Etikettarkiv: Rotting Christ

Årsbästalistan 2024 – Amelie

Året 2024 var rakt av ett jäkligt bra hårdrocksår. Inte minst den mer melodiösa svartmetallen firade åtskilliga triumfer, vilket också avspeglar sig i min topplista nedan. Jag upptäckte ett togolesiskt metalband av hög kvalitet och kom att fundera över hur ofta mina ramar är geografiskt snäva när det gäller metal. Min ambition blir att framöver kolla upp mer musik från länder och delar av världen som inte är de mest förväntade. Hoppas kunna dela med mig en del av det här på WeRock under 2025. Men tillbaka till 2024, här har vi årets tio bästa album!

Topp 10 Skivor

10. Pro Xristou – ROTTING CHRIST
Att ett favoritband som ROTTING CHRIST hamnar först på tionde plats på min årsbästalista beror inte på brister i albumet ”Pro Xristou” utan enbart på den höga nivå så otroligt många utgivningar har i år. Albumet är ROTTING CHRIST exakt såsom jag vill ha det och som det i princip varit de senaste 30 åren. Starkt jobbat!

9. Djävulskorset – LASTKAJ 14
Mycket svartmetall är det i min lista i år (som ofta) men lika viktig som den genrens personliga djup, är behovet av band som också har utblick, överblick och ser människan som den samhällsvarelse hon är. Exakt detta och dessutom starkt personlig och varm är punken i LASTKAJ 14s ”Djävulskorset”. Man behöver verkligen i dagens mörka värld ibland få bli Försiktigt hoppfull som också ett av spåret heter.

8. Kinship – IOTUNN
Ett album fyllt med känslor som fyller lyssnaren med känslor. Och så den färöiske sångaren Jón Aldará som förgyllande grädde på moset. Kinship är en platta som kan belyssnas när som helst, hur som helst, lågintensivt eller högintensivt, och hur ofta som helst.

7. Blazing Inferno – YOTH IRIA
I den interna grekiska kampen går i år YOTH IRIA segrande ur striden i min lista, före kollegerna i ROTTING CHRIST. Debutalbumet ”As the Flame Withers” (2021) var uppseendeväckande och med årets ”Blazing Inferno” tar musiken ytterligare ett steg framåt. Mindre svettigt rå och mer av elegans får du i YOTH IRIAs goth-inspirerade black metal.

6. Dzikkuh – ARKA’N ASRAFOKOR
Så kul att få upptäcka högklassig metal från ett för mig helt nytt land i sammanhanget, Togo i Västafrika! ARKA’N ASRAFOKOR sägs också vara Togos enda aktiva metalband så kanske inte konstigt att landet är okänt i sammanhanget. Lyriken är på engelska, franska och folkets traditionella språk, ewe. Inslag av folkinstrument och tradition, javisst, men framför allt ett varierat och spännande album.

5. Head Hammer Man – HORNDAL
När metal även blir en kulturgärning, historiska studier och samhällskritik kanske några tilltänkta lyssnare drar sig ett steg bakåt, vad vet jag. För mig är det alltid ett steg framåt. På sitt tredje album känns bandets robust rockiga metal ännu mer intensiv och jag låter mig mer än gärna föras med i HORNDALs berättelse om fackföreningsledaren Alrik Andersson och Storstrejken 1909. Kampen går sannerligen vidare!

4. IIII – SOLBRUD
År 2024 upptäckte jag på allvar det danska bandet SOLBRUDs musik, de släppte sin kanske bästa skiva i hela karriären – och la ner bandet. Allt detta under loppet av året. Känslan att förlora något man alldeles nyss fått… SOLBRUDs black metal är elegant, melodisk och dubbelalbumets variation över dryga 90 minuter kunde ha verkat splittrande men kittas ihop alldeles utmärkt. Sätt dig bekvämt tillrätta och njut!

3. The Star – WORMWOOD
Efter helt fantastiska ”Arkivet” (2021) var förväntningarna skyhöga och årets ”The Star” gör nog heller ingen besviken. För egen del grep temat i föregångaren tag ännu hårdare än årets alster som tar oss igenom en total och oundviklig undergång. Musikaliskt är dock ”The Star” minst lika vass och höjdpunkterna många, inte minst de två övervägande svenskspråkiga spåren som ramar in verket, inledande Stjärnfall och avslutande Ro.

2. Reaperdawn – IN APHELION
Debutalbumet 2022 tog många, och däribland mig, med storm. Årets IN APHELION är ytterligare ett storslaget album som berör teman som ljusdyrkan, sekterism och kärnan i black metal. Bandmotorn och frontmannen Sebastian Ramstedt gör det inte alltid enkelt för lyssnaren men det är så en riktigt god skiva ska funka. Frågetecken uppstår och panna rynkas men upprepat och närgånget lyssnande rätar ut och fyller mig återigen med glädjen över att möta ett både intelligent och känslomättad skapande. Och ett album som har kraft att hålla dig fängslad i många, många lyssningar.

1. Aftryk – VÆGTLØS
Jag tänkte med SOLBRUD att jag hittat något unikt i det danska black metal-landskapet och absolut, det är det också. När jag sedan fick lyssna på VÆGTLØS debutalbum ”Aftryk” har jag insett att varken Norge eller Sverige kanske längre sitter på tronen i den nordiska svartmetallens högsäte.

Detta är tystlåten, ömsint och våldsamt vacker musik. VÆGTLØS musik rispar, skrapar och skär i själens djupaste vrår med sin bitterljuva shoegazande black metal och sina texter, djupa som Marianergravar, om döden, sorgen och livet i saknad av dem vi mist. Med risk att hamna i närmast religiösa övertoner känner jag mig djupt tacksam att få ta del av detta ytterst berörande musikaliska och mänskliga mästerverk.

Övriga betraktelser

Bästa live-upplevelsen

Jag har nästan tappat räkningen på hur många gånger jag sett BEHEMOTH nu, första gången var 2007. I år delade bandet scen med veteranerna i TESTAMENT på lilla Parksnäckan i Uppsala, snacka om bonus. En utomhusscen med 400 sittplatser (parkbänkar!) och ungefär lika många stående metallskallar visade sig vara ett perfekt forum för en intim upplevelse med dessa båda storheter. Underbar sommarkväll!

Bästa båtturen

Close Up-båten till Tallinn var en av höstens höjdpunkter på många vis. Njutfullt att tillbringa två dygn med en båtlast med metal-folk och fler konserter än, i alla fall jag, kunde mäkta med under den tidsrymden. Så det blev ett urval av tiotalet band med TIAMAT, BURST och ETERNAL EVIL i topp för min del. Ett fantastiskt arrangemang och en resa som jag mer än gärna upprepar kommande år.

Bästa låt

Albumet “The Star” nådde inte riktigt till översta pinnhålet av mina topplaceringar. WORMWOOD är dock ohotad med årets bästa låt. Njut av Ro.

Många fler album värda att nämna…

De som kom sent på året, inte fått nog lyssningstid eller som jag på andra sätt inte gett nog uppmärksamhet och rättvisa är många. Eller som gjort sig förtjänt av en plats på vilken topp 15-lista som helst. Av respekt vill jag åtminstone nämna albumen av HAMFERÐ, MALSTEN, MÖRK GRYNING, KVAEN, OPETH, SÓLSTAFIR, TRIBULATION, VANHELGD, ZEAL & ARDOR…

Årsbästalistan 2024 – Fredrik

Det är med glädje jag summerar musikåret 2024. Efter vad jag upplevde som ett något svagt 2023 slår pendeln tillbaka med full kraft, och alla tio plattorna på årets topplista håller mycket god klass även vid en jämförelse över tid. Nu kör vi! 

Topp 10 Skivor

10. Ridiculous And Full Of Blood – JULIE CHRISTMAS
Det brukar ju sägas att skiljelinjen mellan geni och galenskap är hårfin, och just avseende JULIE CHRISTMAS och hennes sprakande desperation känner jag att det förmodligen ligger något i det. ”Ridiculous And Full Of Blood” är en spretig, kaotisk, ångestladdad och säreget vacker platta, där det ohämmade klösandet på själens griffeltavla sticker ut. Jag förstår om detta är en platta som många kan ha svårt för, givet hur säregen den är. Personligen blir jag dock charmad, och kapitulerar för den bitvis bottenlösa desperationen.

9. Dreadnought – ORECUS
Svenska ORECUS har på denna sin andra fullängdare, delvis tack vare en rad spännande gäst-samarbeten, hittat en variationsväxel till jämfört med förstlingsverket ”The Obliterationist” (2021). Resultatet blir en synnerligen trivsam smocka, åtminstone i den utsträckning ett fullkrafts-sving med en överdimensionerad slägga som träffar en mitt i pannan kan beskrivas som ”trivsam”… ”Dreadnought” är hur som helst utan tvekan en av 2024 års allra hårdaste och tyngsta plattor, punkt.  När variationen därtill som här är tillräckligt god, ja, då räcker det långt.

8. Shaman – HELL:ON
Detta gäng från Ukraina är tämligen rutinerat, men jag skall erkänna att de för mig är en ny bekantskap. Jag är dock glad över att ha fått göra den, för ”Shaman” är en jäkligt fet platta. Köttigt döds-riffande, rått och rivigt blast beat-manglande, svulstig growl och alltihop fint kryddat med lite lagom framträdande etno-kulturella vibbar. Både klassiskt och säreget på samma gång, vilket är en fin bedrift. Glöm inte att stretcha nackmusklerna innan du börjar lyssna!

7. The Formless Fires – KVAEN
Högkvalitativ black metal från Svea rikes frusna nord. Här finns fin svärta, rå desperation och samtidigt en subtil men uppenbar elegans som balanserar anrättningen på ett fint sätt. 2024 känns som ett överlag bra black metal-år, med flera andra fina plattor, men få som har samma starka kombination av verkshöjd och gyttjekravlande, skitig ondska. Bra jobbat!

6. Stella Pandora – ARKONA
Du svävar planlöst omkring i ett kallt och likgiltigt kosmos, ditt sinne sedan länge frikopplat från sitt köttsliga fängelse. Plötsligt uppstår en spricka i den svarta oändligheten, och du hör en ljudslinga sippra ut genom ett maskhål från en annan, ännu kallare och mörkare dimension. Du trodde inte att du fortfarande var kapabel till mänskliga känslor så som vemod eller uppgivenhet, men till din förvåning rör de isigt klingande tonerna något i det hålrum som brukade vara din själ. Tillåt mig att presentera ARKONA, och den i black metal-format tonsatta sorg som är ”Stella Pandora”.

5. Voidkind – DVNE
DVNE är som alltid kreativa närmast in absurdum, och har ett omisskännligt säreget sound. Således egentligen inget nytt under solen på ”Voidkind”, det hörs att det är DVNE. Men vad gör väl det, när få andra band förmår att på samma sätt hypnotisera, charma och beröra? Jag tänker inte ens ge mig på det omöjliga uppdraget att försöka klistra en genre-etikett på skottarna, men den intensitet, skönhet och framför allt lekfullhet som finns i deras galet kapabla musikskapande är häpnadsväckande. ”Voidkind” är en meditativ, själslig resa som alla bör ge sig ut på.

4. Coma – GAEREA
Det finns förmodligen inget band anno 2024 som lika väl kan förmedla desperation som portugiserna i GAEREA. Deras krispigt svala men samtidigt ångande intensiva post-black metal är fantastiskt betvingande, och ack så svår att värja sig mot. (Varför man nu skulle vilja det?) Sen måste jag ändå säga att jag kanske trodde att ”Coma” skulle ha placerat sig ännu högre på min årsbästalista, mina förväntningar var skyhöga. Dock upplever jag denna platta som något svalare än ”Mirage” (2022) som var ännu mer av en själavrängande upplevelse. Det hade varit möjligt att skruva upp ångesten och desperationen ännu några procent, och då hade ”Coma” varit ett episkt mästerverk. Nu? Bara löjligt bra.

3. Pro Xristou – ROTTING CHRIST
Det finns veteraner, och så finns det veteraner. Sen finns det förstås även ROTTING CHRIST, som bildades 1987 och släppte sin debut-EP 1991… Det är få band som lyckas hålla sig relevanta och slagkraftiga i över tre årtionden, men grekerna levererar fortfarande med besked. ”Pro Xristou” är full av bangers som kombinerar köttig svulstighet med allsångsvänligt mässande på ett synnerligen obevekligt sätt. Jag har nog aldrig längtat lika mycket efter att stå i motvind och skymningsljus på ett kargt bergskrön, med näven hårt knuten runt hjalten på mitt höjda svärd och ett stridsrop ekande ur min strupe, som när jag lyssnar på The Apostate.

2. Cutting The Throat Of God – ULCERATE
”Cutting The Throat Of God” är nog den skiva på min topp tio-lista som det tog längst tid för mig att bilda mig en uppfattning om. Länge dividerade jag med mig själv om huruvida den skulle vara med på årsbästalistan överhuvudtaget eller inte. Sen gick tiden, antalet lyssningar ökade, och till slut var inte frågan om den skulle vara med, utan hur högt den skulle placera sig. För när jag verkligen gav plattan tillräckligt med odelad uppmärksamhet, och tillät mig att sjunka in i dess vindlande turer och krumsprång, blev den plötsligt en vinnar-kandidat.

Om du tänker be mig tala om vilka enskilda låtar på ”Cutting The Throat Of God” som är bäst så kan jag förvisso svara, men det vore en i det stora hela tämligen meningslös övning. Styrkan i nya zeeländarnas giv är nämligen helheten, den hypnotiska malström av kaos, skönhet och aggression som under loppet av en hel, ostörd genomlyssning bryter ner och bygger upp, avrättar och återföder, förleder och förför… Det är inte självklart att lära sig att älska ULCERATE, men har man väl hamnat där är det plötsligt en självklarhet att man gör så.

1. Die Urkatastrophe – KANONENFIEBER
Hade du innan 2024 började föreslagit att jag högst upp på årsbästalistan skulle komma att placera en blackened death-platta på tyska, med ett uttalat första världskriget-tema, hade jag förmodligen skrattat åt dig.

Yet here we are.

”Kan jag verkligen ställa något som på ytan framstår som så kitchigt överst på prispallen?”, frågade jag länge mig själv. Men allt eftersom framstod det mer och mer som det enda rimliga. ”Die Urkatastrophe” erbjuder nämligen allt som krävs för det. Ursinniga blast beats, vansinnigt högkvalitativ skrik-growl, vackert vemodiga melodi-slingor, och inte minst… refränger! Refränger, som trots att de ångest-ylas fram från skyttegravarnas leriga helvete med uniformerna indränkta i inälvor och artärblod, har oförnekbara hooks. Lyssna bara på Waffenbrüder och Der Maulwurf – där peakar musikåret 2024.

Övriga betraktelser

Honorable mentions

Kampen om platserna 1-10 på årsbästalistan är alltid hård, och i år var som sagt ett bra musikår, så racet var tightare än vanligt. Det innebär förstås att det finns ett flertal plattor som trots att de missar en listplacering ändå är genuint starka och väl värda ditt öra. Här några som jag vill ge ett hedervärt omnämnande:

FIT FOR AN AUTOPSY – The Nothing That Is
NECROPHOBIC – In The Twilight Grey
OPAL IN SKY – Dream Shift
THE SPIRIT – Songs Against Humanity
TRIBULATION -Sub Rosa In Æternum

Den internationella mångfalden

Inte för att det egentligen spelar någon roll från vilka länder banden/artisterna på årsbästalistan kommer – om de tio bästa plattorna samtliga släppts av norska band, tja, då är det så… Inte desto mindre tycker jag att det är lite roligt att inte mindre än nio länder är representerade bland mina tio utvalda alster.

I tur och ordning plats 10 till 1 då närmare bestämt USA, Sverige, Ukraina, Sverige igen, Polen, Skottland, Portugal, Grekland, Nya Zeeland och till sist Tyskland. Kul!

Årets härligaste galenpannor!

Jag kan omöjligtvis låta bli att älska fransoserna ULTRA VOMIT, då jag nog inte har stött på någon akt som lika ledigt och bekymmerslöst skiter fullständigt i alla regler och konventioner. Åtminstone inte sedan jag såg PARTY CANNONs logga…

Deras aktuella skiva ”Ultra Vomit et le Pouvoir de la Puissance” går förvisso inte att sätta på en årsbästalista, den är liksom för galen, men inte desto mindre blir jag lycklig av den. För mitt i all galenskap (som det där med att ”sånginsatsen” i Le Coq är en galande tupp, eller pig squel-growlen som mitt i allt dyker upp i popdängan Doigts de Metal) så finns där också en omisskänlig och varm kärlek till musiken, och en vass fingertoppskänsla kring en mängd olika stilar och genres. Tänk lite av kvalitéerna hos TENACIOUS D, fast om de vore gjorda av ost, antar jag.

Dead Robot Zombie Cop From Outer Space II (tvåan är viktig, så klart!) är dock på allvar en riktigt bra låt, och det spår från året som i störst utsträckning aktiverar min inre party goblin. När sirenen i refrängen vevar igång känner jag absolut att hej, korka upp, nu kör vi!

Favoriterna som föll

Årsbästalistan blev att innehålla några överraskningar, och tillika finns det också några akter där jag i princip är lite förvånad över att de inte höll hela vägen in i mål. Inte så att deras plattor är dåliga, men där jag kanske ändå hade hoppats och trott på liiite mer. Jag nämner inga namn, så slipper OPETH, SÓLSTAFIR, SWALLOW THE SUN, WHEEL och WORMWOOD känna sig utpekade…

Format C:

Okej, några av er är sannolikt för unga för att plocka den referensen till MS-DOS, men det där kommandot formaterar hur som helst hårddisken på en dator. Blåser den helt, raderar innehållet, nollställer. Och om det är vad du känner att ditt huvud hade behövt, en total wipe, så är plattan du skall lyssna på ”Suffer & Become” med VITRIOL. Det blir inte mer hyperbrutalt än så här; anse dig själv varnad!

Choice cuts

Plattor är ju en sak, där måste i princip allt vara bra om årsbästalistan skall nås. Men vilka var egentligen de allra bästa låtarna, individuellt? Tja, det är så klart en lika subjektiv bedömningssport även det, men här är åtminstone mina 50 bästa spår (där varje artist enbart får vara med en gång) från året:

Halfway to Hell 2024

Halva musikåret 2024 har passerat, och som vanligt har det funnits mycket nytt att ta del av på metalfronten. Här plockar vi WeRock-skribenter ut våra individuella favoritkarameller så här långt. Hoppas det skall smaka!

Alla pralinerna i gottepåsen hittar ni i spellistan här under. Varför respektive bit har valts ut kan ni läsa om ni scrollar ned!

Amelie

VÆGTLØS – Først da vi bar din kiste, gik det op for mig, hvor meget tungt du skulle igennem, før du blev så let
Med sitt debutalbum fick VÆGTLØS mig att just nu förbehållslöst älska allt som är danskt, till och med språket. Kanske just språket, som tidigare aldrig varit mitt förstaval i den nordiska språkgemenskapen. Här är allt allvarsamt tungt och bittert vackert till bristningsgränsen. Lyssna, lid och lättna.

ROTTING CHRIST – La Lettera Del Diavolo
Ren glädje över att bandet firar sin 30-åriga tillvaro med att släppa en skiva som återför mig till min kärlek till bandet efter senaste något svagare album. La Lettera Del Diavolo är en karaktäristisk ROTTING CHRIST-låt med de ingredienser som fortfarande gör bandet högintressant med sin världsmusikinspirerade black metal.

LASTKAJ 14 – För Dig
Svensk punk lever i högsta välmåga. Glädje, ångest och motstånd samsas i LASTKAJ 14. Låten För dig är att gott exempel på bandets nutida musik, musik som stärker och lyfter. Och jag älskar Bultens sång, här som alltid!

SOLBRUD – Hvile
Glädjen i att upptäcka ett fantastiskt band en bra bit in i dess karriär – och sorgen när de samma år lägger ner… Nåja, SOLBRUDs musik har vi kvar och Hvile är ett gott exempel på danskarnas vackra, spröda, melodiska svartmetall.

DARKENED – Just Close Your Eyes
Svensk-kanadensiska DARKENED bjuder oss i Just Close Your Eyes skön death metal just såsom death metal ska vara. Inga konstigheter här. Gord Olsons growl ligger inom den perfekta skalan. Du känner dig hemma i traditionen och önskar bara mer.

HAMFERÐ –  I Hamferð
Snacka om att ett band sätter ett land på kartan, i detta fall metal-kartan. Färöiska HAMFERÐ dök upp på min radar med 2018 års album ”Tamsins Likam” och med årets platta ”Men Guðs hond er sterk” visar de ytterligare sin styrka. Valda låten I Hamferð besitter både det mjuka, spröda och det tyngre, hårdare i bandets musik.

DAGOBA – Minotaur
Fransmännens tilltalande grove/industrial/death metal presenterar sig väl i spåret Minotaur. Behaglig tyngd och samtidigt melodiskt och svängigt. Hela skivan ”Different Breed” är finfin lyssning som ändå inte kräver alltför mycket av dig. Precis så som en ibland vill ha det.

IN APHELION – A Winter Moon’s Gleam
Jag har så fullständigt orimliga förväntningar på IN APHELIONs kommande skiva efter debuten MORIBUND. Första singeln, When All Stellar Light Is Lost, var… bra, javisst, men inte så överdjävligt bra som jag önskade. A Winter Moon’s Gleam återgav mig sinneslugnet. Det här är riktigt bra, det här blir bra. Med tillförsikt inväntar jag nu albumet “Reaperdawn” den 9 augusti.

CRASH NOMADA – Öppna En Till
Bandets internationella folkpunk öppnar alla dörrar och uppmuntrar lyssnarens alla känslor av glädje, ilska, sorg, motstånd och solidaritet. Senaste singeln Öppna En Till hör till de mer personliga låtarna i bandets katalog och så är det, vi är alla både individer och delar i en gemenskap. Och musik kan förena.

WORMWOOD – Stjärnfall
Jag avslutar denna glimt av första halvårets musik med inledande spåret på WORMWOODs senaste mästerverk, ”The Star”. Vackert, melodiskt, med övervägande svensk sång och redan i detta spår får vi del av det varierade men genomgående vemodiga i albumets musik. Låt gärna Stjärnfall bli inledningen till din lyssning av hela plattan. Den är väl värt din tid.

Fredrik

ORECUS – Culminating
Skoningslöst mangel och guttural aggression, men ändå inte utan ett medsmygande finstämt vemod, och med en stämningsfull atmosfär i det stora hela. Det är klart att en sådan kombo blir vinnande.

PERSEFONE – One Word
Mångfacetterat, intrikat, meckigt, men inte överarbetat. Här finns verkshöjd utan att det blir pretentiöst eller skitnödigt, och en väldigt fästande refräng. En smocka i silkeshandskar, helt enkelt.

DVNE – Reaching For Telos
DVNE är ofta riktigt bra, och aldrig dåliga, utan som sämst intressanta. Reaching For Telos tillhör den förra kategorin, och har därmed den där rätta DVNE-touchen av flummig intensitet. Det är nervigt, kaosartat, men ack så elegant och vackert.

ROTTING CHRIST – The Apostate
Om förra spåret var klassisk DVNE, är The Apostate klassisk ROTTING CHRIST. Den malande rytmen, de mässande manskörerna, de mollklingande lead-gitarrerna, och inte minst den svulstiga produktionen. Mäktigt!

HAMFERÐ – Ábaer
Jag inser att första halvan av karamellerna i min personliga gottepåse har lite av samma smakprofil, för även HAMFERÐ är ju aningen pompösa och har mer av skönhet än aggression att erbjuda, kanske mest så hittills. Men jisses vilka mängder skönhet färöingarna har att erbjuda i sin musik! Stark gåshudsvarning här…

MAC GLOCKY – Never Get Nowhere
När sådana där cover-artister som är bra på att stöpa om låtar i samma stil som en given annan artist ger sig på att göra egen musik, är det långt ifrån alltid som det blir bra. MAC GLOCKY är dock ett undantag, givet att hans Never Get Nowhere är en påtagligt catchy liten historia som svänger fint. Något för fans av BILLY TALENT, kanske, även om här också finns en subtil ådra av grunge.

GATECREEPER – Tears Fall From The Sky
Köttig och tämligen rakt-på-sak dödsmetall av den gamla skolan, här i ett sakta malande tempo. (GATECREEPER brukar annars riffa loss med något mer intensitet).  Mäktig tyngd, svulstigt gitarrljud och vackert mollklingande harmonier ovanpå de feta riffen kittlar nostalgi-nerven fint!

SIAMESE – Through My Head
Lite otippat, kanske, att jag skulle ha med något med ett så ”samtida” sound i mitt urval, men även om detta nummer kanske kan sägas tillhöra en annan generation än min, är refrängen löjligt fästande. Och att en stark refräng kan slå hårt är väl ändå att se som tidlöst. Sen gillar jag den råare aggressionen i breaket också. Maffigt.

KVAEN – The Formless Fires
Så här. Det är precis så här bra black metal kan låta. Rått, elakt, mörkt, men samtidigt inte utan ett vackert mollklingande vemod. Kul också att man vågar leka lite med formatet, och slänga in ett atypiskt elegant gitarrsolo mitt i den svaveldoftande, oljiga gyttjan. Bra så inihelv… detta!

OCTOHAWK – Decode
Lekfullt, respektlöst och väldigt representativt för vad som känns som en levande norsk metal-scen. Här finns vibbar av allt från GOJIRA via MASTODON och BARONESS till KVELERTAK. Hög verkshöjd, men med tillräckligt jordnära hooks för att vara bra, inte bara intressant. Spännande band!

Martin

IN VAIN – To The Gallows
En förbryllande och myllrande låt som med ackuratess visar att varje gång IN VAIN släpper nytt så blir man bortskämd. Jag älskar den här låten i stort sett förbehållslöst. Den har en känslomässig tyngd, en desperation och angelägenhet som berör. Men den är också smäcker och nästan folkmusikartad ibland. Desto märkligare att jag gillar den? Ja, kanske.

CALIGULA’S HORSE – The World Breathes With Me
En orgie i musiknörderi? Jo, men det är också låtens styrka om ni frågar mig. Från den kontemplativa rytmiken till de svävande melodierna är detta en låt som imponerar med sin bredd.

CHILD – Welfare Collapse
CHILD visar att skaparkraften inte sinar trots att vi knappt hann att hämta andan från första skivan. Maniskt och vredgat driv i den här låten som varit en favorit sedan första lyssningen. För mig är den soundtracket till den motrörelse mot det rådande samhällsklimatet som vi behöver.

HAMFERÐ – Glæman
Hade kunnat välja vilken låt som helst från den här plattan, men jag tycker att den eftertänksamhet som HAMFERÐ visar upp här är så underbar. Att den ljuvliga färöiskan kommer fram så fint är ett extra plus.

NESTOR – Caroline
Smart, effektiv och oerhört ostig (på ett förträffligt sätt). En vattendelare, kanske, men jag har svårt att bortse från NESTOR som med emfas visar att de behärskar sitt hantverk till perfektion.

HORNDAL – Famine 
Såklart dyker HORNDAL upp här. Den skönt skavande känslan i Famine är beroendeframkallande. Känslan i den trötta och nästan desperata uppgivenheten som bandet framkallar i låten får den att sticka ut på ett sätt som är svår att greppa. Det ypperliga gitarrspelet i slutet av låten är ytterligare ett plus.

LASTKAJ 14 – Dubbelt Så Mycket Hälften Så Bra
Soundtracket till att göra politiskt motstånd inte bara uthärdligt, men också kul! LASTKAJ 14s musik gör att jag blir glad och sammanbiten på samma gång. Detta är så satans bra, upplyftande, och det är orimligt svårt att inte stampa takten till.

DARK TRANQUILLITY – Unforgivable
Har vi hört detta innan? Ja, men det är kört ändå. När DT mosar på med massiv tvåtakt, episka gitarrer, melodier att knyta näven i eufori till och en – i vanlig ordning – storpresterande Stanne då är det givet att de slår sig in på listan. Total kärlek!

KVAEN – Traverse The Nether
Ett givet val för mig. KVAEN är, helt enkelt, för bra för att inte hamna på listan. Driv, finessrikt trum- och gitarrspel, melodierna och ett solo som jag knyter nävarna i extas till.

JUDAS PRIEST – The Serpent And The King
Gammal är äldst, och Halford dominerar de geriatriska åldermännen med emfas. Det är omöjligt att inte gilla PRIEST när de levererar låtar som de på ”Invincible Shield”.

Robert

SMOKING SNAKES – Angels Calling
Upplägget för denna avslutande del av spellistan är lite som en platta. Tänk fräscht, samma upplägg som en skiva du aldrig hört – och då startar man med en rökare, det är sen gammalt! SMOKING SNAKES är ohämmat W.A.S.P-älskande och passar såklart utmärkt till att få lite fart på tillställningen. Höj volymen: festen är här!

XION – Death Cap
Vi håller oss kvar i Sverige i vårt botaniserande utanför de (kanske?) väntade och givna akterna. Uppkäftiga Borlängekidsen i XION bjuder på thrashkarameller från start till mål på debutskivan ”Between Shadows And Gods”, och här får vi inte en av singlarna. Det är lika bra ändå. Bara mosha på.

SLOPE – It’s Tickin’
Beastie Boys. Red Hot Chili Peppers. Fuck-you-fingret till allt! SLOPE får vem som helst att vilja sluta vara en medlem i det organiserade etablissemanget/livet och bara… ge fan i allt. Tick-tick-time is up!

COUNTING HOURS – Starlit / Lifeless
…du minns det där med att denna del av spellistan skulle ses som en klassisk LP? Spår 4 är viktigt. Nästa sista låten på sidan, och det måste vara en låt med djup och lång hållbarhet. Som växer. Där finner vi COUNTING HOURS, vars finska vemod mixas med lite härligt dubbeltramp för att bjuda på precis exakt nyans av mörker.

HULDER – Verses In Oath
Okej, nu stänger vi del ett med lite black metal. HULDER’s ”Verses In Oath” är en platta som växer vid varje lyssning, och här är det titelspåret som får representera.

CRAWL – Undead Crypts
B-sidan heter det på vinyl. Det har enligt CRAWL inte ett smack med kvalitén att göra, för helvetet vad de ställer skåpet rakt av.

THE WATCHERS – Garden Tomb
Gillar du Black Sabbath? Eller, ja – vem fan gör inte det? THE WATCHERS gör det i alla fall, och det får vi lyssnare tacka för. Nya plattan ”Nyctophilia” innehåller flera ess, nu blev det den här. Kolla in!

THERMALITY –  Stranger
Nu rör vi oss i gamla Göteborgska trakter. Det luktar inte så lite gamla IN FLAMES av pratsången, och visst hör man ekon av DARK TRANQUILLITY. Sämre förebilder kan man ha, right?

FREEDOM – Eye Of The Storm
Okej, vi går vidare med en stänkare som luktar Bryan Adams, replokal, ångest, Bruce Springsteen och liv.  Har du inte koll på FREEDOM sen innan är det hög tid att skaffa det nu. Detta är sommarens soundtrack!

CRYPT SERMON – Scrying Orb
Dags att stänga butiken – och det gör vi såklart bäst med doom. Heavy metal-anstruken episk doom. Jänkarna i CRYPT SERMON är aktuella med sin tredje platta. Ett perfekt slut, precis som man vill ha det.