Etikettarkiv: doom metal

Vokonis – Odyssey

ARTIST: Vokonis
TITEL: Odyssey
RELEASE: 7/5 2021
BOLAG: The Sign Records

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Jag har haft ytterst svårt att lyssna på någon annan musik än VOKONIS “Odyssey” sedan jag upptäckte att den faktiskt var släppt. Ett oerhört kardinalfel av mig för som ni förstår på betyget så är det här en skiva som är helt magiskt bra.

Jag lyssnade på bandets förra skiva “Grasping Time” som kom 2019, och trots att jag gillade boråsarnas låtskrivartalanger så störde jag mig så in i baljan på hur cymbalerna låg i mixen att det förtog stora delar av upplevelsen. Detta är inte bara korrigerat på “Odyssey”, utan resten av ljudbilden är ren mumma för öronen. Precis allt ligger rätt och ser till att de olika instrumenten förstärker istället för att bekämpa varandra. Gitarrtonen är helt fantastisk, och det gör att Simon Ohlssons riff kommer till sin rätt, för om något så är “Odyssey” en gitarrdriven platta. Det är inte så att Ohlsson tar plats för sakens skull, men nog märks det när han får feeling i exempelvis Blackened Wings som svänger och röjer åt de flesta kanter. Här kommer också Ohlsson och Jonte Johanssons sång fram på ett helt briljant sätt. Du glade så gött det är med band som har två sångare med så olika vokala uttryck – det ger den här skivan en bredd och variationsrikedom som är imponerande.

Sen skulle vi kunna prata hur länge som helst om vilket genidrag det är av VOKONIS att ha med Per Wiberg (ex-Opeth) på keyboards för han förstärker låtarna på ett väldigt fint sätt, hela tiden stöttande och nästan så att jag tycker att han kunde ha fått bre på liiiite mer, haha!

“Odyssey” har endast 6 låtar, och bandet ser till att skickligt bygga upp skivan. De kortare låtarna (Rebellion, Azure och Blackened Wings) känns väldigt matiga i ordets bästa bemärkelse, och de långa är så bra att jag hela tiden känner att jag nog skulle vilja ha lite till.

Som ni förstår är detta ett album som med råge kvalar in i startfältet om plats på årsbästalistan för min del. Kolla in den!

Och ja, omslaget av Kyrre Bjurling är ett av de snyggaste jag har sett.

Eyehategod – A History Of Nomadic Behavior

ARTIST: EYEHATEGOD
TITEL: “A History Of Nomadic Behavior”
RELEASE: 2021
BOLAG:  Century Media

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Louisianas EYEHATEGOD tillreder sin musik enligt ett i stort sett unikt recept, och inget är nytt avseende den saken på sjätte fullängdaren “A History Of Nomadic Behavior”. Man tar sin trepod, kör ner ben ett i sludgesmörjan så det stänker smuts och elände, sätter ner andra benet i doomens trakter och det tredje benet i rockens rötter. Sen hänger man en välanvänd gryta över den öppna elden i mitten och fyller på med all ilska, attityd och svärta man kan uppbåda. Låter koka tills resultatet är en bitter och svårsmält historia – och det är själva grejen med det här bandet.

Att lyssna på EYEHATEGOD ska inte vara en lättsmält och välsmakande historia. Det är och ska vara provokativt, och även om man inte håller med i alla verbala svingar som bjuds så blir man berörd och känner sig lite.. smutsig. Lyssna på avslutande Every Thing, Every Day så förstår du.

Låtmaterialet på “A History Of Nomadic Behavior” håller kanske inte samma verkshöjd som en del av bandets tidigare alster (kolla t e x in “Dopesick”, “Take As Needed For Pain” eller förra självbetitlade given för generellt starkare alster), men när bandet brakar av en svit som High Risk Trigger, Anemic Robotic, The Day Felt Wrong och The Trial Of Johnny Cancer är det svårt att komma med invändningar.

EYEHATEGOD behövs i dagens musikaliska klimat, även om det är en smått obehaglig upplevelse. Precis som skräckfilm, eller bra konst som kan beröra genom att skava mot medvetandet.

Dread Sovereign – Alchemical Warfare

ARTIST: Dread Sovereign
TITEL: Alchemical Warfare
RELEASE: 15/1 2021
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Martin Bensch

DREAD SOVEREIGNs basist och sångare A. A. Nemtheanga, mest känd från tungviktarna PRIMORDIAL var det som fick mig att höja på ögonbrynen när jag fick promomaterialet till “Alchemical Warfare”. Jag gillar PRIMORDIAL till viss del, men Nemtheanga har alltid framstått som en sångare som sannerligen vet vad han sysslar med, och han har alltid utstrålat en sjudande besatthet när han framträder med sitt huvudband.

Och hans attityd skiner även i DREAD SOVEREIGN, låt vara att han låter som om att han har aningens roligare i detta band, och det är därför det är så pass njutbart att lyssna på “Alchemical Warfare”. Ibland.

Med en speltid på strax över 51 minuter så är inte detta den längsta skivan ni kommer att lyssna på i år, men det finns – dessvärre – en hel del dödvikt på den. Avslutande originallåten Ruin Upon The Temple Mount har ett irriterande långt mellanspel och såsar vidare i ett behagligt mellantempo som det i ärlighetens namn finns ganska gott om på skivan. Ibland funkar det fint, ibland blir det en källa till irritation.

Att Nemtheanga och gitarristen Eoin H. Bones och trummisen Johnny King har knarkat sin BLACK SABBATH och VENOM stör jag mig inte heller på – i låtar som fina She Wolves Of The Savage Season och Nature Is The Devil’s Church funkar deras “fanboy-ism” alldeles fantastiskt, men de hade kunnat vara betydligt hårdare mot sig själva och trimmat bort en del onödigt såsande – skivan hade vunnit betydligt på detta.