Etikettarkiv: In Aphelion

Halfway to Hell 2022

Halva musikåret 2022 har passerat. Världen fortsätter att väl illustrera den gamla kinesiska förbannelsen “må du leva i intressanta tider”, men som vanligt finns alltid musiken till tröst, pepp och glädje. Detta år äntligen från scener igen, men så klart också i form av nya skiv- och låtsläpp. Här plockar vi WeRock-skribenter ut våra favoritkarameller så här långt. Hoppas det skall smaka!

Alla pralinerna i gottepåsen hittar ni i spellistan här under. Varför respektive bit har valts ut kan ni läsa om ni scrollar ned!

Amelie

KAMPFAR – Urkraft
Jag föll som en fura för senaste plattan Ofidians manifest (2019). Senast singeln ”Urkraft” har sin musikaliska själ gemensam med det albumets låtar och jag ser fram emot att KAMPFAR än en gång uppfyller mina önskningar i kommande album.

AGE OF DYSTOPIA – Treacherous Rats
Bästa bandet från nya bolaget Eat Heavy Metals samlingsskiva förra året och Ulricehamns stolthet, har i år släppt sin första fullängdare. ”Treacherous Rats” är precis en sån stänkare som jag hoppades och förväntade mig efter bandets tidigare singlar.

IBARAKI – Tamashii No Houkai
Hade väl aldrig trott att TRIVIUM-sångaren Matthew Kiichi Heafy skulle fängsla mig så i sitt nya projekt. Allt är kanske inte lika intressant på debutalbumet “Rashomon” som låten Tamashii No Houkai men den står gott för sig själv och är lätt att återkomma till ofta.

SEPTICFLESH – Neuromancer
Grekiska SEPTICFLESH har typ funnits ”alltid”. Ett helt album med bandet kan nästan kännas i mastigaste laget. Inte lika lyssningsvänliga och melodiösa som t.ex. landsmännen i ROTTING CHRIST men alltid som här med tyngd och finess.

IN APHELION – This Night Seems Endless
”Det är den naknaste texten på skivan” sa Sebastiaan Ramstedt om denna favoritlåt i min intervju med honom för WeRock. Och den är ett lysande exempel på den känslofulla extreme metal som bandet bjuder på i debuten ”Moribund”. Fast jag kunde egentligen valt i stort sett vilket spår som helst. Skivan bräcker helt klart allt hittills i år!

FINAL LIGHT – In The Void
Samarbete mellan Perturbator och Johannes Persson från CULT OF LUNA. Du gissar hur tungt och ändå luftigt det blir? Ren fröjd att tungt, tungt vaggas till ro med In The Void.

ROTTING CHRIST – Holy Mountain
Detta är kanske inte det allra bästa bandet gjort, lite för lättviktigt enligt min uppfattning, men även en mellanlåt från ROTTING CHRIST platsar lätt i en sån här lista.

KVAEN – Cauldron Of Plagues
Självklart ska KVAENs andra fullängdsplatta vara representerat här. Alla låtar från albumet vore värdiga denna lista och jag har valt det första spåret som så väl representerar Jacob Björnfots musikaliska insats i världen.

THE HALO EFFECT – Days Of The Lost
Oops, en gammal låt från IN FLAMES i listan – eller? Nja och nej. Medlemmar som alla tidigare varit med i det bandet vid olika tillfällen under åren och därutav Mikael Stanne på sång. Det blir såklart mycket, mycket bra!

WATAIN – We Remain
En på sätt och vis både typisk och atypisk WATAIN-låt får avsluta min del av listan. Du får din black metal som du vill ha den men dessutom med fantastisk och effektfull sång av Farida Lemouchi i ett spår där bandet visar att man vågar ta ut svängarna.

Fredrik

FIT FOR AN AUTOPSY – Far From Heaven
För att vara FFAA lite mindre mangel och mer nyans än vanligt, nästan minnande lite om GOJIRA i de senares bästa stunder. Jäkligt hårt, jäkligt snyggt, och med uppenbara hooks. Årets hittills bästa låt inom den hårdare skolan.

THE HELLACOPTERS – So Sorry I Could Die
En härligt känslosam och skavig rockballad, med ett ben i 60-talet och det andra i det efterföljande, bluesigare årtiondet. Det visar sig att THE HELLACOPTERS i slow motion är minst lika bra som THE HELLACOPTERS i full hastighet…

NON EST DEUS – Save Us
Om man tar det bästa av ROTTING CHRIST och BATUSHKA och kör i en mixer, så får man förmodligen något likt detta. Rått, desperat, drivet och alldeles… alldeles… underbart!

SAHG – Heksedans
Kom igen, katten, det svänger ju! Ett egentligen rätt skamlöst nummer, lyssna bara på “na-na-na-nah”-partiet efter refrängen. Imsmickrande, minst sagt. Men vad spelar det för roll, det funkar ju, och det ypperligt.

XAON – Wayward Sun
Maffigt! Här finns det både tyngd, groove och en pompöst symfonisk ådra som balanserar nära gränsen för det teatraliska, men som håller sig på rätt sida med en riktigt stark lyssnar-upplevelse som resultat.

AVATAR – Cruel And Unusual
Snortight och ettrigt riffande från göteborgarna, draperat i energisk och tämligen förbannad sång från Johannes Eckerström. Vibbar av SLIPKNOT, och det är ju inte så dumt.

KONVENT – Pipe Dreams
Tyngst hittills i år? En trögflytande flod av smält bly, hypnotiskt malande gitarr-surr och guttural growl väller fram och ödelägger allt i dess väg, och jag tycker det är ack så förföriskt!

THE SPIRIT – Of Clarity and Galactic Structures
THE SPIRIT har möjligen varit det sammantaget bästa black metal-bandet de senaste åren, och Of Clarity and Galactic Structures är inget undantag. Verkshöjden här är påtaglig, och den musikaliska resan läcker.

GHOST – Call Me Little Sunshine
GHOST brukar kunna vara lite av en vattendelare, jag vet att det finns många puritanister som principiellt ogillar den luftiga ockultism-rock  de maskerade satansprästerna producerar. Men en bra låt är en bra låt, och detta nummer svänger nu väldigt skönt, med glammigt pre-chorus och allt.

BILLY TALENT – Hanging Out With All The Wrong People
Från sött till sötare. “Hanging Out With All The Wrong People” är en oerhört charmig bagatell, helt utan aggressioner men istället med väskan full av hooks och fina melodier. Metal? Narp. En hit? Yarp.

Martin

IN APHELION – World Serpent
Total dyrkan! Stämningen i denna massiva dänga går inte av för hackor. Med sjudande riffmästeri och kokande rytmik sätter denna låt standarden för en skiva som kan vara årets bästa.

KVAEN – Your Mighty Has Fallen
Hett efterlängtad, sjuuuuukt hypad. Ändå svarar KVAEN upp mot, ja, överträffar alla förväntningar. Det här är så krossartungt att man baxnar.

MISERY INDEX – Now Defied!
Ni märker att det är tempo som premieras så här i början? Tänkte väl det. MI bjuder upp till, sedvanlig, rensfest i vad som kan vara en av bandets bästa låtar inte bara på skivan i fråga, utan i karriären. Renssväng har aldrig låtit bättre.

DARKANE – Inhuman Spirits
Dags att bli lokalpatriotisk! DARKANE är ett av världens mest undervärderade band. När vi äntligen fick ny musik, hela nio år efter senaste plattan, då var det skönt att kunna konstatera att bandet har slipat formen till skärpa. Fy fan vad bra detta är!

GHOST – Spillways
Lätt den låt jag lyssnat på flest gånger från senaste plattan.  Sjukt beroendeframkallande är detta en uppvisning i läckert trumspel och magiskt refrängmakeri.

VORGA – Disgust
Black metal i rymden. Detta är så vansinnigt vacker musik att det är omöjligt att inte gilla den.

MASS WORSHIP – Orcus Mouth
Desperation, engagemang, förödande skönhet. Med ett gitarrarbete som krossar alla barriärer, himlastormande känslor och en utlevelse som få artister kommer i närheten av bräcker MW det mesta av utgivningen i år.

VENOM PRISON – Technologies Of Death
Tungt sväng och en sånginsats som går utanpå det mesta. Jag lyssnade nästan sönder den här låten när jag recenserade skivan och har återkommit med förfärande frekvens till den även efter att texten publicerades.

WHITE WARD – Leviathan
Black metal när den är som bäst. Traditionell i vissa delar, totalt avvikande i mycket annat. Jag älskar bruket av blåsinstrument som här kommer till sin fulla rätt.

KARDASHEV – Glass Phantoms
Bedövande vacker känslostorm till låt. Med en sånginsats som tränger innanför huden så den knottras utav bara helvete, och med episka melodier kan detta vara en av arizonabandets bästa låtar överhuvudtaget. Och det vill inte säga lite.

Robert

SCORPIONS – Rock Believer
Välkommen – den här delen av listan blir helt fri från growl och skriksång, den syftar i korthet till att följa texten på den här låtens refräng: I’m a Rock Believer like you! SCORPIONS har osannolika57 år (!) under bältet, och även om detta inte det bästa man levererat i karriären så är det hjärtligt och träffsäkert.

DAWN OF SOLACE – Erase
Icke-growl betyder inte nödvändigtvis vänt och snällt – detta är tungt, mörkt och suggestivt på det bästa av sätt. Finska DAWN OF SOLACE håller hög klass, och årets platta “Flames Of Perdition” är inget undandtag. Bra skit!

HARDCORE SUPERSTAR – Weep When You Die
Man vet vad man får med HARDCORE SUPERSTAR. Det är jävligt bra, svängig och skön hårdrock med rätt attityd. Här med lite melankoli, och det passar det med.

EVERGREY – Heartless
Om någon hade petat på mig för 5-6 år sen och sagt att jag skulle dyrka plattorna som EVERGREY släppte så hade jag blivit förnärmad och kanske muckat handgemängsbråk (eller, ja, inte riktigt men du fattar hur det hade svidit!). Nu? Jäsiken vad bra de är. Löjligt bra, även om årets “The Heartless Portrait” är aningen mer.. vardag? än förra given “Escape Of The Phoenix”.

RED HOT CHILI PEPPERS  – These Are The Ways
Årets mest spelade skiva för min del. “Unlimited Love” är återföreningen för Flea, Chad Smith och Anthony Kiedis med gitarristen John Frusciante, och resultatet är en rejäl dos livs- och spelglädje. Den här låten bjuder på sväng, känsla och ett rätt bra punkar-röj mot slutet. Med andra ord: allt som är RHCP.

SKULL FIST – For The Last Time
Dags att upp:a tempot lite – knyt näven och skicka den mot skyn när SKULL FIST visar vägen i en klassisk power-rock-metaldänga! Detta är okomplicerat och lätt att svänga med i, och höjer temperaturen på vilken fredagseftermiddag som helst!

RAMMSTEIN – Zeit
Jag gillar inte RAMMSTEIN. Ett riktigt skitband i min bok, trots att jag sett dem live där de lär vara som bäst. Tråkiga, effektsökande och extroverta upprorsmakare… så det är med en aning märklig känsla jag finner mig gilla och nynna med i titelspåret till årets platta Inte bara en gång, utan nästan varje gång den spelas på radion. Se där… en överraskning på listan?

MAULE – Summoner
Fuck-off-hårdrock av enklaste snitt. Man behöver 1 sekund ungefär, sen kan man refräng och riff, men jag gillar’t. Till skillnad från RAMMSTEIN så är detta inget “en låt från skivan och resten har jag inte hört”, utan en representativ låt från hur det låter överlag. Bra, alltså…

CROBOT – Set You Free
Snyggt, svängigt, lättlyssnat, amerikanskt. CROBOT är allt detta och ett band för dig som gillar välproducerad läcker rock. “Feel this” är bandets fjärde platta, och det bjuds (tack och lov!) på exakt noll överraskningar!

SANHEDRIN – Death Is A Door
Vi avslutar med Brooklynbaserade trion SANHEDRIN som mixar klassisk hårdrock med Iron Maiden. Det är alltså en härlig mix av episk metal och smutsig club-rock som bjuds, och jag har svårt att tänka mig en bättre avslutning på den här spellistan. Lite av varje, med känsla? Ja tack!

Hot or not? – Mars 2022

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: Requiem
ARTIST: In Aphelion
VALD AV: Amelie
Martin: Med tanke på att jag gav IN APHELIONs platta en 9:a i betyg, så förstår ni att jag går igång på detta som fan. Requiem är en oerhört vacker och vemodigt drabbande låt. Detta är stekhett.
Robert: Stekhett, detta. IN APHELION ger såhär nära inpå albumsläppet alla vibbar för att kunna placera sig högt högt på årsbästalistor men samtidigt kan i alla fall jag inte låta bli att tänka… “kopia, eller bara slående likheter”?  Alltså, just denna låt då, inte albumet som helhet. Lyssna på SKOGEN och deras låt I Döden från 2014 så förstår du varför tankarna finns där…
Fredrik: Vackert, effektfullt och med bra tryck i produktionen. Sen hade just det här spåret nog ändå mått bra av någon ytterligare platå- eller tempoväxling, det blir aaaningen jämntjockt i längden. Men visst är temperaturen ganska hög, det är den.

LÅT: Katabasis
ARTIST: Persefone
VALD AV: Fredrik
Amelie: Det finns större PERSEFONE-fans än jag i vårt gäng och till en början upplever jag detta som splittrat med för mycket växlingar hit och dit i sång och musik. Men det hjälper att ge låten tid. Härligt intro och ett distinkt genomförande trots variationen. Gillar också det där unset av orientaliskt sound som ändå inte tar över. En låt som växer och värmer gôtt.
Martin: Som främste banérförare för PERSEFONE i redaktionen kommer det kanske som en överraskning att jag ställer mig lite ljummen till Andorras tveklöst mest intressanta band i denna låt. Igenkänningen är stor, och kanske är det just detta som gör att det inte känns lika angeläget som förr? Det bränner inte till på samma intensiva sätt som tidigare. Men, detta är ändå bra, ja, bättre än så oerhört mycket annat som jag lyssnar på.
Robert: Andorras metal-stoltheter släpper nytt, och ger lite som vanligt lite dåligt samvete. Varför? Jo, detta är nämligen bra (framförallt vinner låten mer mark för varje spelning) men jag vet redan nu att det finns stor risk att jag kommer att sortera bort bandet för vidare lyssning till förmån för annat som ligger på skivdiskarna denna vår. Och PERSEFONE är ju egentligen värda så mycket mer!

LÅT: Sulphur Fire
ARTIST: Kvaen
VALD AV: Martin
Robert: Dyngbra och hetare än svavelelden! Omgångens bästa låt (?) och en självklar uppföljare till Jakob Björnfots debutplatta “The Funeral Pyre” från 2020. Black metal-året 2022 artar sig till att bli episkt.
Fredrik: Mäktigt! Ger mig associationer till gamla hederliga SACRILEGE, samt till scenerna ur LOTR när Urûk Hai föds fram ur gyttjan, då denna härligt råa black metal-pärla hade utgjort ett ypperligt soundtrack till det. Bra fart på glöden här, omgångens bästa alster!
Amelie: Debuten 2020 ledde till en hel del uppmärksamhet och stor förväntan nu inför andra albumet. Med de tre singlar som släppts, senast då denna, är den enda ”förändringen” en förstärkning av Kvaens sound och av produktionen. Just låten Sulphur Fire känns som den naturliga förlängningen av debuten “The Funeral Pyre”. Detta är riktigt, riktigt hett!

LÅT: Poster Child
ARTIST: Red hot Chili Peppers
VALD AV: Robert
Fredrik: Den här låten är jättebra – om syftet är ett distinkt påslag av stresshormoner. Pepparfrukterna har gjort en mängd högkvalitativ musik, men det här stycket drar verkligen naglarna på min själs griffeltavla på helt fel sätt. Det finns en och annan snygg gitarr- och orgelslinga, och basliret är rätt skönt, men helhetsintrycket blir ändå mest plojigt och enerverande. Detta går fetbort.
Amelie: Det är i såna här situationer jag känner mig lite dum och undrar – vad är det jag inte fattar? Robert förvarnade men vad hjälper det. Har verkligen försökt men orkar nu inte plåga mig igenom fler varv. Okej, de kan rabbla namn och rimma jääättemånga rim men vad mer finns där? Hopplöst lamt och riktigt trist. Kan inte värma en myra ens, iskallt.
Martin: Låter resten av plattan så här så blir det tummen ner. Maken till alibilåt! Jag blir arg, för RED HOT CHILI PEPPERS är kapabla till så oerhört mycket bättre grejer. Var är det besinningslösa svänget? Det tunga gunget? Ja, inte här i alla fall.

In Aphelion – Moribund

ARTIST: In Aphelion 
TITEL: Moribund
RELEASE: 11/3 2022
BOLAG:  Edged Circle

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Kreativ frihet. En sak som de flesta som sysslar med konstnärliga uttryck strävar efter att uppnå. För oss som undrat hur det skulle låta om Sebastian Ramstedt släpptes loss från de parametrar som råder i NECROPHOBIC finns här nu ett svar: ren musikalisk ljungeld som det glöder om något så fruktansvärt.

När IN APHELION kom in på min radar så var det genom Amelie, och låten Draugr i novembers “Hot or Not?” från 2021. Jag var så fruktansvärt till mig över hur bra den låten var. När World Serpent släpptes så minskade inte direkt längtan efter att höra hela skivan.

För er som gillar NECROPHOBIC sedan innan, och vem gör inte det, så kommer ni att känna igen er till största delen. Men här ryms så mycket mer att “Moribund” blir till ett ymnighetshorn av episka dimensioner. Ramstedts kärlek till klassisk heavy metal skiner igenom på ett oerhört fint sätt. Ta inledningen till World Serpent som andas så mycket 80-talsskräck att det hade kunnat bli nästan pinsamt – när låten väl drar igång och temat fångas upp i gitarrspelet blir man varse vilket utpräglat sinne för melodier som ryms i det här bandet.

 

Stämningen vidmakthålls med oerhörd stringens skivan igenom. Det känns som att varenda ton, nerslag och vokal insats är livsnödvändig och till brädden fylld med känsla. Upplevelsen av att lyssna på en skiva gjord av människor med både koll på sin historia inom metallen och med bibehållen nyfikenhet på mer moderna uttryck blir påtagligare för varje lyssning. Jag har, hittills, inte stött på någon som hört hela skivan som inte haft avsevärda problem att slita sig från den.

För mig är det att varenda låt på skivan känns genomtänkt och genomarbetad och satt i relation till helheten som gör “Moribund” så väldigt bra. Här finns en variation som hänför, en hantverksskicklighet i de enskilda insatserna från Ramstedt, Bärgebeck och Prij och en helt underbar produktion. Sammantaget gör detta “Moribund” till den hittills bästa skivan under 2022. Kolla in den.