Etikettarkiv: 5/10

Skivor

Volbeat – Servant Of The Mind

Lämna en kommentar

ARTIST: VOLBEAT
TITEL: “Servant Of The Mind”
RELEASE: 2021
BOLAG: Universal Music Group

BETYG: 5/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Denna skribent hör till skivsamlarsläktet, och således köps skivor ibland för att.. ja, de andra har en plats i hyllan och det ser fult ut med ett hål i samlingen, så att säga. Danska giganterna VOLBEAT är ett sånt band, där materialet som presteras över åren blivit mer och mer urvattnat men varje nytt släpp har resulterat i ett pliktköp. Det kan faktiskt vara slut med det nu, för det här är inte bra längre. Visst förstår man att syftet med skivan i huvudsak är att ha nytt material att använda som anledning för att turnera och spela de gamla klassikerna, men det kan inte bli tal om att plocka in speciellt många av de här låtarna i setlistan. Shotgun Blues kanske, The Devil Rages On för sin refräng, singeln Becoming eller banala Wait A Minute My Girl som någon form av lekfull mellanakt?

Ganska tufft omslag tycker jag också, men annars har den kreativa ådran från Michael Poulsen torkat ut betänkligt.  Detta är bandets svagaste släpp till dags dato. Köp något annat i julklapp till dina nära och kära!

Skivor

Déluge – Ægo Templo

Lämna en kommentar

ARTIST: Déluge
TITEL: Ægo Templo
RELEASE: 6/11 2020
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 5/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Om ni som jag är svag för post-hardcore med black metalinfluenser som låter som HARAKIRI FOR THE SKY har ingått i en ohelig allians med ALCEST så kommer ni högst sannolikt att gilla vad franska DÉLUGE gör på “Ægo Templo” som är bandets andra skiva. Och det är helt i sin ordning för DELUGE gör en del som är väldigt bra på den här skivan.

När allt stämmer som i låtar som Abysses  eller Ægo Templo och den där känslomässiga svallvågen som är det som drar mig till den här typen av musik dundrar in med full kraft, ja då är det lätt att överväga att ta fram de höga betygen. Men “Ægo Templo” är en skiva som lider av för ojämnt och aningens för stagnerat låtskriveri. Många av låtarna antingen smälter ihop för mig, alternativt innehåller element som känns aningen för tunna eller i ärlighetens namn helt förfärliga. Spoken word-partiet i Gloire au Silence  får mig, de facto, att längta efter tystnad.

DÉLUGE är ett band som, stundtals, visar upp fantastisk potential, men som inte lyckas leverera en skiva där helheten har vässats till skarpa vapen. Då hjälper det inte att “Ægo Templo” har en produktion som är helt fantastisk.

Skivor

Falconer – From A Dying Ember

Lämna en kommentar

ARTIST: Falconer
TITEL: From A Dying Ember
RELEASE: 26/6 2020
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 5/10
SKRIBENT: Martin Bensch

“From A Dying Ember” är med lätthet den skiva som jag hittills under 2020 som jag har känt störst kluvenhet inför. Jag har lyssnat idogt på den – cirka 20 gånger – och har fortsatt stora problem med den.

FALCONER har en 20 år lång karriär bakom sig. Mitt närmsta minne av bandet är att min vän Mats hissade “Armod” från 2011 något enormt. Givet detta så visste jag att det här bandet inte skulle vara min kopp kaffe utan förbehåll. Att bandet dessutom räknar sin hemvist inom folkmetallen stärkte mig inte direkt inför lyssnandet.

Och det är just dessa elementen som jag har störst problem med. Här finns några fruktansvärda cringefester som får mitt inre att vibrera av obehag enbart vid tanken – Bland Sump och Dy är en ren golgatavandring i tretakt som jag helst vill glömma, och Mathias Blads falsettsång i Rejoice The Adorned är också hårresande. Lägg till att texten är så töntig att jag skäms. Förresten – jag gillar inte Blads sång något vidare alls.

Finns det inga förmildrande omständigheter med “From A Dying Ember”? Jo, det gör det. Inledande Kings And Queens har ett oerhört mäktigt sväng som jag gillar mycket, Desert Dreams likaså, och här får vi dessutom fint trumspel från Karsten Larsen parat med riktigt fint gitarrspel Stefan Weinerhall och Jimmy Hedlund. Gitarrspelet är i övrigt riktigt bra genom hela skivan.  Att vi också får en himmelskt fet Hammondorgel i Thrust The Dagger Deep applåderar jag alla dagar i veckan.

Jag misstänker att de saker som gör att jag ibland innerligt avskyr “From A Dying Ember” – det helt skamlösa dyrkandet av medeltida ballader, säckpipor, fioler och ett helt orimligt bruk av tamburin – är just de saker som gör att ni som gillar FALCONER på riktigt kommer tycka att den här skivan är riktigt bra.