Etikettarkiv: Gaerea

Årsbästalistan 2022 – Martin

2022, året då de kvalitativa skivsläppen har stått som spön i backen. Lätt som en plätt att göra årsbästalistan då tänker ni? Nej, verkligen inte! 2022 var året som jag mer än tidigare har omvärderat skivor som jag vid släppen totalt tokdyrkat för att sedan stryka från årsbästalistan. I vilket fall – här har ni nu en – hade jag gjort den senare hade den kunnat se annorlunda ut, haha! 

Topp 10 Skivor

10. Portal Tombs – MASS WORSHIP
Desperation i oxmånadernas oxmånad – februari. Med känslomässig ackuratess mejslar skivan ut en känsla av i det närmaste fullständig nödvändighet. Ett av Sveriges absolut mest intressanta band har, återigen, gjort en skiva som karvar sig in i hjärnan och stannar där.

9. From The Fathomless Deep – BEHOLD! THE MONOLITH
Lätt skivan som det svänger mest om i årets lista. Ett helvetiskt driv, otroligt gitarrspel och upplyftande stoner/sludge gör att bandet levlar upp från att “bara” ha ett fräckt namn till att bli ett band som jag kommer följa med intresse framöver!

8. Starlight & Ash – OCEANS OF SLUMBER
En lika ödesmättad som förförande känslomässig uppvisning. Det tycks som att bandet från Houston oavsett vad de gör lyckas med att få mig att nicka uppskattande och ge dem en plats på listan. De gotiska och oerhört sense of place-fokuserade låtarna är – helt uppriktigt – omöjliga att stå emot.

7. Liminal Rite – KARDASHEV
Kanske den mest emotsedda skivan på hela året för min del. Komplexiteten är stor, ändå är detta en skiva att bara förlora sig i om man är på det humöret. Skivan som har det mäktigaste ljudet på virveltrumman ni kommer att höra på ett bra tag.

6. Mirage – GAEREA
Sent in – GAEREA, med ett bandnamn som jag fortfarande får koncentrera mig att skriva rätt – dök upp i en av våra Hot or Not. Då gillade jag det. Sen glömde jag bort bandet tills jag för ett tag sedan dök ner i “Mirage” och hade väldigt svårt att släppa taget. Detta är så oerhört känslomässigt tillfredställande att varenda låt känns som en drabbande svallvåg av ångestfylld tröst. En motsägelse? Ja, kanske det. Bra är det i vilket fall.

5. False Light – WHITE WARD
Jag hade mina aningar om att jag skulle gilla detta – den föregående plattan “Love Exchange Failure” tyckte jag var oerhört bra. Detta, gott folk, är ännu bättre. Det är svårt att inte koppla känslorna jag får vid lyssningen till faktumet att WHITE WARD är från Ukraina. Detta förstärker skivans pregnans – och då är den bedövande bra till att börja med. Att WHITE WARD lyckas med att utveckla sin black metal med avvikande element utan att kännas ett uns konstlade är en stor bedrift. “False Light” är en platta att upptäcka, återupptäcka och beröras av under lång tid framöver.

4. The Great Below – KVAEN
Från styrka till kross skulle man kanske kunna beskriva “The Great Below”. Debuten från KVAEN var ju stark, så stark att den fick rätt många att joddla i extas, men detta är ju next level shit som ungdomarna kanske skulle säga. En grymt sjudande häxkittel av riktad kreativitet som briserar av skaparkraft skulle kanske en pretentiös jävel som jag själv säga. I vilket fall är “The Great Below” en av årets starkaste black metalskivor. Att detta är verket av en enda låtskrivare borde få hela scenen att rysa i vördnad inför Jacob Björnfot, men något säger mig att han nog skulle tycka att det var ganska jobbigt.

3. Intet • Altet  – ORM
Skivan som bokstavligt talat fick mig att gråta av rörelse. Och vi pratar inte stilla tårar, nä tänk snarare hulkande bölande. Fastän hela skivan är späckad med känsla, så kan partiet vid ungefär 14-minutersstrecket i Floden, som kan skabe vara något av det vackraste jag hört i hela mitt liv. Det var i det närmaste givet att denna skiva skulle hamna på listan då den är en i stort sett fulländad black metalplatta. Med tanke på att jag vet vilka ambitioner ORM har med varje skiva är det magiskt tillfredsställande att kunna konstatera att de sannerligen lever upp till dessa.

2. Moribund – IN APHELION
Under väldigt lång tid var detta skivan som med självklar ackuratess höll förstaplatsen. “Moribund” är en nästan provocerande förträfflig platta som kryssar i så många rutor för mig. Låtskrivandet ligger på en fruktansvärd hög och jämn nivå. Produktionen passar musiken perfekt. De individuella insatserna – framför allt gitarrspelet borde åtalas för elitism och fingertoppskänsla – är magiska. Flödet rakt igenom skivan bjuder in till att lyssna om och om igen. En skiva som lyckas förena så mycket av metallens historia med ett mer samtida uttryck, ja det är bara att konstatera att “Moribund” är en i stort sett fulländad skiva.

1. Woe – AN ABSTRACT ILLUSION
Fullständig kärlek. Jag skulle, och kommer, såklart bre på än mer om varför jag älskar den här skivan, men de inledande orden är det mest kärnfulla yttrande jag har om “Woe”. Skivan flödar på ett fullständigt självklart sätt – de enskilda delarna bildar en mäktig musikalisk katedral i låtskriveriet, produktionen, och de enskilda medlemmarnas otroliga insatser. Med bibehållen känsla för sina föregångsband lyckas AN ABSTRACT ILLUSION  göra något nytt, fräscht men ändå magiskt hemtamt på “Woe”. En skiva som jag har återkommit till med en stigande känsla av att den är direkt nödvändig att lyssna på minst en gång varje vecka.

Övriga betraktelser

Årets power metal!
Jag har inte ens försökt undvika power metal i år. Snarare har jag sökt med emfas efter än mer musik ur denna så disneyfierade subgenre och kastat mig över den med iver när den dykt upp. Noterbara och djupt ystra skivor som jag tycker att ni ska kolla in är utan inbördes ordning “Illusions” av BOREALIS av så totalt uppenbara personliga anledningar att jag inte tänker gå i alls på dem, “The Saberlight Chronicles” av FELLOWSHIP en platta som ni antingen kommer älska eller hata och “Zenith” av SEVEN KINGDOMS som får mig att längta än mer efter ny musik av UNLEASH THE ARCHERS. Ni kommer fatta, jag lovar.

Årets grindcore!
“Hiss” av WORMROT. Bandet från Singapore som med allt tydligare eftertryck har blivit den nyare grindcorens banerförare. Detta är en skiva som utmanar vad grindcore är, vilket också gör den till en traditionell komponent inom rörelsen. Den känns både hemtam och progressiv.

Årets “skivan var värd att vänta på”!
“Inhuman Spirits” av DARKANE. 9 års väntan på nytt material från Helsingborgs mest undervärderade band är alldeles för länge. Visar återigen att de är ett magiskt bra band. Produktionen från sångaren Lawrence Mackrory är sagolikt bra och lyfter fram låtarna på ett fint sätt. Gitarrspelet fullständigt glöder, och frågar ni mig så är solot i Conspiracies Of The Flesh ett av de bästa från hela 2022.

Årets bästa låtar
I princip omöjligt att lista alla fantastiska låtar från 2022, men jag provar!

Spillways  av GHOST
World Serpent (devourer of dreams) av IN APHELION
Austerity av KATATONIA
Acheron av NITE
Behind Closed Doors av WORMROT
Passenger av WILDERUN
Now Defied! av MISERY INDEX
Disgust av VORGA
Glory Days av FELLOWSHIP
Ashes Turn To Rain av BOREALIS

Årsbästalistan 2022 – Fredrik

Welcome to the new årsbästalista-process, same as the old årsbästalista-process… Det visade sig att det där med att plocka ut en topp tio-lista över årets bästa plattor blev samma dissonanta, synkoperade visa som vanligt. Skivåret 2022 kändes länge påtagligt ljummet, men sen när slutspurt-inlyssningen verkligen varvade upp kom insikten om att även detta år bjöd på en hel del fina karameller. Topp tre kanske till och med en ovanligt vacker dos svärta!

Topp 10 Skivor

10. Immutable – MESHUGGAH
Ingen har väl någonsin anklagat MESHUGGAH för att vara för lättlyssnade, och så är inte fallet på ”Immutable” heller. Men här finns utöver det sedvanligt förkrossande tunga manglandet fler nyanser och variationer än på nordsvenskarnas medelgiv, och då kan resultatet inte bli annat än bra.

9. Eyes Of Oblivion – THE HELLACOPTERS
Det är möjligt att THE HELLACOPTERS är lite av en rock ’n’ roll-snuttefilt, deras musik är vid det här laget kanske mer av en behaglig trygghet än något nyskapande och spännande, men det spelar liksom ingen roll när kunnandet är så stort och uttrycket så varmt. So Sorry I Could Die, till exempel, är förmodligen den bästa 60-talslåt som släpps sedan… ja, 60-talet.

8. Of Clarity And Galactic Structures – THE SPIRIT
Det är få band åt black-hållet som i mina ögon skulle komma undan med så här stora inslag av mellantempo, jag brukar inte riktigt gå igång på det. Att THE SPIRIT ändå kvalar in på årets topp tio-lista säger en del om verkshöjden på ”Of Clarity And Galactic Structures”. Produktion och sånginsats är oklanderliga, och riffandet är kreativt nog att (trots det något jämntjocka tempot) förmå hålla lyssnarens intresse vid liv rakt igenom.

7. Gnavhòl – NORDJEVEL
Utgör NORDJEVEL årets råaste black metal? Mycket möjligt. Här bjuds åtminstone en härlig intensitet, och ett svavelosande mörker där riff med röda ögon och sylvassa huggtänder rycker och sliter i sina kedjor i frenetisk iver att få kasta sig mot din halspulsåder. Välkommen till avgrunden!

6. Halo – Amorphis
Få band är lika bra på att blanda svulstig tyngd, köttig growl samt eteriskt vackra inslag av melodiska gitarrslingor och vän rensång som finska AMORPHIS. På ”Halo” har man hittat rätt igen, och presenterar ett låtmaterial väl värdigt bandets tidigare katalog. En skiva som växer över tid, och något så ovanligt som en metalplatta som inducerar känslor av hopp och optimism utan att kännas som ett guilty pleasure. Gott så.

5. Pawns & Kings – ALTER BRIDGE
“Pawns & Kings” är utan tvekan den mest ojämna skiva jag har med på årets topp tio. I sina sämsta stunder är den slätstruket radiovänlig amerikansk tung rock, och snudd på ointressant. I sina bästa stunder, med låtar som This Is War, Silver Tongue och framför allt titelspåret Pawns & Kings, och den intrikat intelligenta verkshöjd dessa uppvisar, är det förmodligen det bästa som släppts i år. Hade hela skivan hållit samma klass som de tre nämnda spåren hade det varit en stark kandidat för AOTY…

4. Oh What The Future Holds – FIT FOR AN AUTOPSY
Stenhårt men intrikat, taktfast men lekfullt. Vissa andra band inom samma ”modern metal”-genre kan ibland (för mig) upplevas som aningen själlösa, men den käftsmäll som FFAA här levererar har personlighet så det räcker och blir över. Stackato-rytmerna kan golva vilken ärrad fighter som helst, samtidigt som nyanserna kan charma även den mest kultursvåre GOJIRA-diggare. Årets bästa genuint ångvälts-tunga album!

3. Mirage – GAEREA
GAEREA var en för året ny bekantskap för undertecknad, och absolut den nykomling i bekantskapskretsen som tagit störst plats i mitt hjärta. Den kompromisslöshet med vilken portugiserna manglar ut sin bottenlösa ångest och isande desperation är ack så vacker, närmast meditativ om man tillåter sig att förlora sig i musiken. Påtaglig gåshuds-varning här.

2. As The Moon Rests – A.A. WILLIAMS
Jag har svårt att se hur man inte kan bli förälskad när man hör A.A. WILLIAMS varma, spröda, sorgsna samt omväxlande lena och spruckna röst smeka hörselgångarna. ”As The Moon Rests” rör sig någonstans i gränslandet mellan lågmäld symfonisk metal och (rejält svärtad) singer/songwriter-musik, och äktenskapet dessa två emellan har nog aldrig fungerat så bra som här. Vid toppar som Murmurs berör den här plattan något djupt grundläggande i min själ.

1. Thought Form Descent – WAKE
Det finns andra plattor på den här listan som har samma intensitet, samma eller till och med större tyngd, samma sorgset vackra mörker. Men det finns ingen annan platta detta år som lyckas kombinera alla TRE på den nivå som ”Thought Form Descent” gör. WAKE levererar en giv som är lika vacker som obönhörligt hård, lika intrikat som primal. Det är bara att lyfta på hatten (jag tänker mig dock denna proverbiala huvudbonad mer som en törnkrona, vacker men på ett aningen smärtsamt vis) och gratulera en synnerligen värdig vinnare!

Övriga betraktelser

Live-året!
I november förra året kom första möjligheten på över ett år att återigen ta del av livemusik. Det var då (HORISONT och HOT BREATH) synnerligen efterlängtat. Under det här året har jag fortsatt att fylla på med välbehövlig livskvalité medelst liveframträdanden, och sett bland andra SOEN, PORT NOIR, VOLA, ROME, PRIMORDIAL, SWALLOW THE SUN, THE HELLACOPTERS, PARADISE LOST och AVATAR bjuda på fina gig.

Bäst i klassen i år var lite till min förvåning faktiskt inte SOEN, utan AVATAR. Deras gig på Trädgårn i mars var en riktig kioskvältare.

Det milda och det mörka
2022 är året när min musikaliska schizofreni blev än tydligare. Ungdomens musikaliska “mittenfåra” med akter som METALLICA och PANTERA är sedan länge tämligen ointressant, nu är det mer distinkt svärta som gäller – men den behöver inte nödvändigtvis vara “hård”.

Å ena sidan har jag fyra plattor som nog kan/bör räknas som black metal (eller i vissa fall post-black metal, kanske, för de nogräknade) med på årsbästalistan, det högsta antalet från den genren hittills. Å andra sidan är tre av mina fem mest spelade akter på den där streaming-tjänsten alla har i år ROME, ME AND THAT MAN samt THE DEAD SOUTH, således inte metal alls i konventionell mening.

Vet inte riktigt vad jag vill säga med detta, mer än att jag tycker det är intressant att se hur musiksmaken fortsätter att förändras och utvecklas genom livet. Vi får väl se hur årsbästalistan 2027 ser ut…

ROME på Musikens Hus i vintras – inte “metal” i konventionell bemärkelse, om än med mer svärta i själen än många metalband.

I väntan på “the next big thing”
Är det bara jag, eller står metalvärlden lite på ett ben just nu, i väntan på att se var foten skall ta mark avseende vad som blir nästa stora genre eller “grej”? Sent 00-tal var det metalcore som dominerade, tidigt 2010-tal hade sjuttiotalet en märkbar revival, de senaste åren känns det som att post-black metal ägt scenen.

Men ungefär nu känns det som att nästa vägskäl, nästa förgrening, borde börja uppenbara sig. Jag har dock personligen svårt att här och nu skönja vad det är som kommer att trenda. Vad tror ni att det blir för stil som uppenbarar sig som the next big thing?

Årets heders-göteborgare
Den pokalen får rimligen delas ut till DECAPITATED, för deras fina album(titel) “Cancer Culture”, en snygg och fyndig ordlek med cancel-kulturen som också sätter fingret på tidsandan rätt väl. Dessutom en riktigt bra platta, den sista att sållas bort från min topp tio-lista för året. Missa den inte, för du e la inte go, eller?

Hot or not? – September 2022

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: Hysteria
ARTIST: Witch Club Satan
VALD AV: Amelie

Martin: Älskar bandnamnet! Jag misstänker att det här bandet klickar i rätt många rutor för de som gillar den här typen av metal. Till viss del funkar det även för mig, men jag har så ytterligt svårt för den ljudbild som finns här. Växlar mellan totalt iskallt och ljummet för min del.
Robert: Vår vän Amelie hade lite problem med att sätta ner fötterna och välja låt ett tag, och till slut känns det som om valet blev ett uppror mot.. ja.. allt. Energiskt bråkigt och ilsket, attityd som säger “ner med allt” och allt i skärningen mellan black metal och punk. Sånt gillar man ju såklart, men det ska erkännas att jag hört bättre alster i just den typen av musik. Varmt ändå!
Fredrik: En rå och energisk käftsmäll någonstans mitt emellan black metal och skrammelpunk. Aningen planlös och kaosartad, bitvis, och svår att få grepp om. Men det finns något coolt här, det gör det, så jag skulle absolut säga mer varmt än kallt! Stilpoäng även för en video som på engelska bäst hade beskrivits som “disturbing”…

LÅT: Mantle
ARTIST: Gaerea
VALD AV: Fredrik

Amelie: Portugisiska GAEREA är inte mitt allra bästa band inom melodisk black metal, har aldrig riktigt fastnat för dem. Men genren älskar jag och det här är ett mycket bra bidrag i den. Upplev hettan!
Martin: Jag föll direkt för detta. Detta är så satans episkt vemodigt! Blandningen mellan det hetsiga och det lugna är klockrent, och då är jag beredd att släppa faktumet att helt originellt är ju detta inte. Hett!
Robert: Fin black metal som vill vara MGLA eller kanske HARAKIRI FOR THE SKY, ungefär. Det är episkt, vackert och lite vemodigt. Jag gillar det, och trots att genren är proppfull med mästare tycks det som om det kan finnas plats för fler. Hett!

LÅT: Compulsion For Cruelty
ARTIST: Dying Fetus
VALD AV: Martin

Robert: DYING FETUS är fortsatt pålitliga. Man vet vad man får och att det man får är bra som attan: döds/grind av högsta snitt! Det största problemet med en låt som Compulsion For Cruelty och detta band? Sin egen backkatalog och alla ess man helt naturligt jämför med!
Fredrik: Snortight, stenhårt och med hög teknisk finess – det råder ingen tvekan om att DYING FETUS är skickliga på det de gör. Men det hjälper liksom inte, den här typen av tämligen känslokallt tekniskt manglande med extremt guttural gyttje-growl och jag har aldrig riktigt blivit vänner. Så inte heller här. Visst, jag nickar i takt emellanåt, stackato-riffandet i de lite lugnare delarna gungar rätt skönt, men jag kommer sannolikt inte att återkomma till Compulsion For Cruelty.
Amelie: Alltså, djupgrowl och maniskt trumdunk i alla ära men när det är så här enahanda blir det verkligen inte roligt efter ett par minuter. Eller ärligt talat, det räcker med halvminuten. Alltihop är lite för brötigt för mig…

LÅT: Behind The Walls
ARTIST: Queensrÿche
VALD AV: Robert

Fredrik: En låt som växer på mig. Vid en första genomlyssning känns den polerade retro-ytan lite väl sliskig och tam, men efterhand äter sig låten fast mer och mer i mitt sinne. Produktionen ÄR sliskig, men också elegant. Sånginsatsen helgjuten, och refrängen genuint hit-klistrig. Jag gillar detta!
Amelie: Har aldrig haft något större intresse för detta band. Låter för mig som en gammal Iron Maiden-låt, inte minst vad gäller sången. Rätt schysst låt egentligen men lite för städat för min smak…
Martin: En helt okej låt från QUEENSRŸCHE. Når, såklart, inte upp till hur bra bandet var kring “Operation: Mindcrime” eller “Empire” men det förväntar sig ingen heller. En låt som förrädiskt smyger sig på och nästlar sig in i hjärnan på det här sättet lovar gott inför fullängdaren.