Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: Concrete And Steel
ARTIST: Svartkonst
VALD AV: Amelie

Martin: Habilt hantverk, men det blir extremt stadig uppförsbacke för SVARTKONST efter den majestätiska “Black Waves”. Jag älskar produktionen som det ju inte går att inte gilla. Tjockt med gitarrer och trummorna – ja, för satan så bra de låter. Låten i sig blir aningens tjatig i slutet och låter resten av plattan så här så kanske jag blir tvungen att konstatera att nja, nära men ingen hare. Ljummet.
Robert: Alltså.. detta är med lätthet omgångens jobbigaste låt. Varför? Jo, för att man ju VILL gilla detta, och eftersom förra given “Black Waves” var rätt up my alley så hoppas man ju att det är magiskt. Men… det är ju inte det. Ingen av singlarna från kommande “May The Night Fall” har övertygat undertecknad då det varit lite… “black metal 1A, standardformat” över det. Och det gör det knepigt! Hjärnan vill säga att detta är stekhett, men hjärnan och själen säger att det är rätt… ja.. mellanmjöök och ganska trist. Pyspunka. Svalt…
Fredrik: Egentligen varken särskilt nyskapande eller säregen historia, detta. Men den kolmörka reptil som i form av Concrete And Steel slingrar sig i gränslandet mellan mellantempo-black och blackened death har inte desto mindre ganska imponerande huggtänder. Eller, för att tala lite mer klarspråk – svärtan är kompakt, ljudbilden maffig, och låtens avslutande del betvingande tung. Så överlag är temperaturen här kanske inte i paritet med helvetets allra innersta krets, men ändå hög nog för att svedja skinnet på en och annan syndare!

LÅT: Jaded
ARTIST: Spiritbox
VALD AV: Fredrik

Amelie: Jodå, jag gillar hannes emellanåt härligt desperata skriksång men i rensången låter LaPlante väldigt generisk. Trist. Detta är ett slags pop-dänga som försöker vara metal – om jag får raljera lite. Inte långt över kylskåpstemperatur i min värld.
Martin: Refrängen sätter sig, men så mycket mer är det inte. SPIRITBOX har hajpats en del, men jösses så oerhört standard 1A detta är. Lite tuff skriksång och, såklart, rensång har blivit så uttjatat att jag storknar. Ljummet, med dragning åt svalt.
Robert: Unikt är det inte, men det försöker man ju inte påstå heller. Och då funkar det! Visst, knappast det bästa och coolaste du kan höra, men refrängen sätter sig och det är mysig lyssning. Ljummet!

LÅT: Fresh Chaos Greets The Dawn
ARTIST: Woe
VALD AV: Martin

Robert: Fint detta, och trots (eller tack vare?) total avsaknad av överraskningar så är det finfin lyssning med härlig hetta från start till mål. Jag gillar’t!
Fredrik: WOE är WOE, och det är väl nästan snudd på att jag kunde nöja mig med det som kommentar? Som sedvanligt möts lyssnaren av frenetiskt piskande trummor, vackert melankoliska mollslingor, och en desperation som känns så rå att det är omöjligt att inte bli känslomässigt påverkad. Det aktuella spåret är möjligen aningen i överkant långt, alternativt hade behövt en liten gnutta variation ytterligare, men ärligt talat, vem bryr sig? Detta är ju ack så hett!
Amelie: Ber om ursäkt men så mycket tråkigare än såhär kan väl knappast metal bli? Det maler och maler… samma melodi, samma röstläge… Och inte måttligt heller utan i åtta och en halv dryga minuter! Om jag inte nästan somnade ifrån det hela skulle jag bli lite förbannad. Isande kallt.

LÅT: The Agony Seeping Storm
ARTIST: Job For A Cowboy
VALD AV: Robert

Fredrik: JFAC är ett sådant där band som jag borde gilla mer än jag gör. De är snortighta, stenhårda, och tekniskt synnerligen kompetenta. Men likafullt är det något som inte riktigt fullt ut vill lira ihop med det musikaliska belöningscentrat i min hjärna. Så även här, låten är snygg, de snabbaste partierna rejält röjiga, och de subtilt frygiska inslagen genuint läckra. Men ändå är detta låten av de tre jag tar del av denna omgång som jag förmodligen kommer att återvända till minst antal gånger. Ljummet, för mig åtminstone.
Amelie: När jag såg valet i listan tänkte jag att jaha, Robert såklart <3. En gång i tiden var detta band rätt heta för mig. Icke så nu. Och ändå, i detta bleka startfält (egna valet oräknat då) är JFAC ändå det minst tråkiga. Riktigt behagligt ljummet!
Martin: Ett mycket kärt återseende! Efter 10 års väntan kommer äntligen JOB FOR A COWBOY tillbaka med en riktig scorcher till låt. Jag kan inte värja mig mot detta, och ser extremt mycket fram emot att få höra mer. Är det den långa väntan som gör det? Kanske det, men vem bryr sig? Stekhett!