Etikettarkiv: Gaerea

Live

Live: Orbit Culture, Gaerea & Atlas på Filmstudion

24 november, 2025 Fredrik Sandberg Lämna en kommentar

ARTIST: Orbit Culture, Gaerea & Atlas
LOKAL: Filmstudion, Göteborg (Death Above Life Tour)
DATUM: 22 november, 2025

Det är en stark trippel-kombo i form av finska Atlas, portugisiska Gaerea och Smålands egna Orbit Culture, Eksjös finest, som intar Filmstudion på Hisingen denna november-lördag. Innan kvällen är slut skall åskådarna ha bjudits på vacker tyngd, själavrängande ångest-rens, samt lagom insmickrande publikfrieri, och i gengäld skall man ha bevisat varför Göteborg brukar tillmätas kronan som Sveriges bästa metalpublik…

Orbit Culture live på Filmstudion — Det var en redig folkmassa som beskådade Orbit Culture denna novemberafton!

Atlas

När jag anländer Filmstudion har Atlas, hemmahörande i vårt östra grannland, redan dragit igång. Detta trots att angiven tid för första band på scen ännu inte infunnit sig. Men av det jag hinner höra, vilket jag ändå misstänker är en majoritet av setet, framgår det att finnarnas kombination av svulstig tyngd och sval melankoli fungerar förvånansvärt bra live.

Även om jag gillar Atlas på skiva, var jag inte säker på hur bra materialet skulle funka live. Fear not, då låtar som I Whisper Your Name Like A Curse och Anodyne smeker förföriskt medan ångvältstyngden i ett spår som Ukko orsakar trivsamt, taktfast nickande. Mest imponerande under gigget är backup-sången från Leevi Luoto, som bitvis är riktigt vacker.

Helt lyckas Atlas väl ändå inte vinna över publiken, det är tidigt på kvällen och musiken är som sagt mer vackert melankolisk än medryckande. Sångaren Patrik Nuorteva försöker vid flera tillfällen uppmana till mosh pits, men det är först under avslutande blyvikten Uhri som det faktiskt rasslar till lite på den fronten. Finnarna gör ändå ett fullt godkänt gig, och krattar fint manegen för vad som komma skall.

Gaerea

Portugisiska Gaerea är en upplevelse. Lika vansinnigt intensiva som de är i sitt hypersnabba hamrande på instrumenten, lika känslosamt vacker desperation ångar ur varenda por på scenen. När det gäller just valet av scen, såg jag förra gången bandet var i Sverige deras spelning på trånga, intima The Abyss, vilket egentligen passar bandets uttryck bättre än Filmstudions tämligen luftiga och stora lokal. Spelar dock mindre roll. När själavrängande alster som Submerged, Hellbound och Hope Shatters har satt tonen är slaget liksom vunnet redan där.

Samtliga i bandet sliter verkligen för att leverera en så glödande insats som möjligt, och visst vore det en fattigare värld om Gaerea inte hade Diogo Mota som på trumpallen gör sitt bästa för att mörda sina trumskinn, eller Sonja Schuringa som låter krispiga, tremolo-plockade mollmelodier från sin gitarr skära upp vårt kött och blottlägga våra själar.

Likafullt är det dock sångaren Guilherme Henriques som är epicentrum för den känslomässiga storm portugiserna piskar upp. Hans komprimisslösa avgrundsvrålande, varvat med teatraliska dansrörelser och ångestdrypande gestikulerande, gör karln till ett eget konstverk i sig. Hans utspel höjer Gaerea från något man upplever till en upplevelse, om ni förstår hur jag menar?

Gigget rullar vidare med snygga World Ablaze och Salve med sitt betvingande inledande mangel. Sen skall publiken faktiskt också bjudas på lite humor, när Henriques innan (för att vara Gaerea oväntat eleganta) Wilted Flower konstaterar att vi säkert alla har våra mobiler med oss. Han ber oss ta upp den och slå på ficklamporna, och göra den där 2000-talsversionen av vajande tändare med dem.

-”This is our Taylor Swift moment”, förklarar han till publikens uppenbara förnöjelse. Övriga likheter till fröken Swift är måhända ganska få, men visst blir det stämningsfullt i Filmstudions mörker när alla lamporna går igång.

Det känns som att det är alldeles för snart som gigget sedan spurtar i mål. Under slutnumret står bjuder sångaren och Schuringa på ett närmast ömsint, men också sorgset skådespel, där han knästående på golvet sträcker upp handen närmast bedjande, men där den längtansfullt utsträckta handen möts med frånvaro av beröring.

Efter att de sista tonerna klingat ut ser man bandets svarta skjortor sitta klistrade mot medlemmarnas kroppar, fullständigt genomvåta av svett. Gaerea har gett sitt allt, och för detta är jag tacksam.

Orbit Culture

Det första som skall sägas om småländska Orbit Cultures gig är att det märks att de är oerhört populära just nu. Efter Gaerea tar jag en snabb lov till herrarnas, köper en dryck, samt fixar en synnerligen stilig bandtisha med portugiserna. När jag sedan äntrar själva konsertlokalen igen är den full, hela vägen bak. Det är mycket folk på plats!

Huvudakten går ut starkt. Efter turné-namngivande Death Above Life följer The Storm samt The Tales of War, vilka bägge får mycket gott gensvar från publiken. Efter detta konstaterar frontmannen Niklas Karlsson att han är glad åt att spela här i Göteborg, han säger sig gilla staden, och att han uppskattar att få dela den filminspelning som sker under gigget med just oss.

Att bandet ändå får sägas vara tämligen ungt (sett till år som existerande) märks när Karlsson sedan tillägnar North Star Of Nija till ”de som hängt med sedan 2020”… Ett gott följe har smålänningarna ändå hunnit bygga upp, vilket märks lite extra under uppenbara publikfavoriten From The Inside, där allsången är stark.

Orbit Culture har en del rätt fina, lugnare låtar (där The Path I Walk är min personliga favorit) men denna afton premierar bandet väldigt tydligt ös framför finstämdhet. Visst, därpå följande The Shadowing är ett snyggt nummer, men sen följer Bloodhound och en av kvällens största circle pits är ett faktum.

Här är det läge att göra en utvikning kring just publiken och dess röj-nivå. Flera av bandmedlemmarna flirtar på ett ganska charmigt sätt med publiken, och drar den där klassiska repliken om ”Sveriges bästa metalpublik” som alltid brukar flyga. Det är dock inte alltid den är befogad eller rättvis, jag har sett publiken på metal-spelningar i Göteborg vara högst mänsklig, den med.

Så är dock inte fallet ikväll – den här aftonen gör sig publiken här på Västkusten faktiskt förtjänt av epitetet. Det är ett jäkla drag spelningen igenom, med rejäla och frekventa circle pits, manstarkt och taktfast klappande, samt svarsvrål som vid upprepade tillfällen hotar att lyfta taket av lokalen. Riktigt, riktigt starkt engagemang, och absolut en faktor som lyfter spelningen markant! Själv är jag nog inget av Orbit Cultures allra största fans, men även jag kommer att vara ganska ordentligt svettig när spelningen senare är över.

När det gäller just flirtandet med publiken skall sägas att bandet gör det väl, även om det bitvis balanserar på gränsen mellan charmigt och buskis. Dock skiner bandmedlemmarnas genuina glädje igenom, vilket gör att det ändå landar rätt. Och handen på hjärtat så måste jag beundra Karlssons komiska ådra när han konstaterar:

-”Vi är alltså Orbit Culture, Eksjös finest!” Han gör en konstpaus, som för att begrunda storleken på hemstaden. ”Eller ja, vi är väl typ de enda… så jag antar att vi rent tekniskt även är Eksjös sämsta?”

While We Serve, Hydra (med sitt närmast Iron Maiden-snygga harmoniserande på gitarrerna) och svulstiga Vultures of North stänger setet, innan en lång stund av uppenbart ömsesidig kärlek mellan band och publik sedan så sakteliga klingar ut. Till slut börjar den ångande varma lokalen tömmas på folk, och en rakt igenom synnerligen trivsam gig-kväll är till ända. Stort tack till alla tre banden för väl utfört värv!

Listor

Hot or not? – November 2025

10 november, 2025 Robert Gustafsson Lämna en kommentar

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt? Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: Black Matter Manifesto
ARTIST: SAMAEL
VALD AV: Amelie

Martin: Fruktansvärt mäktigt detta! Tungt och extremt värdigt, jag gillar fraseringen i sången extremt mycket, den samspelar fint med det majestätiska sväng som frambringas här. Tokhett!
Fredrik A: Efter att ha sett bandnamnet Samael otaliga gånger i Close-Up Magazine har jag nu för första gången lyssnat på dem. Vet inte om jag kan säga att jag saknat dem i min skivsamling, men deras symfoniska black metal håller hög klass. Så pass att jag gärna lyssnar på ett helt album. Varmt!
Robert: Härligt mörker, och nog nästan första gången jag faktiskt lyssnar på SAMAEL fast de varit igång ungefär hur länge som helst. De har flutit förbi obemärkt tidigare, men detta är inte oävet eller ointressant. Ljummet, med uppåtstigande temperatur – och visst passar musiken som hand i handske till månaden!
Fredrik S: Skön intensitet i sånginsatsen, och fin svärta. Aningen mer upptempo än den bild jag har av Samael, men det klär dem tämligen väl. Inga Behemoth i form-nivåer här, men fullt kapabel blackened death med tillräckligt av nyanser för att hålla intresset vid liv hyggligt väl. Förmodligen det spår jag (utöver det egna valet, då, Gaerea är ju knark) mest sannolikt kommer att återkomma till av omgångens urval.

LÅT: Hellbound
ARTIST: GAEREA
VALD AV: Fredrik S

Amelie: Lovande intro och härligt driv i därpå följande fas. Sen såsar det till sig en aning tycker jag. Låter mycket fornstora Behemoth i vissa passager, och det blir ju aldrig fel. Definitivt varmt men som helhet inte så hett som man kunde önska.
Martin: Härligt att höra att Gaerea är tillbaka i fin form till största delen i alla fall. Den desperata känslostorm som bandet stod för innan de landade, välförtjänt, på ett större bolag är det som jag gillar mest med bandet. Här får vi en rejäl skopa med ångestsvärtad melankoli och det är inte svårt att gilla detta. Varmt, dragning mot hett!
Robert: Omgångens mest väntade: GAEREA levererar! Ångesten och desperationen finns där, liksom det svänget. Hett som sig bör!
Fredrik A: Jag försökte mig på GAEREA vid förra albumet “Coma”. Precis som då är denna låt välspelad och innehåller intressanta partier. Men det maskinella trumljuddet och moderna produktionen gör att låten inte går in i mig. Fingervarmt.

LÅT: Tonight We Must Be Warriors
ARTIST: AVATAR
VALD AV: Fredrik A

Robert: Cirkusen är i stan, och mitt personliga förhållande till AVATAR och deras musik är lite som att betrakta kidsen som rör sig i Stockholms kollektivtrafik – fastklistrade vid sina telefoner mer eller mindre ramlar de utför trappor för att inte missa ett klipp på Tik-Tok och det är oerhört tydligt att vi bor på samma plats men i helt olika världar. Som med AVATAR. Det är hårdrock, men helt olika min hårdrock. Visst märker jag att förmåga och produktion är på översta hyllplanet, men det är precis som att betrakta bandet live: en parallell dimension jag inte hör hemma i. Fascinerande och totalt ointressant på samma gång…
Fredrik S: ”Hunter Gatherer” toppade min årsbästalista 2020, så jag är väldigt varmt inställd till vad Avatar kan åstadkomma. Här snuddar de bitvis vid sin riktiga (?) nivå, men överlag är denna allsångs-psalm med distade gitarrer och march-trummor aningen för slätstruken. Jag skulle önska att jag kunde ange en högre temperatur än ”ljummet”, men det är fult att ljuga…
Amelie: Jag gillar Avatar men jag gillar definitivt inte allt de gör. Plattor som ”Black Waltz” och ”Hunter Gatherer” har för alltid placerat sig i min inre spellista medan annat, som förra albumet ”Dance Devil Dance”, har gått mig fullständigt spårlöst förbi. Låten Tonight We Must Be Warriors balanserar än så långe någonstans på gränslinan. Ska dock ta mig en god stund med hela nya albumet och se spåret i helheten. Nu vacklar jag mellan ljummet och varmt.
Martin: Här finns så mycket potential, som förblir oförlöst. Låten lyfter aldrig för mig, den känns som schlagerifierad rock och det blir mest lamt tramsigt. Iskallt för mig.

LÅT: Brave New World
ARTIST: ROTTEN SOUND
VALD AV: Martin

Robert: Finlands ROTTEN SOUND ställer skåp. Med klassiska grindcore-medel visar man hur det går till att på blott 1 minut och 20 sekunder bjuda på en sonisk resa som innefattar allt från svepande stämning till förväntat röj. Det smiskas trumskinn på ett uppfriskande sätt, och man kan nästan se en mick-drop framför sig i slutet. ”så gör man, frågor på det?”, liksom. Bastuhett!
Fredrik A: För många år sedan toklyssnade jag på grindcore. Rotten Sound tillhörde en av favoriterna och jag dyrkade plattorna “Exit”, “Cycles” och “Cursed”. Med sitt crustiga intro och smattrande blastbeat påminner inte bara Brave New World om svunna tider, utan väcker viljan att kasta mig in i en moshpit och ösa som om det inte fanns en morgondag. Glödhett så det sprutar!
Amelie: Denna sorts musik uppskattar jag när den kommer över mig. Söker dock aldrig upp den själv, så tack Martin. Precis lagom kort stycke så man står ut. Hett som helvetet – på gott och ont.
Fredrik S: Om man nu skall göra en låt som är exakt 01:20 lång, verkar det lite onödigt att lägga 35 av dessa dyrbara sekunder på ett tämligen menlöst… intro? Resterade 45 sekunder är skinnflådda nerver, vapnen på full auto och primalskrik, och följaktligen synnerligen trivsamma. Så… 44% kallt och 56% hett?

LÅT: One Last Cry
ARTIST: SARAYASIGN
VALD AV: Robert

Fredrik S: Här har någon kört ett par nypor av 80-talets Deep Purple och dito Black Sabbath i en mixer ihop med en rejäl skvätt AOR och ett par kryddmått vindmaskin. Det är elegant, välproducerat, med stiliga gitarrsolon och en inte helt oäven refräng. Det är tillika tämligen själlöst, åtminstone i undertecknats öron, och hade passat bättre i ett Tillbaka Till Framtiden-soundtrack än i mina lurar. November-kallt.
Fredrik A: Hårdrock för skaran som gillar Journey, Toto och slisk. Jag gråter en sista gång och spelar aldrig detta igen.
Amelie: Tråkigt. Man har hört denna typ av hårdrock i årtionden och det bli inte roligare med åren. Sarayasign och jag har nog inte mer att säga varandra. Svalt mot det riktigt frostiga.
Martin: Du glade vilket tungt sväng! Det är inte alls svårt för mig att gilla denna finfina låt och jag blir omedelbart sugen på att lyssna på mer musik från bandet. Ja, det är polerat, men jag tycker att här finns ett fint hantverk och väl utvecklad känsla för att inte slira av banan ner i sliskighets-diket. Hett!

Listor

Årsbästalistan 2024 – Martin

4 januari, 2025 Fredrik Sandberg Lämna en kommentar

Ett år till brädden fyllt med musik som överträffade alla förväntningar, så kanske man kan beskriva 2024? Inte bara gamla favoriter som visade att det faktiskt går att ställa extremt höga krav på deras musik, men också band som med debutskivor ser till att återväxten inom genren ligger på en stadig och hög nivå.

Topp 10 Skivor

10. Reaperdawn – IN APHELION
En besinningslöst imponerande skiva, som med kraft befäster bandet som en urkraft med både djup credd och hantverkskunnande. Att produktionen är ännu bättre än på debuten skadar inte, men det är låtarna som hamrar in förträffligheten med emfas.

9. Solemn – IN VAIN
En skiva som det var värt att vänta på! ”Solemn” är exakt det som titeln betyder, en högtidlig och allvarsam skiva som tål att återkommas till gång efter gång. Fullpackad med känsla och stringent genomarbetade låtar har IN VAIN återigen övertygat mig om att de är ett av Norges bästa band.

8. The Formless Fires – KVAEN
En skiva som inte har en enda svag låt skrev jag i min recension av skivan. Jakob Björnfot bevisar igen vilken magisk låtskrivare han är. Skivan briserar av fantastiska insatser av samtliga inblandade på ett sätt som inte annat än kan imponera. Kalix bör vårda Björnfot med stor stolthet, för satan så bra musik han gör!

7. Coma – GAEREA
En bisarrt hypad skiva från ett band som byggt upp en fanatisk följarskara, med rätta. ”Coma” är en skiva som det tog tid att uppskatta för mig – som helhet i alla fall. När väl poletten trillade ner så gick det inte att bortse ifrån att detta är en av årets mest drabbande och desperat vackra skivor.

6. Omegon – WORMED
En djupt känslomässig skiva som ställer stora krav på lyssnaren. Men som belönar så pass mycket att den slår sig in på listan. Det bänds, stretas emot och ändå är detta en av de roligaste skivorna från 2024. Ett vittnesmål om hur bra teknisk dödsmetall faktiskt är, om man bara tar sig tid.

5. Songs Of Blood And Mire – SPECTRAL WOUND
En av årets mest balanserade plattor, i den betydelsen av att verkshöjden är sinnesjukt bra rakt igenom. Med spöklik närvaro och sjudande känsla har kanadensarna återigen bevisat vilket magiskt band de är.

4. Absolute Elsewhere – BLOOD INCANTATION
En skiva från ett band som vet exakt vad de sysslar med, och som både bestrider och bekräftar dödsmetallen som genre. Ett drömlikt tillstånd med lika delar PINK FLOYD som gamla MORBID ANGEL försatte mig i sällsamma tillstånd under lyssningarna.

3. Men Guðs Hond Er Stark – HAMFERÐ
Melankolins mästare HAMFERÐ svingar släggan med, återigen, förödande kraft och ackuratess. En skiva som skaver på fler än ett sätt, marinerad i sorg, död och våld och som demonstrerar vilken kraft det finns i det färöiska språket, mästerligt hanterat av sångaren Jon Aldará.

2. Kinship – IOTUNN
En sagolikt vacker skiva. ”Kinship” överträffade mina förväntningar redan med första låten på skivan, en 14-minuters episkt modig låt att inleda skivan med, och hamrar in resten av skivan med lika stor förträfflighet. En skiva som jag återkommit till varje vecka sedan den släpptes, och som jag fortfarande häpnar över hur bra den är. Att Aldará, ständigt denne Aldará, svarar för ytterligare en magisk sånginsats skadar ju sannerligen inte skivan.

1. Head Hammer Man – HORNDAL
Jag tror att det var flera av er läsare som anade att denna skiva skulle hamna högst upp i år. ”Head Hammer Man” är en skiva, likt flera av HORNDALS skivor, som talar till mig på ett sätt som inga andra skivor i år gör, eller ens kunde göra. Den talar till mig som fackligt engagerad, som socialist, som människa, och den gör det på ett sätt som ger återklang av historien. Att HORNDAL återigen lyckas göra en sak som storstrejken 1909 och historien om Alrik Andersson till något djupt personligt och som, igen, knyter an till orten Horndal är imponerande. Att musiken är lika innerlig som berättelsen, och som förstärker den på ett magiskt sätt gör att det hade varit en ren orimlighet att inte sätta ”Head Hammer Man” på plats ett i år.

Övriga betraktelser

Årets powermetal

2024 var ett år som jag inte gav speciellt mycket tid till powermetal, lite märkligt så jag verkligen gillar genren. Men med skivor som UNLEASH THE ARCHERS ”Phantoma”, FELLOWSHIPs ”The Skies Above Eternity” och DGMs ”Endless” blev det ändå ett otroligt nöjsamt år.

Årets nostalgi

Är såklart NESTOR med ”Teenage Rebel”, en skiva som är ännu bättre än debuten och som med besked gav oss 80-talsdyrkare en skiva att återkomma till med glädje under 2024.

Årets upp till kamp

Vid sidan av HORDAL så dök tre skivor med mer politisk klang upp i mitt lyssnande under 2024. Den första är ”Djävulskorset” av LASTKAJ 14 som jag lyssnat vansinnigt mycket på. Med devisen trallpunk, jämlikhet, solidaritet har bandet hamrat in budskapet med melodi och en stor dyrkan av tvåtakt. Den andra är CHILDs ”Shitegeist” , en lika rask som arg skiva från ett band som inte bara fyller sin plats inom grindcoren med sträng arbetsmoral utan också med variation i låtarna. Den tredje är ”Dead End” av NIGHT FEVER som är ett hardcoreband att inte bara hålla koll på, utan dyrka. Varning utfärdas för den här skivan är fruktansvärt beroendeframkallande och skapade stora leenden på arbetsplatsen för min del.

Atlas

Gaerea

Orbit Culture

LÅT: Black Matter Manifesto ARTIST: SAMAEL VALD AV: Amelie

LÅT: Hellbound ARTIST: GAEREA VALD AV: Fredrik S

LÅT: Tonight We Must Be Warriors ARTIST: AVATAR VALD AV: Fredrik A

LÅT: Brave New World ARTIST: ROTTEN SOUND VALD AV: Martin

LÅT: One Last Cry ARTIST: SARAYASIGN VALD AV: Robert