Etikettarkiv: Hamferd

Hot or not? – Februari 2024

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: Ábær
ARTIST: HAMFERÐ
VALD AV: Amelie

Martin: Oerhört efterlängtat med ny musik från färöingarna, och jag köper detta rakt av. Musikalisk och känslomässig tyngd. Kanske att “refrängen” blir lite tjatig i slutet, men detta är en radanmärkning av liten dignitet. Detta ger sån helvetisk mersmak inför fullängdaren att jag saliverar utan någon som helst värdighet.
Robert: Anslaget. Anslaget är underbart och går liksom inte att ogilla. Det är sludge med black metal-anstrykning, eller black metal med någon form av doom. Oavsett är det bra. Det enda som inte riktigt sitter (än) är för min del den rena sången som inte håller samma hisnande verkshöjd som resterande del av komponenterna. Ändå: hett, detta!
Fredrik: Ja, det är väl lika bra att säga som det är på en gång – det här är ett av de allra bästa bidragen jag anser att vi haft med i våra “Hot or Not”-svep… Kolsvart mörker, ångvälts-lik tyngd, och härligt känslosam desperation och melankoli. Håller fullängdaren som är planerad till slutet av mars den här klassen rakt igenom, kommer det att vara en given topp tio-placering på årsbästalistan i december. Glödhett!

LÅT: Saffron Cloaked Nymph
ARTIST: MELINOË
VALD AV: Fredrik

Amelie: Det klagas lite på det långa, talade introt men det är fel. Det grekiska språket gifter sig så synnerligen bra med mörk metal, tänk ROTTING CHRIST, och detta ger låten bästa legitimitet från start. Sen att låten i sig glöder gör detta till omgångens hetaste alster.
Martin: Inte helt oävet, även om introt med tal är lite väl, som kidsen säger, cringe. Dessbättre är resten av låten ganska njutbar, fast jag stör mig på trumkompet när resten av bandet drar igång spelet. Bra sång och stundtals riktigt snygga harmonier. Ljummet? Jo, det blir nog omdömet.
Robert: Originellt? Nej. Bra? Ja. Speciellt de lite MGLA-minnande mellantempo-breaken efter refrängen som bryter av snyggt och samtidigt ger ett bra “rid” och sväng. Den här låten nynnar man gärna på – hett som kokkaffe, detta.

LÅT: Beyond The Chemical Doorway
ARTIST: JOB FOR A COWBOY
VALD AV: Martin

Robert: Allt vi hört av kommande JOB FOR A COWBOY-återkomsten “Moon Healer” pekar på att det blir en magnifik historia. Detaljerna i musiken, förmågan att kombinera massivt röj med träffande melodi… det luktar överkörning, rent av, och ska bli oerhört spännande att få sätta sig in i. I väntan på släppet njuter vi av denna stekheta singel!
Fredrik: Det som alltid stuckit ut som originellt med JFAC är att medan resten av bandet lirar teknisk döds, så lirar basisten Nick Schendzielos jazz. Så även här, där basliret är lekfullt och intrikat på ett sätt få andra band levererar. Sen kan JFAC i övrigt ibland hamna i facket “mer skickliga än känsloskapande”, men jag tycker att Beyond The Chemical Doorway är ett av de alster där Arizona-borna i störst utsträckning landar på rätt sida den gränsen. Den tekniska komplexiteten är som vanligt hög, men här finns mer trivsamt organisk groove än vanligt. Inte glödhett, men absolut varmt.
Amelie: Alltså, jag vet inte. Har aldrig varit särskilt förtjust i bandet och detta får mig inte att ändra uppfattning. Inte dåligt, absolut inte, men inte mer än badkarsvarmt för mig.

LÅT: Shame And Its Afterbirth
ARTIST: Vitriol
VALD AV: Robert

Fredrik: Precis som i “min” låt denna omgång, MELINOË, är introt här lite för långt. Det är i ärlighetens namn också tämligen weird, med sin vibe av “skräckfilm möter cirkus”… Men när låten väl brakar loss är intensiteten maffig, det är en holmgång av brutalitet och desperation som det är svårt att värja sig mot. Nästan sju minuter hinner bli aaaningen mycket av det goda, givet att gaspedalen är i golvet i princip hela tiden från efter introt, men likafullt en stark låt även detta.
Amelie: Också här ett intro av det längre slaget och kan diskuteras, bland annat hur väl det samsas med resten av låten. Men jo, jag köper det och lyssnar gärna igen. Som helhet varmt på god väg mot det heta.
Martin: Fruktansvärt bra och drabbande. Det djupt oroande introt går jag igång rejält på, inte minst för den härligt skavande känslan det ger. Oerhört passande, med tanke på resten av låtens desperata frenesi. Inte speciellt nydanande, men satan så bra!

WeRocks samlade årsbästalista 2018!

“One List to rule them all, one List to find them, One List to bring them all, and in the darkness bind them.”

Att få ihop individuella årsbästalistor brukar vara en nog bitterljuv huvudvärk för WeRocks skribenter. Att ge sig på uppgiften att knåpa ihop en gemensam lista är inte direkt lättare, men eftersom vi på WeRock nu både är listnördar och (uppenbarligen åtminstone i viss mån) masochister, gav vi oss i kast med detta.

Här följer resultatet av våra ansträngningar, och vi törs nog säga att det blir svårt att hitta ett starkare urval av tio plattor från 2018!

10. HAMFERÐ – Támsins Likam

Omdöme från Martin Bensch.

 

9. BLACK PEAKS – All That Divides

Omdöme från Fredrik Sandberg.

 

8. OCEANS OF SLUMBER – The Banished Heart

Omdömen från Martin Bensch och Fredrik Sandberg.

7. ORPHANED LAND – Unsung Prophets & Dead Messiahs

Omdöme från Amelie Schenström.

6. BARREN EARTH – A Complex Of Cages

Omdöme från Martin Bensch.

 

5. AMORPHIS – Queen Of Time

Omdöme från Fredrik Sandberg.

 

4. NECROPHOBIC – Mark Of The Necrogram

Omdömen från Robert Gustafsson och Fredrik Sandberg.

3. BEHEMOTH – I Loved You At Your Darkest

Omdömen från Robert Gustafsson, Amelie Schenström och Fredrik Sandberg.

2. TRIBULATION – Down Below

Omdömen från Robert Gustafsson, Amelie Schenström och Fredrik Sandberg.

1. HARAKIRI FOR THE SKY – Arson

Omdömen från Robert Gustafsson, Martin Bensch och Fredrik Sandberg.

Årsbästalista 2018 – Amelie

Ytterligare ett år… Det har varit ett jäkligt bra musikår. Nu kör vi!

Ja just det, missa inte årets bästa: Svenska album, Livealbum, Låt, Konsert och Festival, som du hittar efter albumlistan. Nu kör vi!

Topp 10 album

10. TRIBULATION – Down Below
TRIBULATION har varit heta några år nu men jag har inte riktigt fattat storheten. Förra albumet “The Children of the Night” skrev jag om här på WeRock när den kom och gav den inte mer än godkänt i betyg (6/10). Med “Down Below” har dock bandet fångat även mig. Detta är deras hittills bästa platta, mer varierad och jag tycker också sången utvecklats sedan förra given. När jag sedan såg bandet live på Borgholm Brinner blev jag än mer såld. Fantastiskt liveband.

9. BLOODBATH – The Arrow Of Satan Is Drawn

Utan någon ambition att förnya genren eller sitt eget sound har BLOODBATH åter skapat en finfin dödsplatta. Andra skivan med Nick Holmes (PARADISE LOST) på sång, vilket jag redan tidigare sett som ett gott tillskott. Även om en alltid kunde önska åter höra Mikael Åkerfeldts growlande röst. (Den kunde förresten gott höras lite mer lite varstans…) “The Arrow Of Satan Is Drawn” är årets death metal-platta när du vill ha din döds utan några utvikningar eller krusiduller.

8. COHEED & CAMBRIA – Vaxis – Act 1: The Unheavenly Creatures

Konceptmästaren Claudio Sanchez gjorde med förra plattan ett besök i den verkliga världen. Temat rörde sig då kring upplevelsen av att ha blivit förälder. Med “The Unheavenly Creatures” är han tillbaka i Coheeds och Cambrias värld och startar upp en ny tänkt serie inom detta framtida universum. Spännande och kul att svepas med i en ny historia. Musiken då, det är väl ändå det viktigaste? Jodå, den är både tungt rockig och smidigt svängig. Nöjsam lyssning på alla plan.

7. WATAIN – Trident Wolf Eclipse

Kvintessensen av svartmetall skrev jag i januarirecensionen och det håller än. “Trident Wolf Eclipse” är självklar på topp 10-listan men har fått alldeles för lite speltid under året för att riktigt konkurrera om de högsta placeringarna – varför egentligen, undrar jag nu när jag lyssnar inför listskrivandet? Ändock, Sveriges svartaste svartmetall håller ännu högsta klass. Denna gång tillbaka i det renaste råa och med mindre storvulenhet än 2013 års “The Wild Hunt”.

6. VREID – Lifehunger

Norges “alltid-steget-efter-de-allra-största-men-alltid-bättre-än-det-mesta”-band VREID gör en förhållandevis lättsamt album och något av en mellanplatta men skopar ändå ut mångt och mycket av konkurrerande extrem metal-band både inomlands och i internationell konkurrens. SÓLSTAFIRs Aðalbjörn Tryggvason bidrar med överraskande gladmetal i Hello Darkness. Inte riktigt samma tyngd och integritet som i förra given “Sólverv” men ändock med mycket gott gry.

5. AT THE GATES – To Drink From The Night Itself

Filosofiska frågor väl bearbetade med  melodiskt dödsmangel. Efter att blivit som bortblåst av musiken i “To Drink From The Night Itself” fängslar lyrikens djup så att även hjärnan får sitt. I en intervju i GAFFA säger Tompa Lindberg, mest på skoj, att “alla hårdrockare är smarta, men våra fans är lite smartare” och jag påstår att; ett band har de fans de förtjänar. AT THE GATES har inte enbart med förra plattan galant klarat en come back efter ett helt årtionde.  Bandet visar nu att gammal inte bara är äldst utan också högst relevant på vägen mot 2020-talet.

4. ENGEL – Abandon All Hope

Kanske den platta som spelats mest och gjort mig allra mest glad under året. “Skruva upp ljudet på bilstereon (eller motsvarande) och veva ner rutan (eller motsvarande) och bara gasta med av hjärtans lust!” skrev jag i min recension i maj. Bandets framträdande på Skogsröjet var också mycket uppfriskande och förhöjer upplevelsen av lyssningen till de nya låtarna. ENGEL har legat mig nära ända sedan debuten med “Absolute Design” och det är glädjande att se dem hela tiden utvecklas. “Abandon All Hope” är bandets bästa platta till dags dato.

3. CRASH NOMADA – S/T

Denna musik går lite utanför ramarna för vad som presenteras i övrigt här på min lista (och vanligen på WeRock). Punkinspirerad musik har dock alltid tagit genvägar till mitt hjärta. I kombinationen med folkmusiktoner från nära och längre bort går musiken rakt in i själen. Lyriken på Crash Nomadas självbetitlade albumet är ömsom arg och snärtig (Det här är ditt liv) ömsom episkt berättande (Ljuset som du sökte). Och alltid upprorisk och engagerande. Bäst representeras kanske albumet av vackra Under en mörk europeisk himmel som också har en ursnygg video (mer om den nedan). Plattan kom sent under hösten men stormade rakt in i mitt musiklyssnande och upp mot toppen på den här listan.

2. BEHEMOTH – I Loved You At Your Darkest (ILYAYD)

Även om BEHEMOTH inte lyckas överglänsa sig själva eller komma upp till riktigt samma nivå som sin förra giv “The Satanist”, är ILYAYD ändå en platta nära perfektion. De mer catchiga spåret i bandets senare musik får ta större plats, bästa exemplet kanske Bartzabel, och likaså det melodiska representerat av t.ex. Havohej Pantocratordär “havohej” inte är någon hurtig polsk hälsningsfras som jag tänkte mig först utan helt enkelt Jehovah (gud) baklänges. Över hela skapelsen ligger ständigt den tyngd, den musikalitet och det furiösa driv BEHEMOTH alltid står för. Nergals och bandets oförsonliga retorik mot religion och kristen konservativ politik är kanske än tydligare denna gång.

1. ORPHANED LAND – Unsung Prophets & Dead Messiahs
Den har legat varmt om hjärtat och ohotad etta på min tänkta lista ända sedan den kom i januari. Första singeln var min Årets låt redan 2017. ORPHANED LANDs konceptalbum om mänsklighetens tillkortakommanden och det hopp som släcks igen och igen är musikaliskt en fantastisk helhet fylld med lysande enheter, tung metal i kombination med inslag av orientalisk folkmusik. Lyriken en sammanhållen gestaltning med djupare reflektioner kring det mänskliga och det omänskliga.

“Gillar du inte det här har du helt enkelt inte tagit dig tillräckligt med tid” vill jag ibland säga till dem som inte har funnit storheten i detta. Men sen vet jag ju att det enkla svaret är att smaken är som… olika. Jag bara, mer än någonsin, önskar att den starka musikaliska upplevelsen jag känner går ut till så många som möjligt. Och det är aldrig för sent 🙂 .

Övriga utmärkelser & betraktelser

Årets album strax utanför topp 10
Flera av dessa känner jag hade haft chans bland de främsta tio men att det var tiden, eller avsaknaden av tillräcklig sådan, som verkade emot dem. PRIMORDIAL, NECROPHOBIC, DEATHENING och EINHERJER m.fl. är klart värda mer tid än jag lyckats ge dem på “rätt” sida årsskiftet.
11. KATAKLYSM – Meditations
12. PRIMORDIAL – Exile Amongst The Ruins
13. NECROPHOBIC – The Mark Of The Necrogram
14. DIMMU BORGIR – Eonian
15. DEATHENING– Antifascist Death Metal
16. NERVOSA – Downfall Of Mankind
17. EINHERJER – Norrøne Spor
18. HAMFERÐ – Támsins Likam
19. IMMORTAL – Northern Chaos Gods
20. DOMKRAFT – Flood

Årets svenska album – Crash Nomada
På senhösten kom ett svenskt punkband som slog undan benen på mina planer att placera ett eller annat melodiskt dödsmetallband på denna position. Crash Nomada tog sig in i mitt hjärta på det där sättet som händer med ett band eller en artist sådär högst vart femte eller vart tionde år. Kombinationen av fantastiska texter, engagerad, kärleksfull och ilsken punkattityd samt mixen av sofistikerat snygg och galet uppiggande musik gör skivan oemotståndlig.

Årets livealbum/live-DVD – Messe Noir
Ja, konkurrensen här är inte stenhård, jag har aldrig lyssnat på livealbum i någon större utsträckning och inte heller så i år. Ändå är jag säker att BEHEMOTHs “Messe Noir” hade stått sig väl i jämförelse med nästan vad som helst. Hela albumet “The Satansist” i en konsert från Warsawa återfinns på CD-albumet i en stram men ändå oerhört stark liveversion. På DVD:n ges utöver denna konsert ytterligare en, bara aningen mer lössläppt, aningen mer spontan, inspelning av samma upplägg. Det är såhär BEHEMOTH ska upplevas om du sitter hemma i soffan – fast allra helst på plats såklart!

Årets låt – Under en mörk europeisk himmel
Vi behöver detta. Ilska över vad som sker i vår alltmer söndrade värld, bespeglad i forna myter och formad i vackraste musik med djup känsla och integritet. Älskar detta för att det är på en gång kärleksfullt och uppviglande, stärkande och samtidigt på något märkligt vis rogivande. Musik som ger hopp –  vi behöver det.

Årets konsert – SLAYER på Hovet
Jamen, hur en än vänder och vrider på det var upplevelsen att se SLAYER i sin avskedsturné på ett fullsatt Hovet den mäktigaste konsertupplevelsen i år. Allra mest imponerande med engagemanget, spelglädjen(!), intensiteten som strålar ut från scenen. Att efter 37 år och med 4-5 avskedsspelningar i veckan senaste månaderna finna den entusiasm som krävs att än en gång göra sitt allra bästa – och lyckas. Professionellt och ruggigt bra . Läs mer i min recension här på WeRock.

Årets festival – Borgholm Brinner
IN FLAMES har de senare åren glidit ifrån mig alltmer, eller jag från dem. Senaste två albumen har jag knappt lyssnat till. När så en egen festival lanserades var jag först inte helt engagerad men då de planerade banden presenterades blev det alltmer intressant. Melodisk döds (IF och DARK TRANQUILLITY) omväxlande med hardcore/punk (RAISED FIST, REFUSED, COME BACK KID), black metal (SATYRICON), lite goth-mix (TRIBULATION) samt ett par för mig lite mindre intressanta rockakter – men det ska ju alltid finnas tid till mat och öl också, eller hur? – (GRAVEYARD, DANKO JONES).

En scen, två dagar och 4-5 000 besökare per dag. Ett perfekt format enligt mig och jag ser fram emot vilka band som ska börja presenteras inför kommande sommar. Dessutom låter det nya materialet från IN FLAMES inte så himla dumt faktiskt. Pepp!

Årets o-konflikt – Gaffa vs. WeRock
Vi håller varandra nära men fria här på WeRock och skribenterna har vänstrat omväxlande med ett antal andra musiksajter och magasin under årens lopp. 2018 blev året jag började skriva för musiktidskriften GAFFA, ett på många sätt annorlunda skrivande om musik än vad jag varit van med. Framför allt med mer strikta format, skarpa deadlines och ett evigt räknande av antal tecken i recensionen eller artikeln…

GAFFA är kul! Men en alldeles särskild frihet och hemmahörighet känner jag här på WeRock och tackar ödmjukast mina medskribenter för öppenhet, vänskap och kärvänligt musikgnabb under året som gått. Jag önskar er och alla våra läsare ett fantastiskt gott musikår 2019!