Etikettarkiv: The Gentle Touch Of Humanity

Årsbästalistan 2021 – Amelie

Tjoho, nu är andra pandemiåret till ända. Mycket elände överallt men ett sjujäkla musikår på albumfronten visade det sig bli. Här är min topplista för året, mycket svenskt och norskt såsom det brukar bli från min sida. Nedan listan återfinns några ytterligare musikrelaterade betraktelser med rubriker såsom Låtar som får mig att sjunga högt och skråla med och Årets bästa video – som du förmodligen inte kan se. Nöjsam läsning!

Topp 10 Skivor

10. Loss – DEVIL SOLD HIS SOUL
Vi startar topplistan relativt mjukt med brittiska DEVIL SOLD HIS SOUL, ett band jag haft nära hjärtat alltsedan debutskivan ”A Fragile Hope” 2007. Efter nästan tio års uppehåll var ”Loss” ett oväntat skivsläpp och vilket album det är! Det växer vid varje lyssning, känslorna och engagemanget i lyriken och musiken sköljer i våg efter våg över lyssnaren.

9. Death, Madness, Horror, Decay – THE LURKING FEAR
Traditionellt brutal döds med Sveriges mest trasigt growlande pipa manglar in THE LURKING FEAR på årslistan. Absolut inte en platta att lyssna på om och om igen utan paus, en får sprida ut lyssnandet lite för att mäkta med Tompa Lindbergs desperata growl och lurkarnas tungt malande döds. Men jäklar så bra detta är.

8. Visions of Trismegistos – NEKROMANTHEON
Norges metal må domineras av, men är absolut inte enbart, black metal. Det har inte minst NEKROMANTHEON visat förut och gör det igen med årets album. ”Visions of Trismegistos” kombinerar på utsökt sätt traditionell thrash metal med modern produktion. Det här är friska 33 minuters röj som stort förnöjer.

7. Lake Drinker – HORNDAL
En platta som med all rätt i år pryder samtliga av redaktionens topplistor. Riktigt lika till mig som ett par av kollegerna blev jag ändå inte av HORNDALs ”Lake Drinker” men visst är det läckert, ilsket och smart på ett sätt som visar att debuten ”Remains” inte var en engångsfullträff.

6. The Zornheim Sleep Experiment – ZORNHEYM
Kombinationen black/death kan ofta resulterar i något mycket tilltalande, däremot brukar jag inte falla för musik med alltför mycket pompa och symfoniska inslag. ZORNHEYMs andra platta utgör dock ett undantag och är ett av de album jag lyssnat som mest på sedan det släpptes i oktober. Temat med galna doktorer och mentalpatienter är inte heller det vad jag brukar önska mig. Men ”brukar” kan slänga sig i väggen här. Melodierna, svänget, medsångsvänligheten i ”The Zornheim Sleep Experiment” bara täpper till truten på allt motstånd.

5. Fortitude – GOJIRA
Skivorna på den övre halvan av årslistan är samtliga sådana att de kunnat toppa densamma vilket år som helst. Nu hamnar GOJIRA på en femte plats och det visar bara kvaliteten i årets albumutgivning. ”Fortitude” är musikaliskt experimenterande och lekfullhet, samtidigt så väldigt mycket GOJIRA. Som alltid är lyriken lika mycket värd din uppmärksamhet som musiken.

4. Arete – NETHERBIRD
Det är alltid glädjande, och lite smånervöst, när ett favoritband som NETHERBIRD släpper nytt. Och åter har bandet gjort musik som är extremt vacker, samtidigt så vemodigt mörk och med ett existentiellt och filosofiskt djup. ”Arete” är extreme metal som sinnesvidgande drog, för att citera min egen recension. Som alltid får bandets musik mitt hjärta att darra.

3. Where The Gloom Becomes Sound – TRIBULATION
Jag har inte tidigare följt hyllningsströmmen gällande TRIBULATION, tycker att de första albumen inte var så värst intressanta. Men bandet har utvecklats och blivit allt starkare. Förra plattan ”Down Below” var riktigt, riktigt bra och med ”Where The Gloom Becomes Sound” kröner bandet sin karriär, åtminstone så här långt. Inanna, Daughter Of The Djinn, Dirge Of A Dying Soul; det går enkelt att rada upp en lång lista med fantastiska låtar från ”Where The Gloom Becomes Sound” och hela plattan är en njutning att lyssna till.

2. Wild North West – VREID
Det är hård kamp om de översta platserna i listan i år. VREID har gjort ett i stort sett fulländat verk med ”Wild North West”. Ett temaalbum som åtföljs av videor till samtliga låtar vilka tillsammans utgör en spelfilm med historiskt och filosofiskt anslag. Musiken är som alltid hos det norska bandet skickligt exekverad på gränsen till perfektion. Spännande och variationsrika utflykter i olika genrer, som progressivt 70-talssound, gör albumet exemplariskt varierat. Mäktigt.

1. Arkivet – WORMWOOD
Året 2021 toppas av svenska WORMWOOD och deras ”Arkivet”. Eller ”Vita Arkivet” som den skulle hetat innan ett visst begravningsbolag protesterade. En skiva som för lyssnaren steg efter steg ner i det helvete som vi håller på att skapa åt oss själva på vår döende planet. Sångaren Nine sprider med sitt kraftfulla och känslofulla growl ångest och desperation över lyssnaren. Bandet har varit mer sparsmakat med folkmusikinslagen denna gång vilket har lyft musiken ytterligare ett snäpp från tidigare verk.

Skivan har kanske inte den perfektion som VREIDs alster besitter men här segrar känslan, den mörka innerligheten i musiken som gör att varje lyssning är en njutningsfull plåga, eller en plågsam njutning, ett limbo där katharsis aldrig infinner sig. Faktum är att jag i min recension (i Gaffa) gav VREID högsta betyg men ändå placerar jag WORMWOOD i listans topp. Såar av speltid och lyssningsupplevelsen får avgöra här. Sällan har jag blivit lika känslomässigt berörd av låtar som här av exempelvis The Archive och The Gentle Touch Of Humanity. ”Arkivet” är utan minsta tvivel årets starkaste album.

Övriga betraktelser

Låtar som får mig att sjunga högt och skråla med
Jamen är det inte alltid en eller annan låt under året som får en att bara vilja lyssna på den om och om igen, sjunga högt och skränigt när ingen hör? Så är det i alla fall för mig och här är årets två värstingar i kategorin.

ECLIPSEs musik tror jag inte förekommit på WeRock tidigare och albumet ”Wired” har aldrig varit i närheten av att vara i åtanke för min årsbästalista. Men gör man en låt som Twilight ska man faen ha kredd i alla fall. Den snurrar på både kommersiella radiokanaler och i riksradion. Och är det någon gång en vill veva ner bilrutan, gasa på och bara gasta med så är det då. Lite kredd till Beethoven också 🙂

Keep The Devil Away har gått otaliga varv i mina spelare och är en starkt bidragande orsak till att ZORNHEYMs album “The Zornheim Sleep Experiment” faktiskt stoltserar på sjätteplats på årslistan. Också en perfekt ”alla kan inte sjunga men alla får”-låt att skräna med i. Spelar den om och om igen. Nästan så jag ibland längtar att få den ur systemet…

Årets nya skivbolag
Metalpodden har blivit med skivbolag! Eller åtminstone personerna bakom podden. I november släpptes första skivan, ”Eating The Swedish Underground: Vol. 1” med åtta tidigare osignade band, på bolaget Eat Heavy Records. Ett förbaskat bra tilltag om ni frågar mig och exempel på ett av flera band från skivan jag gärna följer upp framöver är AGE OF DYSTOPIA. Hoppas att “Vol. 2” snart följer.

Årets bästa video – som du förmodligen inte kan se.
Vad är nu detta? Ska det vara nödvändigt att länka en video som de flesta inte kan se? Ja, för det är en ganska unik video WORMWOOD presenterar, filmsekvenserna är mest dokumentära snuttar som du kan se även på andra håll. Tillsammans utgör de dock en skrämmande bild av mänsklighetens tillkortakommanden i att ta hand om vår enda planet och livet på den. Videon är åldersbegränsad och om du är över 18 år kan du begära tillträde till den. Gör det.

Wormwood – The Gentle Touch Of Humanity (Official Video)

Och här kan du så länge ändå lyssna till låten.

Hot or not? – Augusti 2021

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: The Gentle Touch Of Humanity
ARTIST: Wormwood
VALD AV: Amelie

Martin: En fantastiskt ödesmättad och drabbande låt.  Mittensjoket med faktiska citat funkar otroligt bra och förstärker låtens allvar. Solot vid treminutersstrecket är magiskt bra i sin enkelhet. Stekhett!
Robert: Vi brukar inte klicka, jag och WORMWOOD. Därtill blandar de gnistrande briljans med kattguld för ofta, och detta är inget undantag. Konstpausen efter frasen “and then there were silence”, PINK FLOYD-solot och avslutningen? Geni. Stycket i mitten med inspelade röster, det som är trist första gången och fullkomligt förödande ju fler gånger man tvnigas genomlida det sen? Motsatsen. Detta är ännu en låt i raden som gör mig opepp på bandet, trots brännheta fläckar stundtals.
Fredrik: Det är lustigt hur olika det kan vara ibland. Jag noterade min skribentkollega Martins ord här ovan, om hur mittenpartiet med nyhetsuppläsar-röster enligt honom verkligen fungerar. I mina öron är det partiet vad som drar ner låten från lysande till bara riktigt, riktigt bra. Det är ett varierat, vackert, mörkt och mäktigt stycke, men energitappet som uppstår när det bara pratas i två hela minuter kostar lite för mycket. I övrigt är detta en ack så vacker – i brist på bättre uttryck – black metal-ballad…

LÅT: Edict
ARTIST: Genus Ordinis Dei
VALD AV: Fredrik

Amelie: ”O nej, nu blir det krigsmetal a la SABATON” var mitt första intryck när Edict drar igång. Det italienska bandet bjuder dock mer variation än så och refrängen hakar fast med det snaraste. Som den del i en rockopera detta tydligen är så blir det stort, pampigt och mäktigt – ja ibland nästan övermäktigt. Glöden är på gränsen mellan att kvävas och fatta eld på riktigt.
Martin: Det finns mängder av dylika låtar, men jag tycker ändå att detta har viss charm. Inte så att jag skulle stå ut med en hel skiva, konceptet är redan nu uttjatat och jag skulle sannolikt ha tröttnat ganska raskt, men som enskild låt funkar detta helt okej.
Robert: Kan man få DIMMU BORGIR att framstå som minimalistiska så har man ett fläskigt sound, den saken är säker! Bombastiskt är bara förnamnet, och det är tydligt att detta är en liten del taget ur sitt sammanhang. Den här låten funkar för mig!


LÅT: Revolution In Limbo
ARTIST: Between The Buried And Me
VALD AV: Martin

Robert: När BETWEEN THE BURIED AND ME är bra så är de otroligt bra, men ibland kan de liksom gå vilse i sina egna kreativa konstnärssjälar. Den hår låten lyckas bjuda på båda dessa sidor av bandet, och jag måste erkänna att den totalt utflippade andra delen av låten tappar mig…
Fredrik: Nio spretiga och till slut ganska långa minuter, trots att här finns en hel del godis. Partiet som börjar vid 02:15 är löjligt elegant, och stycket som följer angenämt brutalt. De närmast latino-inspirerade rytmerna från 05:45 och framåt är oväntat coola och osar av SANTANA. Men i slutänden finns det inget som håller ihop denna schizofrena rock-opera till en fungerande låt.
Amelie: Förvirringen är nästan total. Vad är det jag lyssnar på? En misslyckad mashup av två, tre olika låtar? Jag är väl med någorlunda fram till 5:50 ungefär – sen fattar jag ingenting. Det kan visst vara ok att blanda totalt olika stilar, tänk t.ex. ZEAL & ARDOR, men det här blir bara alltför mycket, håller på alltför länge och svalnar alltför fort. Det funkar inte för mig.

LÅT: Revert
ARTIST: Profiler
VALD AV: Robert

Fredrik: Skönt intro, och en överlag hyggligt trivsam låt, dock med ett bitvis väldigt 00-talsdaterat sound. Jag gissar att medlemmarna i PROFILER har lyssnat en hel del på LINKIN PARK och kanske en smula på PORT NOIR. Inte alls oävet, det är snyggt och välproducerat, men kanske utan den där riktiga hooken.
Amelie: Överraskningsval från Robert! Aldrig hört talas om bandet och mycket sparsamt med info på nätet. Låten har kraftig dragning till rap / nu metal och ja, jag finner mig vara med på noterna mer än jag kanske väntade mig. Skön rensång och ”lagom” desperat skriksång. Sympatisk text som också bidrar till att höja temperaturen.
Martin: Behöver nu-metal återuppväckas? Frågar ni mig så är svaret nej, och PROFILER kommer inte att få mig att ändra åsikt hur välproducerat detta ändå är. Berör ytterst lite.