Etikettarkiv: Woe

Årsbästalistan 2022 – Martin

2022, året då de kvalitativa skivsläppen har stått som spön i backen. Lätt som en plätt att göra årsbästalistan då tänker ni? Nej, verkligen inte! 2022 var året som jag mer än tidigare har omvärderat skivor som jag vid släppen totalt tokdyrkat för att sedan stryka från årsbästalistan. I vilket fall – här har ni nu en – hade jag gjort den senare hade den kunnat se annorlunda ut, haha! 

Topp 10 Skivor

10. Portal Tombs – MASS WORSHIP
Desperation i oxmånadernas oxmånad – februari. Med känslomässig ackuratess mejslar skivan ut en känsla av i det närmaste fullständig nödvändighet. Ett av Sveriges absolut mest intressanta band har, återigen, gjort en skiva som karvar sig in i hjärnan och stannar där.

9. From The Fathomless Deep – BEHOLD! THE MONOLITH
Lätt skivan som det svänger mest om i årets lista. Ett helvetiskt driv, otroligt gitarrspel och upplyftande stoner/sludge gör att bandet levlar upp från att “bara” ha ett fräckt namn till att bli ett band som jag kommer följa med intresse framöver!

8. Starlight & Ash – OCEANS OF SLUMBER
En lika ödesmättad som förförande känslomässig uppvisning. Det tycks som att bandet från Houston oavsett vad de gör lyckas med att få mig att nicka uppskattande och ge dem en plats på listan. De gotiska och oerhört sense of place-fokuserade låtarna är – helt uppriktigt – omöjliga att stå emot.

7. Liminal Rite – KARDASHEV
Kanske den mest emotsedda skivan på hela året för min del. Komplexiteten är stor, ändå är detta en skiva att bara förlora sig i om man är på det humöret. Skivan som har det mäktigaste ljudet på virveltrumman ni kommer att höra på ett bra tag.

6. Mirage – GAEREA
Sent in – GAEREA, med ett bandnamn som jag fortfarande får koncentrera mig att skriva rätt – dök upp i en av våra Hot or Not. Då gillade jag det. Sen glömde jag bort bandet tills jag för ett tag sedan dök ner i “Mirage” och hade väldigt svårt att släppa taget. Detta är så oerhört känslomässigt tillfredställande att varenda låt känns som en drabbande svallvåg av ångestfylld tröst. En motsägelse? Ja, kanske det. Bra är det i vilket fall.

5. False Light – WHITE WARD
Jag hade mina aningar om att jag skulle gilla detta – den föregående plattan “Love Exchange Failure” tyckte jag var oerhört bra. Detta, gott folk, är ännu bättre. Det är svårt att inte koppla känslorna jag får vid lyssningen till faktumet att WHITE WARD är från Ukraina. Detta förstärker skivans pregnans – och då är den bedövande bra till att börja med. Att WHITE WARD lyckas med att utveckla sin black metal med avvikande element utan att kännas ett uns konstlade är en stor bedrift. “False Light” är en platta att upptäcka, återupptäcka och beröras av under lång tid framöver.

4. The Great Below – KVAEN
Från styrka till kross skulle man kanske kunna beskriva “The Great Below”. Debuten från KVAEN var ju stark, så stark att den fick rätt många att joddla i extas, men detta är ju next level shit som ungdomarna kanske skulle säga. En grymt sjudande häxkittel av riktad kreativitet som briserar av skaparkraft skulle kanske en pretentiös jävel som jag själv säga. I vilket fall är “The Great Below” en av årets starkaste black metalskivor. Att detta är verket av en enda låtskrivare borde få hela scenen att rysa i vördnad inför Jacob Björnfot, men något säger mig att han nog skulle tycka att det var ganska jobbigt.

3. Intet • Altet  – ORM
Skivan som bokstavligt talat fick mig att gråta av rörelse. Och vi pratar inte stilla tårar, nä tänk snarare hulkande bölande. Fastän hela skivan är späckad med känsla, så kan partiet vid ungefär 14-minutersstrecket i Floden, som kan skabe vara något av det vackraste jag hört i hela mitt liv. Det var i det närmaste givet att denna skiva skulle hamna på listan då den är en i stort sett fulländad black metalplatta. Med tanke på att jag vet vilka ambitioner ORM har med varje skiva är det magiskt tillfredsställande att kunna konstatera att de sannerligen lever upp till dessa.

2. Moribund – IN APHELION
Under väldigt lång tid var detta skivan som med självklar ackuratess höll förstaplatsen. “Moribund” är en nästan provocerande förträfflig platta som kryssar i så många rutor för mig. Låtskrivandet ligger på en fruktansvärd hög och jämn nivå. Produktionen passar musiken perfekt. De individuella insatserna – framför allt gitarrspelet borde åtalas för elitism och fingertoppskänsla – är magiska. Flödet rakt igenom skivan bjuder in till att lyssna om och om igen. En skiva som lyckas förena så mycket av metallens historia med ett mer samtida uttryck, ja det är bara att konstatera att “Moribund” är en i stort sett fulländad skiva.

1. Woe – AN ABSTRACT ILLUSION
Fullständig kärlek. Jag skulle, och kommer, såklart bre på än mer om varför jag älskar den här skivan, men de inledande orden är det mest kärnfulla yttrande jag har om “Woe”. Skivan flödar på ett fullständigt självklart sätt – de enskilda delarna bildar en mäktig musikalisk katedral i låtskriveriet, produktionen, och de enskilda medlemmarnas otroliga insatser. Med bibehållen känsla för sina föregångsband lyckas AN ABSTRACT ILLUSION  göra något nytt, fräscht men ändå magiskt hemtamt på “Woe”. En skiva som jag har återkommit till med en stigande känsla av att den är direkt nödvändig att lyssna på minst en gång varje vecka.

Övriga betraktelser

Årets power metal!
Jag har inte ens försökt undvika power metal i år. Snarare har jag sökt med emfas efter än mer musik ur denna så disneyfierade subgenre och kastat mig över den med iver när den dykt upp. Noterbara och djupt ystra skivor som jag tycker att ni ska kolla in är utan inbördes ordning “Illusions” av BOREALIS av så totalt uppenbara personliga anledningar att jag inte tänker gå i alls på dem, “The Saberlight Chronicles” av FELLOWSHIP en platta som ni antingen kommer älska eller hata och “Zenith” av SEVEN KINGDOMS som får mig att längta än mer efter ny musik av UNLEASH THE ARCHERS. Ni kommer fatta, jag lovar.

Årets grindcore!
“Hiss” av WORMROT. Bandet från Singapore som med allt tydligare eftertryck har blivit den nyare grindcorens banerförare. Detta är en skiva som utmanar vad grindcore är, vilket också gör den till en traditionell komponent inom rörelsen. Den känns både hemtam och progressiv.

Årets “skivan var värd att vänta på”!
“Inhuman Spirits” av DARKANE. 9 års väntan på nytt material från Helsingborgs mest undervärderade band är alldeles för länge. Visar återigen att de är ett magiskt bra band. Produktionen från sångaren Lawrence Mackrory är sagolikt bra och lyfter fram låtarna på ett fint sätt. Gitarrspelet fullständigt glöder, och frågar ni mig så är solot i Conspiracies Of The Flesh ett av de bästa från hela 2022.

Årets bästa låtar
I princip omöjligt att lista alla fantastiska låtar från 2022, men jag provar!

Spillways  av GHOST
World Serpent (devourer of dreams) av IN APHELION
Austerity av KATATONIA
Acheron av NITE
Behind Closed Doors av WORMROT
Passenger av WILDERUN
Now Defied! av MISERY INDEX
Disgust av VORGA
Glory Days av FELLOWSHIP
Ashes Turn To Rain av BOREALIS