Etikettarkiv: Woe

Listor

Årsbästalistan 2023 – Fredrik

Lämna en kommentar

På många sätt har 2023 varit ett mörkt år i världen, med väpnade konflikter som skördar oskyldiga liv och ekonomiska utmaningar för många andra. När Fredrik summerar musikåret 2023 är det kanske därför att se som symtomatiskt att svärtan är rikligt förekommande – eller så var helt enkelt de bästa skivsläppen också några av de mörkaste…? Oavsett vilket, här serveras the (dark) cream of the crops från 2023!

Topp 10 Skivor

10. Of Golden Verse – SERMON
Balansgången mellan kreativ verkshöjd och kultursvåra pretentioner kan vara en svår sådan, men om man som SERMON landar på rätt sida gränsen kan resultatet bli ack så fint. “Of Golden Verse” är således en intelligent komponerad historia med många nyanser och starka känslouttryck. Låtar som Golden och Departure imponerar.

9. Foregone – IN FLAMES
Kul att se en av de “gamla” giganterna som levererar. “Foregone” är en vital och slagkraftig platta, som fint gifter luftigt eleganta harmonier med bra och lagom elakt driv. Fans av IN FLAMES katalog under eran “Reroute To Remain” till “Come Clarity” kommer att headbanga förtjust när de lyssnar till Meet Your Maker.

8. Terrasite – CATTLE DECAPITATION
Varning – detta är inte en platta för ömtåliga öron! Med “Terrasite” levererar boskapsbödlarna en av årets absolut hårdaste käftsmällar, men här finns inte enbart brutalitet. (Även om det för all del finns cirka 7’018’523 ton av den varan.) Nej, här finns för den uppmärksamme lyssnaren även variation och nyanser nog för att lyfta anrättningen till en nivå över resten av vad soniskt våld-genren levererat 2023.

7. Endling – KVELERTAK
Jag har aldrig riktigt lyckats landa i hur jag vill beskriva norrbaggarna i KVELERTAK. Är det månne AOR-black metal på en punk-snedfylla, eller kanske rock ‘n’ roll som sniffat ammoniak och sedan råkat sätta sig på ett nitarmband modell längre? Men för all del, vem bryr sig, egentligen, när resultatet flyger lika högt och väl som “Endling”? En lite spretig platta, ja, men med gott om personlighet och skönt kompromisslöst gung, och ett alster som växer över tid.

6. Memorial – SOEN
Om någon undrar hur mycket jag gillar SOEN, så bör jag för transparensens skulle nämna att av deras tre senaste alster innan “Memorial”, så har inget placerat sig sämre än tvåa på mina årsbästalistor för de åren. Så att denna skiva trillar in på sjätte plats innebär väl egentligen att jag inte riktigt tycker att SOEN når de höjder de är kapabla till. Men även på en halvbra dag har dessa herrar så ofantligt mycket musikalisk färdighet och kreativitet att det räcker till årsbästalistan. Hade snittkvalitén på materialet hållit samma klass som trion Unbreakable, Violence och titelspåret Memorial, så hade pallplatsen varit given.

5. Legacies Of Frailty – WOE
WOE är verkligen en sådan där oslipad diamant som jag konstant förvånas över att inte fler har upptäckt och uppskattar. Visst, produktionen på “Legacies Of Frailty” är en liiiten aning burkig, men materialet i sig är herrejösses-stark black metal! Råheten och nervigheten kommer försedd med högspänningsvarning, och svärtan är så kompakt att Vantablack får problem med självkänslan…

4. Katharsis – KEEP OF KALESSIN
Bitvis nästan lite väl åt det symfoniska och teatraliska hållet, men när intensiteten är så betvingande hög rakt igenom blir det tillslut ändå omöjligt att värja sig mot “Katharsis” och dess vackra kaos. Omni är möjligtvis årets allra bästa låt. Jag tänker mig lite att det är det så här det skulle låta om J.R.R. Tolkien hade komponerat metal på 2020-talet istället för att skriva böcker på 1950-talet, och även om ett sådant uttalande säkert retar upp en och annan LOTR-fantast, så tänker jag att det torde framgå vilken tung komplimang det är tänkt som.

3. War Against All – IMMORTAL
Från titelspårets oemotståndligt intensiva rivstart, till dess att sista tonen på mer stillsamma Blashyrkh My Throne har klingat ut, är “War Against All” en synnerligen välkomponerad och välfungerande skiva. Här finns blastbeats och isvinds-vinande gitarrer som sliter och drar i kedjorna, men även inslag av mer malande tyngd och kyligt eleganta mollharmonier. Old school-black när den är som allra bäst. Mumma, nattsvart, själavrängande mumma!

2. The Loss Of Beauty – SHORES OF NULL
Årets vackraste platta: check! Ypperliga melodier, harmonier och arrangemang skapar en musikalisk upplevelse vilken likt en trögflytande, isig vårflod ringlar sig fram genom hörselgångarna och omfamnar hjärnan till en behagligt bortdomnande hädangång. Sorgset, men ack så bitterljuvt. Italienarnas mörka vemod är den vackraste själsliga smärta 2023 har att erbjuda.

1. Legacy – NON EST DEUS
Länge gick jag och saknade den där självklara vinnaren bland 2023 års skivsläpp, men plötsligt hände det! Sent på året insåg jag att jag hade missat att NON EST DEUS hade släppt nytt i maj i år, och vilken lycka att jag fick möjlighet att rätta till det brottet mot allt vad som är rätt och anständigt. “Legacy” är nämligen en oklanderlig mix av rå svärta och vacker melankoli, som ett slags oerhört potent destillat av det bästa med akter som ROTTING CHRIST och BATUSHKA. Därmed kan NON EST DEUS med all rätt och självklar värdighet ta klivet upp på tronen för bästa skivsläpp 2023!

Övriga betraktelser

Skivåret som svek?

Det känns kanske lite malplacerat att så här direkt efter att ha öst beröm över ett antal genuint bra skivor lägga en rubrik som denna, “Skivåret som svek”. Men ärlighet är en dygd, heter det ju, och även om framför allt mina topp tre samtliga är idiot-bra så kan jag inte komma ifrån känslan att 2023 var ett aningen svagt skivår.

Snittkvalitén på de alster som hamnar på platserna 6-10 på min lista brukar vara högre, och det brukar alltid vara 3-5 skivor som jag grämer mig över att behöva plocka bort från den slutliga listan. I år hade jag inte det problemet på samma sätt.

Live-upplevelsen som aldrig kommer att blekna

Den live-upplevelse som verkligen står ut under året gör det inte bara i jämförelse med övriga konsertbesök detta år, utan alla tider. Får du chansen att se GAEREA live, och då allra helst i en intim klubb-miljö, missa den inte!

Heja Norge!

Det brukar ibland skämtsamt sägas att det märks att Norge är satanisk metal-landet #1, då de kännetecknas av oljeborrning, säljakt och kyrkbränning…

Hur det än må vara med det, så noterar jag att platserna 3, 4 och 7 på min topp tio-lista detta år är norska akter. Tror aldrig att jag haft så många band från vår västliga granne på någon tidigare lista, och mycket riktigt är min årsbästalista också mer välförsedd med svärta än på många år.

Well played, Norway!

“Honorable mentions”

Nu räckte inte deras “Drifting Into The Endless Void” ända fram till årsbästalistan, men DOZER-släppet är inte desto mindre en bra platta. För undertecknad, som håller “Beyond Colossal” (2008) som en av de allra, allra bästa doom/stoner-plattorna någonsin, är det lite extra roligt att se dem tillbaka som aktiva.

Bland andra akter/plattor jag också vill lyfta fram återfinns HAKEN och deras “Fauna”. Alltför underlig för att jag riktigt skall kunna fördra den som fullång helhet, men i sina bästa stunder är det riktigt intelligent och intrikat musik.

Även UADA skall ha en eloge för fin black metal på “Crepuskule Natura”. Till sist (men men verkligen inte minst) …AND OCEANS, som var sista akt att sållas bort från den slutliga topplistan med sitt släpp “As In Gardens, So In Tombs”.

 

Listor

Hot or not? – September 2023

Lämna en kommentar

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: Concrete And Steel
ARTIST: Svartkonst
VALD AV: Amelie

Martin: Habilt hantverk, men det blir extremt stadig uppförsbacke för SVARTKONST efter den majestätiska “Black Waves”. Jag älskar produktionen som det ju inte går att inte gilla. Tjockt med gitarrer och trummorna – ja, för satan så bra de låter. Låten i sig blir aningens tjatig i slutet och låter resten av plattan så här så kanske jag blir tvungen att konstatera att nja, nära men ingen hare. Ljummet.
Robert: Alltså.. detta är med lätthet omgångens jobbigaste låt. Varför? Jo, för att man ju VILL gilla detta, och eftersom förra given “Black Waves” var rätt up my alley så hoppas man ju att det är magiskt. Men… det är ju inte det. Ingen av singlarna från kommande “May The Night Fall” har övertygat undertecknad då det varit lite… “black metal 1A, standardformat” över det. Och det gör det knepigt! Hjärnan vill säga att detta är stekhett, men hjärnan och själen säger att det är rätt… ja.. mellanmjöök och ganska trist. Pyspunka. Svalt…
Fredrik: Egentligen varken särskilt nyskapande eller säregen historia, detta. Men den kolmörka reptil som i form av Concrete And Steel slingrar sig i gränslandet mellan mellantempo-black och blackened death har inte desto mindre ganska imponerande huggtänder. Eller, för att tala lite mer klarspråk – svärtan är kompakt, ljudbilden maffig, och låtens avslutande del betvingande tung. Så överlag är temperaturen här kanske inte i paritet med helvetets allra innersta krets, men ändå hög nog för att svedja skinnet på en och annan syndare!

LÅT: Jaded
ARTIST: Spiritbox
VALD AV: Fredrik

Amelie: Jodå, jag gillar hannes emellanåt härligt desperata skriksång men i rensången låter LaPlante väldigt generisk. Trist. Detta är ett slags pop-dänga som försöker vara metal – om jag får raljera lite. Inte långt över kylskåpstemperatur i min värld.
Martin: Refrängen sätter sig, men så mycket mer är det inte. SPIRITBOX har hajpats en del, men jösses så oerhört standard 1A detta är. Lite tuff skriksång och, såklart, rensång har blivit så uttjatat att jag storknar. Ljummet, med dragning åt svalt.
Robert: Unikt är det inte, men det försöker man ju inte påstå heller. Och då funkar det! Visst, knappast det bästa och coolaste du kan höra, men refrängen sätter sig och det är mysig lyssning. Ljummet!

LÅT: Fresh Chaos Greets The Dawn
ARTIST: Woe
VALD AV: Martin

Robert: Fint detta, och trots (eller tack vare?) total avsaknad av överraskningar så är det finfin lyssning med härlig hetta från start till mål. Jag gillar’t!
Fredrik: WOE är WOE, och det är väl nästan snudd på att jag kunde nöja mig med det som kommentar? Som sedvanligt möts lyssnaren av frenetiskt piskande trummor, vackert melankoliska mollslingor, och en desperation som känns så rå att det är omöjligt att inte bli känslomässigt påverkad. Det aktuella spåret är möjligen aningen i överkant långt, alternativt hade behövt en liten gnutta variation ytterligare, men ärligt talat, vem bryr sig? Detta är ju ack så hett!
Amelie: Ber om ursäkt men så mycket tråkigare än såhär kan väl knappast metal bli? Det maler och maler… samma melodi, samma röstläge… Och inte måttligt heller utan i åtta och en halv dryga minuter! Om jag inte nästan somnade ifrån det hela skulle jag bli lite förbannad. Isande kallt.

LÅT: The Agony Seeping Storm
ARTIST: Job For A Cowboy
VALD AV: Robert

Fredrik: JFAC är ett sådant där band som jag borde gilla mer än jag gör. De är snortighta, stenhårda, och tekniskt synnerligen kompetenta. Men likafullt är det något som inte riktigt fullt ut vill lira ihop med det musikaliska belöningscentrat i min hjärna. Så även här, låten är snygg, de snabbaste partierna rejält röjiga, och de subtilt frygiska inslagen genuint läckra. Men ändå är detta låten av de tre jag tar del av denna omgång som jag förmodligen kommer att återvända till minst antal gånger. Ljummet, för mig åtminstone.
Amelie: När jag såg valet i listan tänkte jag att jaha, Robert såklart <3. En gång i tiden var detta band rätt heta för mig. Icke så nu. Och ändå, i detta bleka startfält (egna valet oräknat då) är JFAC ändå det minst tråkiga. Riktigt behagligt ljummet!
Martin: Ett mycket kärt återseende! Efter 10 års väntan kommer äntligen JOB FOR A COWBOY tillbaka med en riktig scorcher till låt. Jag kan inte värja mig mot detta, och ser extremt mycket fram emot att få höra mer. Är det den långa väntan som gör det? Kanske det, men vem bryr sig? Stekhett!

Listor

Årsbästalistan 2022 – Martin

Lämna en kommentar

2022, året då de kvalitativa skivsläppen har stått som spön i backen. Lätt som en plätt att göra årsbästalistan då tänker ni? Nej, verkligen inte! 2022 var året som jag mer än tidigare har omvärderat skivor som jag vid släppen totalt tokdyrkat för att sedan stryka från årsbästalistan. I vilket fall – här har ni nu en – hade jag gjort den senare hade den kunnat se annorlunda ut, haha! 

Topp 10 Skivor

10. Portal Tombs – MASS WORSHIP
Desperation i oxmånadernas oxmånad – februari. Med känslomässig ackuratess mejslar skivan ut en känsla av i det närmaste fullständig nödvändighet. Ett av Sveriges absolut mest intressanta band har, återigen, gjort en skiva som karvar sig in i hjärnan och stannar där.

9. From The Fathomless Deep – BEHOLD! THE MONOLITH
Lätt skivan som det svänger mest om i årets lista. Ett helvetiskt driv, otroligt gitarrspel och upplyftande stoner/sludge gör att bandet levlar upp från att “bara” ha ett fräckt namn till att bli ett band som jag kommer följa med intresse framöver!

8. Starlight & Ash – OCEANS OF SLUMBER
En lika ödesmättad som förförande känslomässig uppvisning. Det tycks som att bandet från Houston oavsett vad de gör lyckas med att få mig att nicka uppskattande och ge dem en plats på listan. De gotiska och oerhört sense of place-fokuserade låtarna är – helt uppriktigt – omöjliga att stå emot.

7. Liminal Rite – KARDASHEV
Kanske den mest emotsedda skivan på hela året för min del. Komplexiteten är stor, ändå är detta en skiva att bara förlora sig i om man är på det humöret. Skivan som har det mäktigaste ljudet på virveltrumman ni kommer att höra på ett bra tag.

6. Mirage – GAEREA
Sent in – GAEREA, med ett bandnamn som jag fortfarande får koncentrera mig att skriva rätt – dök upp i en av våra Hot or Not. Då gillade jag det. Sen glömde jag bort bandet tills jag för ett tag sedan dök ner i “Mirage” och hade väldigt svårt att släppa taget. Detta är så oerhört känslomässigt tillfredställande att varenda låt känns som en drabbande svallvåg av ångestfylld tröst. En motsägelse? Ja, kanske det. Bra är det i vilket fall.

5. False Light – WHITE WARD
Jag hade mina aningar om att jag skulle gilla detta – den föregående plattan “Love Exchange Failure” tyckte jag var oerhört bra. Detta, gott folk, är ännu bättre. Det är svårt att inte koppla känslorna jag får vid lyssningen till faktumet att WHITE WARD är från Ukraina. Detta förstärker skivans pregnans – och då är den bedövande bra till att börja med. Att WHITE WARD lyckas med att utveckla sin black metal med avvikande element utan att kännas ett uns konstlade är en stor bedrift. “False Light” är en platta att upptäcka, återupptäcka och beröras av under lång tid framöver.

4. The Great Below – KVAEN
Från styrka till kross skulle man kanske kunna beskriva “The Great Below”. Debuten från KVAEN var ju stark, så stark att den fick rätt många att joddla i extas, men detta är ju next level shit som ungdomarna kanske skulle säga. En grymt sjudande häxkittel av riktad kreativitet som briserar av skaparkraft skulle kanske en pretentiös jävel som jag själv säga. I vilket fall är “The Great Below” en av årets starkaste black metalskivor. Att detta är verket av en enda låtskrivare borde få hela scenen att rysa i vördnad inför Jacob Björnfot, men något säger mig att han nog skulle tycka att det var ganska jobbigt.

3. Intet • Altet  – ORM
Skivan som bokstavligt talat fick mig att gråta av rörelse. Och vi pratar inte stilla tårar, nä tänk snarare hulkande bölande. Fastän hela skivan är späckad med känsla, så kan partiet vid ungefär 14-minutersstrecket i Floden, som kan skabe vara något av det vackraste jag hört i hela mitt liv. Det var i det närmaste givet att denna skiva skulle hamna på listan då den är en i stort sett fulländad black metalplatta. Med tanke på att jag vet vilka ambitioner ORM har med varje skiva är det magiskt tillfredsställande att kunna konstatera att de sannerligen lever upp till dessa.

2. Moribund – IN APHELION
Under väldigt lång tid var detta skivan som med självklar ackuratess höll förstaplatsen. “Moribund” är en nästan provocerande förträfflig platta som kryssar i så många rutor för mig. Låtskrivandet ligger på en fruktansvärd hög och jämn nivå. Produktionen passar musiken perfekt. De individuella insatserna – framför allt gitarrspelet borde åtalas för elitism och fingertoppskänsla – är magiska. Flödet rakt igenom skivan bjuder in till att lyssna om och om igen. En skiva som lyckas förena så mycket av metallens historia med ett mer samtida uttryck, ja det är bara att konstatera att “Moribund” är en i stort sett fulländad skiva.

1. Woe – AN ABSTRACT ILLUSION
Fullständig kärlek. Jag skulle, och kommer, såklart bre på än mer om varför jag älskar den här skivan, men de inledande orden är det mest kärnfulla yttrande jag har om “Woe”. Skivan flödar på ett fullständigt självklart sätt – de enskilda delarna bildar en mäktig musikalisk katedral i låtskriveriet, produktionen, och de enskilda medlemmarnas otroliga insatser. Med bibehållen känsla för sina föregångsband lyckas AN ABSTRACT ILLUSION  göra något nytt, fräscht men ändå magiskt hemtamt på “Woe”. En skiva som jag har återkommit till med en stigande känsla av att den är direkt nödvändig att lyssna på minst en gång varje vecka.

Övriga betraktelser

Årets power metal!
Jag har inte ens försökt undvika power metal i år. Snarare har jag sökt med emfas efter än mer musik ur denna så disneyfierade subgenre och kastat mig över den med iver när den dykt upp. Noterbara och djupt ystra skivor som jag tycker att ni ska kolla in är utan inbördes ordning “Illusions” av BOREALIS av så totalt uppenbara personliga anledningar att jag inte tänker gå i alls på dem, “The Saberlight Chronicles” av FELLOWSHIP en platta som ni antingen kommer älska eller hata och “Zenith” av SEVEN KINGDOMS som får mig att längta än mer efter ny musik av UNLEASH THE ARCHERS. Ni kommer fatta, jag lovar.

Årets grindcore!
“Hiss” av WORMROT. Bandet från Singapore som med allt tydligare eftertryck har blivit den nyare grindcorens banerförare. Detta är en skiva som utmanar vad grindcore är, vilket också gör den till en traditionell komponent inom rörelsen. Den känns både hemtam och progressiv.

Årets “skivan var värd att vänta på”!
“Inhuman Spirits” av DARKANE. 9 års väntan på nytt material från Helsingborgs mest undervärderade band är alldeles för länge. Visar återigen att de är ett magiskt bra band. Produktionen från sångaren Lawrence Mackrory är sagolikt bra och lyfter fram låtarna på ett fint sätt. Gitarrspelet fullständigt glöder, och frågar ni mig så är solot i Conspiracies Of The Flesh ett av de bästa från hela 2022.

Årets bästa låtar
I princip omöjligt att lista alla fantastiska låtar från 2022, men jag provar!

Spillways  av GHOST
World Serpent (devourer of dreams) av IN APHELION
Austerity av KATATONIA
Acheron av NITE
Behind Closed Doors av WORMROT
Passenger av WILDERUN
Now Defied! av MISERY INDEX
Disgust av VORGA
Glory Days av FELLOWSHIP
Ashes Turn To Rain av BOREALIS