Intervju: Sebastian Ramstedt från In Aphelion

Vi fick ett mejlsnack med Sebastian Ramstedt, långtida gitarrist och låtskrivare i NECROPHOBIC och numera även krönikör i Sweden Rock Magazine, om hans nystartade black metal-band IN APHELION där han har skaffat sig ytterligare utlopp för sin kreativa drivkraft. Vi pratade om ångestens betydelse för musikskapandet, om inspiration, utvecklingen av black metal över tid, andlighet och mycket annat. Och såklart om fullängdsdebuten “Moribund” som släpps av Edged Circle Productions 11 mars.

Läs hela intervjun nedan – eller välj här var du vill börja:
– Musikskapandet är en Sobril som alltid finns till hands
– Meat Loaf är också en stor inspirationskälla
– Religion håller ett fast grepp om vår värld
– Det handlar om de långa nätterna när allting rasar
– Jag fick gömma rösten i musiken
– Om människan är guds avbild måste Lucifer vara skaparen
– Det blir ännu ett album om inte alltför lång tid

In Aphelion 2022
In Aphelion 2022. Foto: jr_woodsandart

Min första undran gäller hur och varför du bildade IN APHELION. Vad vill/kan du göra i IN APHELION som du inte kan göra i NECROPHOBIC?

– I NECROPHOBIC har vi på något sätt ett slags ansvar att leverera något som fansen känner igen. Vi har byggt upp ett förtroende som jag inte gärna vill bryta. Det finns band som experimenterar men det finns också band som AC/DC som ger fansen det de vill ha. Vi har bestämt att NECROPHOBIC alltid ska låta som NECROPHOBIC. För mig som låtskrivare är det lite tråkigt. Jag får såga många idéer som jag inte tycker platsar i vårt ganska snäva koncept. Med IN APHELION finns inga förväntningar annat än hos de som räknar med att jag skall leverera något i kvalitet med mitt tidigare arbete. Men jag är fri att skriva som jag vill. Från början ville jag inte ge ut musiken. Jag ville skapa för min egen skull. När jag har skrivit en låt brukar jag förlora mig i den värld musiken bjuder in mig i. Det är en fantastisk känsla. Men när någon hör låten och tycker någonting om den förändras min syn på låten. Ibland till det bättre och ibland till det sämre. Jag ville behålla den där första känslan med IN APHELION. Men sen blev jag ändå nyfiken på vad folk skulle tycka.

– Det är också ett slags kvalitetskontroll att spela upp musiken för andra. Jag kan tycka att jag skrivit något helt fantastiskt. Efter en tid kan jag börja tvivla på min egna förmåga att värdera mitt skapande och det är då jag bjuder in andra till att lyssna. Om folk gillar det så befäster det min tro på mig själv och mitt skapande. Om lyssnaren inte gillar det så triggar det mig till att bli bättre. Så i båda fallen är det positivt för min musikalitet. Men jag hatar att vänta på publikens reaktion. Det är jäkligt jobbigt att släppa musiken fri för att bli bedömd. Värst är det nog om man inte får någon reaktion alls. Jag har bra självkänsla och gott självförtroende men just i den stunden när man släpper en ny låt eller skiva till publiken så vacklar jag faktiskt.

“Musikskapandet är en Sobril som alltid finns till hands”

Bandnamnet IN APHELION har sin egen historia och betydelse och NECROPHOBIC har också en låt som heter Aphelion.

– Ja det är riktigt. Introt till NECROPHOBICs skiva ”Dawn Of The Damned” heter Aphelion. När en planet är längst från solen på sin omloppsbana är den i aphelion. Egentligen säger man nog ”at aphelion” men jag tyckte ”in” klingade bättre. Dessutom vittnar ”in” om ett konstant tillstånd. Man passerar inte utan fastnar. För mig beskriver det känslan av att vara isolerad med sina känslor. I mitt fall i ångest och depression. Jag, precis som många konstnärer före mig, bär på mycket ångest. Ångesten föder skapandet och det är bara när jag skapar musik som ångesten försvinner helt. Om jag är med någon som ger mig kärlek som min fru eller mina barn så mår jag också bra. Men tillståndet är övergående eftersom man är väldigt mycket själv i sina tankar. Jag kommer aldrig bli kvitt ångesten helt. Jag har försökt genom att till exempel helt sluta dricka alkohol men det är ingen totallösning. Musiken har jag dock alltid. Även när jag är längst från solen. Den är en Sobril som alltid finns till hands.

Moribund, In Aphelions debutalbum 2022
Moribund 2022. Art work: Sebastian Ramstedt.

IN APHELIONs musik är inte helt lätt att definiera, debutalbumet ”Moribund” skulle jag ändå vilja beteckna som i huvudsak melodisk black metal och undrar om det är den typ av musik vi kan förvänta oss även framöver.

– Jag hoppas inte det! Jag hoppas att jag är stark nog att skapa precis vad jag vill utan att binda mig till en genre. Jag skapade IN APHELION för att vara fri. Om jag tyglar skapelsen så förlorar den sitt existensberättigande. Dock låter mitt skapande i dess mest naturliga tillstånd som black metal. När jag kanaliserar mitt otroligt stora hårdrocksintresse genom min röst och min gitarr låter det så som min publik är van att det låter. Det är helt oförställt. Men vi får väl se vad som händer. Jag utvecklas mer med åren än vad jag som ung trodde var möjligt. Värderingar och smak ändras. Det jag tyckte var bra igår har jag svårt att uppskatta idag. Men jag kan lova att jag aldrig kommer skapa musik som inte är helt ärlig och äkta utifrån den personen jag är. De som följer med på resan får se. Inte minst jag själv.

Du har också tagit steget att, för första gången, själv vara huvudsångare och framföra dina egna texter.

– Med IN APHELION ville jag skriva en seriösare och mer ärlig lyrik än vad jag gjort tidigare och se om jag kunde komma närmare min vision genom att sjunga själv. Jag tycker att jag har en personlig röst. Det är inte en dussinröst. Kanske i och med att jag saknar erfarenhet och teknik. Den blir ett primalskri, med en bräcklighet som jag tycker uttrycker texterna bra.

”Meat Loaf är också en stor inspirationskälla”

Inspirationen till IN APHELION och musiken på debutalbumet ”Moribund” är bred och varierad.

– Som jag sa tidigare är ångesten nog min största drivkraft. Men jag vill gärna skriva bra låtar. Jag lyssnar nästan bara på genuin hårdrock. Jag är inte så intresserad av black metal i lyssningssammanhang. Jag tycker om duktiga låtskrivare som gör ett fantastiskt hantverk. ACCEPT är förbannat skickliga. Meat Loaf, som dog nyss, är också en stor inspirationskälla. Jag gillar faktiskt inte hans musik så där speciellt. Jag gillar hur låtarna är uppbyggda. Hur instrumenten används och hur han skapar berättelser. Alla hooks är fantastiska. Det senare gäller också DEF LEPPARD. Eller Mutt Lange kanske om man ska vara noggrann. Det är så skickligt gjort att jag njuter av resan samtidigt som jag inte är speciellt förtjust i låtarna. Ta en riktig skitlåt som Pour Some Sugar On Me. Jag står knappt ut när den spelas på rockklassiker. Samtidigt fullständigt dyrkar jag hantverket. Hur texten används. Alla små detaljer och alla krokar. Det är förbannat bra gjort. Sen inspireras jag mycket av filmmusik. Så fort jag hör något som tilltalar mig åker gitarren fram. Min fru är van att få pausa i kvällsfilmen för att jag hör något eller får idéer till något som jag måste skissa på.

I texterna på albumet finns bland annat mytiska teman från både nordisk, grekisk och kristen tradition.

– Jag tycker om att beskriva alldagliga känslor, filosofiska tankar och upplevelser genom myter eller traditioner. Jag försöker hitta en berättelse ur historien som kan beskriva det jag känner idag. Jag skulle aldrig bara skriva en nonsenstext om något jag hittar på Wikipedia. Det börjar alltid med något riktigt och viktigt jag vill berätta och så klär jag in det i ett hölje som har förmågan att bära det jag vill säga. Sen använder jag mig ofta av berättelser och teman som funnits närvarande i mitt liv. Jag letar inte märkliga gudasagor från bortglömda civilisationer även om jag ibland springer på någonting som jag tycker verkar intressant. Men allt vi läser tolkar vi med vår egen erfarenhetsbakgrund, eller hur? Om du slår upp bibeln på måfå och pekar på en vers så börjar hjärnan arbeta och jämföra det som står där med din egen värdegrund och din egen erfarenhet. Det är det du känner som är intressant. Inte de faktiskt orden som står skrivna.

”Religion håller ett fast grepp om vår värld”

Du kallar dig ateist men anser samtidigt att livet också har en andlig sida?

– Jag har svårt att se rimligheten i att det skulle finnas en eller flera gudomar. Det är märkligt att de som är troende vet så mycket och har så exakt information om någonting som är så obskyrt, tystlåtet och frånvarande. Men vad vet jag? De som tror vet kanske något som jag inte vet. Däremot fungerar andlighet, ritualer och kollektiv tro alldeles utmärkt. Jag har studerat och praktiserat mörk magi. Astralresor, meditation, vaket drömmande och trumresor. Och dessa ritualer fungerar fantastiskt bra som sinnesförändrande medel. För min del är det inte ett bevis på att det finns andra entiteter. Det är ett bevis på att man kan göra väldigt häftiga saker med hjärnan genom att påverka sinnena. Den andlighet jag pratar om handlar mest om att vidga hjärnans funktioner. Att göra drömvärlden verklig och att kunna påverka och resa med en viss kontroll i det inre. Att medvetet kunna återvända till samma platser i drömvärlden och att kunna bygga upp en bestående inre sfär.

I början brukade jag förlora mig i resorna på andra sidan. Jag hamnade ofta i en slags sömnparalys. Jag vaknade förlamad och kunde inte ta mig igenom den sista drömslöjan som stod mellan den andliga dimensionen och vår. Jag fick läsa på och lärde mig bygga ett drömtempel. En plats på andra sidan som var konstant. En port att resa in och tillbaka igenom. Än idag vet jag exakt hur den ser ut och om jag behöver ta mig in eller ut i en mardrömslik dröm kan jag alltid komma ut genom mitt drömtempel. Det låter som hokus pokus men för mig fungerar det alldeles utmärkt och jag är nöjd med det. Några som läser detta kommer se det som ett bevis på att det finns en andevärld och några andra kommer undra hur jag som verkar vara så vettig kan vara så dum i huvet! Haha! Men som sagt, det behövs inget bevis på att det existerar väsen för att kunna låta sig påverkas av dem. Alla fantasier påverkar dig. Annars skulle det vara meningslöst att fantisera. Drömmar påverkar dig i högsta grad. Och religion håller ett fast grepp om vår värld. Oavsett om gud finns eller ej så regerar han med järnhand.

”Det handlar om de långa nätterna när allting rasar”

För mig är albumet “Moribund” inte enbart en rad fantastiska låtar utan även en utsökt komponerad helhet som som jag också upplever som tematisk.

– Helheten kommer sig troligen av att jag skrev allt på så kort tid. Jag gjorde första riffet i maj 2020 och skivan var inspelad och klar ett år senare. Det höll ihop skapelsen. Jag har verkligen försökt att inte skriva en temaskiva. Jag ville att varje låt skulle vara ett eget universum.

Texterna till låtarna påverkar mig mycket som lyssnare. En favorit är This Night Seems Endless som känns väldigt personlig.

– Kul att du nämner den. Det är den naknaste texten på skivan. Jag visste faktiskt inte om det var klokt att blotta sig så som jag gör med den. Den handlar om de där långa nätterna som aldrig tar slut, när allting rasar. När man tappar hoppet och när morgondagen är bortom synhåll. Men den handlar också om tryggheten i att omfamna mörkret. ”This night seems endless, but this endless night is mine”. Jag känner smärtan. Jag känner igen smärtan. Den är min och ingen kan ta den ifrån mig. Det finns en trygghet i det, ”when you fall, the rope of fear is all”. Det är precis så det är. När man inte har något annat att klamra sig fast vid kan man alltid klamra sig fast vid rädslan. Och när man omfamnar rädslan och blir ett med den så upphör den. Den är jag och jag är den. Den är min. Det är också därför det är så jäkla svårt att göra människor lyckliga. För lyckan kan tas ifrån dem. Men ångesten, rädslan och de ensamma nätterna har man alltid kvar.

”Jag fick gömma rösten i musiken”

Det finns ett par av låtarna på albumet som inte är enbart på engelska. Titelspåret Moribund inleds och avslutas med två reciterade verser på isländska ur Valans spådom från Eddan. Och avslutande Requiem har efter sista versen densamma vers uppläst på kinesiska. Requiem är för övrigt en helt genialisk avslutare som inger en förlösande känsla efter tidigare mörker och ibland ångestskapande i både musiken och lyriken.

– Det är ju jäkligt dumt egentligen att jag som nordbo ska sjunga på engelska. Det har enbart med hårdrocken att göra. SAXON, JUDAS PRIEST och MAIDEN sjöng på engelska och därför gör jag det. Men man kan ta ut svängarna lite i alla fall. Dessa partier du nämner är talade. Det är skitsvårt att vara svensk och tala på engelska så att det inte låter fånigt. I titelspåret som handlar om hur ärren på våra kroppar som berättar våra livs historier påminner om Urds väv kändes det naturligt att recitera Valans spådom. Min fantastiskt begåvade vän Martin Halvdan som tidigare var med i NECROPHOBIC både tolkade verserna och läste in dem. Det blev jäkligt häftigt. Det ramar in låten och vilseleder lyssnaren från berättelsen jag egentligen berättar. Man kan lyssna på låten som en slags historieskildring men med pusselbitarna man får genom denna intervju tror jag bilden blir en helt annan.

Requiem är en otroligt seriös låt om att omfamna döden och att låta de dödas röster sjunga. Om att inte glömma och om att låta sorgens klockor ringa högt och ljudligt. Jag ville ha en röst som gav en dimension till åt låten. Min egen röst är väldigt raspig och jag behövde något annat för att få in känslan av både sorg och hyllning. Jag har en vän som heter Christiana Hu som bor i Kina. Jag frågade om hon hade lust att översätta en av verserna och läsa in den. Hon hade varit helt isolerad nu under pandemin och välkomnade uppgiften. Dock var hon rädd att andra kineser skulle tycka versen lät fånig eller direkt korkad. Hon menade att vår västerländska lyrik inte mår bra av att översättas. Jag fick dock övertala henne med att vår marknad är främst i väst och att jag skulle gömma rösten i musiken så att inte hennes landsfränder med lätthet skulle genomskåda det dåliga diktandet! Haha! Slutresultatet blev utomjordiskt bra. Det fick precis den där vördnadsfulla känslan som jag ville åt och Christiana sa att ”nä, det här kommer nog ingen tycka är fånigt”.

IN APHELION består nu även av gitarristen Jacob Bergebäck, också han i NECROPHOBIC, samt Marco Prij från nederländska CRYPTOSIS. Därutöver finns några gästmedverkande på ”Moribund”.

In Aphelion 2022
In Aphelion 2022. Foto: jr_woodsandart

– Ja, Martin Halvdan och Christiana Hu som nämnt då. Dennis Holm från AVSLUT spelar bas på Luciferian Age och Jacob Björnfot krossar med ett solo i He Who Saw The Abyss. Sen lirar faktiskt min 17-åriga son Alvin avslutningsmelodin i Draugr. Han är ett geni. Otrolig ton och ett musikaliskt sinne som skiljer sig från mitt. Förr brukade han fråga mig hur man spelar men nu är det jag som frågar honom.

Du har tidigare uttryckt att betydelsen av konsten, oavsett konstart, är vad den gör med den som tar del av verket.

– Ja det här är viktigt för mig. Jag vill inte bestämma vad du ska känna. Men jag vill att du ska känna. Jag vill att min konst ska växa i dig. Jag vill att du ska upptäcka något som jag själv inte sett eller hört. Om du blir våldsam eller arg av min musik så är det inte mitt fel. Det är du med din bakgrund som utlöser reaktionen. Den kan inte jag förutse. Jag tycker det är häftigt när folk berättar vad musiken betyder för dem. Vilka känslor den utlöser och hur de tolkar mina texter. Det är inte alltid kul men alltid intressant.

Du har själv även skapat albumomslag till både EP:n ”Luciferian Age” och albumet ”Moribund”.

– Precis som jag ville att texterna skulle berättas med min egen röst ville jag att det visuella skull berättas med mitt eget visuella uttryck. Jag har gjort layout, omslag och videor. Allt. Jag vet inte om det är optimalt men jag ville se hur det skulle bli. Omslagen har blivit mer och mer pretentiösa inom black metal. Vackra oljemålningar och överdådiga motiv. Jag gillar det men jag ville inte följa den vägen. Jag ville ha klassiska hårdrocksomslag. Eftersom jag inte är hur bra som helst på att måla, teckna och så vidare fick jag använda till buds stående medel. Jag har fotograferat, tecknat och använd digitala program.

– Visionen jag hade lyckades jag nog genomföra. Jag är nöjd med omslag och videor men samtidigt skulle jag inte säga att de är professionella. De är lite som min röst. Bräckliga men med stor personlighet och ärlighet. Jag vet inte vad jag kommer tycka innan jag håller i vinylskivorna dock. Först då kommer jag veta om jag lyckades. På “Luciferian Age” är det logotyp och symbol som är i centrum. Jag ville befästa dessa. Lite kul är taggtråden som går från ögonen. De är en passning till ACCEPTs skiva ”Breaker” där omslagsdamen har taggtråd i öronen. ”Moribund” visar väl i det närmaste Urd som siar om våra öden i brunnen. Det är inte djupare än så och det ville jag inte heller att det skulle vara. Jag gillar direktheten i hårdrocksomslag som är vad de ser ut som. Man kan säga att det är precis tvärt emot min inställning till texter.

”Om människan är guds avbild måste rimligtvis Lucifer vara skaparen”

Du har varit med i ett antal olika band sedan tidiga 90-talet. Hur ser du på utvecklingen för extreme metal i allmänhet och black metal i synnerhet fram till idag och framöver?

– När generation 2 slog igenom i Norge handlade det mest om att vara ond. Det fanns ingen utvecklad filosofi om varför man skulle vara det annat än att kristendomen, som faktiskt var högst närvarande i Norge, var god och därför skulle bekämpas med ondska. Euronymous själv sa att han vill bli fruktad och hatad. I det rymmer det sig ett behov av att kunna påverka andra människors känslor. Om man vill att någon skall förhålla sig till en själv med känslor som hat och förakt så vill man påverka. Det fanns andra band som till exempel DARKTHRONE som höll sig till sitt och inte var lika intresserad av gemene mans uppmärksamhet. Eftersom negativa reaktioner skapar större rubriker tror jag det var en bra väg att gå för att piska upp någon slags stämning. Dessutom fanns det ekonomiska intressen för att nå ut. Euronymous vände på varje sten för att omsätta kyrkbränningar etcetera till rubriker och slutligen pengar till sitt skivbolag. Jag tycker att det ur det perspektivet var helt berättigat. Man behöver inte hålla med för att förstå.

– Däremot höll inte resonemanget om ondska i sig. Det blev platt. Med tiden var något tvungen att hända för att genren skulle kunna överleva. Musikerna började intressera sig mer och mer på allvar för mörk mysticism och alternativa skapelseberättelser. Det som en gång var ett kristet förhållningssätt till gott och ont ändrades till något helt annat. Som guds skapelse och avbild är människan slarvigt gjord. Med alla dödssynder och lustar som vi så gärna hänger oss åt verkar det krångligt och direkt korkat av gud att skapa en så avig varelse som bara genom att vara sig själv hamnar i helvetet. Och nu blir det intressant. För om människan är guds avbild måste rimligtvis Satan vara den sanna guden. Lucifer är skaparen. Det är helt logiskt om man tänker efter. Vi är allt det som de kristna beskyller djävulen för att vara. Och om man erkänner Lucifer som sin skapare borde man då kanske se någon slags kärlek däremellan. Och det är just det som hände när en nu mer religiös black metal tog över runt millennieskiftet. Texterna bär på mindre hat och på mer hängivelse. Kärleken till mörkret och viljan att bli ett med det ursprungliga intet. Även om jag inte är troende tycker jag att resonemanget är mer logiskt än den tidigare viljan att bara vara jävligt ond.

– Nu har döds och black blivit musik för alla. Publiken är större än den lilla skaran som är troende eller nittiotals-ond. Skivbolagen pumpar in pengar och festivaler har black metal-band som headlinear inför tiotusentals människor. Jag tror att vi alla har sidor som känner sig hemma i black metal. Och nuförtiden när man inte ses som kyrkbrännare eller mördare bara för att man lyssnar på mörk musik är det rätt riskfritt att lyssna på det som tilltalar en. Men det gör också genren uddlös. Den är verkligen inte farlig längre. Men det kommer band med jämna mellanrum som menar allvar och som lyckas ta tillbaka lite av ursprungstanken med genren. Det är nog bra.

”Det blir ännu ett album om inte alltför lång tid”

Vi som under dess korta levnad blivit stora fans till IN APHELION undrar såklart om det finns chans att det kommer ytterligare musik från bandet efter debutalbumet “Moribund”. Och om det finns planer på framtida liveframträdanden eller om engagemanget i NECROPHOBIC kommer konkurrera med det här nya bandet.

– Det finns redan några nya låtar till IN APHELION så det blir nog ännu ett album om inte alltför länge. Jag kommer även i framtiden att ha gott om tid för både NECROPHOBIC och IN APHELION. Gällande liveframträdanden vet jag inte just nu. Vi väntar ut pandemin lite innan vi gör planer. Om vi spelar live kommer vi ta in en basist. Jag har pratat med Dennis som lirar på Luciferian och han är sugen på att vara med. Sen vill jag helst sjunga och spela gitarr själv. Men låtarna är rätt krävande och om jag inte får ihop det kanske det blir aktuellt med ytterligare en gitarrist.

Ett varmt tack till dig Sebastian för dessa många intressanta tankar om livet och musiken. Och all lycka till med IN APHELION och dina andra projekt i framtiden!

IN APHELION på
Facebook
Edged Circle Productions

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.