framför allt jag, gillar det här gänget från Linköping.

Därför är det kanske en smula konstigt att jag inte kastade mig över bandets tredje fullängdare, “Deam Morte” vid tiden för skivans släpp i februari. Mina skäl var helt och hållet egoistiska. Jag hade lovat mig själv att ge den här skivan så mycket lyssnartid som jag tyckte att den krävde av mig, för den har snurrat i stort sett varje vecka sedan den släpptes.

“Deam Morte” är en mörkare skiva än föregångarna, som ju inte var några ljusbärare av större mått. Dels får vi en ny karaktär, Dea, och hon känns betydligt mycket farligare och besjälad av en vrede som kommer fram mycket tydligt på skivan. Det är mycket kamp, mycket våld – jag är inte förvånad att bandet gör en låt som Dies Irae som på ett oerhört påtagligt sätt handlar om våld i nära relationer. Den känslan som kommer fram i låten, och framför allt videon är så fruktansvärt drabbande, och det är något som präglar hela skivan.

Den är textmässigt den absolut mest innerliga skivan som TGD har gjort. Det här är inte “bara” musik för musikens skull, utan bandet har en hel massa saker som de vill ta upp.

https://youtu.be/PDGjSbRceeo

Ska jag inte nämna Fia Kempe? Det har jag ju gjort i samtliga andra texter jag skrivit om bandet. Såklart ska jag det! Om ni inte har stiftat bekantskap med sångerskan innan så har ni ett vokalt gottebord att se fram emot. Jag tycker att hon här svarar för den bästa insatsen jag hört henne göra på någon skiva, vilket jag tror har att göra med att hon verkligen menar vartenda ord hon sjunger på “Deam Morte”.

Musikaliskt så spretar det lite mer än på tidigare skivor, även om det finns gemensamma beröringspunkter. Jag tycker att “Deam Morte” är bandets mest dansanta skiva – här finns en fysisk puls som i Blood And Envy som jag gillar som framkallar bilder av hoppande publikhav, men också en oerhört smittande lekfullhet som i Noonday Devil som är helt oemotståndlig.

https://youtu.be/1zBrbXvQWss

“Deam Morte” är ytterligare en skiva som visar på att THE GREAT DISCORD är ett så vansinnigt begåvat band som fortfarande levererar skivor som skakar om och berör på sätt som känns nyfikna och intressanta. Gillar man bandet sedan innan så gillar man detta också, men “Deam Morte” är också en bra startpunkt om man inte känner till bandet sedan innan. Kolla in den.

Dream Theater – A View From The Top Of The World

ARTIST: Dream Theater
TITEL: A View From The Top Of The World
RELEASE: 22/10 2021
BOLAG: InsideOut Music

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Progmetallens titaner DREAM THEATER återvänder med nytt album. Den första frågan jag ställde mig till detta rent självklara faktum var om jag skulle orka bry mig. Singlarna The Alien och Invisible Monster kändes så mellanmjölksartade att jag knappt registrerade vad det var jag nyss lyssnat på. Så kan det vara när det gäller ett band som har nått sådana ikoniska nivåer – man förväntar sig alltid mer än vad man får – och i ärlighetens namn har jag inte ändrat mig när det gäller de två nämnda låtarna.

Ändå har jag satt en betygsåtta på plattan.

Det har att göra med att resten av låtmaterialet – resterande fem låtar alltså – är fruktansvärt bra. Underbart gungande och förtätande Answering The Call har så snyggt rytmiskt samarbete mellan Ruddess, Mangini och Petrucci att jag blir till mig ordentligt.

Sleeping Giant börjar vårdat och kontrollerat, men drar iväg alltmer ju längre låten varar. I slutet undrar jag om bandet menar allvar när Ruddess och Petrucci börjat byta 4:or med varandra för deras spelglädje formligen trycks ut från högtalarna.

Transcending Time är poplåten som hade kunnat bli slätstruken om det inte hade varit för att det låter så mycket RUSH runt tiden för “Moving Pictures”, vilket i mina öron är så fruktansvärt lämpligt när det görs på det här sättet.

Awaken The Master har ett introriff som varje gång har fått mig att få gåshud och ett underbart driv.

Och sen avslutar bandet, såklart, med ett stycke musik som klockar in på 20 minuter i titellåten på skivan. Såklart tar man i från tårna och bygger en katedral av DT-mått. Detta är i sig inget nytt, DREAM THEATER har alltid excellerat i långa låtar. Ibland är de bara okej efter den standard som bandet har satt, ofta väldigt bra, ibland helt magiska. Jag skulle placera in den här någonstans mellan väldigt bra och magisk.

Det som gör “A View…” så bra är att bandet känns så otroligt inspirerat. Med de vanliga radanmärkningarna att James LaBrie får ligga i sin komfortzon hela tiden och helt förväntat inte bjuder på mer än en fullt okej insats så känner jag att resten av bandet känns mer engagerat och på tå. Bäst är, som vanligt, Petrucci som golvar med sitt fina gitarrspel som vanligt, och Ruddess som är den som mer än någon annan har sett till att DT har behållit formen i så många herrans år. Mangini då? Ni vet kanske sedan tidigare att jag är av uppfattningen att denne tekniske best visserligen imponerar med just sin teknik, men inte så mycket mer? Här har någonting hänt. Jag kommer på mig själv med att faktiskt njuta av hans spel här.

DREAM THEATER har lyckats att bygga en skiva som känns kul, engagerande och njutningsfull att lyssna på. Det märks att bandet har haft roligt i studion och det smittar av sig på min upplevelse av den här skivan. Kolla in den.