Etikettarkiv: Metal Blade

Skivor

Kvaen – The Formless Fires

Lämna en kommentar

ARTIST: Kvaen
TITEL: The Formless Fires
RELEASE: 21/6 2024
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin Bensch

För två år sedan recenserade jag KVAENs “The Great Below”, en skiva som vid tiden för släppet var hypad bortom  gränser. En hype som visade sig vara helt och fullt befogad. Jacob Björnfot hyllades och vilken annan skapande människa som helst hade kanske tyckt att nu blev det än mer press att göra en redigt bra skiva, igen.

Men nä, Björnfot verkar inte vara funtad som de flesta, för satan vilken tredjeskiva han har gjort med “The Formless Fires”. Jag hade kunnat skriva en karbonkopia av min recension av “The Great Below” i fråga om förträffligheten i alla fall.

Men jag misstänker att ni vill veta lite mer om vad som gör “The Formless Fires” så bra? Tänkte väl det.

Det första som jag tänker på är att gitarrspelet, redan lysande sedan innan, har höjts ytterligare ett snäpp. Den här skivan briserar med solon som glöder intensivt. I stort sett varenda låt har solon antingen av Björnfot själv eller gästande musiker som DARK FUNERALs Shaq Mol i The Wings Of Death eller NECROPHOBICs/IN APHELIONs Sebastian Ramstedt i Traverse The Nether. 

Det andra jag tänker på är att nu får vi trumspel av Fredrik Andersson som varit KVAENs livetrummis sedan 2021, och detta lyfter skivan något enormt. Maken till kreativitet som Andersson visar upp här – utan att ta över ett uns på bekostnad av låtarna – sväng, driv, fantastiskt bruk a bastrummorna och en frenetisk närvarokänsla – gör att låtarna lyfter än mer.

För här finns inte en enda svag låt, och det är ytterst svårt att låta bli att skivan går varv efter varv. Här finns både det högstämt episka, triumfatoriska och det härjiga – ingen del känns främmande eller obekväm. Med osviklig känslomässig precision lyckas Björnfot beröra både intellekt och känsla. “The Formless Fires” är inte bara en rejäl dos metal från Kalix, det är en skiva som med emfas slår fast att Jacob Björfot är en av landets bästa låtskrivare och att KVAEN förtjänar en massiv publik över hela världen. Kolla in den.

Skivor

HAMFERÐ – Men Guðs Hond Er Stark

Lämna en kommentar

ARTIST: HAMFERÐ
TITEL: Men Guðs Hond Er Stark
RELEASE: 22/3
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 10/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Det har gått sex år sedan jag, till en början, misstog HAMFERÐ för att vara ett folk metalband. Promon till “Támsins Likam” hade ramlat in i mejlkorgen och det dröjde ett tag innan jag lyssnade på skivan.

Så var det inte när “Men Guðs Hond Er Stark” – jag kastade mig över den som en törstande efter vatten efter en dag i öknen – och som ni förstår är detta en skiva som gör det mesta rätt.

Vi börjar med berättelsens grund. Färöarna är ett samhälle långt bort från det mesta. En sedvänja som valjakt har bestått under årens lopp, och är något som fortfarande förekommer på öarna. HAMFERÐ hämtar stoff till skivan från en katastrof som ägde rum 1915 i Sandvik under valjakten. 14 män omkom inför åsynen av sina familjer. Trots att jag är starkt emot valjakt så kan jag inte annat än att finna att detta skav förstärker känslan av djup, ja av vad är jag faktiskt osäker på, men en känsla av att HAMFERÐ inte väjer från kärva ämnen att skriva musik kring. Det bidrar säkert till den hemsökande effekt som hela skivan har, från inledande Ábær till avslutande titellåten, som egentligen inte är en låt i ordets strikta mening utan tal ovanpå sparsmakade gitarrer.

https://youtu.be/nzTXA4oEcgE?si=1OgWTzgPrr5Bfrlp

Inledande Ábær är en tung, melankolisk och oerhört passande inledningslåt som på ett effektivt sätt befäster tonen på skivan. Det är skärande vackert, men tro mig när jag säger att detta är inte den starkaste låten på skivan. Någonstans vid tionde lyssningen så var jag övertygad om att Marrusorg var den låten jag uppskattade mest, med sin stundtals skira inramning som tillåter det vackra färöiska språket att komma fram så överdjävligt fint.

Men så kommer Glæman direkt efter och dräper med ett så magiskt vackert gitarrspel och vill vara med i leken. Men, ja ni fattar vid det här laget eller hur, så stannar inte bandet med detta, för när I Hamferð böljar in med den djupaste melankolin ni kommer uppleva under 2024 då är det hart när omöjligt att bortse från faktumet att detta är en av de starkaste skivorna, kanske till och med den starkaste, skivan som släppts under året.

Det är inte bara det att låtmaterialet ligger på en fruktansvärd hög och jämn nivå som gör “Men Guðs Hond Er Sterk” så otroligt bra. HAMFERÐ visar hur det kan bli när en grupp människor samspelar på en nästan telepatisk nivå rent känslomässigt. Kanske har det med faktumet att skivan är inspelad när hela bandet lirar tillsammans som gör det – ett i sig modigt beslut då detta kan  slira lite hur som helst om bandet inte får till det – men här klaffar det förträffligt.

Jón Aldará svarar för en sånginsats som sätter inälvorna i oroväckande gungning. Faktum är att jag inte har hört honom på en högre nivå. Gitarristerna Theodor Kapnas och Eyðun í Geil Hvannastein kavlar ut mattor av ren känsla och kompet bestående av trummisen Remi Johannesen, basisten Jenus Í Trøðini och keyboardisten Esmar Joensen lägger en sådan bergfast grund att de lirar som ett instrument. Ja, det är faktiskt rent omöjligt att inte plocka fram högsta betyget. HAMFERÐ är tillbaka, och de är det med besked.

Skivor

Job For A Cowboy – Moon Healer

2 kommentarer

ARTIST: Job For A Cowboy
TITEL: Moon Healer
RELEASE: 23/2 2024
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Ett decennium har passerat sedan vi senast hörde från JOB FOR A COWBOY, ett band som stundtals tycktes bo i Europa med tanke på hur ofta jag hade tillfälle att se dem. Jag blev inte bara förvånad men genuint glad över att få livstecken från bandet i form av promon till “Moon Healer” som släpps imorgon, och det utan att ha lyssnat på en enda ton från skivan.

Med tanke på var bandet lämnade oss rent musikaliskt med ypperliga “Sun Eater” som kom 2014 så vattnades det i örontrakten vid blotta misstanken om att detta kunde komma att vara bra. Som ni förstår på betyget är detta så.

Att bandet började som någon sorts form av deathcore – för att få fördjupade tankar kring detta rekommenderar jag verkligen intervjun som Fredrik gjorde med Jonny Davy 2010 då bandet inte hade börjat sin utveckling än mot betydligt mer skruvade progressiva och, om ni frågar mig, intressanta tongångar. Rekryterandet av den i mitt tycke gravt undervärderade trummisen Navene Koperweis som samarbetade med Davy i projektet FLESHWROUGHT förstärkte bara min längtan av att få höra hur detta kunde arta sig.

Och detta är till stora delar fruktansvärt bra. Det är nästan total spelmässig ystra krumsprång från samtliga involverade medlemmar. Davy bänder sina stämband nästan lika mycket som gitarristerna Tony Sannicandro och Alan Glassman sina strängar och basisten Nick Schendzielos ligger inte långt efter. Jag älskar hur JOB FOR A COWBOY vågar släppa fram just stränginstrumenten så pass mycket som de gör, för trots att det hade kunnat urarta i strängonani så lyckas bandet alltid hålla kursen på vad som är viktigt – att presentera bra låtar med jämn och hög nivå.

“Moon Healer” är en skiva som verkligen har växt under lyssningarna. Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag lyssnat på den, för till en början tyckte jag att jag hade svårt att få grepp om den. Därför skulle jag nog råda er till att inte ge upp efter för få lyssningar, här föreligger en platta som det tar lite tid att uppskatta, men när poletten trillar ner då kan den göra det med besked.

Låtmässigt då, vad sticker ut som de lite starkare spåren? Öppningsduon bestående av Beyond The Chemical Doorway och Etched In Oblivion är jag oerhört svag för, men även avslutaren The Forever Rot är otroligt bra.

JOB FOR A COWBOY visar med akut finess att de är inte tillbaka för att mjölka nostalgi över hur de lät i början av karriären – detta känns fräscht, piggt och relevant i stort sett genomgående. “Moon Healer” känns som en logisk fortsättning på “Sun Eater” och om ni gillade den skivan så kommer ni äta “Moon Healer” med sked.