Etikettarkiv: Orm

Orm – Guld

ARTIST: Orm
TITEL: Guld
RELEASE: 31/10 2025
BOLAG: Indisciplinarian

BETYG: 5/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Det är inte bara An Abstract Illusion som för tre år sedan golvade mig med en fantastisk platta, danska Orm såg också till att rucka på cirklarna med sin otroliga skiva ”Intet · Altet”. Men här upphör likheterna, det förstår ni när ni ser betyget.

Jag har den största respekt för band som vill förnya sig, för det försöker verkligen Orm med ”Guld”. Där föregångaren lyckades med att med en i det närmaste övermodig speltid övertyga mig om att varenda ton, frasering och trumslag var en nödvändighet, och på vilken allt detta lyckades samspela till en helhet av sjudande kreativitet, där känns ”Guld” som en skiva som jag stångar mig mot, utan att få speciellt mycket tillbaka.

När Orm lyckas med att närma sig magin de är kapabla till, som i Undfangen, då klänger jag mig fast vid detta med en frenesi som mest kan liknas vid en person som hotar att kastas av ett skepp i en storm. Jag vill ju så gärna gilla vad Orm gör att det blir som att tömma bitterhetens kalk när de inte lyckas med detta, utan plogar på och mest låter som så många andra black metalband.

Att ljudbilden är så kompakt hjälper inte heller till när trummorna plöjer på med generiska blastbeats – en mer organisk ljudbild hade kunnat rädda upp ”Guld” till en nivå som hade fått i alla fall öronen att glädjas åt hur det lät, även ifall låtmaterialet lämnar mer att önska.

Jag önskar att jag gillar ”Guld” mer än vad jag nu gör, men ibland blir det ju dessvärre så att en emotsedd skiva inte svarar upp mot förväntningarna. Kanske är det så att jag ska ge skivan mer lyssnartid, att här faktiskt finns något att uppskatta som jag inte gör just nu, men magkänslan är just nu att detta inte är en skiva jag är speciellt sugen på att återvända till.

Årsbästalistan 2022 – Martin

2022, året då de kvalitativa skivsläppen har stått som spön i backen. Lätt som en plätt att göra årsbästalistan då tänker ni? Nej, verkligen inte! 2022 var året som jag mer än tidigare har omvärderat skivor som jag vid släppen totalt tokdyrkat för att sedan stryka från årsbästalistan. I vilket fall – här har ni nu en – hade jag gjort den senare hade den kunnat se annorlunda ut, haha! 

Topp 10 Skivor

10. Portal Tombs – MASS WORSHIP
Desperation i oxmånadernas oxmånad – februari. Med känslomässig ackuratess mejslar skivan ut en känsla av i det närmaste fullständig nödvändighet. Ett av Sveriges absolut mest intressanta band har, återigen, gjort en skiva som karvar sig in i hjärnan och stannar där.

9. From The Fathomless Deep – BEHOLD! THE MONOLITH
Lätt skivan som det svänger mest om i årets lista. Ett helvetiskt driv, otroligt gitarrspel och upplyftande stoner/sludge gör att bandet levlar upp från att ”bara” ha ett fräckt namn till att bli ett band som jag kommer följa med intresse framöver!

8. Starlight & Ash – OCEANS OF SLUMBER
En lika ödesmättad som förförande känslomässig uppvisning. Det tycks som att bandet från Houston oavsett vad de gör lyckas med att få mig att nicka uppskattande och ge dem en plats på listan. De gotiska och oerhört sense of place-fokuserade låtarna är – helt uppriktigt – omöjliga att stå emot.

7. Liminal Rite – KARDASHEV
Kanske den mest emotsedda skivan på hela året för min del. Komplexiteten är stor, ändå är detta en skiva att bara förlora sig i om man är på det humöret. Skivan som har det mäktigaste ljudet på virveltrumman ni kommer att höra på ett bra tag.

6. Mirage – GAEREA
Sent in – GAEREA, med ett bandnamn som jag fortfarande får koncentrera mig att skriva rätt – dök upp i en av våra Hot or Not. Då gillade jag det. Sen glömde jag bort bandet tills jag för ett tag sedan dök ner i ”Mirage” och hade väldigt svårt att släppa taget. Detta är så oerhört känslomässigt tillfredställande att varenda låt känns som en drabbande svallvåg av ångestfylld tröst. En motsägelse? Ja, kanske det. Bra är det i vilket fall.

5. False Light – WHITE WARD
Jag hade mina aningar om att jag skulle gilla detta – den föregående plattan ”Love Exchange Failure” tyckte jag var oerhört bra. Detta, gott folk, är ännu bättre. Det är svårt att inte koppla känslorna jag får vid lyssningen till faktumet att WHITE WARD är från Ukraina. Detta förstärker skivans pregnans – och då är den bedövande bra till att börja med. Att WHITE WARD lyckas med att utveckla sin black metal med avvikande element utan att kännas ett uns konstlade är en stor bedrift. ”False Light” är en platta att upptäcka, återupptäcka och beröras av under lång tid framöver.

4. The Great Below – KVAEN
Från styrka till kross skulle man kanske kunna beskriva ”The Great Below”. Debuten från KVAEN var ju stark, så stark att den fick rätt många att joddla i extas, men detta är ju next level shit som ungdomarna kanske skulle säga. En grymt sjudande häxkittel av riktad kreativitet som briserar av skaparkraft skulle kanske en pretentiös jävel som jag själv säga. I vilket fall är ”The Great Below” en av årets starkaste black metalskivor. Att detta är verket av en enda låtskrivare borde få hela scenen att rysa i vördnad inför Jacob Björnfot, men något säger mig att han nog skulle tycka att det var ganska jobbigt.

3. Intet • Altet  – ORM
Skivan som bokstavligt talat fick mig att gråta av rörelse. Och vi pratar inte stilla tårar, nä tänk snarare hulkande bölande. Fastän hela skivan är späckad med känsla, så kan partiet vid ungefär 14-minutersstrecket i Floden, som kan skabe vara något av det vackraste jag hört i hela mitt liv. Det var i det närmaste givet att denna skiva skulle hamna på listan då den är en i stort sett fulländad black metalplatta. Med tanke på att jag vet vilka ambitioner ORM har med varje skiva är det magiskt tillfredsställande att kunna konstatera att de sannerligen lever upp till dessa.

2. Moribund – IN APHELION
Under väldigt lång tid var detta skivan som med självklar ackuratess höll förstaplatsen. ”Moribund” är en nästan provocerande förträfflig platta som kryssar i så många rutor för mig. Låtskrivandet ligger på en fruktansvärd hög och jämn nivå. Produktionen passar musiken perfekt. De individuella insatserna – framför allt gitarrspelet borde åtalas för elitism och fingertoppskänsla – är magiska. Flödet rakt igenom skivan bjuder in till att lyssna om och om igen. En skiva som lyckas förena så mycket av metallens historia med ett mer samtida uttryck, ja det är bara att konstatera att ”Moribund” är en i stort sett fulländad skiva.

1. Woe – AN ABSTRACT ILLUSION
Fullständig kärlek. Jag skulle, och kommer, såklart bre på än mer om varför jag älskar den här skivan, men de inledande orden är det mest kärnfulla yttrande jag har om ”Woe”. Skivan flödar på ett fullständigt självklart sätt – de enskilda delarna bildar en mäktig musikalisk katedral i låtskriveriet, produktionen, och de enskilda medlemmarnas otroliga insatser. Med bibehållen känsla för sina föregångsband lyckas AN ABSTRACT ILLUSION  göra något nytt, fräscht men ändå magiskt hemtamt på ”Woe”. En skiva som jag har återkommit till med en stigande känsla av att den är direkt nödvändig att lyssna på minst en gång varje vecka.

Övriga betraktelser

Årets power metal!
Jag har inte ens försökt undvika power metal i år. Snarare har jag sökt med emfas efter än mer musik ur denna så disneyfierade subgenre och kastat mig över den med iver när den dykt upp. Noterbara och djupt ystra skivor som jag tycker att ni ska kolla in är utan inbördes ordning ”Illusions” av BOREALIS av så totalt uppenbara personliga anledningar att jag inte tänker gå i alls på dem, ”The Saberlight Chronicles” av FELLOWSHIP en platta som ni antingen kommer älska eller hata och ”Zenith” av SEVEN KINGDOMS som får mig att längta än mer efter ny musik av UNLEASH THE ARCHERS. Ni kommer fatta, jag lovar.

Årets grindcore!
”Hiss” av WORMROT. Bandet från Singapore som med allt tydligare eftertryck har blivit den nyare grindcorens banerförare. Detta är en skiva som utmanar vad grindcore är, vilket också gör den till en traditionell komponent inom rörelsen. Den känns både hemtam och progressiv.

Årets ”skivan var värd att vänta på”!
”Inhuman Spirits” av DARKANE. 9 års väntan på nytt material från Helsingborgs mest undervärderade band är alldeles för länge. Visar återigen att de är ett magiskt bra band. Produktionen från sångaren Lawrence Mackrory är sagolikt bra och lyfter fram låtarna på ett fint sätt. Gitarrspelet fullständigt glöder, och frågar ni mig så är solot i Conspiracies Of The Flesh ett av de bästa från hela 2022.

Årets bästa låtar
I princip omöjligt att lista alla fantastiska låtar från 2022, men jag provar!

Spillways  av GHOST
World Serpent (devourer of dreams) av IN APHELION
Austerity av KATATONIA
Acheron av NITE
Behind Closed Doors av WORMROT
Passenger av WILDERUN
Now Defied! av MISERY INDEX
Disgust av VORGA
Glory Days av FELLOWSHIP
Ashes Turn To Rain av BOREALIS

Orm – Intet • Altet

ARTIST: Orm
TITEL: Intet • Altet
RELEASE: 30/9 2022
BOLAG: Indisciplinarian Records

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin

Gott folk, det här kan vara årets bästa black metalskiva.

Jag har känt till ORM sedan innan, deras material har alltid varit värt att kolla in, men här uppar de anten på ett oerhört påtagligt sätt. Och de gör detta genom att annonsera att de kommer ut med ett dubbelalbum där det bara finns fyra låtar. Vi pratar alltså låtar med nästan galaktiska längder.

Som ni förstår ror de hem skeppet med bravur.

Black metal är, eller har kanske snarare blivit, för min egen del en genre som definieras av en intensiv närvaro i musiken, där varje ton optimalt skall fyllas med någonting som försätter mig bortom rummet jag är i. ”Intet • Altet” gör sannerligen detta. ORM har skapat en skiva som jag högst ogärna lämnar, och som jag har spelat på repeat nästan maniskt.

Varenda ton känns totalt nödvändig på skivan. Balansen i känslan blir aldrig lidande av att trion ledigt växlar mellan traditionellt black metalrens med underbar sång från Theis Wilmer Poulsen och Simon Sonne Andersen eller oerhört nedtonade partier. Bäst är det när de två uttrycken blandas – 12 minuter in i Floden, som kan skabe bygger ORM upp till en fullständigt episk svallvåg av känsla som, bokstavligt, framkallar tårar flera gånger när jag lyssnat på skivan.

Där andra skivor inom genren oftast vill framkalla en känsla av makt – och tro mig jag har inget som helst emot detta – vill, och framför allt lyckas ”Intet • Altet” med att visa på en mycket större känslomässig variation. Skivans historia om man så vill, är människans väg från vagga till död, vilket är ett omfattande ämne. Att det dessutom kan leda till grava pekorala dikeskörningar är mer regel än undantag verkar inte vara något som har bekymrat ORM. De har lyckats göra en skiva som i nästan varenda detalj lever upp till dess höga ambitioner.

Kolla in den.