Etikettarkiv: Gojira

Gojira – Fortitude

ARTIST: Gojira
TITEL: Fortitude
RELEASE: 30/4 2021
BOLAG: Roadrunner

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Amelie

Det här är så satans läckert och uppfriskande! GOJIRA håller alltid hög standard och är mycket seriösa i allt de gör, både med och omkring sin musik. Jag var bland dem som hakade på beundrartåget någon gång vid ”The Way Of All Flesh” kring 2008 och älskar högt uppföljaren ”L’Enfant Sauvage”. Senaste fullängdsalbumet ”Magma” kom för fem år sedan och där släppte jag taget lite.

Nu är GOJIRA tillbaka och slår ner med full styrka. Som sagt alltid skyhög musikalisk standard och ”Fortitude” utgör inget undantag. Förstasingeln Another World släpptes redan sommaren 2020, innan ännu ett ord yppats om nytt album. Mhm? – en bra GOJIRA-låt tänkte en då, inget speciellt annorlunda men habilt. Nyfiken på vad som skulle följa.

”Fortitude” är ett fylligt album både till format och innehåll. Elva låtar och dryga 50 minuter ljuv musik. Låtarna är varierade till den grad att det kunde riskerat ha blivit rejält spretigt. Mjukt men tungt som i inledande Born For One Thing eller Sphinx, vilt och galet som i Into The Storm och avslutande Grind, catchigt som i Hold On, annorlunda tongångar och musikalisk lekfullhet som i Amazonia eller parleken Fortitude/The Chant. Men under, över och emellan alla spännande utflykter är det GOJIRAs omisskännligt charmiga metal som tränger upp mellan tiljorna.

Det här är en skiva som verkligen är ett album. Väl komponerat, där delarna förstärker varandra och även sådant som till att börja med kan tyckas som lite märklig egenheter i enskilda spår får sin fulla funktion i helheten. Fylligt, frodigt och generöst. En upplyftande känsla när musiken strömmar över en i fulla bjudningar som tar sig rakt in mot hjärtetrakten. Detta album kommer med säkerhet att följa mig både väl och länge.

 

Live: Gojira på Gröna Lund

ARTIST: Gojira
LOKAL: Gröna Lund
DATUM: 25 juni 2019

Teknisk, tung och miljömedveten metal på ett familjevänligt nöjesfält, kan det verkligen flyga? Svaret är utan tvekan ett rungande ja! Under regntunga skyar överkom GOJIRA till synes strulande utrustning och zombifierande mobiltelefoner, och levererade en högst slagkraftig åktur på Gröna Lunds stora scen.

God uppslutning när GOJIRA äntrar scenen på Gröna Lund.

Duggregnet ligger hotande nära i den fuktiga men ganska svala luften, och himlen är dystert grå, när jag en dryg kvart innan utsatt gigstart försöker ta en bra plats framför scenen på den kungliga huvudstadens nöjesfält. Det går i ärlighetens namn inget vidare, det är redan påtagligt trångt och välfyllt på den ganska stora ytan. En snabb analys av klädstilar och frisyrer avslöjar att det verkligen inte bara handlar om nyfikna tivoli-besökare, det är många som är här primärt för franska GOJIRA.

När Bayonne-sönerna rullar igång med Oroborus slås jag av den imponerande nivån på Joe Duplantiers hand-öga-koordination. De tapping-riff han tillsynes ledigt river av medan han samtidigt sjunger, växlande mellan ångestladdad rensång och brutal-arg growl, är inte enkla. Inledningsvis är dock det mesta annat som har med spelningen att göra ganska spartanskt och enkelt. Mellansnacket är i det närmaste obefintligt, och det enda egentliga röjandet på scen står basisten Jean-Michel Labadie (förvisso med den äran) för.

De miljömedvetna fransoserna håller säkert med om att grönt är skönt, men sant är också att blått är flott!

Trots den goda uppslutningen och bandets uppenbara kompetens, är det alltså en aningen seg inledning på gigget. Sakta men säkert tuggar dock det kompromisslösa maskineri som är GOJIRA igång, och efter att fjärde låten Flying Whales bjudit både på kvällens första pyro och en akut justering av Christian Andreus trummor under pågående stocksmatter, stiger temperaturen.

Publiken jublar bifall när Love presenteras, och när det blytunga intro-riffet släpps lös slås jag av att detta är påtagligt tungt nu, idag, 2019… När låten skrevs, 1999 till den demo bandet då filade på, var den här typen av riffande närmast monstruöst i sin tyngd jämfört med nästan all annan metal som då gjordes. Respekt!

Publiken visar också gott gensvar, och här går det att skönja kvällens första riktiga mosh pit i publikhavet framför scenen. Action är det även på scen, om än oplanerad sådan. Detta i form av två roddare som liggandes på mage på höger sida av scen frenetiskt jobbar med att reparera något, oklart om det är en monitor-högtalare eller något som har med pyrotekniken att göra. Det hela verkar hur som helst lösa sig lagom till att låten klingar ut.

Här någonstans börjar även Joe Duplantier vakna till liv på allvar. Frontmannens påa innan Love är förvisso ganska stereotyp, när han påminner oss om att vi är här för att “…bang your fuckin’ heads!”. I mellansnacket efter håller han dock en lite längre utläggning, där bandets politiska och sociala medvetenhet tillåts skina igenom lite mer. Han ber oss vänligt (nåja) men bestämt (oja!) att stoppa undan våra mobiltelefoner för en stund, “koppla ner” från vad han beskriver som världens zombie-liknande lunk, och verkligen vara i ögonblicket.

Han möts av bifalls-jubel, om än någon tveksamt på vissa håll och kanter just avseende det där med att lägga bort våra mobiltelefoner.(Filmnings-förbudet ignoreras tämligen flitigt i publikhavet.) Eventuell tvekan blåses dock bort när fransoserna först bjuder på “hitten” L’Enfant Sauvage, med förväntad uppskattning från publiken som resultat, och sedan vad som för mig sannolikt är kvällens höjdpunkt i form av The Shooting Star. Det sistnämnda spåret är inte alltför märkvärdigt på skiva, men i den här live-tappningen är det en ångvält på steroider. Jag funderar på om jag någonsin har hört något så tungt live förut, och har i skrivande stund ännu inte kommit på någon uppenbar kandidat. Stark gåshud under detta nummer!

GOJIRA – både tyngre och (åtminstone denna afton) ännu bättre live än på skiva!

Efter ett något oväntat avfyrande av konfetti-kanoner och ett stabilt framförande av sedan följande Blow Me Away You(Niverse) går GOJIRA av scen för en stund, innan Joe Duplantier dyker upp och fiskar pepp genom att påpeka att de fortfarande inte bestämt sig för om de skall lira mer eller inte. Nu vet jag inte om någon egentligen riktigt tror på detta, men visst får frontmannen det gensvar han fiskar efter.

Under en himmel som nu ser betydligt mer mörk och hotfull ut gör GOJIRA ånyo entré, och inleder sitt encore med hårt och snabbt manglande Clone. Här drar publiken förvisso igång en ganska respektingivande circle pit, men jag tycker personligen att bandet är som allra vassast när de förlitar sig på tyngd och atmosfär. Jag gläds därför åt en riktigt, riktigt stark avrundning på setet, där Vacuity erbjuder tyngd och avslutande pärlan The Gift Of Guilt därtill atmosfär i ymnigt överflöd.

GOJIRA leverar, och det med besked. Det kan absolut vara värt att fira med lite konfetti!

Slutnumret inleds med att frontmannen står ensam mitt fram på scen, och med ett hjärtskärande vackert reverb på gitarrljudet tappar fram intro-slingan. Sen ansluter resterande bandmedlemmar, och tillsammans sätter de en värdig punkt för tillställningen genom ett lika delar vemodigt vackert och blytungt framförande. När musiken väl klingat ut ekar applådåskorna starka och ihållande över Djurgårdens sydvästspets under många minuter, och när bandet tackar Stockholms-publiken för uppslutning och gensvar så ser de faktiskt rörda ut på riktigt.

GOJIRA levererade. Rejält. Följaktligen slår det mig som rättvist att de miljömedvetna fransoserna har vädrets makter med sig. Mindre än fem minuter efter att de gått av scen börjar regnet falla…

Fredrik Sandberg

Live: Gojira på Münchenbryggeriet

ARTIST: Gojira
LOKAL: Münchenbryggeriet, Stockholm
DATUM: 7 Mars 2017

Löjligt tajt och samspelat. Bra låtar att gräva ur och en publik som är på plats för att se ett band som inte direkt gödslat med spelningar i Stockholm. Kan det gå fel?

Det enkla svaret är förstås: nej. Det kan det ju inte. Trots rent av bedrövliga förband (CAR BOMB kom väl undan med hedern i behåll medan CODE ORANGE var ett soniskt haveri) så slutar kvällen med en jordskredsseger för franska metallsärlingarna GOJIRA. Musiken bygger förstås till stora delar på bröderna Duplantiers centrala roller, och live växer de än mer. Bakom trumsetet dominerar Mario så till den milda grad att det är svårt att sluta blicken från honom eller sluta fascineras över det rent av löjligt tajta spelet. Ett sannt nöje, och det driver förstås frontmannen och gitarristen Joe Duplantiers insats än mer. Han sjunger, han spelar, han är lågmält charmig utan att någonsin låta musiken hamna i andra rummet. Flankerad av Christian Andreu (gitarr) och Jean-Michel Labadie (bas) så mullrar GOJIRA över allt motstånd på sitt alldeles egna sätt. Maskinellt och organiskt på samma gång.

Materialet är till stora delar hämtat från senaste given “Magma”, och det märks att stora delar av publiken uppskattar publikfriare som Silvera, Stranded och The Cell. Personligen når konserten högst när man får titelspåret från förra given “L’Ennfant Sauvage” samt material från “The Way Of All Flesh” i form av Toxic Garbage Island och personliga favoriten Oroborus.

I ärlighetens namn finns lite skönhetsfläckar på spelningen. Trumsolo – oavsett skickligheten – är sövande trista att se på, stundtals blir de finkulturella utsvävningarna lite väl segdragna och visst hade man gärna sett mer material från “L’Enfant Sauvage”… men på det hela taget kan man inte undgå att smita ut från spelningen med ett brett flin i ansiktet. Det finns bara ett band som GOJIRA, och den känslan förstärks efter upplevelsen av att se och höra dem framföra sina alster live.

Bilderna courtesy of Robert Sandström och hans mobiltelefon. Hela setlistan återges här.