Den skivan hade i stort sett allt jag gillar med black metal, klädd i en förträfflig produktion, och det är inte att undra på att skivan hamnade på årsbästalistan det året. Symptomatiskt, men såklart slumpartat, är att HORNDAL också släppte nytt material 2021. Om det är så att SPECTRAL WOUND gillar att ge ut skivor de år som skivskörden är exceptionell låter jag vara osagt, men de hävdar sig väl även i år med “Songs Of Blood And Mire”.
Så pass att jag hade kunnat, nästan, skriva en karbonkopia på föregående recension. Det är, fortfarande, en sjudande närvaro i låtarna som kanske till och med är snäppet bättre än på förra plattan, ett gastkramande gitarrspel, magiskt trumspel och en isande vokal leverans. Här finns både djup credd och yster lekglädje – man märker som lyssnare att bandet verkligen gillar att spela ihop.
Inledande Fevers And Sufferings skickar oss ner i ett sjudande inferno av glödande intensitet, likadant är det med At Wine-Dark Midnight In Mouldering Halls. Två låtar in, och jag är helt golvad. Men det finns en struktur på skivan som ger viss återhämtning – inget känns stressat, utan varje låt fyller sin plats på ett uttänkt sätt som gör skivan oerhört balanserad. Jag tröttnar aldrig att lyssna på den, och det är bara att konstatera att SPECTRAL WOUND återigen har gjort en platta som mycket väl är med i racet om plats på årsbästalistan. Kolla in den.
ARTIST: Spectral Wound, Night Fever, Ghost och Gaerea LOKAL: Copenhell DATUM: 17 juni 2023
I vanlig ordning bjöd Copenhells sista dag på ömsom sol, ömsom regn. Lägg till detta ett antal konserter som i vissa fall nådde fantastiska känslomässiga höjder och en som var ett bevis på en hög lägstanivå, men inte levererade fullt ut.
Dagen inleddes av SPECTRAL WOUND, det rent fantastiska black metalbandet från Kanada, vars “Diabolic Thirst” från 2021 renderade mycket höga betyg från undertecknad. Av alla band som spelade på Copenhell var det utan tävlan detta band jag mest såg fram emot. Och kanadensarna gjorde nog ingen besviken med sin konsert. Med total inlevelse och stor fokus på låtmaterialet – sångaren Jonah Campbell struntade helt i mellansnack förutom att gasta ett “thanks” några gånger – levererade bandet en grovt drabbande konsert som trots att det var fullt dagsljus ändå nådde fram på det rätta sättet.
Bandets musik lyfte något alldeles otroligt bra i de omgivningarna som festivalens minsta scen befinner sig i, och de vajande björkarna som omger ytan framför scenen skapade en mycket bra inneslutning som gjorde att knappt några distraktioner fanns för det som försiggick på scenen. Och äntligen har festivalen sett till att ljudet var det bästa jag upplevt på den scenen.
Att bandet noga odlar en stenhård image höll nästan hela vägen, men i slutet av denna magnifika uppvisning undslipper sig några leenden flera bandmedlemmar. Och det kan jag förstå – publikens inlevelse smittar verkligen och i slutet av konserten är det svårt att helt skönja gränsen mellan band och publik. Energierna flödade helt enkelt i stort sett optimalt.
NIGHT FEVER är ett återuppväckt hardcoreband från Köpenhamn. När vi har pratat om festivalen på jobbet så har dubbelkollega Oscar (har bloggar på Metallbibliotekarierna också) blivit helt till sig över att NIGHT FEVER ska spela. Bandets första platta “Vendetta” har snurrat försvarliga tider hemma hos mig, den är verkligen en uppvisning i tvåtaktsmosande med kraft, och har fått mig att se fram emot konserten. Och kvintetten gör mig inte besvikna – det är fullt pådrag från början till slut.
Jag har ungefär samma inställning till HC som till grindcore – när den är bra så känns den i hela kroppen, man blir energifylld och måste få utlopp för känslan. Exakt så är det med NIGHT FEVER. Jag blir helt lyrisk av den totala briseringen bandet står för framför en minst sagt engagerad publik.
Mest adrenalinstinn är, föga förvånande, sångaren Salomon som inte står still speciellt mycket. Det är svårt att matcha hans intensitet, men resten av bandet kommer ganska långt med ett frenetiskt harvande, och trummisen lyckas stampa – visserligen tillfälligt – sönder sin pedal till bastrumman.
NIGHT FEVER lyckas övertyga mig med råge att de är ett band att ta på allvar även i framtiden, och att de var hett efterlängtade av köpenhamnspubliken var det ingen tvekan om.
GHOST klockan 18 på kvällen?! Ja, det var i alla fall vad jag tänkte spontant när jag såg bandets speltid. Misstänker att det mest hade att göra med att bandet skulle ta sig hela vägen ner till Hellfest i Frankrike än med något annat.
Man vet att ett band har kommit en bit på väg när trumseten blir alltmer exklusiva i sin utformning, och GHOSTs trummis set kvalar med råge in i denna division. Jag kan inte låta bli att tänka att det kan vara det snyggaste trumset jag sett på ett bra tag, och det matchar väl den påkostade scenproduktionen – värdigt en headliner.
GHOST är skickliga på sitt hantverk. Bandet är engagerade, och Tobias Forge verkar njuta av att domptera publiken i vanlig ordning. De två första låtarna Kaiserion och Rats är den förväntade inledningen som inte direkt skickar mig ut i den yttre stratosfären, men klart godkänt.
Desto roligare har jag under efterföljande trion Spillways (en låt som man antingen älskar eller hatar som jag har förstått det), Cirice och Hunter’s Moon där äntligen gitarrerna tillåts bröta lite mer.
Men sedan kommer ett långt sjok låtar som visserligen framförs oklanderligt, men inte tillhör bandets starkare i katalogen. Det är också här som det vräks på med lite extra effekter, som konfettiregn – men det räcker inte för att övertyga mig om att detta är det bästa jag sett av GHOST. Avslutande låtarna Dance Macabre och Square Hammer är desto bättre.
Jag vill verkligen inte låta som en gnällspik som hävdar att banden var bättre på första plattan, eller kanske demon, för jag har sett GHOST leverera minst en fruktansvärt bra konsert på Copenhell. Men då gick de på betydligt senare, och både produktionen kom till sin rätt mer, plus att bandet hade en längre speltid och möjlighet till att smyga in andra låtar än de förväntade.
Nu blir upplevelsen något stukad av att dels är det fullt dagsljus, och dels känns bandet inte lika – farliga kanske är fel ord – men inte lika skarpa.
Portugisiska GAEREA hade redan bevisat sig på skiva för mig. Senaste plattan “Mirage” sköt sig in som ett, ursäkta uttrycket, skott på min Årsbästalista förra året. Med tanke på hur bra skivan var hade jag stora förhoppningar på bandets spelning.
När andra band handlar om att sprida trivsel så struntar GAEREA helt i detta. Desperation är snarare ordet som pockar på uppmärksamhet när det gäller det här bandet Inga publikfrierier att tala om heller då bandet vräker sin smått stressande post-black metal ut över en stor publik framför Gehenna, scenen i björkskogen som alltmer utmärker sig som scenen du ska gå till om du vill ha innerliga upplevelser tillsammans med banden som spelar.
GAEREA inbjuder till intensivt lyssnande, vilket är lite kontraproduktivt i en livesituation då det är helt andra faktorer som påverkar upplevelsen. Därför upplever jag den första kvarten som lika förvirrande som fascinerande. Jag tror att mycket har att göra med hur trummorna låter och det intensiva smatter som Diogo Mota levererar. När detta väl har satt sig är det fullständigt omöjligt att inte smälta för portugisernas musik. Känslorna briserar på ett fullständigt magiskt sätt ju längre konserten varar, och i slutet vill man inte att bandet ska sluta spela.
Frenesin i bandets musik förstärks av ett band som samfällt har bestämt sig för att deras konserter ska vara i stort sett kärva, och spegla desperationen och det bistra i bandets musik. Med ett textinnehåll som handlar om avtrubbning, narcissism, misantropi och att fördärva sig själv vill bandet blottlägga ångesten i livet. De lyckas verkligen med detta och på ett sätt som får folk som lyssnat på bandet innan och aldrig har hört en ton att kapitulera inför bandets musik. Detta var, med emfas, den bästa konserten jag såg igår.
2021, året då allt skulle återgå till det normala, eller hur? Vi skulle vada fram genom konserter, vi skulle – äntligen – få kasta oss in i moshpits, svettas tillsammans i extas och ägna oss åt allsång tillsammans med alla de band som nu äntligen kunde ge sig ut på vägarna. Är det någon mer än jag som känner att 2021 blev året av grusade förhoppningar vad gäller detta? Tänkte väl det. Och det är synd, för om det är något som verkligen har levererats så är det mängder av magiskt bra skivor som hade kunnat stå till grund för episka spelningar. Samtidigt är det underbart att faktiskt kunna konstatera att så många band med rika diskografier har fortsatt att göra fruktansvärt bra skivor, samtidigt som mängder av nya band har lagt in seriösa bud i spelet som ska bli mycket intressanta att följa i framtiden.
Topp 10 Skivor
10. “Odyssey” – VOKONIS
En skiva som med förkrossande tydlighet visar på mångsidigheten VOKONIS besitter. Svänget, drivet, det fantastiska gitarrarbetet och genidraget att ha med Per Wiberg på orgel gör att “Odyssey” inte bara är bandets hittills bästa skiva, det är en skiva som är gravt beroendeframkallande. Omslaget av Kyrre Bjurling är, med råge, det snyggaste från i år.
9. “Access All Worlds” – IOTUNN
En vindlande och ständigt överraskande skiva. Den rent episka mäktigheten som det bjuds på här skulle ta andan ur de flesta om “Access All Worlds” var en instrumental skiva. Då kommer Jón Aldará in och smockar den sista luften ur lungorna med sin sånginsats. Det här är utan tvekan det bästa albumet från Danmark i år, och en satans debut.
8. “Etemen Aenka” – DVNE
En majestätisk uppvisning av ett band som hade stora förväntningar på sig. Med sjudande tyngd och stor känsla för att både bjuda lyssnaren på tillbakadragna och episkt mäktiga partier har DVNE gjort en skiva progressiv sludge som är förbannat kul och underhållande att lyssna på.
7. “As The Flame Withers” – YOTH IRIA
En löjligt stark skiva som imponerar med sin soniska såväl som sin känslomässiga tyngd. När jag väl tog tag i att faktiskt lyssna på skivan hade jag ytterst svårt att slita mig från den. Här finns en klar vision om vad bandet vill säga med sin musik, och de drämmer i med sådan pondus att jag faktiskt undrar om bandet kommer att kunna toppa detta i framtiden.
6. “The Bleeding Veil” – IN MOURNING
Melodisk death metal när det funkar på alla nivåer. Detta är IN MOURNINGs, hittills, bästa skiva. Den emotionella yxhammare som bandet vevar loss med här fyller mig med känslor som vemod, högoktanig energi och djupaste lugn. Jag känner mig konstant omhändertagen av bandet genom hela skivan.
5. “A Diabolic Thirst – SPECTRAL WOUND
Black metal som sannerligen berör på djupet. Stämningen som framkallas på den här skivan närmar sig perfektion, det i det närmaste magiska gitarrarbetet hänför och sången från Jonah Campbell dräper och hemsöker mig i sömnen. Det var otroligt längesedan jag lyssnade på en så här bra black metalskiva.
4. “The Grand Scheme Of Things” – DORMANT ORDEAL
Årets så kallade bullet. Det brukar alltid dyka upp ett album som tvingar mig att kasta om i årsbästalistan. I år är det polska DORMANT ORDEALs “The Grand Scheme Of Things” som står för detta. Den nästan hypnotiska kombinationen mellan djup melankoli och blästrande döds som det bjuds på här fick mig att återfå tron på den polska dödsmetallscenen. Detta är det bästa jag hört från Polen på bra länge, och det jag hör här får mig att höra ett band redo att plocka upp den tappade staffettpinnen från BEHEMOTH, DECAPITATED och VADER och löpa hem segern.
3. “Imperial” – SOEN Varje år som SOEN har gett ut ett album så har någon skribent haft med skivan i årsbästalistan. För egen del var det “Lykaia” som jag satte på plats 2 för 2017 som bandet dök upp senaste gången för mig i årsbästalistan. “Imperial” är, om ni frågar mig, bandets hittills bästa skiva. Den är nästan kejserlig i sin framtoning – låtarna har växlat upp ytterligare när det gäller känslosamhet. Detta kontrasteras mycket effektfullt mot den oerhört organiska ljudbilden – och det är i denna skärningspunkt som skivan är så oerhört intressant. Spelmässigt är ju detta oantastligt. Trum- gitarr- och basspel är vansinnigt bra såklart! Men i vanlig ordning är det Joel Ekelöf som med sin vansinnigt fina stämma höjer SOEN till de galaktiska nivåerna.
2. “Where The Gloom Becomes Sound – TRIBULATIONEtt av Sveriges mest egensinniga band har, om ni frågar mig, inget kvar att bevisa. De har med skiva efter skiva höjt nivån för sitt skapande. På den här skivan skapar de sitt utan tvekan starkaste album som vibrerar av en mängd olika konstformer. TRIBULATION har aldrig varit ett band som enbart sysslar med musik. Här skaver det sakrala mot det världsliga på ett rent magiskt sätt som ger återklang över hela året. När jag recenserade skivan i början av året så hade jag en mycket stark aning om att detta kunde vara ett album som skulle komma ifråga för årsbästalistan. Det känns underbart att konstatera att så verkligen var fallet.
1. “Lake Drinker” – HORNDAL. Alla band som vill skapa ett klassiskt album vet förmodligen inte om att de faktiskt gör det. Alla band som faktiskt lyckas med denna bedrift skapar, oftast, ett verk som ger återklang genom historien. Och då menar jag inte enbart ett album som står sig framåt i tiden, utan ett som kopplar samman dåtid med nutid. Jag skulle våga mig på att säga att HORNDAL inte bara har skapat en, utan flera, skivor av denna dignitet. “Lake Drinker” är en skiva som på ett oerhört påtagligt sätt har musik som tydligt knyter an till en skitig dödsmetalltradition med rikliga inslag av sludge. Men framför allt har HORNDAL något som få andra band inom denna genre har: ett satans grepp om sin berättelse. Det är en berättelse om, å ena sidan, bruket, arbetarklassen och orten Horndal. Å andra sidan har vi företagarna och politikerna som drivs av ett kortsiktigt vinstintresse. Det är berättelsen om att skapa sig en tillvaro med trygghet och om svek från de med makt. Det är detta som gör “Lake Drinker” till en skiva som skiljer sig från alla andra skivor jag lyssnat på under året. Det är ett sant nöje att konstatera att det betyg som Robert delade ut, 10/10, faktiskt är fullständigt befogat.
Övriga betraktelser
Årets mest upplyftande skivor som jag inte hade klarat mig utan är THE NIGHT FLIGHT ORCHESTRAs “Aeromantic II” och NESTORs “Kids In A Ghost Town”. Herrejävlar vad rotation de skivorna har fått, vilket man kan se som ett tecken på att den här typen av retroartad musik sannerligen har behövts i min vardag. Att NESTOR dessutom har bemödat sig med att göra riktigt underhållande videor till sina låtar är ytterligare ett plus i kanten för det bandet.
Årets uppföljare är, hands down, THE LURKING FEARs “Death, Madness, Horror, Decay”. En skiva som det gjorde ont att stryka från årsbästalistan, det måste jag erkänna. Med spetskompetens inom tvåtaktsdödsen gjorde bandet väntan på skiva nummer två väl värd lidandet.
Årets crossover är “Grim” av Sara Bergmark Elfgren. En bok som har fått och kommer att få så många att kanske våga sig på att lyssna på death metal som kanske inte skulle gjort det annars, och som har fått och kommer att göra många metalheads till fanatiska fans av Saras författarskap som tillhör bland de bästa i Sverige.
ARTIST: Spectral Wound
