Etikettarkiv: 2021

Årsbästalistan 2021 – Amelie

Tjoho, nu är andra pandemiåret till ända. Mycket elände överallt men ett sjujäkla musikår på albumfronten visade det sig bli. Här är min topplista för året, mycket svenskt och norskt såsom det brukar bli från min sida. Nedan listan återfinns några ytterligare musikrelaterade betraktelser med rubriker såsom Låtar som får mig att sjunga högt och skråla med och Årets bästa video – som du förmodligen inte kan se. Nöjsam läsning!

Topp 10 Skivor

10. Loss – DEVIL SOLD HIS SOUL
Vi startar topplistan relativt mjukt med brittiska DEVIL SOLD HIS SOUL, ett band jag haft nära hjärtat alltsedan debutskivan ”A Fragile Hope” 2007. Efter nästan tio års uppehåll var ”Loss” ett oväntat skivsläpp och vilket album det är! Det växer vid varje lyssning, känslorna och engagemanget i lyriken och musiken sköljer i våg efter våg över lyssnaren.

9. Death, Madness, Horror, Decay – THE LURKING FEAR
Traditionellt brutal döds med Sveriges mest trasigt growlande pipa manglar in THE LURKING FEAR på årslistan. Absolut inte en platta att lyssna på om och om igen utan paus, en får sprida ut lyssnandet lite för att mäkta med Tompa Lindbergs desperata growl och lurkarnas tungt malande döds. Men jäklar så bra detta är.

8. Visions of Trismegistos – NEKROMANTHEON
Norges metal må domineras av, men är absolut inte enbart, black metal. Det har inte minst NEKROMANTHEON visat förut och gör det igen med årets album. ”Visions of Trismegistos” kombinerar på utsökt sätt traditionell thrash metal med modern produktion. Det här är friska 33 minuters röj som stort förnöjer.

7. Lake Drinker – HORNDAL
En platta som med all rätt i år pryder samtliga av redaktionens topplistor. Riktigt lika till mig som ett par av kollegerna blev jag ändå inte av HORNDALs ”Lake Drinker” men visst är det läckert, ilsket och smart på ett sätt som visar att debuten ”Remains” inte var en engångsfullträff.

6. The Zornheim Sleep Experiment – ZORNHEYM
Kombinationen black/death kan ofta resulterar i något mycket tilltalande, däremot brukar jag inte falla för musik med alltför mycket pompa och symfoniska inslag. ZORNHEYMs andra platta utgör dock ett undantag och är ett av de album jag lyssnat som mest på sedan det släpptes i oktober. Temat med galna doktorer och mentalpatienter är inte heller det vad jag brukar önska mig. Men ”brukar” kan slänga sig i väggen här. Melodierna, svänget, medsångsvänligheten i ”The Zornheim Sleep Experiment” bara täpper till truten på allt motstånd.

5. Fortitude – GOJIRA
Skivorna på den övre halvan av årslistan är samtliga sådana att de kunnat toppa densamma vilket år som helst. Nu hamnar GOJIRA på en femte plats och det visar bara kvaliteten i årets albumutgivning. ”Fortitude” är musikaliskt experimenterande och lekfullhet, samtidigt så väldigt mycket GOJIRA. Som alltid är lyriken lika mycket värd din uppmärksamhet som musiken.

4. Arethe – NETHERBIRD
Det är alltid glädjande, och lite smånervöst, när ett favoritband som NETHERBIRD släpper nytt. Och åter har bandet gjort musik som är extremt vacker, samtidigt så vemodigt mörk och med ett existentiellt och filosofiskt djup. ”Arete” är extreme metal som sinnesvidgande drog, för att citera min egen recension. Som alltid får bandets musik mitt hjärta att darra.

3. Where The Gloom Becomes Sound – TRIBULATION
Jag har inte tidigare följt hyllningsströmmen gällande TRIBULATION, tycker att de första albumen inte var så värst intressanta. Men bandet har utvecklats och blivit allt starkare. Förra plattan ”Down Below” var riktigt, riktigt bra och med ”Where The Gloom Becomes Sound” kröner bandet sin karriär, åtminstone så här långt. Inanna, Daughter Of The Djinn, Dirge Of A Dying Soul; det går enkelt att rada upp en lång lista med fantastiska låtar från ”Where The Gloom Becomes Sound” och hela plattan är en njutning att lyssna till.

2. Wild North West – VREID
Det är hård kamp om de översta platserna i listan i år. VREID har gjort ett i stort sett fulländat verk med ”Wild North West”. Ett temaalbum som åtföljs av videor till samtliga låtar vilka tillsammans utgör en spelfilm med historiskt och filosofiskt anslag. Musiken är som alltid hos det norska bandet skickligt exekverad på gränsen till perfektion. Spännande och variationsrika utflykter i olika genrer, som progressivt 70-talssound, gör albumet exemplariskt varierat. Mäktigt.

1. Arkivet – WORMWOOD
Året 2021 toppas av svenska WORMWOOD och deras ”Arkivet”. Eller ”Vita Arkivet” som den skulle hetat innan ett visst begravningsbolag protesterade. En skiva som för lyssnaren steg efter steg ner i det helvete som vi håller på att skapa åt oss själva på vår döende planet. Sångaren Nine sprider med sitt kraftfulla och känslofulla growl ångest och desperation över lyssnaren. Bandet har varit mer sparsmakat med folkmusikinslagen denna gång vilket har lyft musiken ytterligare ett snäpp från tidigare verk.

Skivan har kanske inte den perfektion som VREIDs alster besitter men här segrar känslan, den mörka innerligheten i musiken som gör att varje lyssning är en njutningsfull plåga, eller en plågsam njutning, ett limbo där katharsis aldrig infinner sig. Faktum är att jag i min recension (i Gaffa) gav VREID högsta betyg men ändå placerar jag WORMWOOD i listans topp. Såar av speltid och lyssningsupplevelsen får avgöra här. Sällan har jag blivit lika känslomässigt berörd av låtar som här av exempelvis The Archive och The Gentle Touch Of Humanity. ”Arkivet” är utan minsta tvivel årets starkaste album.

Övriga betraktelser

Låtar som får mig att sjunga högt och skråla med
Jamen är det inte alltid en eller annan låt under året som får en att bara vilja lyssna på den om och om igen, sjunga högt och skränigt när ingen hör? Så är det i alla fall för mig och här är årets två värstingar i kategorin.

ECLIPSEs musik tror jag inte förekommit på WeRock tidigare och albumet ”Wired” har aldrig varit i närheten av att vara i åtanke för min årsbästalista. Men gör man en låt som Twilight ska man faen ha kredd i alla fall. Den snurrar på både kommersiella radiokanaler och i riksradion. Och är det någon gång en vill veva ner bilrutan, gasa på och bara gasta med så är det då. Lite kredd till Beethoven också 🙂

Keep The Devil Away har gått otaliga varv i mina spelare och är en starkt bidragande orsak till att ZORNHEYMs album “The Zornheim Sleep Experiment” faktiskt stoltserar på sjätteplats på årslistan. Också en perfekt ”alla kan inte sjunga men alla får”-låt att skräna med i. Spelar den om och om igen. Nästan så jag ibland längtar att få den ur systemet…

Årets nya skivbolag
Metalpodden har blivit med skivbolag! Eller åtminstone personerna bakom podden. I november släpptes första skivan, ”Eating The Swedish Underground: Vol. 1” med åtta tidigare osignade band, på bolaget Eat Heavy Records. Ett förbaskat bra tilltag om ni frågar mig och exempel på ett av flera band från skivan jag gärna följer upp framöver är AGE OF DYSTOPIA. Hoppas att “Vol. 2” snart följer.

Årets bästa video – som du förmodligen inte kan se.
Vad är nu detta? Ska det vara nödvändigt att länka en video som de flesta inte kan se? Ja, för det är en ganska unik video WORMWOOD presenterar, filmsekvenserna är mest dokumentära snuttar som du kan se även på andra håll. Tillsammans utgör de dock en skrämmande bild av mänsklighetens tillkortakommanden i att ta hand om vår enda planet och livet på den. Videon är åldersbegränsad och om du är över 18 år kan du begära tillträde till den. Gör det.

Wormwood – The Gentle Touch Of Humanity (Official Video)

Och här kan du så länge ändå lyssna till låten.

Årsbästalistan 2021 – Robert

Varannan Sverige? Ja, närapå – i ett mycket starkt musikår slumpar sig den här listan landa på hälften svenskt och sånär i placeringar om vartannat. Dessutom inte bara en utan två (!) skivor med fokus på Första Världskriget och dess fasor – och dessutom två akter som vanligtvis prenumererar på förstaplatserna men denna gången precis klarar att kvala in. Kort sagt: musikåret 2021 summeras på ett ganska oväntat sätt. Hugg in!

Topp 10 Skivor

10. Where The Gloom Becomes Sound – TRIBULATION
Vad är nu detta – en TRIBULATION-platta som inte prenumererar på Toppplaceringen på en Årsbästalista? “Where The Gloom Becomes Sound” är svepande svidande vacker och fångar ett Sveriges mest intressanta och kreativa band – det räcker denna gång till en 10:e-plats.

9. Hushed And Grim – MASTODON
Vad är nu detta – en MASTODON-platta som inte prenumererar på Toppplaceringen på en Årsbästalista? “Hushed And Grim” är proppfull med känslodjup och visar upp ett av världens mest kreativa band – det räcker denna gång till en 9:e-plats

8. Menschenmüle – KANONFIEBER
En skiva som ger tillfälle att verkligen nörda ner sig den mardröm som var Första Världskriget bjuder tyska KANONENFIEBER på. Bandets svärtade döds skildrar med hjälp av samplingar, efterlämnade brev och historiska fakta den misär som en gång var.

7. Death, Madness, Horror, Decay – THE LURKING FEAR
Om driven och smiskande döds kan vara rolig så är detta ett exempel på det. Det är roligt att lyssna på THE LURKING FEAR, den olycksbådande skivtiteln till trots. Bandet fortsätter utforska rymden och H.P Lovecrafts skräck på ett sätt som fått denna skiva att fullständigt regera i spelaren sen den kom.

6. La Morsure Du Christ – SETH
Årets bästa klassiska black metal kommer från Frankrike. SETH bjuder på vrålsnygg produktion, riktigt bra låtar och lyckas balansera sin lyxiga black metal med att hålla sig “trve” i känslan.

5. The Bleeding Veil – IN MOURNING
Jäklar vilken platta de levererar, svenska IN MOURNING! “The Bleeding Veil” håller jämna steg med den historiska höjdpunkten i bandets diskografi (2012 års “The Weight Of Oceans”), och det säger nästan allt. Detta är kort sagt en smått magisk platta.

4. Where Fear And Weapons Meet – 1914
1914 från Ukraina levererar denna listas andra skiva med tema krig och då framförallt Första Världskriget, märkligt nog. Detta är bandets tredje platta och den absolut starkaste hittills. “Where Fear And Weapons Meet” är dödsmetall med inslag av black metal som utgör en mycket slitstark skiva, den verkar inte gå att spela sönder eller bli less på!

3. Escape Of The Phoenix – EVERGREY
EVERGREY gör det igen – levererar en platta som täpper till truten på undertecknad. Motsträvigt finner jag mig älska detta, och låtar som Where August Morn, A Dandelion Cipher och In The Absence Of Sun har för alltid satt sig i hjärtat. Dyngbra platta, detta.

2. As The Flame Withers – YOTH IRIA
Grekisk gotisk black metal som fullständigt rockade sockorna av mig när den släpptes, och en platta som blivit en sån där man tipsar andra om. YOTH IRIA varvar stenhård black med tung gotisk och nästan hypnotiserande black metal med resultatet att “As The Flame Withers” bildar en svårslagen varierad helhet. Självskriven som årets debutskiva!

1.  Lake Drinker – HORNDAL 
Ohotad. Dominant. En skiva som är mer än en skiva. Den första 10-poängaren som jag delat ut under alla dessa år som skribent på WeRock. HORNDAL krossar i stort sett det mesta med sin “Lake Drinker”, och serverar en skiva som har allt. Låtarna, sammanhanget, produktionen, bildspråket – allt utgör en helhet på ett imponerande sätt. En värdig vinnare av ett fantastiskt musikår 2021!!

 

 

Övriga spaningar från musikåret 2021!

1: December är mobbad! I alla fall ur ett “topplista – och summeringsperspektiv”. Spotify släpper sina summeringar av allas musikår i början av månaden och räknar helt sonika bort just december från lyssnandet, och flertalet publikationer har deadline så att det i praktiken inte går att få med en skiva som släpps i december. Även för oss på WeRock som har deadline lite som vi vill är det knepigt att klämma in tillräckligt mycket lyssnande för att ett sent släpp ska kunna ta plats bland de tio. Surt, UNANIMATED!

2: Ingen baka, ingen kaka! Strikta regler gäller för denna lista, vilket gör att enbart digitala släpp helt sonika diskvalificeras. En fysisk produkt krävs för att presentera helheten och känslan – men det ska erkännas att det blir svårare och svårare helt enkelt eftersom fler band väljer att släppa digitalt först och kanske senare komplettera med en fysisk platta, så för t e x ASTROPHOBOS kan ju också snacka om mobbing då den digitala releasen kom 2021 men CD’n verkar släppas 2022… och då kommer de inte med något av åren, liksom. Även flera akter som släppt egentillverkat och lider av oordningen i världslogistiken så att beställda plattor helt enkelt inte tycks komma fram i någon som helst rimlig tid (så är fallet för t e x TOMBSTONER, BLOODLETTER och ALASTOR). Eller de som bara gör digitalt, LIVLØS har t e x med sitt “And Then There Was None” släppt en dyngbra platta som inte räknas. Kolla in den, även om den inte finns på listan här ovan.

3: Liveplattans år? 2020 och 2021 har som bekant inte bjudit på särdeles mycket spelningar, därför är det lite fascinerande att så pass många bra liveplattor sett dagens ljus under 2021. PARADISE LOST, CANDLEMASS, ENFORCER, ARMORED SAINT, AMORPHIS till exempel. Och så BEHEMOTH då – men de släppte ju i mitten på december, så det räknas kanske inte…

Dormant Ordeal – The Grand Scheme Of Things

ARTIST: Dormant Ordeal
TITEL: The Grand Scheme Of Things
RELEASE: 3/12 2021
BOLAG: Selfmadegod Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Polsk dödsmetall – musik som väldigt många har en relation till. Hade jag frågat om bandnamn så hade kanske namn som DECAPITATED, VADER eller BEHEMOTH ramlat in i skallen?

Inget av de tre ovanstående banden är band som jag lyssnar speciellt regelbundet på längre. Innan fick i synnerhet BEHEMOTH det att pirra i hela kroppen, men det var ett tag sedan måste jag villigt erkänna. Men när polsk dödsmetall får till det, då brukar det vara så fruktansvärt bra att verkligheten skälver, så jag kommer förmodligen aldrig att släppa scenen i det landet. Och det är jag glad för, för nu har jag upptäckt DORMANT ORDEAL från Krakow.

“The Grand Scheme Of Things” är trions tredje fullängdare och maken till skiva från Polen får ni just nu leta efter. Det är inte bara det att det piskas upp rens på ett rent förträffligt sätt – det förväntar sig ju alla från dödsmetallband – inte heller att desperationen ligger som ett membran över hela skivan som gör “The Grand Scheme Of Things” så magiskt bra.

Istället är det den rent vansinniga känslomässiga tyngden i musiken. Att spela rått och hårt det klarar många av, men hur många band mäktar med att få lyssnaren att känna sig så omfamnad på ett nästan tröstande sätt genom rens? DORMANT ORDEAL lyckas med råge med detta, och de gör det genom en ständigt närvarande nerv i samtliga låtar.

Jag blev i stort sett knockad av vad jag faktiskt lyssnade på redan på första genomlyssningen av den här skivan. Den har gått på försvarlig rotation de senaste veckorna, och det finns helt enkelt ingenting som kommer att få mig att inte ge den här skivan en plats på årsbästalistan.

“The Grand Scheme Of Things” är en skivan som är lika omedelbar som långlivad. Det är inte svårt att hitta detaljer som lyfter och sliter även efter mer än 30 genomlyssningar. Det här är skivan som har fått mig att på allvar tro på polsk dödsmetall igen. Kolla in den.