Etikettarkiv: Job For A Cowboy

Skivor

Job For A Cowboy – Moon Healer

2 kommentarer

ARTIST: Job For A Cowboy
TITEL: Moon Healer
RELEASE: 23/2 2024
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Ett decennium har passerat sedan vi senast hörde från JOB FOR A COWBOY, ett band som stundtals tycktes bo i Europa med tanke på hur ofta jag hade tillfälle att se dem. Jag blev inte bara förvånad men genuint glad över att få livstecken från bandet i form av promon till “Moon Healer” som släpps imorgon, och det utan att ha lyssnat på en enda ton från skivan.

Med tanke på var bandet lämnade oss rent musikaliskt med ypperliga “Sun Eater” som kom 2014 så vattnades det i örontrakten vid blotta misstanken om att detta kunde komma att vara bra. Som ni förstår på betyget är detta så.

Att bandet började som någon sorts form av deathcore – för att få fördjupade tankar kring detta rekommenderar jag verkligen intervjun som Fredrik gjorde med Jonny Davy 2010 då bandet inte hade börjat sin utveckling än mot betydligt mer skruvade progressiva och, om ni frågar mig, intressanta tongångar. Rekryterandet av den i mitt tycke gravt undervärderade trummisen Navene Koperweis som samarbetade med Davy i projektet FLESHWROUGHT förstärkte bara min längtan av att få höra hur detta kunde arta sig.

Och detta är till stora delar fruktansvärt bra. Det är nästan total spelmässig ystra krumsprång från samtliga involverade medlemmar. Davy bänder sina stämband nästan lika mycket som gitarristerna Tony Sannicandro och Alan Glassman sina strängar och basisten Nick Schendzielos ligger inte långt efter. Jag älskar hur JOB FOR A COWBOY vågar släppa fram just stränginstrumenten så pass mycket som de gör, för trots att det hade kunnat urarta i strängonani så lyckas bandet alltid hålla kursen på vad som är viktigt – att presentera bra låtar med jämn och hög nivå.

“Moon Healer” är en skiva som verkligen har växt under lyssningarna. Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag lyssnat på den, för till en början tyckte jag att jag hade svårt att få grepp om den. Därför skulle jag nog råda er till att inte ge upp efter för få lyssningar, här föreligger en platta som det tar lite tid att uppskatta, men när poletten trillar ner då kan den göra det med besked.

Låtmässigt då, vad sticker ut som de lite starkare spåren? Öppningsduon bestående av Beyond The Chemical Doorway och Etched In Oblivion är jag oerhört svag för, men även avslutaren The Forever Rot är otroligt bra.

JOB FOR A COWBOY visar med akut finess att de är inte tillbaka för att mjölka nostalgi över hur de lät i början av karriären – detta känns fräscht, piggt och relevant i stort sett genomgående. “Moon Healer” känns som en logisk fortsättning på “Sun Eater” och om ni gillade den skivan så kommer ni äta “Moon Healer” med sked.

Listor

Hot or not? – Februari 2024

Lämna en kommentar

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: Ábær
ARTIST: HAMFERÐ
VALD AV: Amelie

Martin: Oerhört efterlängtat med ny musik från färöingarna, och jag köper detta rakt av. Musikalisk och känslomässig tyngd. Kanske att “refrängen” blir lite tjatig i slutet, men detta är en radanmärkning av liten dignitet. Detta ger sån helvetisk mersmak inför fullängdaren att jag saliverar utan någon som helst värdighet.
Robert: Anslaget. Anslaget är underbart och går liksom inte att ogilla. Det är sludge med black metal-anstrykning, eller black metal med någon form av doom. Oavsett är det bra. Det enda som inte riktigt sitter (än) är för min del den rena sången som inte håller samma hisnande verkshöjd som resterande del av komponenterna. Ändå: hett, detta!
Fredrik: Ja, det är väl lika bra att säga som det är på en gång – det här är ett av de allra bästa bidragen jag anser att vi haft med i våra “Hot or Not”-svep… Kolsvart mörker, ångvälts-lik tyngd, och härligt känslosam desperation och melankoli. Håller fullängdaren som är planerad till slutet av mars den här klassen rakt igenom, kommer det att vara en given topp tio-placering på årsbästalistan i december. Glödhett!

LÅT: Saffron Cloaked Nymph
ARTIST: MELINOË
VALD AV: Fredrik

Amelie: Det klagas lite på det långa, talade introt men det är fel. Det grekiska språket gifter sig så synnerligen bra med mörk metal, tänk ROTTING CHRIST, och detta ger låten bästa legitimitet från start. Sen att låten i sig glöder gör detta till omgångens hetaste alster.
Martin: Inte helt oävet, även om introt med tal är lite väl, som kidsen säger, cringe. Dessbättre är resten av låten ganska njutbar, fast jag stör mig på trumkompet när resten av bandet drar igång spelet. Bra sång och stundtals riktigt snygga harmonier. Ljummet? Jo, det blir nog omdömet.
Robert: Originellt? Nej. Bra? Ja. Speciellt de lite MGLA-minnande mellantempo-breaken efter refrängen som bryter av snyggt och samtidigt ger ett bra “rid” och sväng. Den här låten nynnar man gärna på – hett som kokkaffe, detta.

LÅT: Beyond The Chemical Doorway
ARTIST: JOB FOR A COWBOY
VALD AV: Martin

Robert: Allt vi hört av kommande JOB FOR A COWBOY-återkomsten “Moon Healer” pekar på att det blir en magnifik historia. Detaljerna i musiken, förmågan att kombinera massivt röj med träffande melodi… det luktar överkörning, rent av, och ska bli oerhört spännande att få sätta sig in i. I väntan på släppet njuter vi av denna stekheta singel!
Fredrik: Det som alltid stuckit ut som originellt med JFAC är att medan resten av bandet lirar teknisk döds, så lirar basisten Nick Schendzielos jazz. Så även här, där basliret är lekfullt och intrikat på ett sätt få andra band levererar. Sen kan JFAC i övrigt ibland hamna i facket “mer skickliga än känsloskapande”, men jag tycker att Beyond The Chemical Doorway är ett av de alster där Arizona-borna i störst utsträckning landar på rätt sida den gränsen. Den tekniska komplexiteten är som vanligt hög, men här finns mer trivsamt organisk groove än vanligt. Inte glödhett, men absolut varmt.
Amelie: Alltså, jag vet inte. Har aldrig varit särskilt förtjust i bandet och detta får mig inte att ändra uppfattning. Inte dåligt, absolut inte, men inte mer än badkarsvarmt för mig.

LÅT: Shame And Its Afterbirth
ARTIST: Vitriol
VALD AV: Robert

Fredrik: Precis som i “min” låt denna omgång, MELINOË, är introt här lite för långt. Det är i ärlighetens namn också tämligen weird, med sin vibe av “skräckfilm möter cirkus”… Men när låten väl brakar loss är intensiteten maffig, det är en holmgång av brutalitet och desperation som det är svårt att värja sig mot. Nästan sju minuter hinner bli aaaningen mycket av det goda, givet att gaspedalen är i golvet i princip hela tiden från efter introt, men likafullt en stark låt även detta.
Amelie: Också här ett intro av det längre slaget och kan diskuteras, bland annat hur väl det samsas med resten av låten. Men jo, jag köper det och lyssnar gärna igen. Som helhet varmt på god väg mot det heta.
Martin: Fruktansvärt bra och drabbande. Det djupt oroande introt går jag igång rejält på, inte minst för den härligt skavande känslan det ger. Oerhört passande, med tanke på resten av låtens desperata frenesi. Inte speciellt nydanande, men satan så bra!

Listor

Hot or not? – September 2023

Lämna en kommentar

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: Concrete And Steel
ARTIST: Svartkonst
VALD AV: Amelie

Martin: Habilt hantverk, men det blir extremt stadig uppförsbacke för SVARTKONST efter den majestätiska “Black Waves”. Jag älskar produktionen som det ju inte går att inte gilla. Tjockt med gitarrer och trummorna – ja, för satan så bra de låter. Låten i sig blir aningens tjatig i slutet och låter resten av plattan så här så kanske jag blir tvungen att konstatera att nja, nära men ingen hare. Ljummet.
Robert: Alltså.. detta är med lätthet omgångens jobbigaste låt. Varför? Jo, för att man ju VILL gilla detta, och eftersom förra given “Black Waves” var rätt up my alley så hoppas man ju att det är magiskt. Men… det är ju inte det. Ingen av singlarna från kommande “May The Night Fall” har övertygat undertecknad då det varit lite… “black metal 1A, standardformat” över det. Och det gör det knepigt! Hjärnan vill säga att detta är stekhett, men hjärnan och själen säger att det är rätt… ja.. mellanmjöök och ganska trist. Pyspunka. Svalt…
Fredrik: Egentligen varken särskilt nyskapande eller säregen historia, detta. Men den kolmörka reptil som i form av Concrete And Steel slingrar sig i gränslandet mellan mellantempo-black och blackened death har inte desto mindre ganska imponerande huggtänder. Eller, för att tala lite mer klarspråk – svärtan är kompakt, ljudbilden maffig, och låtens avslutande del betvingande tung. Så överlag är temperaturen här kanske inte i paritet med helvetets allra innersta krets, men ändå hög nog för att svedja skinnet på en och annan syndare!

LÅT: Jaded
ARTIST: Spiritbox
VALD AV: Fredrik

Amelie: Jodå, jag gillar hannes emellanåt härligt desperata skriksång men i rensången låter LaPlante väldigt generisk. Trist. Detta är ett slags pop-dänga som försöker vara metal – om jag får raljera lite. Inte långt över kylskåpstemperatur i min värld.
Martin: Refrängen sätter sig, men så mycket mer är det inte. SPIRITBOX har hajpats en del, men jösses så oerhört standard 1A detta är. Lite tuff skriksång och, såklart, rensång har blivit så uttjatat att jag storknar. Ljummet, med dragning åt svalt.
Robert: Unikt är det inte, men det försöker man ju inte påstå heller. Och då funkar det! Visst, knappast det bästa och coolaste du kan höra, men refrängen sätter sig och det är mysig lyssning. Ljummet!

LÅT: Fresh Chaos Greets The Dawn
ARTIST: Woe
VALD AV: Martin

Robert: Fint detta, och trots (eller tack vare?) total avsaknad av överraskningar så är det finfin lyssning med härlig hetta från start till mål. Jag gillar’t!
Fredrik: WOE är WOE, och det är väl nästan snudd på att jag kunde nöja mig med det som kommentar? Som sedvanligt möts lyssnaren av frenetiskt piskande trummor, vackert melankoliska mollslingor, och en desperation som känns så rå att det är omöjligt att inte bli känslomässigt påverkad. Det aktuella spåret är möjligen aningen i överkant långt, alternativt hade behövt en liten gnutta variation ytterligare, men ärligt talat, vem bryr sig? Detta är ju ack så hett!
Amelie: Ber om ursäkt men så mycket tråkigare än såhär kan väl knappast metal bli? Det maler och maler… samma melodi, samma röstläge… Och inte måttligt heller utan i åtta och en halv dryga minuter! Om jag inte nästan somnade ifrån det hela skulle jag bli lite förbannad. Isande kallt.

LÅT: The Agony Seeping Storm
ARTIST: Job For A Cowboy
VALD AV: Robert

Fredrik: JFAC är ett sådant där band som jag borde gilla mer än jag gör. De är snortighta, stenhårda, och tekniskt synnerligen kompetenta. Men likafullt är det något som inte riktigt fullt ut vill lira ihop med det musikaliska belöningscentrat i min hjärna. Så även här, låten är snygg, de snabbaste partierna rejält röjiga, och de subtilt frygiska inslagen genuint läckra. Men ändå är detta låten av de tre jag tar del av denna omgång som jag förmodligen kommer att återvända till minst antal gånger. Ljummet, för mig åtminstone.
Amelie: När jag såg valet i listan tänkte jag att jaha, Robert såklart <3. En gång i tiden var detta band rätt heta för mig. Icke så nu. Och ändå, i detta bleka startfält (egna valet oräknat då) är JFAC ändå det minst tråkiga. Riktigt behagligt ljummet!
Martin: Ett mycket kärt återseende! Efter 10 års väntan kommer äntligen JOB FOR A COWBOY tillbaka med en riktig scorcher till låt. Jag kan inte värja mig mot detta, och ser extremt mycket fram emot att få höra mer. Är det den långa väntan som gör det? Kanske det, men vem bryr sig? Stekhett!