Ett år till brädden fyllt med musik som överträffade alla förväntningar, så kanske man kan beskriva 2024? Inte bara gamla favoriter som visade att det faktiskt går att ställa extremt höga krav på deras musik, men också band som med debutskivor ser till att återväxten inom genren ligger på en stadig och hög nivå.
Topp 10 Skivor
10. Reaperdawn – IN APHELION
En besinningslöst imponerande skiva, som med kraft befäster bandet som en urkraft med både djup credd och hantverkskunnande. Att produktionen är ännu bättre än på debuten skadar inte, men det är låtarna som hamrar in förträffligheten med emfas.
9. Solemn – IN VAIN
En skiva som det var värt att vänta på! ”Solemn” är exakt det som titeln betyder, en högtidlig och allvarsam skiva som tål att återkommas till gång efter gång. Fullpackad med känsla och stringent genomarbetade låtar har IN VAIN återigen övertygat mig om att de är ett av Norges bästa band.
8. The Formless Fires – KVAEN
En skiva som inte har en enda svag låt skrev jag i min recension av skivan. Jakob Björnfot bevisar igen vilken magisk låtskrivare han är. Skivan briserar av fantastiska insatser av samtliga inblandade på ett sätt som inte annat än kan imponera. Kalix bör vårda Björnfot med stor stolthet, för satan så bra musik han gör!
7. Coma – GAEREA
En bisarrt hypad skiva från ett band som byggt upp en fanatisk följarskara, med rätta. ”Coma” är en skiva som det tog tid att uppskatta för mig – som helhet i alla fall. När väl poletten trillade ner så gick det inte att bortse ifrån att detta är en av årets mest drabbande och desperat vackra skivor.
6. Omegon – WORMED
En djupt känslomässig skiva som ställer stora krav på lyssnaren. Men som belönar så pass mycket att den slår sig in på listan. Det bänds, stretas emot och ändå är detta en av de roligaste skivorna från 2024. Ett vittnesmål om hur bra teknisk dödsmetall faktiskt är, om man bara tar sig tid.
5. Songs Of Blood And Mire – SPECTRAL WOUND
En av årets mest balanserade plattor, i den betydelsen av att verkshöjden är sinnesjukt bra rakt igenom. Med spöklik närvaro och sjudande känsla har kanadensarna återigen bevisat vilket magiskt band de är.
4. Absolute Elsewhere – BLOOD INCANTATION
En skiva från ett band som vet exakt vad de sysslar med, och som både bestrider och bekräftar dödsmetallen som genre. Ett drömlikt tillstånd med lika delar PINK FLOYD som gamla MORBID ANGEL försatte mig i sällsamma tillstånd under lyssningarna.
3. Men Guðs Hond Er Stark – HAMFERÐ
Melankolins mästare HAMFERÐ svingar släggan med, återigen, förödande kraft och ackuratess. En skiva som skaver på fler än ett sätt, marinerad i sorg, död och våld och som demonstrerar vilken kraft det finns i det färöiska språket, mästerligt hanterat av sångaren Jon Aldará.
2. Kinship – IOTUNN
En sagolikt vacker skiva. ”Kinship” överträffade mina förväntningar redan med första låten på skivan, en 14-minuters episkt modig låt att inleda skivan med, och hamrar in resten av skivan med lika stor förträfflighet. En skiva som jag återkommit till varje vecka sedan den släpptes, och som jag fortfarande häpnar över hur bra den är. Att Aldará, ständigt denne Aldará, svarar för ytterligare en magisk sånginsats skadar ju sannerligen inte skivan.
1. Head Hammer Man – HORNDAL
Jag tror att det var flera av er läsare som anade att denna skiva skulle hamna högst upp i år. ”Head Hammer Man” är en skiva, likt flera av HORNDALS skivor, som talar till mig på ett sätt som inga andra skivor i år gör, eller ens kunde göra. Den talar till mig som fackligt engagerad, som socialist, som människa, och den gör det på ett sätt som ger återklang av historien. Att HORNDAL återigen lyckas göra en sak som storstrejken 1909 och historien om Alrik Andersson till något djupt personligt och som, igen, knyter an till orten Horndal är imponerande. Att musiken är lika innerlig som berättelsen, och som förstärker den på ett magiskt sätt gör att det hade varit en ren orimlighet att inte sätta ”Head Hammer Man” på plats ett i år.
Övriga betraktelser
Årets powermetal
2024 var ett år som jag inte gav speciellt mycket tid till powermetal, lite märkligt så jag verkligen gillar genren. Men med skivor som UNLEASH THE ARCHERS ”Phantoma”, FELLOWSHIPs ”The Skies Above Eternity” och DGMs ”Endless” blev det ändå ett otroligt nöjsamt år.
Årets nostalgi
Är såklart NESTOR med ”Teenage Rebel”, en skiva som är ännu bättre än debuten och som med besked gav oss 80-talsdyrkare en skiva att återkomma till med glädje under 2024.
Årets upp till kamp
Vid sidan av HORDAL så dök tre skivor med mer politisk klang upp i mitt lyssnande under 2024. Den första är ”Djävulskorset” av LASTKAJ 14 som jag lyssnat vansinnigt mycket på. Med devisen trallpunk, jämlikhet, solidaritet har bandet hamrat in budskapet med melodi och en stor dyrkan av tvåtakt. Den andra är CHILDs ”Shitegeist” , en lika rask som arg skiva från ett band som inte bara fyller sin plats inom grindcoren med sträng arbetsmoral utan också med variation i låtarna. Den tredje är ”Dead End” av NIGHT FEVER som är ett hardcoreband att inte bara hålla koll på, utan dyrka. Varning utfärdas för den här skivan är fruktansvärt beroendeframkallande och skapade stora leenden på arbetsplatsen för min del.
Att ett favoritband som ROTTING CHRIST hamnar först på tionde plats på min årsbästalista beror inte på brister i albumet ”Pro Xristou” utan enbart på den höga nivå så otroligt många utgivningar har i år. Albumet är ROTTING CHRIST exakt såsom jag vill ha det och som det i princip varit de senaste 30 åren. Starkt jobbat!
Mycket svartmetall är det i min lista i år (som ofta) men lika viktig som den genrens personliga djup, är behovet av band som också har utblick, överblick och ser människan som den samhällsvarelse hon är. Exakt detta och dessutom starkt personlig och varm är punken i LASTKAJ 14s ”Djävulskorset”. Man behöver verkligen i dagens mörka värld ibland få bli Försiktigt hoppfull som också ett av spåret heter.
I den interna grekiska kampen går i år YOTH IRIA segrande ur striden i min lista, före kollegerna i ROTTING CHRIST. Debutalbumet ”As the Flame Withers” (2021) var uppseendeväckande och med årets ”Blazing Inferno” tar musiken ytterligare ett steg framåt. Mindre svettigt rå och mer av elegans får du i YOTH IRIAs goth-inspirerade black metal.
Så kul att få upptäcka högklassig metal från ett för mig helt nytt land i sammanhanget, Togo i Västafrika! ARKA’N ASRAFOKOR sägs också vara Togos enda aktiva metalband så kanske inte konstigt att landet är okänt i sammanhanget. Lyriken är på engelska, franska och folkets traditionella språk, ewe. Inslag av folkinstrument och tradition, javisst, men framför allt ett varierat och spännande album.
När metal även blir en kulturgärning, historiska studier och samhällskritik kanske några tilltänkta lyssnare drar sig ett steg bakåt, vad vet jag. För mig är det alltid ett steg framåt. På sitt tredje album känns bandets robust rockiga metal ännu mer intensiv och jag låter mig mer än gärna föras med i HORNDALs berättelse om fackföreningsledaren Alrik Andersson och Storstrejken 1909. Kampen går sannerligen vidare!
År 2024 upptäckte jag på allvar 
Efter helt fantastiska ”Arkivet” (2021) var förväntningarna skyhöga och 