Etikettarkiv: Metal Blade

Skivor

Lik – Necro

Lämna en kommentar

ARTIST: Lik
TITEL: Necro
RELEASE: 18/4 2025
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Nästan fem år har vi fått vänta på att LIK har skapat ett nytt album, och med tanke på hur bra föregångaren ”Misanthropic Breed” var så har väntan varit seg. Det gick en rysning genom kroppen av förväntan när jag såg promon till ”Necro” dimpa ner i mejlkorgen.

Som ni förstår av betyget är detta en skiva som håller minst lika hög klass, och det på samtliga fronter. Återigen är det Lawrence Mackrory som styrt upp ljudet, och det går att konstatera att när det gäller den här typen av death metal så är han ett givet val. Maken till utmejslad köttighet som omsluter låtmaterialet, ja det är ju en ren njutning och rent audiellt är ”Necro” en av de mest välljudande skivor jag hört på hela året.

Medlemmarnas enskilda insatser är fruktansvärt bra. Tomas Åkviks sång, herrejävlar! Bara där har vi en insats som är värd många pengar – tydligheten i growlet är ju rent magisk. Precis som på alla LIKs plattor är det det drivna gitarrljudet som sticker ut. Likadant är det här, och även om riffen är av det fetare slaget så väver bandet in ack så snygga slingor. Kompet från trummisen Chris Barkensjö och Jonas Antman på bas är som ett instrument. Nämnde jag hur föredömligt basen ligger i ljudbilden?

Låtarna håller fin och framför allt jämn nivå. Jag går svinhårt igång på när bandet lägger sig i den massiva tvåtakten, och det händer ofta, men lika gärna när de kopplar in ett härligt grovt sväng som i Morgue Rat, en låt som redan från början var en favorit och som har fortsatt att hålla fortet som en personlig favorit många lyssningar senare.

Det jag har gillat med alla LIKs skivor är att bandet så tydligt älskar sin stockholmdöds, och vågar visa detta, utan att kännas stagnanta i kravet de ställer på sig själva att skriva riktigt bra låtar. Det blir aldrig trist att lyssna på ”Necro”. Snarare är detta en skiva som, om man uppskattar dylik musik, det är otroligt lätt att spela om och om igen.  Kolla in den.

Skivor

Messa – The Spin

Lämna en kommentar

ARTIST: Messa
TITEL: The Spin
RELEASE: 11/4 2025
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Jag har lyssnat på italienska MESSA sedan de gav ut sin debut ”Belfry” 2016, men inte kommit mig för att recensera någon av bandets skivor. Förrän nu. Kanske har det varit så att jag har uppskattat bandets musik, och ständiga sökande efter nya uttryck att jag ville ha ett band vars musik jag enbart kunde lyssna på utan att behöva fundera på varför jag tyckte om så mycket?

Jag inser att det, i och med släppet av ”The Spin”, inte går att inta den positionen mer. För detta är – det ser ni på betyget – bra så in i helvete.  Jag blev avskräckt av den text som skickades med promon. När ord som legendary, majestic, breathtaking  förekommer, ja då kan det vara läge att åtminstone höja på ett skeptiskt ögonbryn, kanske till och med himla med ögonen?

Jösses vad jag fick äta upp den inställningen. Från inledande Void Meridian till avslutande Thicker Blood trollbinder MESSA i det närmaste fullständigt med en skiva som inte bara binds ihop av Sara Bianchins magiska röst, utan också av genomarbetade låtar som både känns hemtama utan att för en sekund vara stillastående och som har ett gitarrspel som hänför.

Därav det näst högsta betyget. Jag måste ha lyssnat på skivan minst 30 gånger och inte bara kommit på mig med att nynna när melodier dykt upp i skallen, jag har ärligt längtat efter att få trycka igång den vid varje tillfälle.

MESSA har hållit sig inom den doomiga metallen som utgångspunkt, utan att vara rädda för att utforska andra stilar. Detta är verkligen grejen med ”The Spin”. Spontant skulle jag vilja räkna upp beröringspunkter och associationer som TRIBULATION, pop, 80-talsballader med vinden i håret-solon, sväng, jazz och growl som drar åt black metal-hållet. Det hade kunnat bli hur taffligt som helst, men jag känner mig så omhändertagen av MESSAs skicklighet att jag aldrig känner att det där höjda ögonbrynet hotar att dyka upp igen.

Som mest njuter jag av underbart nostalgiska, och skickligt uppbyggda Immolation som ligger som låt fyra på skivan, och som fint både lugnar ner från de inledande tre låtarna och bygger upp till de avslutande tre – The Dress, Reveal och Thicker Blood där bandet spänner bågen och ror hem en skiva som jag bara vet att jag kommer återkomma till under resten av året. Ni behöver kolla in den här skivan.

Skivor

Allegaeon – The Ossuary Lens

Lämna en kommentar

ARTIST: Allegaeon
TITEL: The Ossuary Lens
RELEASE: 4/4 2025
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Amerikanska ALLEGAEON är tillbaka med ny platta, och då vet man med säkerhet att det kommer att dyrkas gitarrspel. Jag har vurmat för det här bandet ända sedan debuten ”Fragments Of Form And Function” , och har återkommit med regelbundna intervall till bandets tekniska och melodiska dödsmetall.

Ofta har bandet fått till kreativa toppar som fått mig att tycka att de höjer sig över mittfåran inom genren med besked, och till och med när de inte gör detta så är det svårt att inte tycka att de är ett djupt sympatiskt band att lyssna på.

”The Ossuary Lens” hamnar inom detta fack. Här finns rikligt med riff- och solomumma som får mig att hamna i nästan extatiska tillstånd – faktiskt redan i introt på skivan Refraction som är så otroligt snyggt sparsmakat att jag inte kan göra annat än älska det. Eller varför inte i magiska Carried By Delusion som kan vara skivans bästa spår med ett magiskt samspel mellan nygamle sångaren Ezra Haynes och riffmästarna Greg Burgess och Michael Stancel som får låten att skjuta ut oss i den yttre atmosfären.

Jag är ofta djupt imponerad i hur bandet får med mig i sin dyrkan av gitarren som instrument – det är massvis med lekfullt spel och bandet drar sig inte för att baka in influenser från klassiskt spanskt gitarrspel, ibland med finess ibland med brutal tydlighet som i Dark Matter Dynamics. Det ligger avsevärt med tid och övning att få dylikt gitarrspel att verka så lekande lätt, och det är inte svårt att imponeras.

Men ibland slarvar bandet bort sin talang på refränger som är så bland, urvattnade som den i Driftwood vilket är trist för låten är bra förutom refrängen, och en låt som The Swarm som mest slirar hit och dit utan att vara den charmiga bagatell som jag tror att bandet ville att den skulle vara då den bryter av markant mot resten av låtarna på skivan.

Men till stora delar är detta en skiva som jag både har lyssnat massor på under de gångna veckorna och som jag fortfarande gillar mycket. Hantverksskickligheten i ALLEGAEON är liksom för hög för att jag inte ska lockas tillbaka till deras musik trots att den inte är helt originell.