Etikettarkiv: Age Of Dystopia

Årsbästalistan 2021 – Amelie

Tjoho, nu är andra pandemiåret till ända. Mycket elände överallt men ett sjujäkla musikår på albumfronten visade det sig bli. Här är min topplista för året, mycket svenskt och norskt såsom det brukar bli från min sida. Nedan listan återfinns några ytterligare musikrelaterade betraktelser med rubriker såsom Låtar som får mig att sjunga högt och skråla med och Årets bästa video – som du förmodligen inte kan se. Nöjsam läsning!

Topp 10 Skivor

10. Loss – DEVIL SOLD HIS SOUL
Vi startar topplistan relativt mjukt med brittiska DEVIL SOLD HIS SOUL, ett band jag haft nära hjärtat alltsedan debutskivan ”A Fragile Hope” 2007. Efter nästan tio års uppehåll var ”Loss” ett oväntat skivsläpp och vilket album det är! Det växer vid varje lyssning, känslorna och engagemanget i lyriken och musiken sköljer i våg efter våg över lyssnaren.

9. Death, Madness, Horror, Decay – THE LURKING FEAR
Traditionellt brutal döds med Sveriges mest trasigt growlande pipa manglar in THE LURKING FEAR på årslistan. Absolut inte en platta att lyssna på om och om igen utan paus, en får sprida ut lyssnandet lite för att mäkta med Tompa Lindbergs desperata growl och lurkarnas tungt malande döds. Men jäklar så bra detta är.

8. Visions of Trismegistos – NEKROMANTHEON
Norges metal må domineras av, men är absolut inte enbart, black metal. Det har inte minst NEKROMANTHEON visat förut och gör det igen med årets album. ”Visions of Trismegistos” kombinerar på utsökt sätt traditionell thrash metal med modern produktion. Det här är friska 33 minuters röj som stort förnöjer.

7. Lake Drinker – HORNDAL
En platta som med all rätt i år pryder samtliga av redaktionens topplistor. Riktigt lika till mig som ett par av kollegerna blev jag ändå inte av HORNDALs ”Lake Drinker” men visst är det läckert, ilsket och smart på ett sätt som visar att debuten ”Remains” inte var en engångsfullträff.

6. The Zornheim Sleep Experiment – ZORNHEYM
Kombinationen black/death kan ofta resulterar i något mycket tilltalande, däremot brukar jag inte falla för musik med alltför mycket pompa och symfoniska inslag. ZORNHEYMs andra platta utgör dock ett undantag och är ett av de album jag lyssnat som mest på sedan det släpptes i oktober. Temat med galna doktorer och mentalpatienter är inte heller det vad jag brukar önska mig. Men ”brukar” kan slänga sig i väggen här. Melodierna, svänget, medsångsvänligheten i ”The Zornheim Sleep Experiment” bara täpper till truten på allt motstånd.

5. Fortitude – GOJIRA
Skivorna på den övre halvan av årslistan är samtliga sådana att de kunnat toppa densamma vilket år som helst. Nu hamnar GOJIRA på en femte plats och det visar bara kvaliteten i årets albumutgivning. ”Fortitude” är musikaliskt experimenterande och lekfullhet, samtidigt så väldigt mycket GOJIRA. Som alltid är lyriken lika mycket värd din uppmärksamhet som musiken.

4. Arethe – NETHERBIRD
Det är alltid glädjande, och lite smånervöst, när ett favoritband som NETHERBIRD släpper nytt. Och åter har bandet gjort musik som är extremt vacker, samtidigt så vemodigt mörk och med ett existentiellt och filosofiskt djup. ”Arete” är extreme metal som sinnesvidgande drog, för att citera min egen recension. Som alltid får bandets musik mitt hjärta att darra.

3. Where The Gloom Becomes Sound – TRIBULATION
Jag har inte tidigare följt hyllningsströmmen gällande TRIBULATION, tycker att de första albumen inte var så värst intressanta. Men bandet har utvecklats och blivit allt starkare. Förra plattan ”Down Below” var riktigt, riktigt bra och med ”Where The Gloom Becomes Sound” kröner bandet sin karriär, åtminstone så här långt. Inanna, Daughter Of The Djinn, Dirge Of A Dying Soul; det går enkelt att rada upp en lång lista med fantastiska låtar från ”Where The Gloom Becomes Sound” och hela plattan är en njutning att lyssna till.

2. Wild North West – VREID
Det är hård kamp om de översta platserna i listan i år. VREID har gjort ett i stort sett fulländat verk med ”Wild North West”. Ett temaalbum som åtföljs av videor till samtliga låtar vilka tillsammans utgör en spelfilm med historiskt och filosofiskt anslag. Musiken är som alltid hos det norska bandet skickligt exekverad på gränsen till perfektion. Spännande och variationsrika utflykter i olika genrer, som progressivt 70-talssound, gör albumet exemplariskt varierat. Mäktigt.

1. Arkivet – WORMWOOD
Året 2021 toppas av svenska WORMWOOD och deras ”Arkivet”. Eller ”Vita Arkivet” som den skulle hetat innan ett visst begravningsbolag protesterade. En skiva som för lyssnaren steg efter steg ner i det helvete som vi håller på att skapa åt oss själva på vår döende planet. Sångaren Nine sprider med sitt kraftfulla och känslofulla growl ångest och desperation över lyssnaren. Bandet har varit mer sparsmakat med folkmusikinslagen denna gång vilket har lyft musiken ytterligare ett snäpp från tidigare verk.

Skivan har kanske inte den perfektion som VREIDs alster besitter men här segrar känslan, den mörka innerligheten i musiken som gör att varje lyssning är en njutningsfull plåga, eller en plågsam njutning, ett limbo där katharsis aldrig infinner sig. Faktum är att jag i min recension (i Gaffa) gav VREID högsta betyg men ändå placerar jag WORMWOOD i listans topp. Såar av speltid och lyssningsupplevelsen får avgöra här. Sällan har jag blivit lika känslomässigt berörd av låtar som här av exempelvis The Archive och The Gentle Touch Of Humanity. ”Arkivet” är utan minsta tvivel årets starkaste album.

Övriga betraktelser

Låtar som får mig att sjunga högt och skråla med
Jamen är det inte alltid en eller annan låt under året som får en att bara vilja lyssna på den om och om igen, sjunga högt och skränigt när ingen hör? Så är det i alla fall för mig och här är årets två värstingar i kategorin.

ECLIPSEs musik tror jag inte förekommit på WeRock tidigare och albumet ”Wired” har aldrig varit i närheten av att vara i åtanke för min årsbästalista. Men gör man en låt som Twilight ska man faen ha kredd i alla fall. Den snurrar på både kommersiella radiokanaler och i riksradion. Och är det någon gång en vill veva ner bilrutan, gasa på och bara gasta med så är det då. Lite kredd till Beethoven också 🙂

Keep The Devil Away har gått otaliga varv i mina spelare och är en starkt bidragande orsak till att ZORNHEYMs album “The Zornheim Sleep Experiment” faktiskt stoltserar på sjätteplats på årslistan. Också en perfekt ”alla kan inte sjunga men alla får”-låt att skräna med i. Spelar den om och om igen. Nästan så jag ibland längtar att få den ur systemet…

Årets nya skivbolag
Metalpodden har blivit med skivbolag! Eller åtminstone personerna bakom podden. I november släpptes första skivan, ”Eating The Swedish Underground: Vol. 1” med åtta tidigare osignade band, på bolaget Eat Heavy Records. Ett förbaskat bra tilltag om ni frågar mig och exempel på ett av flera band från skivan jag gärna följer upp framöver är AGE OF DYSTOPIA. Hoppas att “Vol. 2” snart följer.

Årets bästa video – som du förmodligen inte kan se.
Vad är nu detta? Ska det vara nödvändigt att länka en video som de flesta inte kan se? Ja, för det är en ganska unik video WORMWOOD presenterar, filmsekvenserna är mest dokumentära snuttar som du kan se även på andra håll. Tillsammans utgör de dock en skrämmande bild av mänsklighetens tillkortakommanden i att ta hand om vår enda planet och livet på den. Videon är åldersbegränsad och om du är över 18 år kan du begära tillträde till den. Gör det.

Wormwood – The Gentle Touch Of Humanity (Official Video)

Och här kan du så länge ändå lyssna till låten.

Various Artists – Eating The Swedish Underground: Vol. 1

ARTIST: Various
TITEL: Eating The Swedish Underground: Vol. 1
RELEASE: 22/10 2021
BOLAG: Eat Heavy Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Samlingsskivor kan vara kul, och det finns gott om exempel på skivor inom denna illustra genre som blivit klassiker för just det där bandet som fick sin chans på just den skivan blev något ganska stort, eller kanske helt gigantiskt.

Därför är det en respektingivande tradition som Tomasz och Erik väljer att ansluta sig till med det första släppet på sitt bolag, och därför också en smula nervöst inbillar jag mig.

Nu tror jag att både de nyblivna skivbolagsbossarna och ni andra kan slappna av när de och ni ser den där betygsåttan, eller hur?

Samlingsskivor kan, och kanske bör, vara spretiga historier men alltför mycket blir ju lite för bra. Därför är det skönt att se att det finns något som liknar en röd tråd på den här skivan.

Självklart, och högst uppskattat från min sida, är det att öppna med två riktiga fartlåtar. ETERNAL EVIL hämtar sin inspo från både tidiga METALLICA och SLAYER och de gör det bra utan att förfalla till total antikvitetsdyrkan. Det känns fräscht och jag ser mycket fram emot debuten som kommer i november.

AGE OF DYSTOPIA visar med Gore Commander att de kan sin thrash. Jag formligen älskar det distinkta markeringsarbetet på cymbalerna precis innan huvudriffet börjar. Bara detta får mig att gå i gång som satan, och resten av låten är minst lika fin.

Hastigt lirad metal är ju bra, men det funkar minst lika bra med sväng för min del. Därför är det så grymt skönt att få höra ett band som GUENNA som ser till att både få det rätta gitarrljudet i Bongsai, löjligt snygga melodier och ett satans sväng som jag både tror och hoppas kommer ge bandet många lyssnare i framtiden.

OBOLUS Sov Gott, Rose-Marie är den låt jag kämpat mest med på den här skivan. Den har ett fint tålamodsprövande vemod som jag gillar mycket, och en klassisk uppbyggnad som funkar bra. Den skulle hemskt gärna fått varit mer massiv – och med det menar jag att jag hade hemskt gärna hade fått mer av den ljuvliga desperation som finns i slutet av låten.

KATAKOMBA kan sin döds. Av samtliga band på den här skivan så har stockholmarna den i särklass fläskigaste produktionen och den passar Godless Crypt så fruktansvärt bra. Övergången från det tunga svänget till tvåtakten vid 1-minutstrecket är, trots att det gjorts en miljard gånger, helt magiskt. Mer tack!

EASTERN HIGH lirar progressiv metal med sjukt snygg sång. Jag blev inte förvånad när jag såg att det är Ola Svensson från lokala CHINE som sjunger. Mycket snyggt sväng och en grym produktion gör att det här lätt slinker ner.

FLORAs progressiva musik gillar jag skarpt. Jag uppskattar att produktionen är så härligt organisk och det här bandet vill så mycket med sin stundtals OPETH-minnande musik. Med mer rutin kan det bli magiskt, för bandet läger sig på en hög och bra nivå redan nu.

ULFVEN formligen andas Norrland för mig. Det låter som mustiga skogar och ruttnande lik. Att bandet sjunger på svenska gör att det känns än mer autentiskt. Fruktansvärt snyggt gitarrarbete och stark känslomässig intensitet gör att det är ett brott att det här bandet inte har signats än.

“Eating The Swedish Underground: Vol. 1” är en fin skiva och jag tycker att banden och Tomasz och Erik ska känna sig stolta av vad de har åstadkommit här. Jag hoppas att det blir mer skivor från bolaget. Att flera band som medverkar här har fått skivkontrakt, kanske som en följd av att ha förekommit i Metalpoddens avsnitt om Sveriges bästa osignade band, visar på en fin känsla från Tomasz och Erik att välja band som är bra.