ARTIST: If These Trees Could Talk
TITEL: The Hidden Hand
RELEASE: 10/7 2026
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Jag överdriver inte när jag skriver att en välbehaglig rysning upplevdes av undertecknad när jag såg att promon till ”The Hidden Hand” låg i mejlkorgen.

En av huvudanledningarna till detta är, såklart, att jag uppskattar If These Trees Could Talk från Akron i Ohio sedan en herrans massa år. Vi har också fått vänta ett ohemult antal år på nytt fullängdsmaterial sedan bandet släppte ”The Bones Of A Dying World” för hela tio år sedan. Då till ihärdiga applåder från mig – tror ni mig inte så kan ni läsa recensionen jag skrev om den skivan. 

Har det skett några stora förändringar sedan dess? Det är ju en befogad fråga, och svaret är – nä inte speciellt mycket. Hur i hela världen kan jag då dela ut en betygsåtta?

Jo, för att ITTCT helt enkelt är ett band som, fortfarande, litar väldigt mycket på sin formel. De är skickliga på att värka fram rent episkt drabbande låtar.

Som vanligt är det rikligt och stringent tyngd på att bandet har tre gitarrister – och vet hur man sätter igång riff som fastnar i skallen trots att formeln är väl känd sedan innan.

Helt instrumentellt är skivan inte – det förekommer ytterst sparsam sång utan text i Blurry Creatures, något som fick mig att haja till när jag hörde låten första gången. Och, likt en ärkereaktionär, tänka att det var bättre förr. Nu är det så pass lite sång det rör sig om att jag skäms för tanken.

Annars är det genomgående oerhört vacker musik som bjuds – till och med introt Archons är så bra att en introhatare som jag gärna spelar det. Svävande rymder dyker upp i skallen, och det blir precis den igenkänningens glädje som jag uppskattar så mycket med det här bandet. Man känner sig omhändertagen, ja, omfamnad av bandets musik.

Likadant är det i Silence Between Mountains och då framför allt del två i stycket – bandet bygger skickligt upp från den diminutiva starten till något som i slutet liknar en katedral i storlek.

Till samma himlastormande höjder som föregångsplattan når inte ”The Hidden Hand” – men det är mest en enda låt som drar ner betyget, Flim, – och jag kan inte annat än tänka att om bandet hade strukit denna, ja då hade ”The Hidden Hand” rankats ett snäpp högre. Nu stannar betyget ändå på ”vansinnigt bra” och det är ju gott så.

Vill ni ha en skiva som omfamnar, och skickar ut er i omloppsbana i tanken nästan hela tiden, då tycker jag ni ska kolla in ”The Hidden Hand”.