Etikettarkiv: Ulcerate

Hot or not? – Juni 2024

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: Teenage Rebel
ARTIST: Nestor
VALD AV: Robert


Martin: Mina känslor kring NESTOR är väl kända efter min grovt entusiastiska recension av ”Teenage Rebel”. Detta är helt enkelt totalt oemotståndligt bra. När retro görs på detta kärleksfulla sätt med koll på detaljer som gäller de flesta av aspekterna av dylik musik, ja då går jag upp i brygga. Hetare än lava.
Amelie: Alltså detta är inte min musik alls. Den här typen av nostalgi gör mig mest trött och jag kan alls inte instämma i hyllningskören från vissa av kollegerna. Samtidigt en ganska okej låt när sommarkänslan sätter in. Någorlunda ljummet ändå.
Fredrik: En fifty-fifty-grogg på AOR och poprock á la 80-talet, garnerad med en rejäl skiva Bruce Springsteen. Lätt och luftig, påtagligt elegant, och lite som Jorden beskrivs i ”Liftarens Guide Till Galaxen” – i stort sett menlös… Nej, men skämt åsido, det här är väl ganska trivsamt, och gitarrsolot är jättesnyggt. Men genuint engagerande blir det dock aldrig.

LÅT: Decode
ARTIST: Octohawk
VALD AV: Fredrik


Amelie: Tidigare för mig helt okänt norskt band som spelar en progressiv metal med växlande inslag. Det hinner hända mycket på låtens åtta minuter. Riktigt, riktigt bra detta men ett spår av detta slag räcker gott för mig märker jag när jag lyssnar igenom hela nya plattan. Låten i sig är dock varm mot det riktigt heta.
Martin: Finns mycket att gilla här – gitarrspelet är riktigt bra, sången också. Trumspelet är när trummisen får fria händer är helt fruktansvärt. Trumfill som känns frikopplade från resten av musiken, nja, det sänker betyget rätt rejält för mig är jag rädd. Dessutom funkar inte trummornas plats i ljudbilden. Ljummet? Ja, det får det nog bli. Jag är inte sugen på att höra mer i alla fall.
Robert: Jag gillar det här!  Det är relativt ”konstnärligt” och ”svårt”, men med precis lagom svärta och smuts för att behålla cred. Möjligen är det aaaaaningen långt, men det är petitesser i sammanhanget, denna första kontakt (för min del) med OCTOHAWK lovar gott!

LÅT: To See Death Just Once
ARTIST: Ulcerate
VALD AV: Martin


Robert: ULCERATE skojar såklart inte. Det är inte deras stil. Relativt tekniskt avancerad döds som kräver lyssnarens engagemang, men utan att bli… teknifierat till olyssningsbarhet. Bra grejer detta, och i kontrast till övriga låtar på junilistan för Hot or Not står det ut extra mycket. Hett!
Fredrik: Lite halvtam inledning, men sedan väller mörkret och desperationen in på ett fint sätt. Intensivt, men inte utan viss elegans trots ofta rätt rått blastbeat-manglande. Aningen kaosartat i överkant i vissa delar, men överlag vass och stark black metal med teknisk verkshöjd. Gillar detta!
Amelie: Detta är inget man hastar igenom. Bandets tekniska dödsmetall kräver sitt lyssnande, både mentalt och uthållighetsmässigt – låtarna på senaste albumet snittar på dryga åtta minuter – men ger också mycket tillbaka till den tålmodige. Jag kommer uppsöka ULCERATE igen så snart nya albumet ”Cutting the Throat of God” snart släpps digitalt. Omgångens hetaste!

LÅT: One
ARTIST: Apocalyptica
VALD AV: Amelie


Fredrik: Jag vill ju så gärna gilla detta! Konceptet APOCALYPTICA är ascoolt, och James Hetfield är ju… James. Jag gillar att de verkligen har fått ”One” att låta som ett klassiskt stycke i original i de instrumentala bitarna, men spoken word-grejen känns mest krystad, pretto-skitnödigid och ganska tafflig. De stråksvingande finnarna (och METALLICA med, för den delen) har gjort så oändligt mycket bättre än detta, så tyvärr, detta går bort. Svalt med dragning mot ännu kallare….
Robert: Första varvet med den hår låten var mina tankar att ”wow, det här var häftigt”. Andra varvet fann jag mig peta lite på snabbspolnings-knappen eftersom det inte var lika intressant när man hört det förrut. Tredje gången hamnade fingret på hoppa till nästa spår-knappen. Fjärde gången spellistan rullade startade jag inte låten alls. Märkligt. Detta är riktigt häftigt, men bara en gång – sen går det från hett till fullständigt iskallt?
Martin: Mycket intressant nytolkning av en väl spelad, (sönderspelad?) dunderklassiker. Jag gillar detta som fan – det känns som något av det mest intressanta APOCALYPTICA gjort faktiskt. Det är kusligt, omstörtande och känns både fräscht och hemtamt. Att man fått med Hetfield är extra episkt! Skållhett!